1 I det lilla vackra huset derborta vid hörnet af gatan var det om julaftonen ganska ljust. Der brann ett stort julträd med granna stjernor och konfekt och äpplen, och grenljusen brunno på bordet, och barnen höllos omöjligt stilla, hvargång något knarrade eller rasslade ute i farstun. Rätt som det var, kom också julbocken in och frågade, som vanligt, om barnen varit snälla. Alla svarade med en mun ja.
2 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade julbocken. –konsekvensändrat/normaliserat Ha barnen varit snälla, skall ingen af dem blifva oklappad. Men det vill jag säga dem, att jag i år har blott hälften så många julklappar.
3 – Hvarföre det? sade barnen.
4 – Det vill jag också säga dem, sade julbocken. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer långt ifrån norden, der har jag gläntat i dörren vid många fattiga stugor och sett många små barn, som i år ej hafva en bit bröd att äta på julaftonen. Derföre har jag gifvit hälften af mina klappar åt dem. Var det ej rätt gjordt?
|382|
5 – Ja, ja det var rätt, det var snällt, ropade barnen. Endast Fredrik och Lotta tego i början stilla, ty Fredrik hade förut nästan alltid fått 20 julklappar, och Lotta hade fått 30. Nu tyckte de sig blifva alldeles missbytta, om de blott skulle få hälften så många.
6 – Var det ej rätt gjordt? frågade julbocken för andra gången.
|93|
7 Då snurrade Fredrik om på klacken och svarade murrigt: hvad är det för en dålig jul i år? Trollen ha bättre jul, än du består oss!
8 Och Lotta begynte lipa i sin tur och sade: skall jag få bara 15 julklappar? Mycket, mycket bättre jul är det i afton hos trollen.
9 – Jaså, sade julbocken, –konsekvensändrat/normaliserat är det ej annat, så skall jag strax föra er dit. konsekvensändrat/normaliserat Och så grep han Fredrik och Lotta, en i hvardera handen, och drog dem med sig, fastän de stretade emot af alla krafter.
10 Hi och huj, det gick fort, det gick genom luften. Innan barnen viste ordet af, stodo de midti en stor skog och midtuti snön. Der var förskräckeligen kallt, och snön yrde, så att man knappast kunde se de höga granarna, som stodo i mörkret allt rundtomkring, och helt nära i skogen hördes vargarna tjuta. Men julbocken – ja, han var strax borta igen, han hade ej tid att vänta, han skulle ännu i afton titta in till så många snällare barn, än Fredrik och Lotta.
11 Båda barnen begynte skrika och gråta, men ju mera de skreko, desto närmare tjöto vargarna rundtomkring dem. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, Lotta, sade Fredrik; –konsekvensändrat/normaliserat vi måste försöka att komma fram till någon stuga i skogen.
12 – Jag tycker mig se ett litet ljus derborta mellan träden, sade Lotta. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss gå dit.
13 – Icke är det något ljus, sade Fredrik; –konsekvensändrat/normaliserat det är bara ispiggar, som glimma i mörkret på träden.
14 – Jag tycker mig se framför oss ett stort berg, sade Lotta. –konsekvensändrat/normaliserat Kan det vara Rastekais, dit Sampo Lappelill red på mästervargen om julnatten?
15 – Hvad du säger! svarade Fredrik. –konsekvensändrat/normaliseratRastekais ligger väl sjuttio mil från vårt hem. Kom, så gå vi på berget, der kunna vi se oss bättre omkring.
16 Sagdt och gjordt. De klefvo fram genom de höga snödrifvorna, öfver buskar och kullfallna träd, och kommo efter en stund till berget. Der var en liten dörr, och genom dörren sken något, som liknade ljus. Fredrik och Lotta gingo efter skenet, och strax derpå märkte de till sin stora häpnad, att det var Rastekais|94| och att de voro hos trollen. Men det var redan för sent att vända om, och dessutom voro vargarna så nära, att de nästan tittade in genom dörren.
