Knut Spelevink.

1 Knut var en fattig gosse utan far eller mor och bodde i en liten stuga hos sin farmor vid Perlebanks strand. En skjorta hade han, en tröja, ett par byxor och en mössa; mera behöfdes icke om sommaren. Om vintern hade han ullstrumpor och näfverskor; det var icke så litet. Munter var han och alltid glad, men alltid hungrig. Det är en rar konst att kunna på samma gång vara hungrig och munter.

2 Olyckan var, att hans beskedliga farmor sällan hade så mycket mat, att gossen fick äta sig mätt. Hon spann ullgarn och skickade Knut att sälja garnet till herr Petermans stora herrgård, som hette Åsa, en mil derifrån. När Knut återvände med penningar för garnet, köpte gumman mjöl till att baka hålkakor. En ryssja hade hon ock, så att der kunde fås fisk ibland, när fiskare-Jonas’ pojkar hjelpte Knut att lägga ut ryssjan. Var der god inkomst för garnet, så kunde väl också vankas sur mjölk, och potäter fingos från en åkertäppa vid stugan, stor som ett kammargolf. Men det var icke alltid så välbestäldt, Knuts lilla mage fick ofta skrika efter mer, och lika munter var han ändå.

3 En morgon satt han hungrig vid Perlebanks strand och plockade gula stenar, som liknade mjuka, varma, kokta potäter. Stackars Knut, de dugde ej äta, han kastade skrattande bort dem. Då låg der någonting mellan stenarna. Knut tog upp det och fann det vara en liten pipa af rörvass, som barn bruka skära för sitt nöje vid stränderna. Detta var nu ingenting märkvärdigt alls, men Knut ville försöka om pipan gaf ljud. Riktigt, hon gaf verkligen ljud, man kunde spela tre toner på henne: pu, py och pi. När Knut märkte detta, stoppade han pipan för ro skull i tröjfickan.

4 Det råkade vara en svältdag: Knut hade ingen frukost fått. – Om jag nu sutte i herr Petermans kök på Åsa! konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf och inbillade sig, att han kände lukten af stekt strömming.

5 Något skulle han göra. Han satte sig på en sten vid stranden och företog sig att meta. Men ingen fisk ville nappa. Hafvet var spegelblankt efter en storm i går, solen sken, dyningarna gingo som stora glasberg mot stranden och kysste Unda Marinas fotspår i sanden. Jag undrar hvad farmor har till middag i dag, tänkte Knut vid sig sjelf.

6 Då gick en dyning så högt, att den vätte Knuts bara fötter, och der hördes ett sorl i dyningen: – Knut, har du hittat prinsessans trollpipa? Man kan blåsa tre toner på pipan: pu för att sofva, py för att gråta och pi för att skratta.

7 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat sade Knut. – Är det en trollpipa? Gå din väg, dyning; jag har hittat pipan och tänker behålla henne.

8 Dyningen mumlade något, man visste ej hvad, rullade åter ut och kom icke tillbaka. Knut tog sin pipa ur fickan och betraktade henne. – Jaså, du kan trolla, du?|59| Nå, trolla åt mig en fisk på kroken! konsekvensändrat/normaliserat Och med detsamma blåste han pu, pu.

9 Icke länge hade han blåst, innan först en löja, sedan en mört och slutligen en gädda flöto upp till vattenytan, liggande på sidan, som skulle de sofva. Här vankas färsk fisk! tänkte Knut och fortfor att blåsa. Om en stund låg hela vattenytan vid stranden betäckt med flytande fiskar: spiggar, löjor, mörtar, abborrar, braxar, idar, gösar, sikar, laxar och allt det qvickstjertade yngel, som lefver i hafvet. Här blir ett stort fiskafänge! tänkte Knut åter och sprang upp till stugan för att hemta en håf.

