Gossen från Sammatti
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen om professorn, provinsialläkaren och folkdiktssamlaren Elias Lönnrot (1802–1884) är uppbyggd som ett sedelärande biografiskt exempel, där ödmjukhet, gudfruktighet, enkelhet och hjälpsamhet presenteras som ideal också för läsaren (se vidare kommentar till »Eli Rhem», s. 1280). Berättelsen är formad som en gåta där namnet avslöjas sist i berättelsen (se komm. till »Svarta hafvets matros», s. 1326). Topelius återkommer i många verk till Paikkari torp i Sammatti, Lönnrots födelsehem. I skildringarna av den natursköna skogstrakten, det oansenliga torpet och Lönnrots livsgärning framträder de dygder som Topelius ofta lyfte fram: det enkla livet, gudfruktigheten och det strävsamma arbetet. Torpet avbildas i bildverket Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, s. XXIV f., XXVI). I Boken om Vårt Land (1875) beskriver Topelius Lönnrots storhet och Paikkari torp: »Ty i denna låga koja föddes en man, hwars namn aldrig skall glömmas, sålänge ett finskt folk bebor detta land. Det war här den finska folksångens räddare, den finska forntidens återuppwäckare, fosterlandswännen, folkwännen Elias Lönnrot för första gången såg dagens ljus» (ZTS XVII, s. 193, 306 ff.). Se också »Ett folks kärlek», »Paikkari torp» och »Till Elias Lönnrot på hans 80:de födelsedag» (1882) (i Academica, ZTS XVI 2020) samt »Elias Lönnrot» (ZTS II, s. 225–229).
Topelius, som var personligt bekant med Lönnrot, nämner också hans tvåspråkighet som något positivt i en tid när Finland präglades av språkstrid.
Selma Lagerlöf återger sagan i biografin om Topelius (1920, s. 155 ff.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
3 Tuisko (yrväder) eg. (fi.) »tuisku»; förkommer också i »Trollkarlens Dotter» 1845 (se komm., ZTS IV, s. 302).
3 Judafolkets Elias profet i Israel på 800-talet f.Kr., 1 Kung. 17:1–21.
11 mujkor siklöjor; i finländsk svenska.
12 pertbloss torrvedssticka eller lyssticka använd för belysning.
18 renseln ränseln, ryggsäcken.
19 pressjern större strykjärn som skräddare använder.
20 stod steg.
20 gymnasist elev vid ett gymnasium.
21 loftiderna ledigheterna, den lediga tiden.
21 en half kappe 2,3 liter, en kappe motsvarar 4,58 liter.
21 trettio tunnor 4 398 liter, en tunna ≈ 146,6 liter.
22 sedan ständigt sedan dess alltid.
22 provisor person med kompetens för att tjänstgöra på apotek.
23 började läsa med började undervisa.
25 hans berömda samling af folksångerKanteletar 1840–1841 och Kalevala 1835, 1849.
25 Och när han vid hög ålder gick bort ur lifvet, [...] hedra hans minne. Topelius hörde själv till en av dem, hans avskedshyllning till Lönnrot i dikten »Elias Lönnrot» (1884; Academica, ZTS XVI 2020).
26 enkel öppen, uppriktig.
Bibliografi
Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 155 ff.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 226; Topelius, Finland framställdt i teckningar, ZTS XII 2011, s. XXIV f., XXVI, XXVIII; Topelius, Noveller, ZTS IV 2012, komm. s. 302; Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII 2017, s. 193, 306 ff.; Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 225–229; Topelius, Academica, ZTS XVI 2020
Gossen från Sammatti.
1 Sammatti heter en trakt i norra Nyland. Der äro många berg, många insjöar och höga, gamla, skuggrika skogar. Nejden är vacker, men enslig och fattig, ty den hårda sandmon gifver blott magra skördar.
2 Der är ett torp, vid namn Paikkari, på stranden af Valkjärvi sjö. I torpet bodde för länge sedan en fattig man med sin hustru och sju barn, fem gossar |790|och två flickor. En söndagsmorgon, när fjerde gossen skulle föras till dopet i kyrkan, uppstod en snöstorm, så att man knapt såg handen för ögonen. –konsekvensändrat/normaliserat Brita, konsekvensändrat/normaliserat sade torparen till sin syster, som var|11| der för att hjelpa honom, medan hustrun var sjuk, – åk du med gossen till kyrkan, jag kan icke gå, jag har vrickat min fot.