17 Fredrik och Lotta stadnade i sin häpnad strax invid dörren och sågo framför sig en stor sal, der trollen firade jul. De voro väl många tusende, |383|men alla helt små, knappt en aln höga, och allesamman gråklädda och skrynkliga och mycket qvicka, alldeles som der står att läsa uti sagan om Sampo Lappelill. Mörkrädda voro de icke, ty i stället för ljus hade trollen ihjälfrusna lysmaskar och murkna trädstubbar, som alla lyste i mörkret. Men när de ville ha grann illumination, ströko de en stor svart katt långs ryggen, så att hon gnistrade, och då skreko många ibland dem: nej, håll, håll, det blir alldeles för ljust, det kan ingen stå ut med!
18 Ty det är någonting eget med alla troll i verlden, att de sky ljuset och blifva illa till mods, när någon får se dem sådana de äro. Derföre firades åter ett stort kalas, för det att trollen märkte huru dagarna blefvo allt kortare, när det led emot årets slut, och nätterna blefvo beständigt längre. Och då menade trollen åter, – som de beständigt tro alla jular, ty man tror så gerna det man mest önskar, – att det till slut ej skulle blifva någon dag alls, utan bara natt, och deröfver blefvo de åter så hjertinnerligen glada, att de dansade inne i berget och firade lustigt julen på sitt vis, ty de voro allesamman hedningar och visste icke af någon bättre jul.
19 Det märktes nog, att icke voro trollen mycket frusna. De trakterade hvarandra med iskonfekt i den kalla vinternatten och blåste först på isbitarna, att de ej skulle vara för varma, när de togos i munnen. Der var också annan präktig traktering af ormbunkar och spindelben, och ett julträd var der af iskristaller, och en af deras smågubbar agerade julbock.
20 Den jättestora grymma fjällkungen var icke hos trollen i år, ty alltsedan han sprack vid Enare prestgård, visste ingen hvad det sedan blifvit utaf honom,|95| och många trodde att han flyttat till Spetsbergen, för att regera ett hedniskt land och fly så långt som möjligt från kristna menniskor. Sitt rike i norden hade han nu lemnat åt syndens och mörkrets konung, som satt der midti den stora salen och hette Mundus. Vid hans sida satt trollens drottning, som hette Caro (fast det låter som hundnamn), och båda två hade långt skägg. De gåfvo hvarandra julklappar, likasom annat folk. Konung Mundus gaf drottning Caro ett par styltor, så höga, att när hon klef uppå dem, blef hon den högsta och förnämaste fru i hela verlden, och drottning Caro gaf konung Mundus en ljussax, som var så ofanteligt stor, att han med den kunde snyta alla verldens ljus, och med detsamma han snöt dem, så släckte han dem. En sådan ljussax skulle väl somliga tycka mycket om att få till julklapp af trollen.
21 Nu uppreste sig konung Mundus på sin thron och höll till de församlade trollen ett rätt stormodigt tal, hvaruti han förkunnade dem, att nu vore det snart slut med allt ljus, nu skulle mörkrets skuggor blifva evinnerliga öfver |384|allt land, och trollen skulle regera verlden. Då blef der ett ropande af alla krafter bland trollen: hurra! hurra för vår store konung Mundus, för vår sköna drottning Caro, för syndens och mörkrets eviga välde! Hipp, hipp, hipp, hurra!
22 Konungen sade: hvar är min öfverste spejare, som jag sändt upp till högsta toppen af berget, för att spana om någon strimma af ljus ännu finnes qvar uti verlden?
23 Spejaren kom och sade: herre konung, din makt är stor. Det är allt mörkt!
24 Åter om en stund sade konungen: hvar är min spejare? Och spejaren kom.
25 – Herre konung, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat jag ser längst borta vid himmelens rand ett helt litet ljus, likasom en stjernas blinkande sken, när hon går ut ur ett svart moln. Och konungen sade: gå tillbaka till bergstoppen!
26 Åter om en stund sade konungen: hvar är min spejare? Och spejaren kom.
27 – Herre konung, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat himlen är mulen af|96| tunga snömoln, och jag ser icke mera det lilla skenet. Konungen sade: gå ännu tillbaka till bergstoppen.
28 Åter om en stund sade konungen; –konsekvensändrat/normaliserat hvar är min spejare? Och spejaren kom. Men då märkte konungen, att spejaren var darrande och alldeles blind.
29 Konungen sade: min trogne spejare, hvarföre darrar du? Och huru blef du så blind?
30 Spejaren sade: herre konung, molnen hafva förgått, och en stjerna, större och klarare än alla andra stjernor, strålar på himmelens hvalf. Derföre darrar jag, och dess åsyn gjorde mig blind.