10 När han kom tillbaka, såg han stranden uppfyld af vattenfåglar. Måsarne voro de snålaste och skreko: –konsekvensändrat/normaliserat ta i ’an! ta i ’an! så att det hördes en half mil omkring. Men de hade många andra i sällskap: änder, prackor, knipor, vildgäss, till och med svanor. Alla dessa rofgiriga gäster voro i fullt arbete att uppsluka de flytande fiskarna, och midt i svärmen nedslog en stor fiskörn, gripande i sina klor en halfpunds lax.

11 – Vänta ni, tjufvar! konsekvensändrat/normaliserat sade Knut, tog upp stenar från stranden och begynte kasta på fåglarna. Somliga träffades i vingen, andra i benen, men ingen tycktes hugad att släppa sitt byte. Då small ett skott, så åter ett och åter ett från det närliggande sundet. Somliga af fåglarne vände nu sidan till och flöto på vattnet, likasom fiskarna. Skotten fortforo att smälla, tilldess att hela fågelsvärmen var dels nedskjuten, dels skrikande skingrad åt alla håll.

12 En båt med tre jägare närmade sig stranden för att uppsamla bytet. Det var herr Peterman, som rott ut med två af sina vänner på fågelskytte. De stego i land vid godt lynne. – Se på Knut! konsekvensändrat/normaliserat sade herr Peterman. – Huru i alla dagar har du församlat så många fåglar vid Perlebank?

13 – Jag spelade för fiskarna, och fåglarna ville hålla dem sällskap, konsekvensändrat/normaliserat svarade Knut spetsfundigt.

14 – Men då är du ju en extra flink spelman, konsekvensändrat/normaliserat sade herr Peterman. – Hädanefter skall du heta Knut Spelevink.

15 – Får gå, konsekvensändrat/normaliserat sade Knut. –konsekvensändrat/normaliserat Han hade ju intet tillnamn förut, han kunde likaså gerna heta Spelevink, som Andersson, Söderlund, eller Mattsson.

16 – Men hör nu, Knut Spelevink, –konsekvensändrat/normaliserat hur ser du så illa ut i dag? Du är ju mager som en hummelstör, konsekvensändrat/normaliserat sade herr Peterman.

17 – Hvad skulle ej jag se illa ut, som sett så mycket mat och icke ätit något sedan i går middag? konsekvensändrat/normaliserat svarade Knut på sitt muntra sätt.

18 – Så, så. Kom då i dag på middag till Åsa, efter du har förskaffat oss en |820|så god fångst! Men kom ej förrän klockan fyra, ty förr hinna ej fåglarna plockas och stekas.

19 – Tackar ödmjukast, konsekvensändrat/normaliserat svarade Knut. Inom sig tänkte han: – det var nog sent för den, som ej ätit middag sedan i går.

20 Herr Peterman rodde bort, Knut gick till farmor. – Nå, Knut, har du sett någon fisk i dag? – Sett har jag nog, men fåglarna åto upp fiskarna och herr Peterman sköt fåglarna. – Det var illa det, Knut. Vi ha intet annat till middagen, än två strömmingar, fyra potäter och en half kaka bröd. – Gör ingenting, farmor! Ät ni; jag är bjuden till Åsa på middag, jag skall hemta åt er en ostbit i fickan.

21 – Gå ej genvägen genom Kiikkala skog, Knut; der bo elfvorna och dessutom tre trollkonungar: bergskungen, snökungen och skogskungen. Gå hellre strandvägen, der är säkrare, men akta dig för hafsfrun!

22 – Strandvägen är så lång, farmor, och jag har ej ätit något sedan i går middag.

23 – Nå, gå hvar du vill, men tänk icke på mat, det inleder i frestelse.

24 – Nej, farmor, jag skall tänka på nästa läsförhör.

25 Knut gick och tänkte på läsförhöret, men när han kom till genvägen, tänkte han: – visst vore jag en narr, om jag med så hungrig mage skulle gå två mil i stället för en.

