Fästningen Hjelteborg
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Eos 15/2 1854 med titeln »Fästningen Finlands värn». Topelius omarbetade den för Läsning för barn.
Sagan tillkom vårvintern 1854 när det s.k. Krimkriget mellan Ryssland och Osmanska riket (Turkiet) med dess allierade England och Frankrike eskalerade. Greklands frihetskrig (1821–1829) var å andra sidan högaktuellt i Topelius barndom, och Vasenius förmodar att sammandrabbningar mellan greker och turkar ingick i skolpojkarnas krigslekar (Vasenius I, s. 365, se även 307; Laurent 1947, s. 52). En annan händelse som kan ha inspirerat sagan är ryktet om att gardesbataljonen på Sveaborg med disciplinerad uppställning lekt snöbollskrig vintern 1853 (Vasenius V, s. 516; HT 2/4 1853). Motivet greker mot turkar är samtidigt ett krig mellan kristna och muslimer (»hedningar»), där Topelius idealiserar den kristna arméns mod och styrka.
Widhe konstaterar att berättelsen genom leken iscensätter en krigisk maskulinitet. Handlingen ger uttryck för en politisk hållning som gestaltar det pågående kriget medan skildringen fokuserar på modet att stå upp för det gemensamma: berättelsen avslutas med en moralpatriotisk sentens som fördelar skam till den fega och heder till den tappra (2014, s. 6 ff.; jfr Vasenius V, s. 535 f. och Laurent 1947, s. 251). Vissa platser sammanfaller dessutom med vissa bestämda sysslor och egenskaper, vilket skapar en genuskodad geografi. Pojkarnas krigslek kontrasterar den vuxna kvinnliga ordningen och bereder mark för tillblivelsen av en homosocial manlighet (2014, s. 2, 10).
Utöver anspelningen på Runebergs Sandels i Fänrik Ståls sägner (1848) finns likheter i tematiken som behandlar den feges förnedring och modets triumf (Widhe 2014, s. 9, och 2015, s. 100 ff.). Jfr berättelsen »En Sjöbatalj» från samma år (ZTS X:2).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 trädsabeln parallellform till träsabeln.
4 Turken sammanfattande om det Osmanska rikets krigsmakt; även om person som tillskrivs egenskaper som grymhet och vildsinthet.
5 Det förstås naturligtvis. Ordet förstås uppfattades som presens passiv av förstå och uttalades med långt å.
5 skänken rummet eller kammaren där man förvarade porslin, bordssilver o.d.
7 brödstång stång som hålkakor träddes upp på för förvaring; hängdes upp under taket.
7 puttrade muttrade.
8 sju qvarter knappt 105 cm; en kvarter är en fjärdedel av en svensk aln, d.v.s. 14,8 cm.
9–10 Hvar är genralen? [...] det gjorde Sandels också, anspelar på J. L. Runebergs dikt »Sandels» där generalen äter »frukost i allsköns ro» medan fienden rycker fram (Fänrik Ståls sägner I 1848; SS V, s. 78).
9 genralen formvariant av generalen.
9 gjorde front ställde sig i givakt; i finländsk svenska.
14 korsarer kapare, pirater.
14 Jag säger er, att hvitt och blått äro våra färger: – hvitt för våra vintrars snö och blått för våra blå sjöar. Topelius pläderade aktivt för en finsk flagga och uttryckligen för en blåvit sådan. I berättelsen ställs revolutionens röda färg – Köks-Britas halsduk – mot de rättrognas vinnande, blåvita färger (se f.ö. Klinge 1988, s. 8 f.; jfr Wrede 1999, s. 327 f.). – Någon tid efter sagans publicering skrev Topelius dikten »Till Finska Sjöekipagerne den 28 April 1854» där han hyllar den blåvita ryska örlogsflaggans och det Finska sjöekipagets färger. Se kommentar till dikten »Finlands flagga» (1863), ZTS II, s. 379 f. Jfr också »En vårdag på Finska Viken» (1872) och »Kappseglingen i Sommarvik» (1872; se Övrig barnlitteratur, ZTS X:2).
16 Dschingis Khan mongolisk härskare och erövrare (ca 1160–1227).
16 konrektorist elev i konrektors klass. Konrektorn var rektorns ställföreträdare, vice-rektor.