31 Konungen sade: hvad skall detta betyda? Är icke ljuset nu förgånget och mörkrets välde evinnerligt?
32 Men alla trollen stodo rundtomkring i tystnad och bäfvan, och ingen svarade.
33 Slutligen sade en ibland hopen: herre konung, här stå vid dörren två menniskobarn. Låtom oss fråga dem; kanske veta de mera än vi.
34 Konungen sade: kalla hit barnen. Strax släpades Fredrik och Lotta fram till konungens thron, och det kan man tänka, att de den gången voro illa till mods. Drottningen såg deras stora rädsla och sade till en af tomtegummorna, som stodo kring thronen: gif de stackars barnen litet drakblod och några torndyfvelsskal att läska sig med, på det att de må kunna öppna sin mun!
35 – Ät och drick! ät och drick! sade gumman. Men dertill hade barnen allsingen lust.
|385|
36 Konungen sade till barnen: nu ären I här uti mitt våld, och jag har makt att förvandla eder till kråkor eller spindlar. Men jag vill lägga för eder en gåta, och om I kunnen gissa den gåtan, skall jag låta föra eder utan skada igen till ert hem. Viljen I det?
37 – Ja, sade barnen.
38 – Nåväl, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad betyder det, att ett ljus upprinner midti årets mörkaste natt, när allt ljus är förgånget och mörkret och trollen regera verlden? Långt uti öster synes en stjerna, som strålar|97| öfver alla andra stjernor och hotar min makt med undergång. Sägen mig, barn, hvad betyder stjernan?
39 Lotta sade: det är stjernan, som stiger om julnatten upp öfver Bethlehem i judiska landet och lyser hela verlden.
40 Konungen sade: hvarför lyser hon så?
41 Fredrik sade: för det att i natt är vår Frälsare född, och han är det ljus, som upplyser hela verlden. Och från i natt börjar ljuset tilltaga och alla dagar ånyo bli längre.
42 Konungen begynte häftigt darra uppå sin thron och sade ånyo: hvad heter den ljusets herre och konung, som i natt är född och som är kommen att frälsa verlden från synd och mörker?
43 Båda barnen sade: Jesus Christus, Guds son.
44 Knappt var det sagdt, innan hela berget begynte skälfva och darra och störta tillsamman, och en stormvind gick genom den stora salen och kullstörtade konungens thron, och stjernan sken in öfver de mörkaste klyftor, och alla trollen förskingrades som skuggor och rök, till dess att icke annat var qvar, än julträdet af is, och det begynte glimma och smälta, och högt i luften begynte englarösterna klinga som harpor. Men barnen betäckte ansigtet med sina händer och vågade icke se upp, och det föll öfver dem likasom en sömn, när någon är mycket trött, och de visste ej mera hvad der tilldrog sig uti berget.
45 När de åter vaknade, lågo de båda hvar i sin säng, och brasan brann uti kakelugnen, och gamla Kajsa, som alltid brukade väcka dem, stod bredvid sängarna och sade till dem: skynden er upp, för att hinna till kyrkan!
46 Fredrik och Lotta satte sig upp och sågo med häpnad på Kajsa, om hon kanhända vore bara en aln lång och hade skägg och ville bjuda dem drakblod och torndyfvelskal. Men i stället märkte de, att kaffebordet redan var färdigt med färska julbullar, ty på julmorgonen fingo alla barnen kaffe, fastän det icke|98| brukades annars. Och derute hördes bjellrorna klinga, folket for i långa rader till kyrkan, och ljus syntes i alla fönster, men klarast af alla strålade kyrkan.
|386|
47 Fredrik och Lotta sågo på hvarandra och tordes ej berätta för Kajsa att de varit med uppå trollens jul. Kanske skulle hon ej ha trott dem och skrattat och sagt, att de sofvit hela natten i sin säng. Icke vet du det, och icke vet jag det, och icke vet någon riktigt huru det var. Men om du vet det, och om jag vet det, så låtsa vi som vi icke visste det, och om ingen vet det, så vet heller ingen om du vet det och om jag vet det, och nu vet du hvad jag vet, som ingenting vet, och det vore roligt att veta hvad du vet och om du vet mer än jag vet.