26 Alltså vek han af till genvägen genom Kiikkala skog och beslöt att i tankarna förhöra sig sjelf i katekesen, medan han gick genom skogen. Han hade icke gått långt, innan han såg en liten mager gubbe, dragande efter sig en kärra, lastad med tolf jernstänger. – Se, god dag, Knut Spelevink, konsekvensändrat/normaliserat sade gubben. – Hur ser du så illa ut i dag?

27 – Hvad skulle ej jag se illa ut, som icke ätit annat än katekesen sedan i går middag? Men hur vet ni mitt nya namn?

28 – Jag vet alla namn, konsekvensändrat/normaliserat sade gubben.

29 – Får jag ej hjelpa er? Ni pustar för lasset.

30 – Skjut på, om du vill, Spelevink.

31 Knut sköt på, och snart kommo de till ett stort berg i skogen. – Här bor jag, konsekvensändrat/normaliserat sade gubben. – Stig in, så skall jag bjuda dig något godt för att du hjelpt mig med lasset.

32 Gubben gick in i berget, Knuts mage sade: –konsekvensändrat/normaliserat följ efter! Och Knut följde. Snart voro de i ett stort underjordiskt palats, der allt glänste af guld, silfver och ädla stenar. – Bor ni här? konsekvensändrat/normaliserat frågade Knut.

33 – Det måtte jag veta, konsekvensändrat/normaliserat sade gubben. – Jag är ju bergskonungen, och i morgon skall jag fira min dotters|62| bröllop. Allt mitt folk har så brådt, att jag |821|sjelf måste hemta min mat från stångjernshammaren.

34 – Var det jern, som ni drog på kärran? konsekvensändrat/normaliserat frågade Knut.

35 – Stångjern, min gosse, stångjern af bästa sort. Det är något förmer det, än simpel jernmalm. Stångjern är min favoriträtt, isynnerhet när det är hvitglödgadt. Har du någonsin ätit stångjern?

36 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Knut; – icke som jag kan minnas.

37 – Då skall du få smaka någonting extra fint. Gif akt, nu lägger jag två stänger i min brinnande ugn. Om tre minuter glöda de hvita; kryp då in i ugnen, och bit af dem varmstekta!

38 – Tackar så mycket; gif mig hellre en kaka hålbröd med smör på och en god filbunke.

39 – Se, den begriper då ej hvad som är godt! Packa dig fort i ugnen, jernet är redan rödt.

40 – Måtro det? Der är nästan för hett.

41 – Hvad är det för prat? Det är ju lagom kammarvärme, konsekvensändrat/normaliserat brummade gubben och ville med all gewalt stoppa Knut i den brinnande ugnen. Men den, som tog till fötter, det var Knut. Han sprang för brinnkära lifvet, lyckades finna utgången och var snart åter på skogsvägen.

42 – Farmor hade rätt, konsekvensändrat/normaliserat tänkte Knut; – jag vill förhöra mig i katekesen.

43 Medan Knut ännu tänkte på de svåra frågorna: hvad är det?, begynte han frysa. Orsaken blef snart tydlig, ty der var ett stort snöberg midt i sommaren. –konsekvensändrat/normaliserat Det var märkvärdigt, tänkte Knut. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar skall man få sig litet varm mat?

44 Med dessa ord klef han i snön och tänkte på maten, men rätt som det var, plumsade han ned i ett djupt hål|63| och befann sig i ett präktigt palats af glimmande is. Der var stjernklart och månljust, alla salar voro prydda med speglar af glansk-is, alla golf beströdda med diamanter af rimfrost. Oviga snögubbar kullrade på magen fram öfver golfven. En enda stod rak; det var en lång, styf jätte, ispiggar i håret, ispiggar i skägget, nattrock af pappers-is och skor af frusen bärsaft. – Se, god dag, Knut Spelevink, konsekvensändrat/normaliserat sade jätten: – hur ser du så illa ut i dag?

