En hög herres jakthund.

1 O, den stora skogen, de höga träden, den vilda stormen och de små barnen, som ej hitta hem till sin stuga om qvällen!

2 Vindarna hade sitt bo i Lappland vid foten af Ounastunturi. Där satt deras moder Myrsky och kokade gröt åt sina söner till qvällen. – Hvad må mina pojkar nu åter ha för sig, när de dröja så länge? konsekvensändrat/normaliserat knotade gumman.

3 Den förste, som kom, var iskonungen Nordan: – han kommer alltid beskedligt till qvällen. Nå, hvad har du uträttat i dag, min kära gosse?

4 – Ingenting särdeles. Jag har sockrat Lappland med snö och målat några nästippar röda i södra Finland.

5 Efter honom kom molnkonungen Östan. – Hvad har du uträttat? – Ingenting särdeles, litet slask här och där när jag blötte vägarna. Ojan Paavo i Saarijärvi miste sin stöfvel i kärret och Mylly Matti fick vatten mer än han ville i qvarnrännan.

6 Så kom solkonungen Sunnan.original: Sunnan, – Hvad har du uträttat? – Ingenting särdeles. Jag förde till hamnen ett skepp med kaffe till Rio Janeiro och blåste Vårt Land i lilla Olles vädersnurra på Qvastbacka.

7 Sist kom hafskonungen Vestan. – Hvad har du uträttat? – Jag har gifvit ris åt min pojke Sydvesten, för att han varit dum.

8 – Stackars min Sydvest, har du nu åter dummat dig? Kom och berätta för farmor, så skall du få smöröga i gröten.

9 – Det var så, konsekvensändrat/normaliserat sade Sydvesten, med gråten i halsen, – att när jag beskedligt plockade lingon i skogen, trasslade jag mina vingar i en krånglig fura. Då blef jag vred och skalade af hennes grenar, så att stammen stod qvar som en skroflig skeppsmast. Jag skall lära skogen att boxas.

10 – Så så, min gosse, konsekvensändrat/normaliserat sade farmor tröstande, – och för det fick du ris? Kom till mig, så skall du få både smöröga och socker på gröten.

11 – Farmor skämmer bort pojkarne, konsekvensändrat/normaliserat menade Vestan betänkligt. – En god risbastu gör dem godt, när de varit ute i onödigt slagsmål. Nu skall farmor få se, att den öfvermodige junkern ställer till något spektakel i morgon.

12 Morgondagen kom, och vindarna gingo åter ut på ströftåg kring världen. |969|Sydvesten gick på långresa till sjös för att ej komma i träta med skogen. Han mindes ännu sin risbastu och föresatte sig att vara beskedlig.

13 Medan han lustigt dansade öfver vågorna, mötte han ett ångfartyg, som arbetade sig fram mot vinden med full maskin. – Nej, se på en sådan kaxe! konsekvensändrat/normaliserat tänkte Sydvesten. – Han företager sig att stångas mot mig! Jag skall lära honom.

14 Huj, så vinden hven med pipor och trummor kring ångarens skorsten! Det tappra fartyget krängde på sidan, men reste sig åter i trots mot Sydvesten. Skummet stänkte högt kring vanter och rår, vattnet forsade kring bogen som en sjudande gryta, men framåt gick ångaren, fram, fram tvärt|87| emot vinden. Nu blef Sydvesten rosenrasande, det vilda lynnet fick makt öfver honom, risbastun var glömd, han ville lära en båt att stångas! Han kände sina vingar växa, så att de sopade vida hafvet, och allt hafvet var skum. Så tappert ångaren stred, måste han slutligen vika för denna mäktiga, omotståndliga hafsörn. Han kom icke vidare fram, kastades åter på sidan, ville vända, men förlorade rodret och dref redlös mot klipporna. Där låg han; maskinrummet fylldes med vatten, och hvad det sedan blef af den modiga båten, det veta blott hafvets skriande måsar.

15 – Stångas mot mig! konsekvensändrat/normaliserat tjöt Sydvesten, där han segerdrucken rusade in mot den öppna kusten. Och nu kunde intet mera hejda hans rasande framfart. Utan att ens märka det, kastade han en liten segelslup med det utmanande namnet »Tuuli vei» som en ärtskida högt bland enrisbuskarna på en klippö.

16 Det var den 28 augusti, en torsdag. Lisa Maria 10 år, hade tagit med sig sin bror Calle, 8 år, för att köpa hos landthandlaren en griffeltafla till folkskolan, som skulle börja nästa måndag. De voro på hemvägen och hade tagit en genväg genom skogen, just när Sydvesten bröt in öfver landet. – Hör, hur det sjunger underligt i träden! konsekvensändrat/normaliserat sade Calle, där de gingo på den trånga gångstigen mellan björkar och furor.

17 – Ja, träden sjunga på sitt sätt och prisa Gud, konsekvensändrat/normaliserat sade Lisa Maria.

18 – Men ser du björken där, huru han böjer sig ända till jorden, när stormen luggar honom? konsekvensändrat/normaliserat återtog Calle.

19 – Hvad skulle icke han ödmjuka sig för Guds makt! konsekvensändrat/normaliserat menade Lisa Maria.

20 – Ja, men där föll en hög tall! Hu då, brast han ej tvärs af midt på? Jag är så rädd för träden, Lisa. Låt oss springa, så att vi fort komma hem!

21 – Nej du, nej, hvad skall du vara rädd för ett litet blåsväder? Är stormen stark, så är Gud ännu mycket starkare. Och du vet ju, att han beskyddar oss, hvar vi i världen gå.