48 Ett vet jag, och det är att oförnöjsamma barn komma förr eller senare alltid till trollen. Der få de isbitar, drakblod och torndyfvelskal, i stället för de goda gåfvor, som de hemma försmått. Ty syndens och mörkrets furste fångar dem, förrän de sjelfva tro. Då är det lyckligt för dem, om de se en klar stjerna uppgå i verldens mörker och om de kunna nämna ett namn, för hvilket allt ondt störtar i vanmakt.
49 Fredrik och Lotta kunde icke förgäta trollens jul. Det var ej nog, att de gått miste om alla julklappar. De blygdes för sig sjelfva, ja de blygdes så, att de icke vågade se upp i kyrkan om julmorgonen. Der var ljust och herrligt; der hade Bethlehems stjerna kommit ned och tändt alla ljus och strålat i alla goda barns glada ögon. Fredrik och Lotta märkte det ganska väl, men de vågade icke se upp. De beslöto att också blifva goda barn. Hafva de hållit sitt löfte? Det vet jag icke, men gerna tror jag det. När du träffar dem, kan du fråga.
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Eos 15/1 1857 med undertiteln »En spritterny saga» och omarbetades för Läsning för barn.
Det kristna julmotivet med frälsarens födelse och Betlehemsstjärnan kontrasteras mot hedniska inslag som svart katt, drakblod, tordyvelskal och spindlar. I enlighet med gammal nordisk folktro framträder julnatten som den tidpunkt när övernaturliga krafter kom i rörelse och det gudomliga uppenbaras; frälsarens namn är den magiska kraft som får ljuset att vinna över mörkret. Julens budskap blir en inkarnation av tacksamhet och givmildhet (Laurent 1947, s. 129, 234; Lönnqvist 1996, s. 65, se inledningen, s. LIV, not 123).
Det retoriska stildraget där konungens fråga och spejarens svar upprepas påminner om ett avsnitt i Charles Perraults saga om Riddar Blåskägg (i Gåsmors sagor 1697) och används av Topelius i flera sagor (Laurent 1947, s. 132, 262; jfr »Björken och Stjernan»). Motivet med de sovande barnen som drömmer fantasifullt på julafton återfinns i E. T. A. Hoffmans konstsaga Nußknacker und Mausekönig (1816).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
2 oklappad utan klappar.
5 missbytta vanlottade, förfördelade.
13 ispiggar istappar.
14 Rastekais magiskt berg förknippat med Rásttigáisá (alt. Rastigaissa), fjäll beläget i norra Norge; figurerar också i »Rimtussen».
17 en aln en svensk aln motsvarar 59,3 cm.
17 långs parallellform till längs.
20 alltsedan han sprack fjällkungen sprack av ilska för att Sampo Lappelill fick ett kristligt dop.
20 snyta snoppa.
20 En sådan ljussax skulle väl somliga tycka mycket om att få till julklapp af trollen. Kan läsas som kommentar till potentiella samhälleliga tvångsåtgärder, som censuren (Laurent 1947, s. 267).
46 julbullar julbröd i form av bullar, ofta i tjänarnas eller de fattigas julkost.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 129, 132, 234, 262, 267; Lönnqvist, »Topelius och julen», 1996, s. 65; Vasenius V 1927, s. 536
Trollens jul.
1 I det lilla vackra huset derborta vid hörnet af gatan var det om julaftonen ganska ljust. Der brann ett stort julträd med granna stjernor och konfekt och äpplen, och grenljusen brunno på bordet, och barnen höllos omöjligt stilla, hvargång något knarrade eller rasslade ute i farstun. Rätt som det var, kom också julbocken in och frågade, som vanligt, om barnen varit snälla. Alla svarade med en mun ja.
2 – Jaså,
konsekvensändrat/normaliserat sade julbocken. –konsekvensändrat/normaliserat Ha barnen varit snälla, skall ingen af dem blifva 
oklappad
. Men det vill jag säga dem, att jag i år har blott hälften så många julklappar.
3 – Hvarföre det? sade barnen.
4 – Det vill jag också säga dem, sade julbocken. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer långt ifrån norden, der har jag gläntat i dörren vid många fattiga stugor och sett många små barn, som i år ej hafva en bit bröd att äta på julaftonen. Derföre har jag gifvit hälften af mina klappar åt dem. Var det ej rätt gjordt?
|382|5 – Ja, ja det var rätt, det var snällt, ropade barnen. Endast Fredrik och Lotta tego i början stilla, ty Fredrik hade förut nästan alltid fått 20 julklappar, och Lotta hade fått 30. Nu tyckte de sig blifva alldeles
missbytta
, om de blott skulle få hälften så många.
