Visor och sagor.

Kyrktuppen.

(För små barn.)

1 Nu börja vi en märkvärdig saga, som kunde heta: Högmod går för fall; men hvar och en får tänka hvad han behagar. Högfärdig kan man vara, om man aldrig är mer än en hallonmask; hvad sedan, när man har den äran att vara en kyrktupp?

2 Det var en gång en kyrktupp, som satt på ett mycket högt torn. Hvarifrån han var hemma och huru han kommit så högt upp i verlden, det är icke lätt att säga. Man tror att hans pappa var ingen vanlig tupp, utan en timmerman, som kunde skära ut örnar och drakar af träd, och då tror man, att timmermannen skurit tuppen af en stock och hissat honom med tåg upp på tornet, efter tuppen var så stocklat och ej kunde lära sig flyga.

3 Kanske var det ej så; kanske var tuppen fordom premiertupp i den mäktiga fédrottningen Gilimiliadolgas hönshus och gjorde i sitt högmod uppror emot sin beherrskarinna och blef till straff förvandlad till en trädtupp och fastnaglad på tornet. Detta kan ingen så noga veta. Alltnog, der satt han på tornet allrahögst upp, ja högre än det högsta tak och det högsta träd på sju mil omkring. Och så högt satt han, att hela jorden omkring honom syntes ej mycket större än en pannkaka, och menniskorna sågo der ut som flugor på pannkakan.original: pankakan. En liten tid såg tuppen dem surra, och så såg han dem åter jagas bort med den stora flugsmällan.

4 Kyrktuppen var mycket stor. Han hade en hög, rödmålad tuppkamm ofvanför näbben, gröna ögon, stora som tallrikar, och en mycket yfvig stjert. I hans mage rymdes väl tre tunnor råg, så glupsk var han. Också kan man |492|tro, att han var något stormodig. För det han var så stor och satt så högt upp, tyckte han, att ingen i hela verlden var en så hög herre, som han. Alla tuppar äro högfärdiga; det kan man se på deras fasoner, när de brösta sig i sophögen och sträcka näbben i vädret, likasom ville de ropa till hvar och en: hvad är du för en fnaskenfelt? Men kyrktuppen var en af de värsta. Man skall få se, att sådant aldrig slutas väl. Mången stormodig tupp har mist nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan har han utan krus blifvit plockad och lagd i stekgrytan och uppäten, som annat fjäderfä, med sås, gurkor och lingonsylt.

5 Kanske visste kyrktuppen, att han ej dugde halshuggas och ätas, och detta gjorde honom högfärdigare, än andra tuppar. Han hade en egenskap, som mycket brukas här i verlden, och det var att beständigt vända stjerten efter vädret. Han kunde derföre se sig omkring åt alla väderstreck. Men hvart han än koxade med sina stora gröna ögon, såg han ingenstädes på jorden sin like. Han började derföre tro, att han var betydligt bättre än alla andra och att hela verlden borde vara honom underdånig. Dervid tänkte han så vid sig original: sig sjelf:

6 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtelig tupp är jag. Min like bland tuppar finns icke. Jag är ett verkligt tuppmajestät. Det synes skenbarligen, att kyrkan är byggd enkom för min skull och för att skaffa mig en plats, som är värdig min höga rang. Hvarföre skulle menniskorna hvar söndag samlas här omkring kyrkan, om ej för att riktigt beundra och tillbedja mig? Ja, det är visst, att jag är en stor tupp; en högst förnäm och märkvärdig tupp är jag.

7 Men förnämt folk har stundom rätt ledsamt, och|65| det hade äfven kyrktuppen. Flyga kunde han icke, arbeta ville han icke, och äta behöfde han icke. Hvad skulle han göra? Det var ej utan, att han icke ibland med en viss afund betraktade prostens höns, som någon gång trippade fram ända till tornfoten och krafsade så behändigt upp sanden, för att plocka sig ett och annat korn.

8 En dag hände sig, att en kråka råkade flyga öfver kyrkan och helt nära förbi kyrktuppen, som satt der fnurrig och tvär och förargade sig, att någon understod sig flyga nästan likaså högt, som han behagade sitta. –konsekvensändrat/normaliserat Qva! Qva! skrek kråkan. –konsekvensändrat/normaliserat Hur står det till, kära tupp?

9 –konsekvensändrat/normaliserat Brrr! sade tuppen, snurrade kring efter vinden och vände stjerten åt kråkan. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker du kunde åtminstone kalla mig excellens.

