Lukuteksti|211|3. Lejonet.(Florio.)O, mitt lejon, mitt lejon! ... Du skulle en gångHafva sett i Sahara dess väldiga språng!Det var ädelt och stolt, när dess bana var ung,Det var tigrarnes buse och öknens kung.5Det föraktade panthern, som låg i försåt,Och den fege shakalen, som följde dess stråt.|913|Det slogs, lejon mot lejon, vid bergens brant,Och det fälde den starkaste elefant.Det var då. Sedan gick jag en stad förbi,10Och der trängde sig folk kring ett menageri.Jag såg lejonet der, som var öknarnas skräck,Och som nu var den stojande hopens gäck.Utan klor, utan tänder och fångadt i grop,Nu det krökte sin rygg för den sorlande hop.15Dess beherskare stod der med glödjern och spö.– O, mitt lejon, mitt lejon, långt hellre dö!Det förnam mina ord, och det lyssnade matt.– Är du lejon och kan icke stupa gladt?Säg, hvad är då ett lif, så i kedjor smidt?20Och hvad är väl ett lif så af skam, som ditt?|212|Mina ord de fördubblade hopens skratt,Ty nu skulle ju lejonet hoppa katt,Och sitt spö höjde föraren än en gång ...Men då krökte sig lejonet snabbt till språng.25Och det sprang på sin bödel; dess ram föll tung,Än en gång var mitt lejon Saharas kung.Och med blödande sår sin tyrann det slog,Såg med bristande blicken på mig och dog.
3. Lejonet.
(Florio.)
O, mitt lejon, mitt lejon! ... Du skulle en gång
Hafva sett i Sahara dess väldiga språng!
Det var ädelt och stolt, när dess bana var ung,
Det var tigrarnes buse och öknens kung.
5Det föraktade panthern, som låg i försåt,
Och den fege shakalen, som följde dess stråt.
|913|Det slogs, lejon mot lejon, vid bergens brant,
Och det fälde den starkaste elefant.
Det var då. Sedan gick jag en stad förbi,
10Och der trängde sig folk kring ett menageri.
Jag såg lejonet der, som var öknarnas skräck,
Och som nu var den stojande hopens gäck.
Utan klor, utan tänder och fångadt i grop,
Nu det krökte sin rygg för den sorlande hop.
15Dess beherskare stod der med glödjern och spö.
– O, mitt lejon, mitt lejon, långt hellre dö!
Det förnam mina ord, och det lyssnade matt.
– Är du lejon och kan icke stupa gladt?
Säg, hvad är då ett lif, så i kedjor smidt?
20Och hvad är väl ett lif så af skam, som ditt?
|212|Mina ord de fördubblade hopens skratt,
Ty nu skulle ju lejonet hoppa katt,
Och sitt spö höjde föraren än en gång ...
Men då krökte sig lejonet snabbt till språng.
25Och det sprang på sin bödel; dess ram föll tung,
Än en gång var mitt lejon Saharas kung.
Och med blödande sår sin tyrann det slog,
Såg med bristande blicken på mig och dog.