6 – Var det ej rätt gjordt? frågade julbocken för andra gången.
|93|7 Då snurrade Fredrik om på klacken och svarade murrigt: hvad är det för en dålig jul i år? Trollen ha bättre jul, än du består oss!
8 Och Lotta begynte lipa i sin tur och sade: skall jag få bara 15 julklappar? Mycket, mycket bättre jul är det i afton hos trollen.
9 – Jaså, sade julbocken, –konsekvensändrat/normaliserat är det ej annat, så skall jag strax föra er dit.
konsekvensändrat/normaliserat Och så grep han Fredrik och Lotta, en i hvardera handen, och drog dem med sig, fastän de stretade emot af alla krafter.
10 Hi och huj, det gick fort, det gick genom luften. Innan barnen viste ordet af, stodo de midti en stor skog och midtuti snön. Der var förskräckeligen kallt, och snön yrde, så att man knappast kunde se de höga granarna, som stodo i mörkret allt rundtomkring, och helt nära i skogen hördes vargarna tjuta. Men julbocken – ja, han var strax borta igen, han hade ej tid att vänta, han skulle ännu i afton titta in till så många snällare barn, än Fredrik och Lotta.
11 Båda barnen begynte skrika och gråta, men ju mera de skreko, desto närmare tjöto vargarna rundtomkring dem. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, Lotta, sade Fredrik; –konsekvensändrat/normaliserat vi måste försöka att komma fram till någon stuga i skogen.
12 – Jag tycker mig se ett litet ljus derborta mellan träden, sade Lotta. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss gå dit.
13 – Icke är det något ljus, sade Fredrik; –konsekvensändrat/normaliserat det är bara
ispiggar
, som glimma i mörkret på träden.
14 – Jag tycker mig se framför oss ett stort berg, sade Lotta. –konsekvensändrat/normaliserat Kan det vara
Rastekais
, dit Sampo Lappelill red på mästervargen om julnatten?
15 – Hvad du säger! svarade Fredrik. –konsekvensändrat/normaliserat Rastekais ligger väl sjuttio mil från vårt hem. Kom, så gå vi på berget, der kunna vi se oss bättre omkring.
16 Sagdt och gjordt. De klefvo fram genom de höga snödrifvorna, öfver buskar och kullfallna träd, och kommo efter en stund till berget. Der var en liten dörr, och genom dörren sken något, som liknade ljus. Fredrik och Lotta gingo efter skenet, och strax derpå märkte de till sin stora häpnad, att det var Rastekais|94| och att de voro hos trollen. Men det var redan för sent att vända om, och dessutom voro vargarna så nära, att de nästan tittade in genom dörren.
17 Fredrik och Lotta stadnade i sin häpnad strax invid dörren och sågo framför sig en stor sal, der trollen firade jul. De voro väl många tusende, |383|men alla helt små, knappt
en aln
höga, och allesamman gråklädda och skrynkliga och mycket qvicka, alldeles som der står att läsa uti sagan om Sampo Lappelill. Mörkrädda voro de icke, ty i stället för ljus hade trollen ihjälfrusna lysmaskar och murkna trädstubbar, som alla lyste i mörkret. Men när de ville ha grann illumination, ströko de en stor svart katt 
långs
ryggen, så att hon gnistrade, och då skreko många ibland dem: nej, håll, håll, det blir alldeles för ljust, det kan ingen stå ut med!
18 Ty det är någonting eget med alla troll i verlden, att de sky ljuset och blifva illa till mods, när någon får se dem sådana de äro. Derföre firades åter ett stort kalas, för det att trollen märkte huru dagarna blefvo allt kortare, när det led emot årets slut, och nätterna blefvo beständigt längre. Och då menade trollen åter, – som de beständigt tro alla jular, ty man tror så gerna det man mest önskar, – att det till slut ej skulle blifva någon dag alls, utan bara natt, och deröfver blefvo de åter så hjertinnerligen glada, att de dansade inne i berget och firade lustigt julen på sitt vis, ty de voro allesamman hedningar och visste icke af någon bättre jul.
