Walters sjette äfventyr. Huru Walter gick på jagt och skjöt förunderligt miste

|[29]|

Walters sjette äfventyr.

Huru Walter gick på jagt och skjöt förunderligt miste.

1 Nu var det vinter och litet mot våren, så att skaren bar på morgonqvistarna. Walter hade fått ett par skidor från Uleåborg, och det var alldeles märkvärdigt roligt att skida på skaren. Än bar det af öfver ängen och än på sjön; än till skogen och än till byn. Nedför backarna bar det af med en gruflig fart. Der kunde Walter stå på skidorna, och det kunna ej alla göra. I början, när han lärde sig, bar det omkull – plums med näsan i snön och benen i vädret! Sedan gick det bättre, och slutligen kunde Walter stå på skidorna nedför Himmelsbacken, som ju var så hög, att kyrktornet ej var mycket högre. Då var Walter stor på sig. – Gör efter det der! sade han. – Nej, jag tackar, sade de andra gossarne. Och så åkte de hellre på kälkarna utför den branta backen.

2 Nu var det just före påsken, och gossarne skulle få påsklof; men en dag skulle de läsa ännu. Olyckligtvis var det mycket vackert väder den dagen; solen sken grann uppå snön, och träden voro alldeles hvita af rimfrost. Walter råkade i en frestelse, som han ej kunde emotstå. Tidigt på morgonen begaf han sig ut med en smörgås i fickan och sprättbågen i handen, för att |346|skida till skogen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag går ut på jagt, tänkte han. –konsekvensändrat/normaliserat Kanske möter jag en varg, och honom skjuter jag strax. Jag har ju en knappnål i pilen. Bara en liten stund skall jag vara borta. Nog hinner jag sedan läsa min lexa.

|30|

3 Nåja, den gången mötte ej Walter någon varg, fastän så hände en annan gång, som du skall få höra i nästa berättelse. Nu såg han snöripornas fjät i snön mellan björkarna, och längre fram såg han harfjät. –konsekvensändrat/normaliserat Det kan vara likaså godt att jag skjuter en hare, tänkte Walter. –konsekvensändrat/normaliserat Den duger åtminstone att äta, och mamma skall blifva något förundrad, när jag kommer hem med harstek till middagen.

4 Hvar nu hararna höllo hus, det kan ingen så noga säga, men Walter följde fjäten, och ingen Jösse ville titta fram mellan buskarna. –konsekvensändrat/normaliserat Jag får vara nöjd med en snöripa, tänkte Walter. –konsekvensändrat/normaliserat Den skall smaka rätt bra med sås, gurkor och lingonsylt.

5 Märkvärdigt nog såg Walter ej heller någon snöripa, bara fjäten. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror jag skjuter en ekorre, sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag skall skjuta honom helt litet i nosen, så att han faller ned, och sedan stänger jag honom i buren och låter honom springa på rullen. Jag tycker hvad Lotta skall skratta åt honom!

6 Ganska riktigt, der hoppade just en ekorre i den höga granen. Walter ställde sig under granen och spände bågen. Men ekorren hoppade från gren till gren och gömde sig långa stunden emellanåt. Walter gick omkring trädet, än hitåt, än ditåt, men det ville aldrig passa att få ett godt sigte. Med ens tog ekorren ett långt skutt; vips var han borta uti ett annat träd och försvann.

7 – Nej, nu är det bäst att jag skidar hem igen, tänkte Walter, ty smörgåsen var nu slut. –konsekvensändrat/normaliserat På vägen kan jag träffa en skata; henne skjuter jag. Men skall jag ge henne åt katten, eller skall jag spika upp henne ofvanför stalldörren? Jag tror jag spikar upp henne. Det ser präktigt ut. Då säger Jonas, hvar gång han går i stallet: se der är skatan, som Walter har skjutit!

8 Nå ja, det hade väl kunnat gå för sig, om Walter träffat på någon skata. Men han råkade ej träffa någon, och det förtretade honom. När han kom hem, tänkte han: jag skall skjuta till måls på hönshusfönstret, så får jag se huru långt pilen går.

|31|

9 Strax spände han bågen, och paff, der flög pilen. Men han slog emot väggen och föll ned igen. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore märkvärdigt, om jag ej skulle träffa fönstret, tänkte Walter, och skjöt ännu engång och ännu engång till. Slutligen träffade han. Pang, rutan gick sönder, pilen for in genom fönstret och träffade Kuckeliku, som satt der i sin oskuld och masade sig uti solskenet. –konsekvensändrat/normaliserat Kuckeliku! skrek tuppen. Då blef Walter förskräckt och paltade af mycket tyst till sin kammare, utan varg, utan hare, utan snöripa, utan ekorre, utan |347|skata, med fönsterrutans klingande uti öronen och den olyckliga Kuckelikus mord på sitt samvete.

10 Det dröjde ej heller länge, innan der blef ransakning och dom. Lexan – ja, hon var glömd och gick rakt åt skogen. Lena kom in och beskifvade sig, att tuppen låg uti själtåget. Walter kunde ej neka; han brukade dessutom aldrig ljuga. Nå, hur tror du det gick? Att börja med, fick Walter smaka pappas goda rotting, – det brukades så, den tiden, – och det hade han för Kuckeliku. Men för lexan fick han den dom, att sitta inne och läsa sina lexor hela andra dagen, när gossarne fingo påsklof och roade sig af alla krafter det bästa de kunde.

11 Jag tycker mig ännu se honom, der han sitter så sorgelig till mods med handen under kindbenet och ser genom rutan huru de andra gossarne åka kälke derute i Himmelsbacken. Somliga ha sopat snön ifrån isen och åka skridsko. Nog ligger boken uppslagen, och nog ligga der andra böcker bredvid, men det smakar ej unga herrn att läsa, när tankarna kullra om med kamraterne i drifvan. Stackars Walter! Hvarför skulle det just i går vara så vackert väder, och hvarföre skulle just Kuckeliku råka sitta i hönshusfönstret? Ingen kan så noga säga hvart en gosse springer och hvart en pil flyger. Bäst är, att ej låta narra sig, så länge lexan är oläst. Annars kan det väl hända hvem som helst, att han springer till skogs och skjuter ihjäl en tupp och får sitta i fönstret och se på, när alla kamrater ha roligt i drifvorna.