Moppe.

1 Vet du, mitt barn, hvad din skyddsengel skulle säga, om han sutte en morgon bredvid din säng och såg dig klädd att gå ut till dagens arbete? Han skulle säga: – Bed Gud om klara tankar, och gif dem ett innehåll af nyttiga kunskaper. Älska det goda, hvar du än finner det, och afsky det onda, hur det än lockar dig. Bevara din inbillning ren, så att Gud hvarje ögonblick kan se in i dig som i en kristallklar källa. Men framför allt annat lär dig försaka din egen vilja och böj den till frivillig lydnad för det som är rätt, så har du lärt dig den svåraste konst i verlden. Af viljan beror handlingen, och af handlingen beror en menniskas värde. Men att böja sin egen vilja, det kostar mycket motstånd och ofta tårar. Många berömda hjeltar och konungar hafva beherskat länder och folk, men gått under, emedan de icke förstått att beherska sig sjelfva.

2 Jag vill berätta dig tre minnen ifrån min barndom. Det var obetydliga tilldragelser, men hvilka jag icke lätt glömmer, emedan de lärt mig huru barn skola böja sin egen vilja.

3 Jag var ett af de lyckliga barn, som hafva ett godt hem och goda föräldrar. Min far och min mor sågo|92| oss gerna glada och nekade oss aldrig ett oskyldigt nöje. Vi hade mycken frihet, men alltid med vilkor af sträng, helst frivillig lydnad. Mina föräldrar hade af egen dyrköpt erfarenhet lärt hvad den stora konsten att försaka sig sjelf är värd.

4 Jag var sju år gammal, och min syster fem år, när min mor en dag kom |1113|hem från en begrafning och medförde, som det då brukades, en stor kringla åt barnen. Hon delade kringlan i två lika stora hälfter, och vi voro just i beråd att låta den smaka oss förträffligt, när min far helt oförmodadt sade: – Försök att spara den till i morgon!

5 Vi sågo förvånade på hvarandra.original: hvarandra Hade vi icke fått kringlan med rättighet att göra med den hvad vi ville?

6 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat fortfor min far, – kringlan är eder, ni ha full frihet att äta upp den nu genast, men försök att spara den till i morgon!

7 Jag betraktade kringlan med en kännares blick. Hon var alldeles färsk, läcker och saffransgul; några stora russin voro infattade som perlor i hennes svällande rundning. Snålheten i mitt barnahjerta sade: –konsekvensändrat/normaliserat smaka blott på en bit, en enda bit, du kan ju spara resten till i morgon! Och jag smakade. Men den enda lilla biten smakade efter mer, och slutligen återstodo af kringlan endast russinen. Hvarför skulle de sparas? De gingo samma väg som det öfriga. Min far teg.

8 Följande morgon kom min lilla syster och visade med triumf sin sparade halfva kringla. – Nu skall den smaka dubbelt bättre än i går, konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

9 Jag ville ej låta henne märka, att jag blygdes. Jag advocerade med mitt samvete, som det brukas vid sådana|93| tillfällen. Kringlan var ju min, jag hade ju lof att göra hvad jag ville med henne.

10 Ett par år därefter, en vacker novemberdag, hade vår skola skrinnlof. Den första isen på elfven låg blank som ett spegelglas. Man kan tänka sig skolgossarnes förtjusning. Vi hade alla stämt möte på isen klockan tio förmiddagen. Vi skulle flyga som fåglar på fria banor ända till mörkningen.

11 Jag hade putsat mina skridskor blanka som solsken, när min far klockan nio vid frukosten yttrade, likasom hade han plötsligt erinrat sig något: – Sade du icke, att du hade en svår lexa i bibliska historien till i morgon?

12 – Ja, men med den tänker jag nog blifva färdig i afton.

13 – Vore det icke bättre att nu stanna hemma och läsa din lexa?

14 Tårarna kommo mig i ögonen. – Pappa har ju lofvat mig att skrinna i dag!

15 – Gör som du vill, du har mitt löfte. Men går du till isen, skall du kanske ångra dig i morgon.