19 Det märktes nog, att icke voro trollen mycket frusna. De trakterade hvarandra med iskonfekt i den kalla vinternatten och blåste först på isbitarna, att de ej skulle vara för varma, när de togos i munnen. Der var också annan präktig traktering af ormbunkar och spindelben, och ett julträd var der af iskristaller, och en af deras smågubbar agerade julbock.
20 Den jättestora grymma fjällkungen var icke hos trollen i år, ty
alltsedan han sprack
vid Enare prestgård, visste ingen hvad det sedan blifvit utaf honom,|95| och många trodde att han flyttat till Spetsbergen, för att regera ett hedniskt land och fly så långt som möjligt från kristna menniskor. Sitt rike i norden hade han nu lemnat åt syndens och mörkrets konung, som satt der midti den stora salen och hette Mundus. Vid hans sida satt trollens drottning, som hette Caro (fast det låter som hundnamn), och båda två hade långt skägg. De gåfvo hvarandra julklappar, likasom annat folk. Konung Mundus gaf drottning Caro ett par styltor, så höga, att när hon klef uppå dem, blef hon den högsta och förnämaste fru i hela verlden, och drottning Caro gaf konung Mundus en ljussax, som var så ofanteligt stor, att han med den kunde 
snyta
alla verldens ljus, och med detsamma han snöt dem, så släckte han dem. 
En sådan ljussax skulle väl somliga tycka mycket om att få till julklapp af trollen.
21 Nu uppreste sig konung Mundus på sin thron och höll till de församlade trollen ett rätt stormodigt tal, hvaruti han förkunnade dem, att nu vore det snart slut med allt ljus, nu skulle mörkrets skuggor blifva evinnerliga öfver |384|allt land, och trollen skulle regera verlden. Då blef der ett ropande af alla krafter bland trollen: hurra! hurra för vår store konung Mundus, för vår sköna drottning Caro, för syndens och mörkrets eviga välde! Hipp, hipp, hipp, hurra!
22 Konungen sade: hvar är min öfverste spejare, som jag sändt upp till högsta toppen af berget, för att spana om någon strimma af ljus ännu finnes qvar uti verlden?
23 Spejaren kom och sade: herre konung, din makt är stor. Det är allt mörkt!
24 Åter om en stund sade konungen: hvar är min spejare? Och spejaren kom.
25 – Herre konung, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat jag ser längst borta vid himmelens rand ett helt litet ljus, likasom en stjernas blinkande sken, när hon går ut ur ett svart moln. Och konungen sade: gå tillbaka till bergstoppen!
26 Åter om en stund sade konungen: hvar är min spejare? Och spejaren kom.
27 – Herre konung, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat himlen är mulen af|96| tunga snömoln, och jag ser icke mera det lilla skenet. Konungen sade: gå ännu tillbaka till bergstoppen.
28 Åter om en stund sade konungen; –konsekvensändrat/normaliserat hvar är min spejare? Och spejaren kom. Men då märkte konungen, att spejaren var darrande och alldeles blind.
29 Konungen sade: min trogne spejare, hvarföre darrar du? Och huru blef du så blind?
30 Spejaren sade: herre konung, molnen hafva förgått, och en stjerna, större och klarare än alla andra stjernor, strålar på himmelens hvalf. Derföre darrar jag, och dess åsyn gjorde mig blind.
31 Konungen sade: hvad skall detta betyda? Är icke ljuset nu förgånget och mörkrets välde evinnerligt?
32 Men alla trollen stodo rundtomkring i tystnad och bäfvan, och ingen svarade.
33 Slutligen sade en ibland hopen: herre konung, här stå vid dörren två menniskobarn. Låtom oss fråga dem; kanske veta de mera än vi.
34 Konungen sade: kalla hit barnen. Strax släpades Fredrik och Lotta fram till konungens thron, och det kan man tänka, att de den gången voro illa till mods. Drottningen såg deras stora rädsla och sade till en af tomtegummorna, som stodo kring thronen: gif de stackars barnen litet drakblod och några torndyfvelsskal att läska sig med, på det att de må kunna öppna sin mun!
