Huru Gud skapade Finland.

1 När Gud skapade världen, sade han på tredje skapelsedagen: »Församle sig vattnet, som är under himmelen, uti särskildt rum, att det torra må synas. Och det skedde så.»

2 »Och Gud kallade det torra jord, och vattnens församling kallade han haf. Och Gud såg, att det var godt.»

3 Då höjde sig stora, vida länder ur hafvet, och vattnen skilde dem åt, så att de blefvo likasom skilda delar af jorden, hvarför de kallades världsdelar. Men det blef icke strax såsom det nu är, ty förskräckliga jordbäfningar, vattufloder och istider ändrade länge jordens yta, stora länder sjönko i hafvet, och andra uppstego ur hafvets botten.

4 I den världsdel, där vi bo och som nu kallas Europa, utbredde sig ett stort, öde haf från nordpolen söder ut ända till det land, som nu kallas Tyskland. Gud såg detta mörka, kalla haf och såg, att det högre i norr var en djup|4| dal, men söder ut var det grundare, och där höjde sig berg från hafvets botten, här och där uppresande sina ryggar öfver de ödsliga vattnen.

5 Gud sade till hafvet i dessa trakter af jorden: »lyftoriginal: lyft upp din botten, långsamt och jämnt under många tusen år, så att vattnen rinna undan. Då skall af hafsbottnen blifva ett land, där växter och djur kunna trifvas. Där skola människor bo för att tillbedja sin skapare.»original: skapare.

6 Hafvet lydde Guds bud och upplyfte sin botten, långsamt och jämnt i många tusen år. Så gör det än i dag. Hvarje år höjer sig hafvets botten en half tum eller en fjärdedels tum, allteftersom Gud vid skapelsen utstakat höjningens mått. Och ingen, som nu bor på denna del af jorden, skulle veta däraf, om han ej såge hafvets vatten beständigt minskas. Den gamle fiskaren säger till sin son, när han ror ut med näten vid hafskusten: här seglade i min ungdom skeppen, och nu flyter knappt vår båt genom sundet. Här, där nu korna gå på bete, drogo vi not, när jag var en liten gosse. Denna udde var förr en holme; nu har han vuxit tillsammans med fasta landet.

7 Och alla förundra sig, att det stora hafvet kan minskas, såsom skulle det rinna bort och slutligen torka ut.

8 Men det är icke hafvet, som torkar ut, det är dess botten, som höjer sig, och när bottnen höjer sig, rinner hafvets vatten längre bort från stränderna. Icke allenast hafvets vatten rinner beständigt undan; äfven flodernas lopp blir brantare och suger ut vattnet ifrån de inre sjöarna. Och där blifva forsar i floderna och grund i sjöarna, där man förr hade djupt vatten, så att mången grund sjö och mången bäck eller å efter hand torkat ut.

9 Naturkrafterna, som äro Guds redskap, fortsatte sitt verk i den ordning, som skaparen utstakat. Det stora, mörka och ödsliga hafvet närmast kring polcirkeln begynte|5| få många öar och grund. Där nu Finland är, var ännu för två tusen år tillbaka en stor skärgård af öar. Öarna tilltogo i storlek och vuxo tillsamman, grunden blefvo torrt land med rännor och gölar af vatten, som stannat qvar i fördjupningarna. Efter hand blef där ett stort land, afskuret af många vatten, så att mångenstädes är ännu en stor skärgård långt inne i landet. Växternas grönska begynte, efter Guds befallning, utbreda sig på solsidan om åsarna; björnen, elgen, renen och många djur begynte röra sig i öarnas skogar. Det, som vi nu kalla Ladoga sjö, var då ett bredt sund, som förenade Ishafvet med det haf, hvilket vi nu kalla Finska viken. Och de sjöar, som vi nu kalla Saima, Päjäne, Näsijärvi, voro då breda hafsvikar mellan den inre skärgården och hafvet i söder. Landet skulle på alla sidor hafva varit omgifvet af vatten, om det icke genom en bergsrygg, Maanselkä, förenats med den stora halfö, som vi nu kalla Skandinavien.

10 Gud såg detta nya, förut okända landet, som efter hans vilja uppvuxit ur hafvets djup, och såg, att det var ett godt land. Jag vill gifva det ett folk och ett namn, sade Gud, på det att det må uppfylla min vilja på jorden.

11 Naturkrafterna fortforo att utföra Guds befallning och byggde två broar af fast land öfver det sund, som dittills afstängt landet från folkens stora farväg i öster. Den breda bron bildar nu ett vattenrikt land mellan Hvita hafvet och Ladoga; den smala bron går mellan Ladoga sjö och Finska viken. Öfver dessa broar intågade flera folk från de vida östanländerna, och efter det folk, åt hvilket Gud för evärdeliga tider gifvit detta sitt sköna, ur hafvet skapade land, kallades landet Suomi, Finland. Men folkets runoskalder, som fått gåfvan att skåda tillbaka i det förgångna, hafva, till minne af landets ursprung, kallat det Suomensaarispråk: finska, Finlands ö, och Suomenniemispråk: finska, Finlands udde.

