Ninive.

1 Det var en gång en stor stad, ja, en af de största i hela verlden; tre dagsresor lång; han hette Ninive. Han var full af palatser och kostbarheter, oräkneliga inbyggare, mäktige furstar och starka krigshärar. Der funnos stora |590|bibliotheker med forntidens lärdom samt många vise män och konstnärer, som prydde allting herrligt. Der funnos också rättfärdige, som tjenade Gud, men de ogudaktige voro flere och uppfyllde den stora staden med dårskap och Guds förnekelse. Ty de förtröstade på sin stora makt, ära och rikedom, menande att ingen, hvarken i himmelen eller på jorden, kunde blifva dem öfvermäktig.

2 Då sände Gud profeten Jona till att predika Ninives undergång; densamme Jona, som uppslukades af hvalfisken, men sedan åter uppkastades på landet. Jona gick in i Ninive och sade till folket: »det är ännu fyratio dagar, och så skall Ninive förgås.»

3 Då trodde Ninives folk på Gud, ödmjukade sig i fasta och böner och vände af från sina onda vägar. Och Gud förbarmade sig öfver dem och bortvände straffet från Ninive, så att intet ondt vederfors staden.

4 Detta förtröt Jona, att hans profetia ej gick i fullbordan. Han gick utom staden, gjorde sig en hydda och satte sig i skuggan, att han måtte se, om staden ändock skulle förgås. Gud lät en kurbits vexa upp att beskugga Jonas hydda och vederqvicka honom i solhettan. Men nästa morgon sände Gud en mask, som åt kurbitsen; Jona blef vanmäktig af hettan och förtröt det så högeligen, att han önskade sig döden.

5 Då sade Gud till Jona: »du jemrar dig öfver kurbitsen, som du icke planterat och som på en natt vuxit och på en natt förgåtts. Och jag skulle icke hafva medlidande med Ninive, en sådan stor stad, der det finnes mera än hundra och tjugutusende barn, som icke veta åtskilja sin högra hand från sin venstra; dertill ock många djur!»

6 Detta är skedt i profeten Jonas tid, när Assyriens stora hufvudstad Ninive förödmjukade sig och skonades af Guds dom. Men efter den tiden uppvexte i Ninive ett annat slägte, som åter förglömde Gud och ånyo uppfyllde den stora staden med synder och dårskaper, värre än deras förfäder. Då sände Gud profeten Nahum, och Nahum sade till Ninives folk:

7 »Förskingraren skall draga fram emot dig och belägra dina fästen. Se dig väl före på vägarna, ty dina herdar sofva! Rusta dig, och förstärk dina murar med starka tegel! Fienden skall komma och förderfva dina vinqvistar. Hans vagnar lysa som bloss och ljungeldar, när de gå om hvarandra på vägen och drabba till anfall. De skola rycka fram under murarna; portarna vid floden skola upplåtas för dem, och palatset skall nederslås. Ninive är som en damm, full med vatten; men det måste bortrinna. Der skall ropas: stå! |591|stå! men ingen skall vända sig om. Der är stort brak, hjul bullra, hästar skria, vagnar rulla. Fienden skickar ryttareskaror med blänkande svärd. Många ligga slagne i högar, så att man snafvar öfver dem. Der röfvas silfver, guld och klenodier utan all ände. Elden skall bränna dig och svärdet förgöra dig, säger Herren; allt för det att du var så glad och behaglig i syndens tjenst och har förvändt många folk. Nu skall man icke längre höra ditt budskap i verlden; alla länder skola darra och alla kinder blekna som lerkärl. Dina förra smickrare skola säga: Hvar är nu de|202| lejons boning? Ninive är förderfvadt, och folken klappa sina händer öfver dess fall.»

8 Detta var Nahums hotande profetia. Ninive hörde honom icke, och domen gick i fullbordan. De Chaldéer kommo med härsmakt, intogo staden och härjade Ninive så i grund, att i många, många hundrade år ingen visste mer hvar den ofantliga staden fordom stått. Först i våra dagar ha några af dess jättestora, milslånga palatser åter blifvit uppgräfda ur gruset, för att vittna om sannfärdigheten af den Allsmäktiges domar. Stora, vidunderliga bilder af djur och menniskor hafva nyligen blifvit framdragna ur Ninives ruiner och uppställda uti stensalarna uti London och Paris. Der stå de ännu lika väl bibehållna, som för 2 500 år sedan, och stirra på nutidens menniskor med sina stora, stela, spöklika ögon af sten. Jona är död, Nahum är död, och Ninive är längesedan förgånget från jorden. Men när alla andra tiga, måste stenarna tala.

9 Engång i djupaste fred, i skönaste sommar, när Frankrike var på höjden af sin makt efter kriget på Krim, och när den stora verldsstaden Paris, som är vår tids Ninive, stod i sin högsta herrlighet, glans och rikedom, – när allt var blommor och glädje, dans och spel, guld och marmor, silke och perlor, – då gick jag ensam och tankfull genom de svala, tysta, dunkla stensalarna i Louvrens palats och betraktade med undran jättebilderna från Ninives forntid. Huru mäktigt måste det rike ha varit, huru stolt och praktfull den stad, som engång uppställde sådana bilder på sina trappor och torg! Inför dessa stenar hade profeterne talat till folket, och det förekom mig, som hörde jag Nahums ord i sakta ekon susa från stenkolosserna:

10 »Du har flera köpmän, än stjernorna äro på himmelen; dina furstar och höfvidsmän äro som tallösa gräshoppsvärmar, men när solen uppgår, äro de borta, och ingen vet hvar de blifva. Dina herdar sofva,|203| konung af Assur! Upp att bevaka dina fästen, ty fienden nalkas, och dina fasta borgar skola falla som mogna fikon i dens mun, som dem äta vill!»

11 Vid det jag tänkte på dessa ord, hördes utanför palatset ett larm af fröjderop. Segrande krigshärar drogo genom gatorna, belastade med troféer, och en larmande folkhop följde dem efter med triumf och jubel. – Hvilka drömmar! sade jag till mig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Är icke detta det tappra Frankrike och det stolta, glada Paris? Aldrig i tiden skola Nahums ord gå här i fullbordan ...

12 Jag bedrog mig: de skola gå i fullbordan uti den tid, som är, och inför allt folk, såframt ej Allsvåldig Gud tager sitt hot tillbaka, såsom i Jonas dagar. Men dertill fordras, att det stolta Paris skall ödmjuka sig inför Gud, såsom fordom Ninive. O, att det gjorde så, – att det vore Jonas och icke Nahums Ninive! Ty, säger profeten: »Herren är långmodig, men stor i kraft. Hans väg är i storm och tjocka moln; marken darrar, hällebergen remna, och folken förfäras för Herrens domar.» – O, Herre, haf förbarmande med de många små barn äfven i vår tids Ninive, att de icke må förgås, utan vandra för dig i dygd och rättfärdighet!

(Oktober 1870.)