45 – Hvad skulle ej jag se illa ut, som icke har fått annat än hett stångjern sedan i går middag? konsekvensändrat/normaliserat svarade Knut med skallrande tänder.

46 – Du är för het, unge man, du är för het, konsekvensändrat/normaliserat sade jätten. – Jag är snökonungen, jag uppfostrar alla mina undersåter till isklimpar, och jag vill göra äfven dig till en isklimp. Öfversnögubbe, doppa pojken sju gånger i iskallt vatten, häng honom på en knagg, och låt honom frysa!

47 – Nej, vänta litet, konsekvensändrat/normaliserat menade Knut. – Gif mig hellre en mugg varm ölost, jag är redan en isklimp!

48 – Öfversnögubbe, gif honom en bit fruset qvicksilfver och en mugg frossa, innan du doppar honom! konsekvensändrat/normaliserat befalte jätten.

49 Knut ville taga till fötter, men det var redan för sent. Öfversnögubben grep honom i kragen, det hade varit ute med honom, om han ej råkat få fatt i sin röpipa. Knut visste intet annat råd, än att blåsa i pipan, och denna gång var det pi, pi. Strax förvredos den långe snökonungens anletsdrag till ett grin, som skulle föreställa munterhet, men som icke var annat, än raseri öfver den skrattlust, som oförmodadt fick makt öfver honom. Han skrattade, ja han skrattade så, att ispiggarna föllo från hans hår och haka, hans knän kroknade, och slutligen föll|64| hufvudet af honom och brast i bitar. Alla snögubbarne föllo sönder af skratt, öfversnögubben föll att sitta och blef slaskvatten, isspeglarne sprucko i små smulor och hela snöberget förvandlades till ett yrväder. Med största möda kunde Knut sjelf hålla läpparna tillsamman och blåsa, så skrattade han. Midt i yrvädret märkte han sig åter vara på skogsvägen, snön rann bort i strida bäckar, och det var åter full sommar.

50 – Nu skall jag akta mig, konsekvensändrat/normaliserat tänkte Knut, klef stadigt framåt och begynte stafva ur minnet på hvad är det. Men han hade ej gått långt, innan han befann sig vid sidan af den vackraste gröna skogsbacke mellan bergen, och der glimmade gräset af röda smultron. Icke kan det vara farligt att plocka några smultron, när man icke får mat förrän klockan fyra i eftermiddag, tänkte Knut och klef upp på skogsbacken. Knappt var han der, innan han märkte, att det, som han ansåg för smultron, var intet annat, än många tusen små täcka elfvor i röda kjolar. De voro ej längre, än smultronstjelkar, och dansade lustigt omkring en grön tufva, på hvilken satt deras drottning, som var tre tum lång.

51 – Se, god dag, Knut Spelevink, konsekvensändrat/normaliserat sade elfdrottningen. – Hur ser du så illa ut i dag?

52 – Hvad skulle ej jag se illa ut, som ej har fått något annat sedan i går middags, än hett stångjern och fruset qvicksilfver? Jag trodde, att du var ett smultron.

53 – Stackars gosse, han är hungrig, konsekvensändrat/normaliserat sade elfdrottningen till sin kammarfru. – Gif honom en daggdroppe och ett myggben, så att han engång får äta sig riktigt mätt!

54 – Tackar så mycket, konsekvensändrat/normaliserat svarade Knut. – Kanske kunde jag få mig en så smultron och ett ämbare mjölk?

55 – Det var en grofhuggare! konsekvensändrat/normaliserat sade elfdrottningen, högeligen förnärmad af en så omåttlig aptit. – Vet du väl, menniskobarn, att du kommit utan pass i mitt rike och trampat ihjäl trettiotre af mina trogna undersåter, så att der ej |823|blef mer än en röd fläck efter dem? Skogsspindlar, gören eder skyldighet!