18 öfverljudt högljutt.
19 knäckor parallellform till knäckar. Förekom i finländsk svenska.
20 mir nix, dir nix (ty.) mir nichts, dir nichts; utan vidare.
21 bergade räddade.
22 trosspojke pojke i trossen, i motsats till krigarna (trossen har hand om arméns underhåll).
23 muselmän muslimer.
24 bråkade bräckte eller krossade.
24 krigsreglorna krigsreglerna, formvariant.
24 ändtligen till slut.
27 ärlig hederlig eller hedervärd.
Bibliografi
Klinge, Finlands blåvita färger 1988, s. 8 f.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 52, 77 f., 251; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, 36 f.; Topelius, Nya Blad och Ljung, ZTS II 2019, komm. s. 379 f.; Vasenius I 1912, s. 365, 307; V 1927, s. 516, 535 f.; Widhe, »Lekens alternativa geografi», 2014, s. 2, 6–10; Widhe, Dö din hund! 2015, s. 100 ff.; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», 1999, s. 326–328
Fästningen Hjelteborg.
1 –konsekvensändrat/normaliserat Nu blir det krig! ropade Mathias, der han stöflade in helt rödbrusig, med sotade mustacher, en tuppfjäder i mössan och trädsabeln i högsta hugg.
2 –konsekvensändrat/normaliserat Gud bevare oss, skrek gamla Maja, som sopade salsgolfvet på morgonqvisten, och blef så förskräckt, att hon så när hade fallit att sitta på golfvet. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det Mathias säger? Skall det bli krig?
3 –konsekvensändrat/normaliserat Det skall det visst, sade Mathias stolt och stack sabeln i öglan af bältet, som han bar omkring lifvet. –konsekvensändrat/normaliserat Krig skall det bli, så det smäller i knutarna, men, kära Maja, gif mig en smörgås först; det är så tråkigt att slåss med hungrig mage.
4 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, hvad är det jag hör? återtog Maja, allt ännu lika förskräckt. –konsekvensändrat/normaliserat Krig är en stor olycka. Det är grymt, när menniskor döda hvarandra och bränna städer och byar och trampa ned säden på åkrarna. Kan det vara möjligt, att Turken är här?
5 –konsekvensändrat/normaliserat Det förstås, sade Mathias, och dervid sökte han ur korgen i skänken en half knäckebrödskaka, bredde smör derpå och begynte mumsa af alla krafter. Hela gården hvimlar af Turkar, berättade han med munnen full. Men vänta, vi skola nog slå dem på flykten. De låta väl bli att taga fästningen Hjelteborg.
6 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, om jag begriper ett ord af allt hvad han pratar! sade Maja och samlade soporna i en skyffel och skyndade att bära ut dem på gården. Ty gumman var|76| nyfiken att se hvad der kunde vara för underliga ting derute, och så öppnade hon dörren med hjertat i halsgropen.
7 Ja, hvad såg hon? Ingenting annat, än hela gården uppfylld af skolpojkar, |224|och i hörnet mot planket var en stor snöfästning, på hvars murar man just nu uppsatte en fana, bestående af en röd halsduk, svajande på toppen af en ansenlig brödstång. Den gamla puttrade något om att »måla den fule på väggen» och gick förtretad in tillbaka med den tömda sopskyffeln.
8 Hvad Maja icke såg, det var att bakom planket stod en annan svärm sju qvarter långe krigare, som alla buro halfmånar af papper, fästade med knappnål på ryggen, ty det passade ej att fästa månen på andra ställen. Desse voro påtagligen Turkar och höllo på att stöpa kulor, det vill säga krama snöbollar, och ställa dem i ordentliga staplar mot planket. De kristne deremot voro inne på gården och buro till igenkänningstecken hvar sin granrisqvist, inträdd genom knapphålen i tröjorna.
9 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är genralen? frågade en af de kristne, med en orolig blick åt det håll, der man väntade fienden. – Han äter smörgås i skänken, herr kapten! svarade en annan, i det han gjorde front och förde handen till mössan.
10 –konsekvensändrat/normaliserat Passar det sig för en genral att äta smörgås, när fienden rycker an? anmärkte kaptenen med butter min. – Ja, herr kapten, det gjorde Sandels också, svarade stolt den andre krigaren.