16 – Visst intet, pappa!

17 Bibliska historien låg uppslagen på mitt bord. Det var något inom mig, som sade: – Om du ändå skulle läsa din lexa först? konsekvensändrat/normaliserat Jag tog boken och läste med förtviflans hastighet. Bokstäfverna dansade för mina ögon på skridskor. Jag mins det ännu: lexan var Jakobs tolf söner med deras mödrar och efterkommande. – Nu kan jag dem, konsekvensändrat/normaliserat sade jag efter en kort stund och försökte |1114|öfvertyga mig sjelf, att jag kunde perfekt. Klockan elfva var jag på isen. Här lyckades jag glömma alla Jakobs tolf söner, från Ruben ända till Benjamin, så komplett, som hade de aldrig funnits i denna verlden för att stå i vägen för skolgossars skrinnlof.

18 Om aftonen var jag för trött att läsa, det gick icke, jag somnade från hela Abrahams slägt. Och följande morgon gick det så, som min far hade förutsett. Jag stakade mig grundligt, och det var en ringa tröst, att hela min klass gjorde detsamma, med undantag af en enda gosse, som ej varit på isen i går, för att han hade tandvärk.

19 Hemma bekände jag uppriktigt mitt nederlag, men tillade, att jag ej var sämre än andra. En enda af oss kunde uppräkna Jakobs söner, och han hade haft tandvärk i går.

20 Min far smålog. – Måste man då nödvändigt ha tandvärk, för att göra sin pligt? Är det ej bättre att göra den frivilligt?

21 Profven fortforo tid efter annan, ofta med nederlag, stundom med seger. Och det märkvärdiga var, att den första segern gjorde de följande lättare, men på samma gång förökades blygseln öfver ett nederlag.

22 Ännu hade jag icke uppoffrat något för andra. En slant i kyrkhåfven, ett brödstycke åt tiggaren, det var ju icke min gåfva. Jag skulle försöka att gifva bort mitt käraste.

23 Jag hade en kälke, Moppe benämnd, järnskodd och med en rand i järnstängerna under medarna, som gjorde, att han löpte förbi alla andra i backen. Moppe var min stolthet och min dyrbaraste skatt. Om dagen var han min kapplöpare, om qvällen bar jag honom in i mitt sofrum för att vara riktigt säker om honom. Jag var så afundsjuk om Moppe, att ingen vid lifsstraff skulle få röra honom utan min tillåtelse.

24 Vår närmaste granne var smeden, och hans gosse Josua af samma ålder som jag. Vi voro dagliga lekkamrater, men icke alltid de bästa vänner. Josua hade|95| också en god kälke, som han kallade Flinken, och Flinken och Moppe voro ärelystna rivaler. Flinken försökte alltid att köra förbi Moppe och misslyckades vanligen, men det hände ibland, när jag styrde oskickligt, att Flinken hann före Moppe, och detta förtretade mig. Det kom en knut på vänskapen, och hvar och en prisade sin kälke såsom den yppersta.

25 Så beslöto vi en dag att anställa en afgörande täflan om segerpriset och medtogo två andra gossar som vittnen och skiljedomare. Vi begåfvo oss till den högsta bergssluttningen i närheten, benämnd Himmelsbacken, där en brant och krokig dalgång ledde ned från höjden till isen på elfven. Den, som hann längst på isen, skulle förklaras som segervinnare. Vi lottade om |1115|hvem som skulle åka förut, och lotten föll på Josua.

26 Han lade sig på magen, och Flinken flög af som en pil. Efter honom kom också jag på magen med Moppe. Det var ett mandomsprof, som icke mången vågade, att åka i denna ställning utför Himmelsbacken, och det bar af med svindlande fart, så att ingen hvarken hörde eller såg annat än yrande snö i den branta bergsklyftan.

