Huru man hittar sagor.

(En trollsländas samtal om hösten med lilla Marie.)

1 – God dag, Marie!

2 – God dag, trollslända!

3 – Nu ha vi höst.

4 – Ja det är höst nu, trollslända!

5 – Löfven gulna, qvällarna bli så mörka.

6 – Men du flyger, du. Det är detsamma för dig, om det är höst eller vår.

7 – Det kommer sig deraf, att jag är en af dem, som suttit vid naturens hjerta, när jag var barn, och der har jag blifvit så varm, att jag aldrig fryser. Dessutom ha vi nu sankt Britas sommar.

8 – Hvad vill det säga?

9 – Den 7 Oktober är Brigittas dag, som har sitt namn af det svenska helgonet Brita. Hon var from och god, och derföre kläder sig hela naturen i sin skönaste afskedsdrägt, för att fira hennes älskade minne. Hvar höst, när man redan tror att vintern är nära och allt är så kulet och vissnadt ute i skogarna, då komma ännu några sköna dagar vid tiden för helgonet Britas namnsdag, och det är solsken och mildt och nästan vårlikt i luften. Hösten sitter klädd i sin granna gula paraduniform och tager emot afskedsvisiter af de sista flyttfåglarna. Då tittar sommaren ännu engång i dörren, klädd i sin gröna, luggslitna jagtkostym, och säger till hösten: får man lof att stiga in? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, var så god, säger hösten; –konsekvensändrat/normaliserat här är en mossbänk;|211| behagar kusin taga plats, fastän jag råkar ha litet ostädadt på morgonqvisten? – Nej, jag tackar, svarar sommaren; –konsekvensändrat/normaliserat det är bara en fransk visit, jag har icke tid, ty norra polartåget går af till Egypten i qväll klockan sju. – Åh, det är ingen brådska, säger hösten; –konsekvensändrat/normaliserat sankt Brita skall med, för att helsa på påfven i Rom, och hon sitter ännu och skalar äpplen åt sina hungriga barn. – Nå, om så är, säger sommaren, –konsekvensändrat/normaliserat så vill jag dröja litet och se huru du skött mina kålhufvuden och om georginerna blomma ännu ... Och så sätter sommaren sig ned |598|på den gröna tufvan, och hösten trakterar med päron, lingon och stekta svampar, och så – huj, piper stormen signal, och norra polartåget går af till Afrika med alla sina passagerare, grönsiskor och bofinkar, så det hviner i luften. Kråkan har ämnat sig med; hon beskifvar sig öfver klimatet och tänker flytta öfver till Estland, men kommer alltid för sent till jernvägen. Skatan, som hyrt rum öfver vintern, fastän det är bara ett uthus, skrattar åt henne i närmaste björk. Och nu tager hösten sig för att städa i huset, och sopqvasten går öfver land och sjö; – allt sopar han undan: löfven från träden, ankorna från dammen och barnen från krusbärsbuskarna. Nu är lexornas och korfvens tid ...

10 – Och sagornas tid, trollslända! Kom ihåg, att du är mig skyldig en saga!

11 – Hvad? Har du ännu icke fått nog? Har du glömt Törnrosa, Adalminas perla, Unda Marina och hundrade andra?

12 – Nej, men ...

13 – Berätta du något för mig, om det också vore bara för ombytes skull.

14 – Jag mins ingenting.

15 – Sök!

16 – Men jag hittar ingenting.

17 – Vill du lära dig hitta sagor?

18 – Ack ja, trollslända!

19 – Det var engång några små barn, som lekte en pantlek, och de hade kommit så öfverens, att den, som|212| ej kunde lösa in panten, skulle få sitta och se på, när de andra åto smultron och mjölk. Nu var der en gosse, som dömdes att lösa in panten med att berätta en saga, men han mindes ingen. Så gick han till skolmästaren och sade: käre magister, var så god och gif mig en saga; annars får jag ej äta smultron och mjölk. – Jaså, sade skolmästaren; –konsekvensändrat/normaliserat hvad gör 9 gånger 7? – Men det är ingen saga, menade gossen. – Åh ja, sade skolmästaren, –konsekvensändrat/normaliserat det är en förträffelig saga, som heter tabulan: var nöjd med den, jag har ingen annan.

20 Gossen gick ut att söka sagor och kom till sin onkel, som var general. – Hvad för slag? sade generalen; –konsekvensändrat/normaliserat vet du hvad det vill säga: skyllra gevär! – Men det är ingen saga, menade gossen. – Jo men, svarade generalen, –konsekvensändrat/normaliserat det är en förträffelig saga, som heter exercis. Var nöjd med den; jag har ingen annan.

21 Ännu gick gossen ut och kom till sin gufar, som var ett statsråd. – Käre gufar, gif mig en saga, annars får jag ej äta smultron och mjölk. – Med största nöje, svarade gufar; –konsekvensändrat/normaliserat se här en orden, det är Stanislai andra om halsen med krona och svärd. – Men det är ingen saga, snyftade gossen. – Ja visst, sade gufar; –konsekvensändrat/normaliserat det är äran, jag har ingen annan; var nöjd med den!