11 –konsekvensändrat/normaliserat Fältväbeln står ej och muckar, utan kommenderar fort vår chef att marschera ur skänken, återtog kaptenen i myndig ton.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Skall ske, svarade fältväbeln. Men i detsamma syntes genralen på trappan. Det första han fick se var den röda flaggan på fästningsmuren. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem har understått sig att hissa den blodröda flaggan på Hjelteborg? ropade genralen med befallande stämma. – Intet svar.
13 –konsekvensändrat/normaliserat Herr genral, svarade efter en stund kaptenen förlägen, – jagkonsekvensändrat/normaliserat lånade fanan af Köks-Brita och betalade lå|77|net ur krigskassan. Icke rådde jag för att hennes halsduk var röd.
14 –konsekvensändrat/normaliserat Kapten, sade chefen, –konsekvensändrat/normaliserat ni förstår er icke på färger och fanor mer än katten i köket. Äro vi korsarer och sjöröfvare, att vi skulle föra röd flagg? Jag säger er, att hvitt och blått äro våra färger: – hvitt för våra vintrars snö och blått för våra blå sjöar. Ochkonsekvensändrat/normaliserat dervid framtog genralen ur bröstfickan af sin tröja bitarna af en sliten flaggduk, som hans syster Sofi dagen förut hade hoptrocklat. Den röda korsarfanan hissades ned, och den blåhvita fanan svajade kort derpå i toppen af brödstången.
15 –konsekvensändrat/normaliserat Turkarne komma! Alle man på sin post! ropade utkiken vid planket. Nu blef i hast en stark rörelse i den kristna armén. Truppen fördelades i tre divisioner. Två ställde sig vid porten, för att från båda sidor mottaga fienden med ett fruktansvärdt kulregn, och den tredje divisionen skyndade in i fästningen, för att ordna dess batterier och här och der lappa murarna, |225|der snön var för lös. Genralen hade sina ögon öfverallt, och den som icke var nog flink, fick utan förskoning en puff i ryggen. Men trumslagaren, lille Fritz, som icke kände sig hugad att våga för äran sitt sjuåriga lif, blef öfver allt detta så förskräckt, att han tappade trumpinnarne och tog sin reträtt i hundkojan.
16 Turkarne voro till antalet nära dubbelt så många som de kristne, och derföre rusade de med godt kurage in genom porten. Hurra! Nu haglade första salvan – piff, puff! – Turkarne studsade, och de minste bland dem började gråta. Men deras fältherre Dschingis Khan, en lång konrektorist, förstod att åter ingifva dem mod. De afskjöto en förfärlig kanonad af snöbollar. Förgäfves veko de kristne upp tröjkragarna, anfallet var för häftigt; de begynte att vika. I detta afgörande ögonblick berodde allt på trumman. Men trumman, trumman, som skulle upplifva allas hjeltemod, hördes ej af. Hade de kristne hört trumman, skulle de troligen segrat. Men förgäfves ropade genralen sin trumslagare: – han satt tyst och obemärkt, inkrupen i hundkojan.
|78|17 –konsekvensändrat/normaliserat Den förrädaren! utropade genralen. Men det stod ej att hjelpa. Fienden stormade in, och fastän de kristne med oförliknelig tapperhet försvarade hvarje fotsbredd af gården, måste de slutligen vika för öfvermakten och draga sig tillbaka bakom fästningens murar.
18 Genralen var utom sig af harm. Men de segrande Turkarne hurrade öfverljudt och buro kring gården sina troféer från slaget: en stöfvel, två trädsablar, sju mössor och fjorton eller femton omaka ullvantar.
19 Nu blef en kort vapenhvila, och den turkiske paschan firade segern med en storartad traktering af knäckor på krigskassans bekostnad. Derefter skickade han en parlamentär, som i myndig ton uppmanade fästningen att gifva sig på nåd och onåd. I motsatt fall skulle alla man springa öfver klingan, hvilket betydde att alla måste lägga sig ned och låtsa vara slagna ihjäl.
20 Fältväbeln, som stod främst uppå muren, tyckte med skäl att detta var en skamlös begäran, hvarföre han, mir nix, dir nix, grep en snöboll från batteriet, måttade och skjöt den öfvermodige Turken så ackurat midt för pannan, att mössan flög af och Turken tog till fötter det mesta han kunde.
