Sötare än sött.

1 Det var en gång en konung i rika Arabien: han hade allt hvad en menniskas hjerta åtrår: stora rikedomar, helsa, ungdom, skönhet, kärlek, makt, ära och lustbarheter. Han tyckte om att lefva godt, den mäktige konungen. Der gick ingen dag, utan att han roade sig på bästa sätt i sina sköna trädgårdar, med sina 100 gemåler och vid sitt präktiga bord. Och efter han var en mild och rättvis konung, tyckte folket, att han kunde ju roa sig, när han icke gjorde någon illa dermed, utan tvärtom lät undfägna alla fattiga med qvarlefvorna från sina läckra måltider.

2 I synnerhet tyckte konungen om sötsaker af alla slag. Han hade den smaken ifrån sin barndom, när han var en fattig herdegosse och fick lefva på knapp kost med sina kameler i öknen. Der såg han aporna alla dagar klättra i dadelpalmen och snaska de söta dadlarne, men sjelf var han för liten och svag att kunna klättra till kronan af ett så högt träd. Och när han klef på kamelens puckel för att derifrån nå till dadlarne, sutto de ändock alltid för högt, och de försmädliga aporna kastade honom dadelkärnor i ansigtet, för att rätt göra narr af honom. – Ack, tänkte han, –konsekvensändrat/normaliserat om jag vore en apa, skulle jag också må godt alla dagar, i stället att äta kamelost och bäska örter!

3 Nu var han en rik konung och fick äta dadlar så mycket han lyste, medan aporna i jernburen sågo derpå med förundran och afund. Och han åt, – ja, han åt som en skolgosse. Men när dadlarne icke längre smakade, efter denna läckra kost ju blef enformig i längden, bestälde konungen honungskakor från Persien; och när kakorna blefvo enformiga, lät han sylta ananas i drufsocker för att få någonting riktigt fint. Detta varade en tid, och sedan försöktes med andra frukter, men alla blefvo de lika enformiga. – Mästerkock, sade konungen, –konsekvensändrat/normaliserat skaffa mig något, som är sötare än sött! Jag står ej ut med det slisk, som du bjuder mig.

4 Mästerkocken vardt mycket bekymrad, ty han hade redan genomsökt hela österlandet för att finna något i konungens smak. –konsekvensändrat/normaliserat Om jag skulle skicka till Europa efter konfekt? tänkte han vid sig sjelf.

5 Ja, han skickade till Europa efter konfekt. Der kommo många kameler, lastade med stora, granna konfektaskar, börjande med den utsöktaste marmelad och slutande med sockergryn i alla variationer. Der voro askar med dumma deviser på och askar med glansbilder; der fanns Landrin och Montpensier, chokoladkonfekt från Paris, karameller af alla upptänkliga slag, uppblåsta sockerhjertan, knäckor, pepparkakor och pumpernicklar. Hvad kunde en snål konung mera begära? Han lät sammankalla alla sina 100 gemåler med alla sina 100 barn, öppnade i deras närvaro askarne och delade ut åt dem så mycket de förmådde äta, men sjelf lefde han med konfekt till frukost, middag och qväll.

6 Nå, detta räckte nu en vecka vidpass; då fick konungen pippig mage, och alla de 100 gemålerna och de 100 barnen fingo så med. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, sade konungen, som ej fick sofva om nätterna, –konsekvensändrat/normaliserat det bär sig platt intet, mästerkock.|3| Har jag ej sagt dig, att du skall förskaffa åt mig någonting, som är sötare än sött?konsekvensändrat/normaliserat

7 – Herre, sade mästerkocken och kastade sig med pannan mot marmorgolfvet, –konsekvensändrat/normaliserat måtte din skugga aldrig förminskas! Din trogne hund har nu genomsökt tre verldsdelar för att tillfredsställa din höga smak. Befaller du, att vi ännu skola skicka till Amerika och till Polynesien?

8 – Dumheter! svarade konungen misslynt. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad finnes der annat, än socker och kokosnötter? Skaffa mig något sötare!