35 – Ät och drick! ät och drick! sade gumman. Men dertill hade barnen allsingen lust.
|385|36 Konungen sade till barnen: nu ären I här uti mitt våld, och jag har makt att förvandla eder till kråkor eller spindlar. Men jag vill lägga för eder en gåta, och om I kunnen gissa den gåtan, skall jag låta föra eder utan skada igen till ert hem. Viljen I det?
37 – Ja, sade barnen.
38 – Nåväl, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad betyder det, att ett ljus upprinner midti årets mörkaste natt, när allt ljus är förgånget och mörkret och trollen regera verlden? Långt uti öster synes en stjerna, som strålar|97| öfver alla andra stjernor och hotar min makt med undergång. Sägen mig, barn, hvad betyder stjernan?
39 Lotta sade: det är stjernan, som stiger om julnatten upp öfver Bethlehem i judiska landet och lyser hela verlden.
40 Konungen sade: hvarför lyser hon så?
41 Fredrik sade: för det att i natt är vår Frälsare född, och han är det ljus, som upplyser hela verlden. Och från i natt börjar ljuset tilltaga och alla dagar ånyo bli längre.
42 Konungen begynte häftigt darra uppå sin thron och sade ånyo: hvad heter den ljusets herre och konung, som i natt är född och som är kommen att frälsa verlden från synd och mörker?
43 Båda barnen sade: Jesus Christus, Guds son.
44 Knappt var det sagdt, innan hela berget begynte skälfva och darra och störta tillsamman, och en stormvind gick genom den stora salen och kullstörtade konungens thron, och stjernan sken in öfver de mörkaste klyftor, och alla trollen förskingrades som skuggor och rök, till dess att icke annat var qvar, än julträdet af is, och det begynte glimma och smälta, och högt i luften begynte englarösterna klinga som harpor. Men barnen betäckte ansigtet med sina händer och vågade icke se upp, och det föll öfver dem likasom en sömn, när någon är mycket trött, och de visste ej mera hvad der tilldrog sig uti berget.
45 När de åter vaknade, lågo de båda hvar i sin säng, och brasan brann uti kakelugnen, och gamla Kajsa, som alltid brukade väcka dem, stod bredvid sängarna och sade till dem: skynden er upp, för att hinna till kyrkan!
46 Fredrik och Lotta satte sig upp och sågo med häpnad på Kajsa, om hon kanhända vore bara en aln lång och hade skägg och ville bjuda dem drakblod och torndyfvelskal. Men i stället märkte de, att kaffebordet redan var färdigt med färska
julbullar
, ty på julmorgonen fingo alla barnen kaffe, fastän det icke|98| brukades annars. Och derute hördes bjellrorna klinga, folket for i långa rader till kyrkan, och ljus syntes i alla fönster, men klarast af alla strålade kyrkan.
|386|47 Fredrik och Lotta sågo på hvarandra och tordes ej berätta för Kajsa att de varit med uppå trollens jul. Kanske skulle hon ej ha trott dem och skrattat och sagt, att de sofvit hela natten i sin säng. Icke vet du det, och icke vet jag det, och icke vet någon riktigt huru det var. Men om du vet det, och om jag vet det, så låtsa vi som vi icke visste det, och om ingen vet det, så vet heller ingen om du vet det och om jag vet det, och nu vet du hvad jag vet, som ingenting vet, och det vore roligt att veta hvad du vet och om du vet mer än jag vet.
48 Ett vet jag, och det är att oförnöjsamma barn komma förr eller senare alltid till trollen. Der få de isbitar, drakblod och torndyfvelskal, i stället för de goda gåfvor, som de hemma försmått. Ty syndens och mörkrets furste fångar dem, förrän de sjelfva tro. Då är det lyckligt för dem, om de se en klar stjerna uppgå i verldens mörker och om de kunna nämna ett namn, för hvilket allt ondt störtar i vanmakt.
49 Fredrik och Lotta kunde icke förgäta trollens jul. Det var ej nog, att de gått miste om alla julklappar. De blygdes för sig sjelfva, ja de blygdes så, att de icke vågade se upp i kyrkan om julmorgonen. Der var ljust och herrligt; der hade Bethlehems stjerna kommit ned och tändt alla ljus och strålat i alla goda barns glada ögon. Fredrik och Lotta märkte det ganska väl, men de vågade icke se upp. De beslöto att också blifva goda barn. Hafva de hållit sitt löfte? Det vet jag icke, men gerna tror jag det. När du träffar dem, kan du fråga.