56 Knappt var detta sagdt, innan en legion långbenta spindlar klängde sig ned från träden och begynte kringspinna Knut med otaliga fina spindeltrådar. Knut tyckte ej om sådant elakt skämt, strök bort spindelväfvarna och ville begifva sig af till skogsvägen, men kom ej ur fläcken. Hans fötter snärjdes in i allt starkare nät, hans armar fastlimmades vid tröjan, hans ögon tillklistrades och slutligen föll han omkull i gräset.

57 Han kunde icke se någonting, han hörde hela skogsbacken skratta, elfvorna togo i ring kring honom, dansade öfver honom, nöpo honom som myggor i kinderna och voro utom sig af munterhet öfver detta putslustiga upptåg. – Ligg nu här och svält, tilldess att du blir mätt af en daggdroppe och ett myggben! konsekvensändrat/normaliserat sade de.

58 Knut föll till bönboken. – Hör nu, små elfvor, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag är nöjd med att äta ett litet stycke rö, som jag bär i min tröjficka. Vill ej någon vara så god och sticka det i min mun?

59 Det roade elfvorna obeskrifligt att se ett så snålt menniskobarn äta rö. Fyra af dem klefvo in i hans tröjficka och framdrogo med förenade krafter trollpipan, hvilken de med mycket besvär lyckades sticka in i hans mun. Derpå begynte de dansa än lustigare rundtomkring honom och öfver honom, så att skogsbacken genljöd af deras skratt, likasom af millioner myggsvärmar.

60 Knut kände icke väl pipan mellan läpparna, innan han började blåsa, och denna gång var det py, py. Först|66| tog det muntra skrattet slut i skogsbacken, och snart derefter hördes hundra tusende snyftningar på alla håll, icke olika det ljud, som man hör om sommaren, när slagregnet står som spön i backen. Knut kunde icke se, men han förstod, att elfvorna greto, och tyckte det likväl vara synd, att så lustiga varelser skulle så grufligen snyfta.

61 – Lösen mig fri, så få ni åter skratta, konsekvensändrat/normaliserat sade Knut till elfvorna.

62 Det är elfvornas högsta lust att få skratta, och de skratta ju bort sitt korta lif i sommarqvällarna. Strax voro hundrade färdiga att bortjaga spindlarna, frigifva fången, lösa hans armar och ben samt öppna hans tillklistrade ögon. Knut kunde nu se sina små fiender och var nog elak, att ännu engång blåsa ett py. O, huru de stackars små varelserna grimaserade och skifvade sig! De ville så gerna skratta, och de måste likväl gråta för detta förskräckliga py!konsekvensändrat/normaliserat Knut hade icke hjerta att länge plåga dem. Han blåste för ombyte pi, pi, och då blefvo elfvorna tokiga af glädje. De togo så höga hopp, att de nästan sprungo fatt lärkorna i luften, och några af dem föllo rakt ned på Knut, så att han måste skaka dem af sig. Han märkte ej, att en af elfvorna fallit ned i hans tröjficka och ej hittade ut igen.

63 – Adjö, små elfvor! konsekvensändrat/normaliserat sade Knut och fortsatte hurtigt sin vandring på skogsvägen. – Jag får akta mig för skogskonungen, konsekvensändrat/normaliserat tänkte Knut; – han skall vara den värste. Hur var det nu med min lexa: Hvad är det? ...

64 Om en stund kom Knut till en hjortronmosse vid sidan af vägen. – Det kan väl aldrig vara illa att nappa några hjortron här i förbifarten, när jag icke får mat förrän klockan fyra i eftermiddag, tänkte Knut. – Der|67| låg en stor, kullfallen gran, och för att komma till mossen, måste Knut klifva öfver granen. Knappt befann han sig midt bland dess täta, lummiga grenar, innan granen, till Knuts stora förskräckelse, reste sig upp och röt med grof stämma: – se, god dag, Knut Spelevink, hur ser du så illa ut i dag?