9 Mästerkocken darrade, han visste väl, att det gälde hans hufvud, slog pannan tre gånger hårdt emot marmorgolfvet och sade: – Herre konung, låt kalla dina tre vise män, och hvad de säga dig, skall din hund utföra, när din visa mun talar.

10 Konungen fann rådet godt, lät sammankalla de vise männen och frågade dem hvar han skulle finna det, som var sötare än sött.

11 De tre vise männen utbådo sig tre dagars betänketid för att lösa en så svår gåta, och när dagarne voro förlidne, trädde de åter fram till konungen. – Herre, sade den förste, –konsekvensändrat/normaliserat måtte du aldrig blifva mätt på din lycka! Det finns ingenting sötare, än skönheten och behagen. Låt dina slafvar utgå i hela verlden och hemföra den skönaste brud på jorden till din etthundraförsta gemål!

12 – Vise man, sade konungen, –konsekvensändrat/normaliserat nu är du dum. Har jag ingen glädje af hundra gemåler, som alla dagar träta med hvarandra, hvad glädje skulle jag få af den hundradeförsta? Det vore ju blott en träta mer.

13 – Herre, sade den andre vise mannen, –konsekvensändrat/normaliserat dina ord äro som gyllene äpplen i silfverskålar. Det finns ingenting sötare, än att hämnas på sina fiender. Konungen af Abyssinien är dig skyldig 100 hvita hästar i årlig tribut, och|4| han har i stället skickat dig en halt åsna. Tåga ut till hans land, låt upphänga honom i rök och sälj allt hans folk till slafvar!

14 – Konungen af Abyssinien är en narr, lydde svaret, –konsekvensändrat/normaliserat men du är en större narr, än han. Hvad glädje skulle jag ha af att hänga upp karlen i rök och sälja hans folk till slafvar? Jag skulle få ondt i halsen af röken, och hvarifrån skulle jag få mat åt så många slafvar? Menar du, att jag skall föda dem med konfekt?

15 – Nej, herre konung, sade den tredje vise mannen; –konsekvensändrat/normaliserat du är sjelf den visaste man i ditt rike; måtte du lefva i tusen år! Efter du redan eger allt sött, som en menniskas hjerta åtrår, så låt din ära, din makt och din rikedom blifva kunniga för allt folk. Kläd dig i purpur, sätt dig på din gyllene thron, församla kring dig all verldens folk och mottag deras tillbedjan! Tro mig, detta är sötare, än honung, dadlar och marmelader.

16 – Gån eder väg, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Mästerkock, gif dem hvar sin pumpernickel! Jag önskar den må bekomma dem lika illa som mig. Jag har ej sofvit nu under sju nätter å rad.

17 Mästerkocken delade ut de tre pumpernicklarne, de vise männen måste slå sina pannor mot golfvet, tacka och äta, och så fastnade pumpernicklarne dem i halsen. Hela hofvet skrattade, men konungen gick missnöjd bort och |787|fann ingenstädes det, som var sötare än sött. Icke kunde han gå till sina 100 gemåler och höra dem träta; icke brydde han sig om att förgöra ett helt folk för en halt åsnas skull, och hvad nöje kunde han finna i att sätta sig som ett åbäke i purpur till hela verldens förundran? Dessutom hade han ännu många granna konfektaskar qvar: –konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle han göra med dem, när hela hans hof var mätt på sötsaker, liksom han sjelf?

18 Det led mot aftonen efter en het dag, solen begynte sjunka, hon skulle gå ned precis klockan sex. Konungen satt ensam och tankfull i sin undersköna trädgård. Springbrunnarne sorlade, mandelträden blommade, fikonträdets skugga blef allt längre på sandgången. Det var så ljufligt och fridfullt, att konungen begynte begrunda vid sig sjelf, om icke denna sköna, lyckliga aftontid var sötare än Landrin och Montpensier.