3 Brita var icke rädd för ovädret, hon for med det lilla barnet insvept i en fårskinnsfäll. När hon bar fram barnet till presten i kyrkan, frågade presten: –konsekvensändrat/normaliserat hvad namn skall jag gifva gossen? Brita blef illa till mods, hon hade glömt fråga föräldrarna om namnet. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, sade presten, –konsekvensändrat/normaliserat det gör ingenting, det är i dag Elias i almanackan; gossen må heta Elias. Och han kristnades till Elias. Men när Brita kom hem och berättade hur det var, sade torparen skrattande: –konsekvensändrat/normaliserat nå, än sedan, om han också fått heta Tuiskospråk: finska (yrväder)! Torparen var en gladlynt och skämtsam man i all sin fattigdom; han visste icke, att der låg en profetia i namnet, och att hans gosse en dag skulle blifva, såsom Judafolkets Elias, en stor profet i sitt land.
4 Torpet var litet; ju mera barnskaran ökades, desto knappare blef det om dagligt bröd. Men torparen och hans hustru voro ett gudfruktigt, arbetsamt folk, de förtröstade på Gud, som gifver föda äfven åt korpens ungar. De tyckte det vara onödigt att svälta, när de kunde arbeta. Torparen förstod sig något på skrädderi, och när sönerna växte upp, så att de kunde vara till hjelp vid sysslorna, företog han sig att gå om vintern i gårdarne och sy kläder.
5 Vid torpet, ett stycke från trappan, var en stor tall, som kallades Iso Mäntyspråk: finska. Der hade pojkarne stor lust att klättra, och karl var den, som klättrade högst. En dag kom torparen ut från stugan och såg fyra pojkar i tallen. De tre äldste knuffade hvarandra under lek och ras i tallens högsta grenar, men fjerde sonen, Elias, satt lägre vid stammen på en gren och läste.
|12|6 – Nå, Elias, sade fadren, –konsekvensändrat/normaliserat vill ej du också försöka att klifva högt här i verlden? Hvad är det du gör?
7 – Jag läser katekesen, svarade gossen.
8 – Allt skall man höra! skämtade fadren. –konsekvensändrat/normaliserat Du är ju icke mer än på sjette året. Kom ned, så skall jag lära dig tråckla en tröja!
9 Elias steg ned och lärde sig tråckla tröjan, men när detta var gjordt, klef han åter med boken i tallen. När han var sex år gammal, kunde han hela katekesen utantill. Presten och alla grannar förundrade sig vid läsförhöret. –konsekvensändrat/normaliserat Fader torpare, sade presten, –konsekvensändrat/normaliserat den der pojken borde ni skicka i skola.
10 – Har icke råd, sade fadren.
11 Huru det nu var, när grannarne icke upphörde att förundra sig öfver gossens stora lärdom, samlade föräldrarne ihop en säck bröd, en bytta smör, |791|en bytta salta mujkor och skickade gossen tilloriginal: tᴉll närmaste skola i Ekenäs. Men nu talades intet annat än finska i Sammatti, och i Ekenäs skola lärdes allt på svenska. Det satt hårdt, men det måste gå, och det gick, ty gossen var ihärdig. Det dröjde icke länge, innan han kunde katekesen utantill äfven på svenska. Men nu fanns hvarken bröd, smör eller mujkor mer att skicka honom från hemmet, och så måste han efter ett par år åter sluta sin skolgång. Sådant har händt många fattiga gossar i Finland.
12 – Blif skräddare du, min käre gosse, –konsekvensändrat/normaliserat och följ med mig! sade fadren. Den lille Elias suckade, ty han tyckte likväl mest om sin bok, men han var lydig, ödmjuk och läraktig, han följde fadren i bondgårdarna, satt på bordet, som skräddare bruka, sydde och tråcklade, så att det värkte i fingrarna. Stundom hände väl ock, att han hade en bok i fickan och smög sig undan att läsa, tidigt om morgnarna, sent om qvällarna. Ljus hade han icke, den|13| mörka årstiden, men man kan också läsa vid pertbloss. Och nöjsammast var att sätta sig med boken på den långa grenen af Iso Mäntyspråk: finska, medan kråkorna kraxade i dess topp. Derifrån bar det om lördagsqvällen i fullt språng till grannens badstuga för att skölja skräddaren af sig, ty så fattigt var torpet, att det icke hade råd bestå sig en egen badstuga.
13 – Elias blir en bra skräddare, sade fadren förnöjd. –konsekvensändrat/normaliserat Det är icke den sämsta konst här i verlden att sy ordentliga knapphål och få knapparne att hålla, så att de ej flyga ur jackan hvar gång man ätit sig mätt.