22 Gossen gick vidare ut och kom till sin moster, som var geheimetoilettrådinna hos hennes nåd hertiginnan. – Kära moster, gif mig en saga, annars får jag ej äta smultron och mjölk! – Strax, sade mostern; –konsekvensändrat/normaliserat se här en chignon, det är det enda jag har. – Men det är ingen saga, suckade gossen. – Jo men, sade mostern, –konsekvensändrat/normaliserat det är höjden af fullkomlighet; var nöjd med den, jag har ingen annan.

23 Åter gick gossen ut och kom till slagtaren, som sålde kött vid torget. – Hjertans gerna, sade slagtaren, –konsekvensändrat/normaliserat om jag kan tjena med så litet: se här är en skinka och ett par syltfötter, jag har intet annat. – Men det är ingen saga, menade gossen. – Hvad för något? svarade slagtaren; –konsekvensändrat/normaliserat duger det icke? Det är ju fläsk!

24 Än engång gick gossen ut och kom till faster Ulla, som skref böcker, och nu var han säker uppå att|213| få en god saga. Faster Ulla var också genast färdig och gaf honom en tjock bok med sedolärande berättelser »för den bildade ungdomen». – Men det är inga sagor, suckade gossen. – Hvad för något? svarade faster Ulla. –konsekvensändrat/normaliserat Duger det icke? Det är ju höjden af visdom, det är moral!

25 Nu var den stackars gossen rådlös och gick ut till torparen, som högg ved uti skogen. – Käre torpare, gif mig en saga, annars får jag ej äta smultron och mjölk. – Nå, sade torparen, –konsekvensändrat/normaliserat det är då ingen konst alls; gå bara i skogen; der vexa ju sagor på alla qvistar.

26 Gossen gick i skogen, och när han såg sig omkring, vexte sagor i alla toppar och grenar. De tittade fram mellan björkens löf, de hängde som kottar i granarna: enrisbuskarna voro så öfvervuxna af sköna berättelser, att man knappast såg bären. Gossen begynte plocka, och snart hade han fickorna fulla. När inga flera rymdes i fickorna, begynte han plocka i mössan, och när mössan var full, tog han ännu i famnen så många han orkade bära. Det var besynnerligt, tänkte han vid sig sjelf; det ha onkel och gufar och moster och faster och slagtarn och skolmästarn ingen aning om alls.

27 – Ja, ser du, sade enrisbusken, som alltid var litet försmädlig af sig, –konsekvensändrat/normaliserat det kommer sig deraf, att de varit för mätta och aldrig haft ledsamt efter smultron och mjölk.

28 – Men skolmästaren är så mager; han är visst aldrig mätt, sade gossen.

29 – Han är mätt af sin stora lärdom, svarade enrisbusken och knäppte så knipslug med sina hvassa barr.

30 Derpå gick gossen hem med sin stora börda, och så fick han smultron och mjölk, och sagor hade han tillräckligt för hela den långa vintern ända till våren. Men nu vill jag berätta dig, huru man hittar sagor äfven på många andra ställen, än hos enrisbuskarna.

31 – Gör det, trollslända!

32 – När det är sommar, skall du gå bittida ut om morgonen, medan daggen ännu ligger i gräset, och söka långs åkerrenarna: der ligga sagor som perlor till många|214| tusen. Gå sedan ut till stranden af sjön, när små, krusiga vågor gå öfver vattnet med blanka ränder emellan: det är sagor, skrifna med blå bokstäfver; dem skall du lära dig läsa. Om hösten skall du lyssna på de höga furornas sus, som berätta jättesagor från forntiden. Eller skall du söka i ljungen, han vet otroligt mycket, och i de gula löfven, som veta ännu mera; men det är ensliga, sorgsna sagor med gula och blekröda bokstäfver: af dem blir man lätt så vemodig i sin håg. Om vintern skall du läsa isblommornas fina verser på fönsterrutan och stafva på alla de vackra bilder, som rimfrosten målar i skogens grenar. När det åter lider mot våren, skall du noga betrakta färgspelet på aftonhimmelen: der skall du finna alla sagornas féslott, blanka som guld. Och höst, vinter och vår skall du läsa stjernornas silfversagor: de äro bland alla sagor de högsta, bästa och renaste i naturen, och det kommer sig deraf, att Gud sjelf har skrifvit dem på den höga, blå aftonhimmelen.

33 O, du lilla Marie, om du visste huru otroligt mycket den stora, rika och sköna naturen ännu kan berätta dig; mycket, mycket mer, än jag nu kan omtala! Alla berg och stenar, alla träd, buskar och små örter, alla djur i skogen, i luften, i hafvet ha sina egna berättelser. Ingenting är dödt, allting lefver, allting andas och känner, tänker och talar; – hur skulle du ej plocka ditt hjerta och förkläde fullt, om du ville lyssna på dem! När naturen en gång blir stum och du ej hör henne tala mer, då är det ett märke att du blifvit gammal och grå i din själ; men hvarför skall du bära grå hår i själen? Var alltid ung, du lilla Marie, var alltid Guds goda barn i ditt hjerta, om du än blefve så gammal och grå som mormor i gungstolen. Då skall du alltid höra naturen tala, då skall du alltid höra englarna sjunga Guds lof i den klara höjden, och då skall du heller aldrig frysa i verldens sorger.

34 Se, så var det.