LJUSÖGA.

Vi äro hemma från sagans världar,

Från drömmens fjärdar,

Från brasans härdar.

Vi äro väsen från sommardagen,

Från blomsterhagen,

Barn af behagen,

Naturens döttrar, som, evigt unga,

I rymden gunga

Och le och sjunga,

Vi bo långt borta i fjärran dalar,

I ljusets salar,

Och däremellan

Vi stiga sällan

Till menskoboning,

Där utan skoning

Den kloke hånar

Det, som förvånar,

När sagan lifvet sin färgprakt lånar.

Men där vi finne

Ett barnasinne,

Som än kan lefva

Uti den värld, där vi glada sväfva,

Då gå vi ljusa

Att än förtjusa

Dess oskuldsöga,

Och fram stå bilderna från det höga,

Dem lifvets klokhet förstår så föga

Och där dock gömmes ett ursprungsord

Från varma himlar till kulen jord.

Liksom en juniqväll, när solen nedgår

Och spinner röda silkesband af strålar

I skyarna långt ofvan fält och dal,

Så spinna vi i långa, gyllne trådar

Åt menskors barn de blida gåfvor ut.

Den ena kallar gåfvorna en slump,

Den andra en förtjenst, den tredje vinst;

Men vi, som en allsmäktig skickelse

Bestämt att länka lifvets lopp med fina,

Osynliga och obekanta linier,

Vi veta, att hvart väsens lott är bunden

Vid trådarna af etherns skära ljus.

Och om de bruste, skulle rymdens klot,

Naturens harmoni, det godas lifskraft,

Det rättas raka väg, det sannas samband,

Våglinierna utaf det sköna, allt,

Allt skulle här på jorden sönderbrista

Och vända till sitt himlaursprung åter.

Fördenskull spinna vi från tidens början

Och spinna rastlöst fram till tidens slut

Vår tråd vid sidan af vår mörka syster,

Som på sin lott fått nattens väldighet.

Nu, ljusets döttrar, låten sländan hvila

Ett ögonblick, så länge solen gungar

På oceanens gnistrande kristall,

Och sägen mig: hvad är det, som I spinnen?

LJUSÖGA.

Och alla edra trådar sammanlöpa

I mig, som spinner kärlek. Om ett väsen

På jorden funnes, uti hvilket alla

Det jordiskt godas trådar sammanflöte

Som floderna i hafvet, o hur nära

Stod icke detta väsen då sin urbilds källa,

Det högsta goda, det fullkomliga,

Af hvilket allt är här blott återsken!

LJUSÖGA.

Men våra gåfvor lefva, en och en,

I många bröst. Så sägen, ljusets döttrar:

Hur många älska rättvisa på jorden?

LJUSÖGA.

Nåväl, jag räknat ut, att nu bland dessa

Tvåtusende millioner, som fått lif

Och älska lifvet, lefva hundratusen

I kärlek utan spår af själfviskhet.

Du hör det, dotter af den mörka natt:

Ett hundratusen utan själfviskhet!

Förstår du då hvad detta väsen vore,

I hvilket alla våra gåfvor finge rum?

40 MÖRKÖGA (ser upp).

Om alla edra ljusa gåfvor rymdes

I samma barm, var viss, de skulle strida

Som skilda vindar öfver samma haf.

Rättvisan skulle spränga sönder kärleken,

Mot lifvet skulle kraften kämpa vildt

Och sanning tvätta smink från skönhets kinder.

Naturens makter tumla om i fejd,

Och andens gåfvor kunna ej förlikas.

I stoftets värld är kamp, ej harmoni.

LJUSÖGA.

Må verkligheten slita då vår tvist,

Vi välja ut den spädaste, den yngsta

Bland jordens plantor, på hvars skära oskuld

Ej än ett grand af stoftets brister föll,

Ett barn, som föddes nyss till lifvets strid.

MÖRKÖGA.

Barn höra himlen till. Ett barn är fridlyst.

Naturens makter få ej röra det,

Eld får ej bränna det, ej luft, ej vatten,

Ej jord det skada.

LJUSÖGA.

Icke skada, nej,

Men moderligt omhulda, skydda det

Till lif och blomstring.

MÖRKÖGA.

Allt är oss förbjudet,

Så snart det gäller dessa skapelsens

Och högre makters främst utkorade.

46 LJUSÖGA (bläddrande i Ödets bok).

En dunkel hågkomst säger mig, att en gång

Ett undantag ... Här är det, nattens dotter!

På sjunde sidan här till höger står,

Att denna natt skall födas en prinsessa,

Om hvilken lifvets makter skola täfla

Med dödens. Allt är förutsagdt.

Vid tingens början har en högre makt

Förutsett denna tvist emellan oss

Och gifvit oss till prof ett menskobarn.

Låt oss förenade på detta barn

De gåfvor pröfva, som åt oss beskärts!

48 MÖRKÖGA (granskande boken).

Har då den stumma natten en gång födt

Ett menskolif, som trotsar ej blott döden,

Men ock de högsta gåfvors frestelser?

Så står det skrifvet ... Väl, låt oss försöka!

Men utan strid skall jag förvisst ej vika,

Och viker jag, så viker jag en tid,

Men vänder åter, när min timme slagit.

Hvar finns den korade, i natten födda,

Som skall få allt, hvad andra delvis fått?

LJUSÖGA.

Hon finns här nära i en konungs slott.

Och nu, när solen stiger upp ur vågen,

När stjärnorna smält bort på himlabågen

Och nyfödd dag bebådar nyfödt hopp,

Begynner Törneros sitt lefnadslopp.

Upp, blida döttrar af naturen alla,

Att edra bästa gåfvor frambefalla!

Nu rullas sagovärldens förlåt opp,

Nu stiga féerna hit ned i tiden,

Nu börjas mellan ljus och mörker striden,

Och nattens allvar har med dagens skämt

Vid Törnerosas vagga möte stämt.