10 –konsekvensändrat/normaliserat Ser man på! sade kråkan. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, har icke ers excellens något tråkigt i längden, att sitta så der ensam och göra ingenting? Jag tycker ers excellens kunde gifta sig.

11 –konsekvensändrat/normaliserat Jag gifta mig! sade kyrktuppen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar skulle jag finna en höna, nog hög och förnäm, att jag utan skada för min rang kunde fria?

12 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens har rätt, svarade kråkan; –konsekvensändrat/normaliserat en sådan höna är icke lätt att finna, ty jag minns ej, att jag någonsin hört talas om kyrkhönor. Men ers excellens skulle åtminstone företaga sig något arbete. Så gör jag, det förkortar tiden, och deraf blir man glad och munter till sinnes.

13 –konsekvensändrat/normaliserat Arbete! fnurrade tuppen åter och såg på kråkan med djupt förakt. –konsekvensändrat/normaliserat Stort och förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det passar sig icke.

14 –konsekvensändrat/normaliserat Håhå, tänkte kråkan vid sig sjelf, när hon flög bort; –konsekvensändrat/normaliserat du koxar och koxar omkring dig, herr tupp, och vet ändå så föga huru det går till i verlden. Jag har ofta sett de höga och förnäma ha mera arbete och mera bekymmer, än de ringa på jorden. Men sådana dumdryga kaxar, som du, tro förnämheten bestå deruti,original: deruti. att man ej gör Guds skapade grand, utan sitter|66| stocklat, låter andra passa upp sig och har hjertans ledsamt. Det syns också, att kyrktuppen är flera hundrade år gammal och tänker så, som mången tänkte förr i hans ungdomstid. Men nu begriper man bättre än förr, att alla måste arbeta, och vara flitiga, om de vilja vara lyckliga och nöjda. Det förstår icke tuppen. För det, att han är så genomlat, säger han: det passar icke.

15 Och så var det verkeligen. Tuppen var lat och högfärdig, det var hela saken. I flera hundra år hade han suttit der uppe på tornspetsen och ej gjort strå i kors; han hade ej galat en gång. Ja, han var så lat, att han ej rört sig ur fläcken på alla de hundra åren; då kan man tänka huru lat han var. En lagom risbastu skulle kanske ha muntrat honom till flit och arbetsamhet. Men hvem skulle ha understått sig ett sådant försök? Dessutom var han skapad af träd, och på honom bet intet ris. Vi få väl höra huru det gick med honom.

16 En vacker dag, när kyrktuppen, som vanligt, satt och stirrade ut i himmelens blå och såg mycket menande ut, fastän han tänkte just ingenting, såg han med förundran en stor hop folk nedanför kyrkan. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad kan det vara? tänkte han: i dag är ingen söndag. konsekvensändrat/normaliserat Snart nog fick han likväl se hvad det var.

17 Det var den store lindansaren Karamatti, som hade spännt upp ett tåg mellan kyrktornet och klockstapeln. På tåget hoppade en liten gosse och en liten flicka och dansade mot hvarandra och gjorde förunderliga svängningar. – Jaså, tänkte tuppen; –konsekvensändrat/normaliserat var det ej annat? Jag trodde, att det var någon ny högtidlighet, som de dumma menniskorna fira här till min ära.

18 Rätt som det var, kastade den lille Karamatti en slängkyss åt folket, och så klättrade han som en katt uppför kyrktornet, ty der voro af gammalt jernpinnar inslagna i tornspiran, den ena ofvanför den andra. Upp efter |494|jernpinnarne klef nu den lille Karamatti allt högre och högre; till slut var han nära tuppen. – Åhå! tänkte tuppen och såg rosenrasande ut.

19 Men Karamatti lät sig icke förskräcka, utan, mir nix, dir nix, med ett språng var han uppe på tuppens rygg, satte sig der att rida och skrek af alla krafter: hoppsan, min häst! Hej, hoppsan, min häst!

20 Då skall man tro, att tuppen fick stora ögon och fann sig grufligen förnärmad, der han satt i sin högfärd och trodde ingen i hela verlden vara hans like. Och nu satt der en liten knyffel och toppred honom och ropade: hoppsan, min häst! Hej, hoppsan, min häst!