65 Knut hade blifvit hängande högt öfver marken i granens topp, men fattade mod och svarade: – hvad skulle ej jag se illa ut, som ej har fått någon annan mat sedan i går middag, än hett stångjern, fruset qvicksilfver, en daggdroppe och ett myggben?

66 – Nå, hvarför stör du min middagslur? konsekvensändrat/normaliserat frågade granen. – Vet du icke, att jag är skogskonungen och råder öfver alla träd och mossar på sju mils omkrets? Här ser du mitt slott; bor jag ej bra?

67 Knut såg ingenting annat, än vild ödemark, men understod sig att fråga allerödmjukast, om han ej kunde få lof att stiga ned och plocka sig några hjortron.

68 – Hvad för något? Hjortron? konsekvensändrat/normaliserat röt skogskonungen. – Tag furan till slef, och slefva i dig sju lass mossa; det kallar jag en stadig mat, det är min favoriträtt.

69 – Kanske kunde jag få ett lass äpplemos och en lagom stor grop fyld med vildhonung? konsekvensändrat/normaliserat menade Knut.

70 – Äpplemos? Jag skall göra äpplemos af dig för att du ofredat min middagslur. Kungsörn, jag gifver dig pojken, du kan hacka honom till kalops åt dina ungar!

71 Nu varseblef Knut en ofantelig örn, som satt i toppen af granen och såg ned på honom med rofgiriga blickar. Ned kunde han icke hoppa, granen höll fast hans armar och ben; han skulle snart vara hackad till kalops. Knut Spelevink hade aldrig ätit kalops, men hur mycket han än tyckte om mat, syntes det honom otrefligt att sjelf blifva mat åt en örn.

72 I detta betänkliga läge kände han något fint som en blomma klättra upp på hans arm, hans tröjkrage, hans haka och derifrån upp till hans mun. Det var den lilla elfvan, som glömts i hans tröjficka och nu med otroligt besvär släpade med sig trollpipan, hvilken var sex gånger längre, än hon sjelf. – Blås! konsekvensändrat/normaliserat sade elfvan.

73 Knut kände pipan i munnen och började blåsa. Det var åter pu. Granen |825|började gäspa, sträckte ut sina grenar och mumlade något om att han blifvit störd i sin middagslur. Hvarpå han kastade sig raklång ned på mossan och i fallet krossade under sig den ofantliga örnen. Knut kröp fram mellan grenarna, hörde skogen snarka, som om hundra björnar brummat i kapp, och tog åter till fötter det mesta han kunde. Nu skall jag akta mig, tänkte Knut. Här är farligt i skogen; jag vill hellre gå strandvägen bredvid sjön.

74 Snart hade han banat sig fram öfver kullfallna, sofvande stockar till en gärdesgård, klef öfver den och befann sig på strandvägen. Det stora, öppna hafvet vidgade sig här för hans syn, långt mera oöfverskådligt, än förr vid Perlebank. Vestan blåste, icke hårdt och rasande, som han ofta blåser på hafvet, snarare med en sådan lätt, frisk bris, som seglare tycka om, när båten dansar på vågorna. Och dessa små vågor, hvad de voro förtjusande täcka med sina kullriga ryggar och sina glada språng, der de jagade efter hvarandra! De skulle ha liknat små ystra barn, som plaska i badbunken, om de icke varit klädda i hafsgröna tröjor och klädningar, kantade med fina hvita spetsar i fållarna. Knut satte sig på berget vid vägkanten, han kände sig trött och betraktade vågorna. Dem höll han af, så långt han kunde minnas tillbaka; han hade ju vuxit upp vid stranden med dem. Näst att simma i vågorna, visste Knut icke något nöj|69|sammare, än att betrakta deras lustiga lek. Om han blott icke varit så genomhungrig!

