Berndt Michaels dröm.

Om jag vore en storm från den vida sydvest

Och jag bodde vid himmelens bryn

Och jag red som en kung på min frustande häst,

På den mörka, den höstliga skyn,

5Och jag flög som en il

Öfver hundrade mil

Och jag sträckte med harm

Öfver menskornas larm

Min osynliga, väldiga arm;

10Då så skulle jag rida från morgonens rand

Och till midnatt i yttersta nord;

Då så skulle jag hvirfla i öknarnas sand

Och begrafva en röfvares hord;

Då så skulle jag slå

15Oceanernas blå

Med mitt brinnande spjut,

Tills de lemnade ut

Alla skepp, som de slukat förut.

Då så skulle jag smälta de isar vid pol,

20Der allt lefvande fryser och dör;

Då så skulle jag svalka den brännande sol,

Som tropikernas grönska förstör.

Och jag skulle slå ned

På förtryckarnes led

25Som en härjande brand

Och förkrossa hvart band

I de slafvars förtrampade land.

Och då skulle jag läka de blödande sår

Och försona hvar klagande nöd;

30Och då skulle jag torka de lidandes tår

Och fördubbla den fattiges bröd;

Men hvar ljugande flärd

Skulle dö för mitt svärd,

Skulle se, till sin blygd,

35Resas upp i mitt skygd

Den förgätna, förhånade dygd.

Och när, trött af min bragd, jag kom hem som en gäst

Till min älskade fädernegård,

Då så skulle jag lösa min vingade häst

40I små systrarnas vänliga vård

Och till sist, när jag tyst,

Du min moder, dig kysst

Och, som fordom, så ömt

Vid ditt sköte mig gömt,

45Somna bort från de bragder jag drömt.

Men då skulle du leende lägga din hand

På min trotsiga, brännande kind,

Och då skulle du säga: vex upp för ditt land,

Du min unga, min stormiga vind!

50Herren Gud, som allen

Är allsmäktig och ren,

Han välsigne din färd

I den villande verld,

Och han helge ditt ljungande svärd!