14 Gossen Elias trodde nästan detsamma sjelf. Men när han gick ensam ut i den stora skogen eller rodde ut i sin lilla ekstock att fiska i Valkjärvi och de branta bergen sågo ned i vattenspeglarna och den tidiga morgonsolen förgylde furornas toppar, runno så underliga tankar i gossens håg. Vet du icke, du som läser Elias’ historia, att ensamheten är alla stora tankars moder? Det förekom honom som hörde han naturens hjerta klappa och som kunde han läsa runor i vågornas krusning. När vinden gick genom furornas mörka kronor, tyckte han sig höra forntida, längesedan förglömda sagor, och hvarje tufva af den ensliga ljungen hade något att säga honom. Stjernorna sade till honom: –konsekvensändrat/normaliserat här bor Gud!konsekvensändrat/normaliserat Och hvarje ljusgrön, ung grantelning, som höjde sig öfver mossan i ödemarken, sade till honom: –konsekvensändrat/normaliserat här är fäderneslandet!konsekvensändrat/normaliserat De två orden grodde så djupt i hans hjerta, att han aldrig kunde förgäta dem. Märk, att dessa orden heta på finska: Jumala, isänmaaspråk: finska. Elias talade ju finska, det var hans modersmål.
15 När han då vände tillbaka till torpet och fadren sade: –konsekvensändrat/normaliserat lappa Vahteris byxor! började gossen gråta. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför gråter du? sade fadren. Gossen teg och gret, men slutligen|14| bekände han, att han hellre ville läsa, än tråckla. |792|– Jag skall tala med presten, tröstade fadren.
16 Presten sade: –konsekvensändrat/normaliserat skicka honom till Åbo skola, der han får lära sig mer, än i Ekenäs. Fadren betänkte saken, ty hvad presten säger, det tål att tänka på, och hur han nu rådgjorde med grannarne och fick litet hjelp, blef gossen skickad till Åbo skola. –konsekvensändrat/normaliserat Nå hvad har du läst? frågade rektorn. –konsekvensändrat/normaliserat Det och det, svarade gossen på finska; han hade redan glömt den lilla svenska han lärt sig i Ekenäs. Och när rektorn förhörde honom, svarade han åter på finska. – Nej, sade rektorn, –konsekvensändrat/normaliserat det går visst aldrig an. Huru vill du gå i skolan, som icke kan annat, än finska? Gå hem igen, icke kan jag taga emot dig i skolan.
17 Det var så den tiden, att i alla skolor lästes latin och svenska, men på finska kunde man lära sig endast abc-boken och katekesen. Gossen från Sammatti skulle varit tvungen att åter gå hem och blifva skräddare, om ej skolans öfrige lärare förbarmat sig öfver honom och lagt ett godt ord för honom hos skolans rektor.
18 Han tilläts då att få börja i lägsta klassen och läsa latin och svenska med sina kamrater. Det kostade flit och tålamod, men det lyckades småningom, och så läste sig gossen genom tre klasser i skolan. Men nu var det åter slut med alla tillgångar i det fattiga torpet, och åter måste Elias vandra hem med renseln på ryggen, för att ej mera vända tillbaka till skolan. Och åter blef han skräddare och följde sin far i bondgårdarna, men han började nu blifva långa gossen och kunnig i handtverket, så att han kunde sy tröjor och jackor på egen hand, som en ordentlig gesäll.
19 En söndag mötte han presten, som kom från kyrkan, och presten frågade honom hur det gick med hans studier. Gossen måste bekänna, att han nu åter studerade sax,|15| synål och pressjern. – Hvad vill det säga! konsekvensändrat/normaliserat utropade presten. – Bed far, att du får komma till mig hvar söndagseftermiddag, så skall jag läsa latin med dig!
20 Fadren samtyckte, gossen gick till presten hvar söndags eftermiddag, när han var ledig från skräddareyrket, och läste latin. Under veckan stod han en timme tidigare upp och gick en timme senare till sängs: de timmarne använde han till att läsa lexor. Och så kom han så långt, att om två år sade presten till honom: – nu kan du gå till Borgå och blifva gymnasist.
21 Ja, gossen gick till Borgå, blef gymnasist, läste och svalt. Far och mor kunde icke skicka honom annat än hemväfdt vadmal, som han sjelf fick sy till kläder åt sig, men något måste han ju äta och dricka. Då företog han sig att under loftiderna gå omkring i byarna och sjunga, för en kaka bröd eller en half kappe råg. Han hade lärt många psalmer i sitt gudfruktiga hem; han kunde också visor, som sjöngos bland folket, och visor och psalmer hade |793|han alltid tyckt om. Det rörde goda menniskor i byarna, när de hörde den fattige gymnasisten sjunga för dem, och de gåfvo honom gerna ett litet tillskott till matsäcken. När han sedan räknade öfver sin inkomst, fann han till sin förundran, att han sjungit ihop trettio tunnor råg.