21 Först väntade tuppen, att hela kyrkan skulle ramla af förundran öfver en sådan näsvishet. Men kyrkan stod beskedligt stilla, der hon stod, och nu började tuppen i sin stora förödmjukelse vrida och svänga åt alla håll. Hvad skulle han göra? Han hade varit så lat, att han hvarken lärt sig flyga eller gala; derföre fick han nu hålla tillgodo den knäcken, som hans högmod led, när allt folket nedanföre ropade: bravo! bravissimo! och tyckte det vara mycket behändigt af lille Karamatti, att topprida kyrktuppen. Ja, så går det här i verlden: när någon är lat och högfärdig, kommer lille Karamatti och topprider honom, likasom han red på kyrktuppen. Var säker på det.

22 Men icke blef kyrktuppen deraf just mycket visare. Der satt han qvar på sin tornspets år efter år; det ena slägtet efter det andra sjöng sina psalmer till Guds ära i kyrkan derunder och lefde sin tid och gick sedan i grafven; och nya menniskor kommo i stället och sjöngo desamma gamla psalmerna i densamma gamla kyrkan. Men tuppen satt allt lika lat och lika förnäm på sitt torn och väntade allt, att ändå till slut någon underbar lycka skulle vederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske väntade han, att, der han satt, bli förgylld med klaraste guld och skina som solen, eller väntade han, att en dag blifva utropad till hela jordens stortuppsultan. Ja, hvem kan så noga veta? Han väntade och väntade, och aldrig ville den stora lyckan komma.

23 Huru länge han nu väntade, blef han på sistone mycket gammal och murken, så att den ena trädbiten|68| efter den andra föll af honom, när det blåste. En dag var der en stark storm. En väderil kom hvinande öfver kyrkan, blåste bort hela tuppen från tornspiran och förde honom genom luften med sig till sjön. Der fick nu tuppen, hvimmelkantig som han var af den ovanliga resan, för allra sista gången ångra, att han ej lärt sig flyga och gala. Ty hade han kunnat det, så hade han ej blåst i sjön, utan i stället flugit till rådstugutaket och satt sig att gala der, så att magistraten och hela staden förundrat sig. Men nu blåste han i sjön och kastades af vågorna af och an, så att gäddor |495|och abborrar gapade på honom och undrade hvad han var för ett sjöspöke. Till slut blef han kastad upp på en strand, och der blef han liggande.

24 På stranden var en liten stuga, och der bodde en gammal gumma, som hade två barn, en gosse och en flicka. Gossen och flickan byggde en gång små dammar vid stranden, likasom kamrar för de små fiskarne, som der simmade ut och in. Vid det att de nu gingo litet längre bort, för att samla passande stenar, hände sig, att de der hittade den stackars gamla kyrktuppen, och då för tiden han var rätt bedröflig att se på. Vågorna hade alldeles bortsköljt målningen af honom, och han hade skafvats mot stenarne, så att han mist både näbb och stjert.

25 Då sade barnen: –konsekvensändrat/normaliserat Nu är ingen nöd; mor klagar alltid, att kråkor och sparfvar göra skada på ärtsängarna. Men se här få vi en präktig kråkskrämma. Kom, låt oss taga ett tåg och hala den stora besten upp till ärtlandet.

26 Och så blef kyrktuppen på gamla dagar uppspetsad på en gärdsgårdsstör till kråkskrämma vid ett ärtland, i stället att blifva förgylld och utropad till hela verldens stortuppsultan. Då hände sig, att kråkan, som i hans välmaktsdagar kallat honom ers excellens, kom en dag flygande, för att göra kalas i ärtlandet. Huj, – då såg hon kråkskrämman och flög för alla de sju. Men under flykten råkade hon se sig om och kände igen sin gamle bekante. – Qva! qva! skrek kråkan;|69| –konsekvensändrat/normaliserat mjukaste tjenarinna! Se på hans excellens, som har blifvit en kråkskrämma! Jo, jo, högmodet, högmodet; så går det i verlden.

27 – Håll din näbb! kraxade en förståndig korp, som satt på en tallstubbe nära intill. –konsekvensändrat/normaliserat Tuppen fattig har varit högfärdig och lat, och derför har det gått honom illa. Men nu är han gammal och olycklig, och den gamla och olyckliga får man icke försmäda. Ingen kan veta huru det går med en sjelf på gamla dagar.

28 Detta allt hörde kyrktuppen. Men han kunde ej svara ett ord, ty han var utan näbb och satt uppträdd på en gärdsgårdsstör. Der sitter han troligen än i dag.