27 Men nu gick kälkspåret i brantaste krökningen vid sidan af ett bråddjup till höger. När jag kom dit så framlutad i blindaste farten, hade Moppe kommit fortare, än Flinken hann undan, och stötte så häftigt mot Flinkens bakmedar, att Flinken och Josua kastades åt sidan utför branten och tumlade ned i bråddjupet. Moppe åter fortsatte sin skenande fart och stannade icke förrän på isen.

28 Vi skyndade att uppsöka Josua och funno honom liggande orörlig nere i klyftan; jag trodde honom vara|96| död. Flinken låg ett stycke därifrån med afbrutna medar. Man kan tänka sig vår bestörtning.

29 Josua var icke död, han var endast afsvimmad i fallet, vaknade åter klagande och försökte resa sig, men kunde icke. Vi drogo honom på en af kälkarna till hans hem. Här befanns, att han afbrutit högra armen och illa vrickat sin högra fot.

30 Han låg länge sjuk, och jag besökte honom alla dagar. Det gamla gnabbet om kälkarna var nu glömdt, intet ondt ord var oss emellan. Han förebrådde mig icke sin olycka, han urskuldade den. – Hvad skulle du kunnat se i den starka farten framför dig! Och Moppe, vet du, är ändå den bästa snabblöparen i hela verlden. Flinken hade ett så stort försprång, och ändå hann Moppe upp honom!

31 När jag berättade detta för pappa, sade han småleende: – Flinken ligger nu med afbrutna medar. Hvar skall Josua få en annan kälke?

32 En annan kälke? Jag förstod meningen, men den upprörde mitt innersta. Moppe, min stolthet, min skatt, mitt käraste, skulle jag någonsin kunna bortskänka honom? Jag svarade undvikande: – Smeden skall göra en ny kälke åt Josua.

33 – Och om Josua får en ny kälke, hvilken glädje har han af den, när han alltid måste tänka på Moppe som den bästa i verlden?

34 Jag stred förtvifladt mot denna tanke; jag harmades, jag blygdes, jag gret. Min Moppe? Aldrig! Och åter sade jag till mig sjelf: – Om nu Josuas högra arm blir styf för hela hans lifstid och du, fastän oskyldigt, är skulden därtill, är du icke skyldig honom en godtgörelse för allt hvad han lidit och kanske ännu skall lida?

35 Tre dagar därefter hade jag blifvit herre öfver det sega motståndet i mitt inre. Jag sade till min far: – Josua skall få Moppe! konsekvensändrat/normaliserat Då såg jag i min fars blick en tår af glädje. – Rätt så, min gosse, konsekvensändrat/normaliserat sade han ömt. – Alltid ditt samvete, alltid din pligt, om det ock skulle ske med blödande hjerta! Du har vunnit den största af alla segrar, segern öfver dig sjelf, och, tro mig, belöningen skall ej uteblifva!

36 Han hade rätt, belöningen uteblef icke. Från denna stund kände jag mig så glad, så lugn, som hade jag sjelf fått en dyrbar gåfva, i stället att bortskänka en. Josua fick Moppe och dolde ej sin förtjusning. Utan afund kunde jag se honom med denna snabblöpare besegra alla andra. Hans ära var min ära. Hans arm läktes och blef icke styf. Vi blefvo vänner för hela lifvet.

37 Senare, när jag vuxit från gossens lekar, har jag ofta haft anledning ihågkomma och välsigna försakelseprofven i min lyckliga barndom. De gällde då snask, nöjen och leksaker; sedan gällde de lifvets allvar. Hvilka strider har det ej mången gång kostat att segra öfver begären, fåfängan, sjelfklokheten, att vika för bättre rätt, bättre öfvertygelse, att uppoffra för andra sina fördomar, vanor, fördelar, ja, att utan knot återgifva åt Gud det käraste man egt på jorden! Och såsom i barndomens dagar, har jag lika ofta erfarit nederlagets hela blygsel, som segerns triumf. Men hvem är så svag, som den egna viljans slaf? Och hvem är så stark, som den, hvilken har makt att öfvervinna allt, emedan han kan öfvervinna sig sjelf?