Löflösa träd.

Nu smälter snön på marken.

Och snart är tufvan grön;

Men utan löf är parken,

Och is är än på sjön.

5Den klara solen skiner blid

På kala träd från vintertid;

Och nu är lifvets morgon

Och vårens barndomsfrid.

Hvems är den ton, som klingar

10Så klar vid himlens bryn?

Der glänsa lärkans vingar

Som punkter högt i skyn.

Hon sjunger vårens morgonbön,

Hon beder för den frusna sjön,

15För alla vissna hjertan,

För gren, som vill bli grön.

Nu kommer dalens siska,

Nu kommer skogens trast.

De fråga träd och riska:

20Hvar finne vi vår rast,

En gren, att bygga sommarns bo,

En qvist, att sjunga på i ro?

Hvem vill åt löflös hydda

Sin fristad anförtro?

25Der står bland parkens stammar

En stor, förvissnad ek:

– Bygg, fågel, här din kammar;

Min gren är icke vek!

– O, ek uti den vida park,

30Du synes stor, du tror dig stark,

Men se, du är förtorkad,

Och saftlös är din bark.

Längst bort, af vintern döfvad,

En videbuske står:

35Än är min gren ej löfvad,

Men tag, hvad jag förmår!

– O, videbuske, kal och arm,

Din rot är frisk, din saft är varm,

Du skall i våren grönska;

40Vi bygge vid din barm.

Så sjöngo trast och siska;

Har du ej dem förstått,

Så vill jag tyst dig hviska

Ett ord i örat blott:

45Tog lifvets vinter bort din ro,

Dog bort ditt hopp, förfrös din tro,

Så bygga vårens fåglar

Ej mer i dig sitt bo.

Men blöder du af såren

50I verldens vintertid

Och tror ändock på våren

Och har i hjertat frid,

Så må du synas kal och arm:

Du skall bli rik, du skall bli varm,

55Och vårens fåglar bygga

Sitt bo uti din barm.