22 – Ja, ja, men där föll åter en tall! Och där en ... och där en björk! Se, se! Nu ramlar ju hela skogen!

23 Där föll en stor fura knappt två alnar framför dem och stängde gångstigen med sina yfviga grenar. Duns, där en, och kratsch, där en, och så tjugu i rad, alla kullerbytta med topparna ned och rötterna uppåt! Det var ett dån af stormen och ett brak af stupande träd, så att ingen mer kunde höra den andra. Luften förmörkades af ett svart moln, regnet föll i strömmar och piskade trädens stupande kronor. Hvirfvelvinden gick som en vält öfver skogen och slog dess stolta stammar till marken, som hade de varit smala metspön. Ett träd föll bakom barnen, där de stått en sekund förut. En hög gran lade sig ned så tätt vid deras sida, att dess grenar togo mössan af Calles hufvud och rispade Lisa Maria lätt öfver pannan. En tredje, en stor asp, öfveröste dem med sand, när dess månggrenade rötter vände upp en jordtorfva, hög som ett litet hus. Barnen hade ingen annan utväg, än att krypa under en kullfallen fura, där de lågo skyddade af den tjocka stammen.

24 Calle snyftade af förskräckelse, Lisa Maja var orädd. – Se, konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – hvad Gud är stor i sin makt! Honom kan ju ingenting motstå. Märker du ej, huru han bevarar oss på hvart steg vi gå? Hvarför föll det stora trädet just när vi kommit förbi, och hvarför föll det andra just innan vi hunnit dit? Skäm ut dig att vara rädd, när du ser, att vi ha en så stark vakt omkring oss! Mössan hitta vi nog och, ser du, griffeltaflan är ju alldeles hel!

25 Där låg nu skogen såsom ett slagfält, uppfyldt af döda och sårade. Men så var där ej lätt att komma fram. Hvart man såg, lågo högar af stammar och grenarnas ruskor. Qvällen kom, innan barnen ännu tordes krypa fram ur sitt gömställe, och så blef det mörkt. Calles snyftningar stodo icke att hejda. Skulle de, våta, hungriga och frusna, blifva qvar hela natten i skogen?

26 Lisa Maria tappade icke kuraget. – Nå, än sen, om vi måste ligga en natt i skogen, icke dö vi af det. Vi ha ju tak öfver hufvudet här under furan och mjuka grenar att sofva på. Vill Gud, att vi stanna här i natt, så komma vi hem i morgon; men vill han föra oss hem i qväll, nog vet han råd för det också. Ser du, Calle, Gud vet allting bättre än vi ...

27 Har du sett en skengalen häst rusa in i en rågåker, trampa ned allt och blindt skena framåt? Så var Sydvesten, undan, undan, eller du är förlorad! När han upprört hafvet och sönderslagit skogen, klöste han i förbifarten riornas halmtak, blåste kull skorstenar, spräckte fönsterrutor och knäppte kull väderqvarnar, som hade de varit korthus. Icke brydde han sig om sådant småskräp, som barnen i skogen. Blåste de bort eller slogos ihjäl, det betydde för honom mindre än intet. Slutligen begynte han tröttna och småningom |971|mojna. Efter klockan sju på qvällen kunde menniskor utan fara röra sig ute. Calle hade då somnat. Lisa Maria låg vaken men tordes ej ut i mörkret. Då, klockan mellan åtta och nio, hörde hon röster i skogen, och strax därefter syntes ett ljussken.

28 – Lisa och Calle! Lisaoriginal: Lina och Calle! konsekvensändrat/normaliserat ropade rösterna. Det var far och drängen, som begifvit sig ut med yxor och lykta att söka barnen. De räknade riktigt ut, att barnen gått genvägen genom skogen.

29 – Upp med dig, Calle, far är här! konsekvensändrat/normaliserat ropade Lisa gladeligen. – Ser du nu, din kujon, att Gud vet råd!

30 Nå ja, ett godt stycke arbete var det att bana sig väg genom den förhärjade skogen, men hvad gör ej en pappa för kära barn? Än högg han sig väg, än kröp han, än klef han, men hem skulle barnen och hem kommo de. Calle hade till och med hittat sin mössa.

31 Sydvesten, som sopat hafvet och ödelagt skogen, hade nu rasat ut och begynte ihågkomma riset i vindarnas klyfta vid Ounastunturi. Sent på aftonen smög han sig skamflat in i klyftan och kröp där strax bakom farmors rygg. Till sin stora häpnad fick han då höra följande lexa af sin stränge fader, den förståndige Vestan:

32 – Du vilda sälle, oförnuftiga, öfvermodiga pojke, vet du väl, att jag kunde knyta in dig i en säck, lägga dig under en stångjärnshammare och rätt eftertryckligt mörbulta dig för alla de dumma upptåg du tillställt i dag? Men denna gång må du gå fri. Det du gjort, det har du gjort ovetande, enligt högre befallning. Du tycker dig vara mäktig och stark, du yfs att hafva besegrat hafvets vågor, skogens träd och menniskors konst, och du vet icke, att du är blott en hög herres hund, som han skickar att jaga på sina utmarker. Hans värf har du utfört och icke ditt. Gå, blygs! Jag klipper din klo för aderton dagar, under hvilka du skall kopplas instängd i klyftan. Ditt öfvermod är din skam, men ur ditt verk, som nu är ödeläggelse, skall någonting nytt och bättre med tiden gå fram. Marsch, jakthund; prisa din herre, som vänder allt våld och all dårskap på jorden till redskap för sin visa, förbarmande kärlek!