Telegrafisten.

Jag sitter dagar och nätter trägen

Vid stora vägen,

Der ordet kör i galopp till fjerran

På kopparkärran.

5Jag håller tömmen

I mina händer

Och kör med strömmen

Till andra länder,

Men sitter dock i min stora hast

10Som spikad fast.

Det klappar, klappar och åter klappar

I stift och tappar:

Då skenar tanken, och gnistan springer

Ut ur mitt finger,

15Och i sekunden

Så glad hon dansar

Kring jorderunden

I kopparpansar,

Men tung som bly hennes körsven är:

20Jag sitter här!

Och när jag sitter, så trött att vaka,

Får jag tillbaka

Ett bud i tråden om hvad der händer

På fjerran stränder.

25Och remsor trilla

Som pappersbäckar

Så tyst och stilla

Med punkt och streckar;

Dem skall jag stafva ihop och se

30Hvad säga de.

De ha så mycket att mig berätta;

Hvem mins allt detta?

Än är det glädjen, än är det sorgen,

Än är det korgen,

35Som kondoleras,

Än är det ringen,

Som gratuleras,

Men det vet ingen;

Än är det pengar, än jern och spik,

40Än politik.

Jag har i handen vid trådens flöde

Europas öde

Och vet långt bättre, än kaffesystrar,

Hvad tiden lystrar.

45Men ack, hur skallra

Då mina läppar!

Jag får ej sqvallra

Om trådens knäppar;

Af idel nyheter spricker jag

50Hvarenda dag.

Här sitter jag med min tråd så trägen

Vid stora vägen,

Och verlden brusar, och tiden springer

Förbi mitt finger,

55Och orden ila,

Fast jag är bunden,

Med hundramila

Skjuts i sekunden.

Hvem frågar väl efter kusken då?

60Kör på! Kör på!