19 Då kom der en fattig kristen slafvinna, ledande vid handen sin lilla gosse om fyra års ålder. Mor och barn sågo trötta ut, de hade gått lång väg och hade förvillat sig in i trädgården, när de sökte ett nattherberge i slottet. Konungen var godhjertad, han förstod att vandrarne voro hungriga, och det föll honom någonting in. – Slaf, sade han till sin tjenare, som på afstånd bidade hans befallningar, – hemta hit så många du kan bära af de största konfektaskarne!

20 Slafven gick och återvände snart med fyra stora askar, uppfyllda med alla tänkbara sötsaker. – Rada upp deras innehåll här på gräsbänken! sade konungen till sin tjenare. Inom sig tänkte han: –konsekvensändrat/normaliserat denna fattiga qvinna och hennes barn ha aldrig i sin lefnads tid haft en aning om så utsökta läckerheter. Jag kan föreställa mig huru godt det skall smaka dem.

21 – Ät så mycket det lyster eder! sade konungen till qvinnan och barnet, som satt sig att hvila i gräset vid bänken. Modern bröt ett stycke af sockerkakan och gaf det åt gossen. Gossen höll det i sin hand, men förde det icke till munnen.

22 – Jag förstår, sade konungen; –konsekvensändrat/normaliserat gossen är törstig efter sin vandring i solhettan. Slaf, hemta friskt vatten ur källan! Det finns verkligen något, som är sötare än sött, och det är att släcka en brinnande törst.

23 Gossen fick vatten och drack, men åt ändock ingenting af de många läckerheterna. Konungen roade sig att med egen hög hand bjuda honom allt det bästa han visste, så att gossen slutligen hade hela berg af sötsaker rundtomkring sig. Men åt han? Visst icke. Nog utsträckte han stundom handen efter något lockande godt, men han såg det icke, hans ögon blefvo allt mindre och dimmigare, slutligen föllo de alldeles tillsammans, och den lille somnade, lutad mot gräsbänken, såsom man sofver med ett godt samvete och ett barns lyckliga lugn efter en mödosam dag.

24 – Hvad? sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Sofver han?

25 – Ja, svarade modren.

26 – Och han har försmått alla dessa goda saker?

27 – Ja, herre. Det finnsoriginal: fins något som är sötare än sött, och det är ett barns sömn.

28 – Men det är ju det, som jag sökt i tre verldsdelar och ej lyckats finna! konsekvensändrat/normaliserat utropade konungen, högeligen förundrad. – Sömnen! Hvad vill det säga? Jag har i sju nätter ej sofvit en blund.

29 – Var som ett barn, herre konung, och ni skall förstå det!

30 – Hvad för något? Har jag ej varit som ett barn? Finns någon skolgosse eller skolflicka, som varit snålare efter sötsaker, än min kungliga person? Och ändå, qvinna, säger jag dig, att jag i sju långa nätter ej fått en blund i ögonen.

31 – Ack, herre konung, det är icke ett barns snålhet, det är ett barns hjerta, en god menniskas arbete, bön och ett måttligt lif, som kalla den ljufliga sömnen ned öfver våra ögonlock. Vi vuxna menniskor veta något ännu lycksaligare än ett barns söta sömn, och det är syndernas förlåtelse. Men ett sofvande barn är fridlyst, det sofver under englarnes vakt.

32 – Slaf! sade konungen.

33 Slafven kom.

34 – Kasta alla dessa askarna med deras innehåll i floden! För sedan min befallning till slottet att der låta inreda en bostad åt qvinnan och hennes barn! Jag vill dagligen inhemta hennes råd, ty hon är visare än jag och alla de vise männen uti mitt rike ... Sötare än sött? Det var högst märkvärdigt, att jag ändock slutligen skulle finna det.

35 Och solen gick ned öfver den undersköna trädgården, de blommande mandelträden, det praktfulla palatset, de snopne vise männen, den fattiga kristna slafvinnan, den sofvande gossen och konungen öfver rika Arabien, som nu löst sin gåta och i sömnens armar fann det, som öfverträffade alla honungssaker, dadlar och franska konfekter i hela verlden.