21 –konsekvensändrat/normaliserat Det är emot folkrätten! skrek Dschingis Khan förtörnad på gården. – Ja, ropade fältväbeln, –konsekvensändrat/normaliserat men här gäller näfrätten; och i samma stund susade en ny snöboll ifrån hans säkra hand Dschingis Khan så nära kring öronen, att den stolte segraren med knapp nöd bergade hufvudet.
22 –konsekvensändrat/normaliserat Bra gjordt, fältväbel! hördes genralens röst. –konsekvensändrat/normaliserat Den, som understår sig att tala om kapitulation, blir skjuten på fläcken. Fältväbeln blir utnämnd |226|till fänrik, men – och här höjde genralen sin röst, så att det hördes öfver hela gården – trummslagaren är en feg stackare och blir degraderad till trosspojke.
23 –konsekvensändrat/normaliserat Tappre muselmän, ropade Dschingis Khan, –konsekvensändrat/normaliserat nej, hör hvad de säga, de storskrytarne! Jag säger det ej för att betala er, men det säger jag, att bakom planket finns ännu en hel korg knäckor, och den förste, som kommer öfver fästningsmuren, han skall – ja, jag vill|79| aldrig heta Dschingis Khan, om ej han skall få hela korgen till skänks.
24 –konsekvensändrat/normaliserat Hurra! Lefve Dschingis Khan! utropade Turkarne alla med en mun och rusade mot fästningen. Men Hjelteborg var icke så lätt att taga, som den obefästade gården. Här haglade kulor som ärter kring öronen. Här damp en Turk, der åter en annan från muren. Kulorna kunde ej mera begagnas, man brottades, man mot man, kullrade öfver hvarandra, bråkade sönder muren, så att stora stycken instörtade, och här och der hände att några luggades uti största tysthet, hvilket var både mot folkrätten, näfrätten och krigsreglorna. Genralen och hans folk gjorde allt, som kunde begäras af tappre män, utan mössor, utan vantar, ja somliga utan stöflar. Alla kämpade till sista man, men olyckligtvis voro Turkarne så betydligt öfverlägsne. Det kunde ej hjelpas, de fingo ändtligen öfverhand. Redan var genralen fången och fanan nedryckt, redan inrusade fienden öfver fästningens murar, då ... Ja, då hördes trumman!
25 Vid denna oväntade signal förlorade Turkarne modet. De kunde ej annat förmoda, än att en ny kristen armé var i antågande bakom deras rygg, – och hals öfver hufvud hoppade de ned från murarna, togo till fötter och stadnade ej, innan de voro ett godt stycke utom porten.
26 Genralen och hans folk kröpo, illa tilltygade, fram undan fästningens ruiner och kunde knappt tro sina ögon, när de sågo lille Fritz helt ensam komma trummande öfver gården. Men när han nalkades genralen, tog han mössan af sig, föll på knä och sade: nu kan genralen låta skjuta mig; jag har ej förtjent bättre; jag rymde från ledet, när fienden ryckte fram. Det är bättre att blifva skjuten, än att degraderas till trosspojke. Ja, jag hörde nog hvad genralen sade, när jag satt uti hundkojan, och då klack det uti mig, och det är sannt att jag var rädd för Turken, men jag var ändå räddare att kallas en feg stackare. Derföre bet jag hop tänderna och gick fram och hittade trummpinnarne, och så tänkte jag: de må slå mig, jag trummar ändå!|80| Men se, det hände sig så, att de i stället sprungo sin väg.
27 Genralen tog trummslagaren i öronen, lyftade honom högt upp och kysste honom, så att det small om öronen. –konsekvensändrat/normaliserat Kamrater, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat trumm|227|slagar Fritz har räddat Hjelteborg och oss alla. Jag förklarar härmed inför hela armén, att trumslagar Fritz är en ärlig karl. Låt honom vexa ett hufvud högre, så ryms han ej mera i hundkojan. Men det skall jag säga er, gossar, att då vill han ej heller krypa dit. Skam öfver den gosse, som någonsin kryper i hundkojan, när det gäller att rädda Hjelteborg! Men heder åt hvar och en, som hellre vill låta slå sig ihjäl, än kasta bort trummpinnarna, när det gäller att stå och falla för fäderneslandet!