75 – Hade jag nu alla flata stenar, som jag låtit hoppa långs vattenytan, och vore de alla riktiga smörgåsar, hvad jag skulle äta! konsekvensändrat/normaliserat tänkte Knut vid sig sjelf.

76 Då kullrade en våg så långt uppåt stranden, att den vätte Knuts bara fötter; ur skummet lyfte sig en hvit skuldra och strax derpå satt den vänaste lilla flicka på berget vid Knuts sida. Hon var nästan lika lång som han sjelf, bar ljusgrön klädning och silfverarmband, en guldkam i det långa, guldgula håret och deröfver en krans af de hvitaste neckrosor. – Se god dag, Knut Spelevink! konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en röst, som när bäcken sorlar mot kiselstenar om våren; – hur ser du så illa ut i dag?

77 Knut betraktade henne med förundran och svarade: – hvad skulle ej jag se illa ut, som icke har fått något annat till mats sedan i går middags, än hett stångjern, fruset qvicksilfver, en daggdroppe, ett myggben och sju lass mossa från kärret?

78 – Stackars gosse! konsekvensändrat/normaliserat sade den vänliga lilla flickan och strök med sin mjuka hand håret ifrån hans panna. – Kom till mig, så skall du få äta dig mätt af hafsskum och äkta perlor!

79 – Tackar så mycket, konsekvensändrat/normaliserat sade Knut; – jag skulle mer tycka om ett fat stekta flundror och femton smörgåsar, bredda med lakromm.

80 Flickan skrattade. – Har du aldrig ätit snömos med mycket socker på? Jag skall säga dig något. Jag är Unda Marinas käraste kammartärna, och Unda Marina är hafskonungens mest älskade barn, – hon, som bor i det sköna korallslottet derborta i hafvet och trycker sina vackra fotspår i sanden, när hon leker i vågorna. I går lekte vi hök och dufva vid stranden af Perlebank, och då tappade|70| Unda Marina sin trollpipa vid stranden. Dyningen sade mig, att du hittat pipan. Vill du följa med mig och gifva pipan tillbaka åt Unda Marina, så skall du få till belöning ett helt berg af hafvets ädlaste perlor.

81 – Nej, jag tackar, konsekvensändrat/normaliserat sade Knut, – jag är bjuden till Åsa på middag och har icke ätit något sedan i går.

82 – Tycker du icke, att jag är vacker nog? konsekvensändrat/normaliserat sade hafsflickan, tog honom i båda händerna och såg tvärt igenom honom med sina blå, blinkande ögon. – Vill du icke kyssa min rosende mun?

83 – Ful är du icke, konsekvensändrat/normaliserat sade Knut; – men jag skulle tycka mer om att kyssa en god fågelstek.

84 – Hör på den! konsekvensändrat/normaliserat sade åter hafsflickan med ett klingande skratt. – Jag vill ännu säga dig något, Knut Spelevink! Om du följer med mig och vill gifva pipan tillbaka, skall du blifva min allrakäraste fästeman, jag skall blifva din allrakäraste brud och vi skola lefva tusen år lyckliga i silke och perlor.

85 – Nå, allt skall man höra! konsekvensändrat/normaliserat svarade Knut. – Jag har icke ätit något som duger äta sedan i går och är bjuden till Åsa på middag. Adjö med dig, slaskfröken. Nu går jag min väg.

86 – Du skryter, du, konsekvensändrat/normaliserat sade hafsflickan listigt. – Du har ingen pipa.

87 – Har jag ingen? konsekvensändrat/normaliserat utropade Knut och tog pipan ur tröjfickan. I detsamma kände han en stor våg skölja öfver hans hufvud och kasta honom raklång på berget. Mer visste han icke, förrän han åter vaknade på berget, och då stod solen redan i vester på himmelen, så att det måste nu vara eftermiddag.

