Lilla Skrållan
eller
Det skrynkliga förklädet.

I småbarnsskolan gick i fjol

En liten snäll och fattig flicka,

Med ögon som en sommarsol

Och rutig halsduk, randig kjol

5Och strumpor, som hon sjelf lärt sticka.

Fastän hon var ett fattighjon,

Var hon så ren, den lilla fjollan,

Och snygg om näsan, blank om skon,

Men skrynkligt förklä hade hon,

10Och derför kallades hon Skrållan.

Hvad hjelpte det, att hon var klok

Och kunde stafva tryckt och skrifvet

Och läste flinkt »Naturens bok»?

Ack, förklät, förklät var på tok,

15Och det var Skrållans sorg i lifvet.

Hur kan man sådant förklä ha?

Sad’ lärarinnan; det är ynkligt.

Säg, har du sopat spisarna

Och burit mat åt grisarna?

20Och hvarför är ditt förklä skrynkligt?

Det hörde lilla Skrållan på

Och teg bedröfvad under trätan;

Men nästa gång kom hon ändå

Med förklät skrynkladt likaså

25På både afvigan och rätan.

Det går ej an, det är ej rätt,

Sad’ lärarinnan. Kära Skrålla,

Är förklät ej i morgon slätt,

Så skyll dig sjelf, mitt barn, för det,

30Om du i skamvrån får dig hålla.

Jo jo, här var processen kort,

Här hjelpte ej att saken skrufva,

Och Skrållan stackare gick bort

Med ögon af den röda sort,

35Som när man har en duktig snufva.

Nu hände nästa morgon, att

Just lärarinnan gick till hamnen.

Der såg hon Skrållan, sysselsatt

Att plocka stickor som en skatt

40Och bära vedträn uti famnen.

Ty så gick Skrållan alla dar

Att tigga litet ved från skutan,

Och, klädd till skolan, som hon var,

Hon veden till sin mamma bar,

45Som annars nog fått frysa utan.

Då märktes nog hvaraf det kom,

Att Skrållans förklä satt så illa,

Och lärarinnan tycktes som

Hon intet låtsade derom,

50Men inom sig så log hon stilla.

När Skrållan kom till skolan nu,

Förlägen, rädd och röd om näsan,

Begynte barnen sjuttisju

Att titta bort till skamvrån – hu!

55Der Skrållan skulle få sig snäsan.

Men lärarinnan sad’: min vän,

Kom hit, min kära, lilla tippa!

Väl är ditt förklä skrynkligt, men

Nu vet jag rätta orsaken,

60Och skamvrån skall du nu få slippa.

Visst är det bra att putsad gå

Och vara mån om sina kläder;konsekvensändrat/normaliserat

Men mycket bättre är ändå

Att vara i sitt hjerta så,

65Att det båd’ Gud och menskor gläder.

Och efter förklät skrynklats, när

Du gick att ved åt mamma samla,

Så tag det nya förklät här,

Och det med samma hjerta bär,

70Som du har burit förr det gamla.

Men att ej det må skrynklas ner,

Så skall jag ved åt mamma skicka.

Och »Skrållan» är ej öknamn mer,

Det är ett namn, som heder ger,

75Och det har du förtjent, min flicka.

Så sagdt. Och alla barn i fjol,

De tyckte just precis detsamma;

Och Skrållan sken just som en sol

Uti sitt förklä och sin kjol,

80När hon gick hem igen till mamma.