22 Vackert så. Det fanns till och med tider, när han icke behöfde svälta. Men man kan icke i alla sina dagar vara gymnasist, man måste också blifva student. Svenska kunde han nu perfekt, men hvar skulle han finna penningar att resa till akademin i Åbo och kunna studera? Skulle han åter gripa till sax och synål? Nej, han föraktade icke de gamla vännerna, han brukade sedan ständigt resa med nål och tråd i fickan och sjelf sy in sina lösfallna knappar i rocken, men hvad godt man|16| än uträttar med en så nyttig konst, icke blir man med den student. Elias fick höra att i Tavastehus behöfdes ett biträde vid apoteket, hvarpå han vandrade dit och förklarade, att han nog skulle reda sig med latinska recepter. Det lyckades, han fick anställning i apoteket, lärde sig göra piller och droppar och blef snart en så duglig provisor, som någon annan.
23 När han då sparat ihop en liten summa, reste han in till akademin och blef student. Han var då tjugu år gammal, hade lärt att förtrösta på Gud och hjelpa sig sjelf: hvarför skulle han svälta? Knappt var han student, innan han började läsa med yngre gossar och på detta sätt förtjena sitt dagliga bröd. Det var åter ett hårdt stycke arbete, ty när man 6 eller 8 timmar om dagen pluggat vett i lata pojkar, har man icke mycken håg eller kraft att den öfriga dagen studera för egen räkning. Men gå skulle det, och det gick. Det varade sju hela år, innan den unge studenten inhemtat allt hvad han behöfde veta för att taga sin första lärda grad, kandidatexamen, men från denna tid – det var kort innan Åbo brann 1827 – var också hans väg i verlden betryggad.
24 Vill du nu veta, du som läser denna lilla historia, hvad det blef af gossen från Sammatti, – han, som satt och läste i Iso Mäntyspråk: finska, – han, som hörde furorna sjunga, – han, som lappade Vahteris byxor och som fadren ville göra till skräddare, – han, som lärde sig katekesen utantill på två språk, – han, som var för fattig att gå i Ekenäs skola, – han, som med knapp nöd kom in i Åbo skola för att han svarade rektorn på finska, – han, som derifrån måste än en gång återvända till saxen och synålen, – han, som sjöng ihop trettio tunnor råg för att icke svälta ihjäl i Borgå, – han, som gjorde piller och droppar i Tavastehus för att kunna resa till akademin,|17| – han, som der i sju år måste arbeta mer för andras lärdom, än för sin egen, – ja, vill du veta hvad det blef af denne lille Elias, som så oförväntadt fick sitt profetiska namn?
25 Jag skall säga dig det. Han blef en af de störste och namnkunnigaste män, som någonsin föddes i Finland. Han blef icke blott läkare, skriftställare, |794|professor, psalmförfattare och språkforskare – ty det kunna många blifva, – han blef den, som i aflägsna ödemarker uppsökte och återfann de gamla, sköna, annorstädes länge förglömda runsånger, hvilka innehöllo det finska folkets äldsta minnesmärken från forntiden. Han sammanstälde dem till ett helt, han likasom återskänkte åt folket dess forntid och gaf det ett nytt mod att lefva för framtiden. Det fanns knappt en så fattig koja i vårt land, att icke hans namn der var kändt och älskadt; det fanns knappt en så aflägsen verldsdel, att icke hans berömda samling af folksånger der var känd och beundrad af kunnige män. Och när han vid hög ålder gick bort ur lifvet, samlades rike och fattige, höge och ringe med ärebetygelser kring hans graf, såsom hade han varit en konung, och det var ingen ände på sköna dyrbara kransar, som der nedlades för att hedra hans minne.
26 Hvad vill du mera veta om gossen från Sammatti? Vill du veta huru ödmjuk, enkel, gudfruktig och menniskoälskande han var med sin fattiga härkomst och sitt stora namn? Han förestälde sig alltid, att andra gjort mycket mera, än han. Han gick barfota om sommaren och på skidor om vintern; han gick så enkelt klädd, att der man ej kände honom, bjöds han att sitta bland tjenstefolket i köket. Han ansåg sig alltid som Guds och folkets tjenare; han läste högt predikan i kyrkan, när ingen prest fanns på söndagen i det ensliga Sammatti; och han har|18| författat många anderika psalmer för den finska psalmboken. Han hjelpte i tysthet många fattiga, var lika kärleksfull emot alla och hade ingen ovän, men väl många, många, som älskade honom. Se, en sådan man kan ju hvarje gosse blifva, om också ej med så stor berömmelse.original: berömmelse
27 Men vill du ännu veta hans namn, så skall jag säga dig det, ty det kan icke fördöljas, det har gått ut från Paikkari torp kring landet och verlden. Hvarje vind har berättat det för Finlands granar, furor och björkar; hvarje våg på hafvet och insjön har berättat det för sina stränder; hvarje moder har sagt det i sina barns öra, och det slägte, som nu lefver, skall icke glömma att berätta det för kommande slägten. Gossen från Sammatti hette Elias Lönnrot.