88 Knut gnuggade sig i ögonen och undrade hvar han var. Der var Kiikkala skog med alla dess trollkungar, der han upplefvat så många äfventyr och blifvit bjuden|71| på så besynnerliga frukostar. Der var det stora hafvet, som fortfor att gå i krusiga vågor mot stranden och stänkte sitt skum ända upp der han låg. Men hvar var Unda Marinas kammartärna? Hon sågs icke till, hon hade flutit bort med svallvågen. Och hvar var trollpipan, hvar var den lilla elfvan, som glömts i hansoriginal: han tröjficka och som så troget räddade honom ur kungsörnens klor? På berget bredvid honom låg ett gammalt afbrutet stycke rö, men det gaf ej en enda ton, och i tröjfickan kändes en liten våt fläck, men om den var en vattenstänk från hafvet eller qvarlefvor af den lilla elfvan, som han klämt ihjäl mot berget, det kunde ingen berätta. Knut |827|började misstänka, att han lagt sig att sofva i solskenet och drömt tokeri.

89 – Jag, som är bjuden till Åsa på middag! konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

90 I ett huj var han på fötter och tog sig för att springa den kortaste väg han visste tvärt genom skogen. Det var icke ett lätt göra. Enrisbuskarna hade någonting otaldt med hans byxor, granruskorna hängde sig fast vid hans tröja, blåbärsriset och ljungen naggade i hans bara fötter. Men fram skulle Knut, och fram kom han utan vidare äfventyr, trött, hungrig och rödbrusig, precis klockan 4 på eftermiddagen.

91 – Välkommen, Knut Spelevink! konsekvensändrat/normaliserat sade herr Peterman. – I dag ser du riktigt munter ut.

92 – Hvad skulle ej jag se munter ut, som har bjudits på hett stångjern, fruset qvicksilfver, en daggdroppe, ett myggben, sju lass kärrmossa, ett fat hafsskum och ett berg perlor? konsekvensändrat/normaliserat menade Knut.

93 – Det var många rätter på en dag, konsekvensändrat/normaliserat sade herr Peterman. – Man skall ej tänka så mycket på mat här i verlden. När man beständigt tänker på sådant, råkar|72| man ut för trollen, som endast begabba menniskorna. Kanske du är hungrig, min gosse?

94 Knut blinkade förlägen, kramade mössan mellan händerna och menade, att icke svalt han precis ihjäl.

95 – Nå, det fägnar mig, konsekvensändrat/normaliserat sade herr Peterman. – Jag åt sen frukost, och mitt folk har icke ännu haft tid att plocka fåglarna. Du kan vänta till klockan 8, så får du qvällsvard.

96 Detta var värre än hett stångjern och sju lass mossa, tänkte Knut vid sig sjelf. Men han bet på naglarna och svarade, att han kunde ju vänta. Jag får väl tänka på katekesen, menade han.

97 Herr Peterman var en skälm. Han hade sjelf varit en fattig gosse och visste nog hur det var att uthungrig vänta i fyra timmar. – Knut Spelevink, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag märker nu, att du kan något annat, än tänka på mat. Vet du väl, att det också är ett hjeltemod att öfvervinna sig sjelf och försaka det allra nödvändigaste, hvartill vår håg står här i verlden? Jag tycker om dig, min gosse, jag skall draga försorg om dig, att du får gå i skola och blifva en duktig karl. Men hvad är det? Jag tror, att jag känner oset af fågelstek. Stig in, min gosse! Nu skall du sitta vid mitt eget bord och en gång äta dig riktigt mätt.

98 »Hvad är det?» Det lät ju nästan som katekesen. Dörrarna uppslogos till matsalen, ett stort, dukadt bord väntade, färdigt och doftande af stek, sina hungriga gäster. Herr Peterman ledde Knut vid handen, Knut fick sitta som en herre till bords, och der skulle han sitta i denna dag, så hungrig |828|var han, om han icke längesedan fört hem ett stycke ost åt sin farmor och blifvit skickad till skolan.