12 Så underbart skapades Finland, som intet annat land har skapats på jorden. Ty väl hafva många länder förr varit hafsbotten, och andra länder hafva sjunkit tillbaka i hafvets djup, men intet annat land, utom norra delen af Sverige, fortfar att på detta sätt uppväxa ur hafvet än i denna dag. Och de många tusen insjöarna, och de vida, sanka mossarna, och sund och floder och bäckar höja sin botten med hela landet och rinna småningom ut och qvarlemna torrt land åt åkermannens plog. Det är alldeles visst, att Finland hvarje tionde eller tjugonde år har vunnit och fortfar att vinna ett stort stycke land både inom sig och vid sina hafskuster. Andra länders folk föra blodiga krig för att vinna åt sig ett större område, men Finlands folk går |922|till plogen och säger: plöj du; Gud skänker oss land nog, blott vi förstå att bruka det efter hans vilja.

13 Hvad vill nu Gud med ett sådant underverk, som han dagligen gör inför våra ögon? Visst måste han ju hafva en särskild kärlek för detta landet och en särskild mening därmed, efter Gud aldrig gör något utan ändamål. Icke veta ju vi Guds vägar och ändamål, men om hans skapelse veta vi: »Gud såg, att det var godt.»

14 Alltså måste vi ju tro, att Gud vill med detta landet och dess underbara skapelse utföra någonting godt i världen. Och efter han gifvit detta landet åt oss, så måste vi ju tro, att han vill hafva också oss till sina redskap för något godt på jorden. Hvad detta är, kunna vi endels förstå, när vi läsa i Guds ord, som är skrifvet till alla folk, Es. 11: 9, att jorden skall vara full af Herrens kunskap, såsom vatten betäcker hafvet. Vi kunna förstå, att såsom Gud utkorat detta land till ett under på jorden, så har han ock utkorat dess folk till att utbreda hans rike och för alla tider vara hans tjenare. Men hvad därutöfver går är oss ännu fördoldt. Herren Gud har ofta|7| kallat de mäktige på jorden att utföra hans straffdomar; men när han kallat sina tjenare till ett välsignelsens verk, då har han utvalt dem bland de ringa och svaga, på det att kraften skall vara hans och icke af dem.

15 Ja, väl må vi prisa Gud för att vi fått ett så underbart skönt land, och visst måste vi ju älska detta landet förmer än alla andra länder på jorden. Men förstår du ock, Finlands barn, hvarför Gud gifvit dig ett land, som växer?konsekvensändrat/normaliserat

16 Detta har Gud gifvit dig för att du skall tillväxa, såsom ditt land, till kropp och själ, i visdom och nåd. Gud har gifvit dig detta växande land för att du skall en gång lemna det bättre efter dig, än du tagit emot det.original: det, När du en gång tager arf efter din fader och moder, skall du minnas Guds vilja, som är, att du skall göra allting bättre, än fader och moder ha haft det förr. Antingen du får ett stycke jord att sköta, eller ett annat arbete, skall du tänka: nu vill Gud, att jag skall göra det väl! Ty hvarje gång någon gör ett arbete bättre än förr, är detta en tillväxt för hela landet. Såsom hvarje nytt dike är en tillväxt i landets odling, så är hvarje ny skicklighet,original: skicklighet. ny omsorg, ny kunskap en tillväxt i landets rikedom, lycka och välgång.

17 Gud vill, att öfverallt, där du finner en ödemark, skall du göra hvad du med din omsorg förmår för att skapa en lustgård. Där du ser något uselt, förfallet och vanvårdadt, skall du upprätta det och göra det dugligt. Där du ser något, som kan blifva till nytta, men nu ligger onyttigt, skall du taga vara på det och använda det så, att det blifver till gagn. Där du ser någon göra illa, skall du i stället göra godt; där du ser någon vara fattig och hjälplös, skall |923|du hjälpa honom, och där du ser någon vara okunnig, skall du lära honom.

18 Förstår du nu, att på detta sätt växer ditt land? Det växer genom dig, huru liten och maktlös du än må vara, ty det växer genom din kärlek. Om vi räkna tillhopa allt hvad många svaga armar uträtta med god vilja, då blir ju däraf en stor tillväxt. Just genom dig skall detta land tillväxa i allt godt; genom dig skall det blifva en lustgård till Guds ära och menniskors välfärd.

19 Ack, det finns så många, som icke tänka därpå och sköfla landet för att en tid hafva vinst och sedan lemna en ödemark efter sig. Det finns så många lata och okunniga, som tänka: hvad angår mig huru det sedan blir, endast jag har det godt i min tid? Gud ser dessa Finlands otrogna barn och skall en gång säga till dem som till Ödgrim: jag har gifvit dig ett skönt, ett växande land; hvad har du gjort af min gåfva?

20 Älskade barn, låt oss hellre uppfylla Guds vilja på jorden! Låt oss »akta på det profetiska ordet, till dess att morgonstjärnan uppgår i våra hjärtan».konsekvensändrat/normaliserat*2 Petr. 1:19. Och profetian säger till oss: Väx, mitt land, väx i Guds kraft, väx i alla dina barns endrägtiga kärlek!