GÖKEN.

Solen upp ur hafvet går,

Kucku!

Daggen stänker skog och snår

Kucku!

Morgonluft i verlden susar,

Vakna, äng, som oss förtjusar,

Vakna upp till sol och vår!

Kucku!

6 SIPPAN, anemonespråk: latin (torkar sömnen ur ögat).

Jag är munter, som du ser.

8 VIOLA (gäspar).

Gerna sof jag litet mer.

10 GALANT (en gosse).

Midt i natten han oss väcker

Ur vår allrabästa blund.

GULLVIFVAN, primulaspråk: latin.

Ack, du latmask! Dagen bräcker.

Morgonstund har guld i mund.

DUFKULLAN, trientalisspråk: latin.

Hvem är det, som nalkas der?

ÄNGSNEJLIKAN, dianthusspråk: latin.

Det den lille gossen är,

Som ju hvarje blomma känner;

Han är en af våra vänner.

NÄSSLAN, urticaspråk: latin.

Honom jag visst aldrig bränner.

16 KARDBORREN, arctiumspråk: latin (en gosse).

Aldrig jag hans tröja stack.

GERANIUMspråk: latin.

Hvad är det för löjligt snack?

Liksom ville vi ej alla

Honom strax om halsen falla!

FÖRGÄT-MIG-EJ, myosotisspråk: latin.

Hvad du talar vackert! Ack,

Månn’ han hunnit mig förgäta?

20 SVÄRDSLILJAN, irisspråk: latin (en gosse).

Man skall se de börja träta!

SMULTRONBLOMMAN, fragariaspråk: latin.

Mig så får han gerna äta,

När jag blir ett rödlätt bär.

BLÅBÄRET, vacciniumspråk: latin.

Mig också, när blå jag är.

VALERIANAspråk: latin.

Kära, gör dig ej besvär!

Jag hört honom säga ofta

Han begär blott dem, som dofta.

STJERNBLOMMAN, stellariaspråk: latin.

Ingen träta! Han är här!

CARL.

Skön god morgon, vackra äng!

Dagg och sol på blomstersäng!

Veten I, små blommor kära,

Att i dag det söndag är?

LILJEKONVALJEN, con vallariaspråk: latin.

Ja, så sägs han nämnas plär.

Men för den, som Gud behagar,

Är det söndag alla dagar.

CARL.

Ha ni läst er morgonbön?

Ha ni sjungit till Guds ära?

GULLVIFVAN.

Om vi glömt vårt lof hembära,

Vore ängen mer ej grön,

Vore is på blåa sjön,

Vore solens strålar kalla,

Och vi sjelfva skulle alla

Vissnade till marken falla.

CARL.

Godt. Om Gud ej eder skänkt,

Som åt fåglarna, en tunga

Att hans lof i våren sjunga,

Stiger from och daggbestänkt

Eder doft från Herrens jord.

Som en lofsång utan ord ...

Ha ni sofvit godt på tufvan?

VIOLA.

Jag kröp vackert in i hufvan.

BLÅSIPPAN.

Jag sof under gulnadt blad.

PRESTKRAGEN, chrysanthemumspråk: latin.

Daggen dröp på mig sitt bad.

34 LEJONTAND, leontodonspråk: latin (en gosse).

Men jag trätte med en spindel.

VERONICAspråk: latin.

Jag af dimman fick en svindel.

RINGBLOMMAN, calendulaspråk: latin.

Jag för ögat knöt en bindel.

VÄPPLINGEN, trifoliumspråk: latin.

Humlan i mitt öra surrat.

NYPONBUSKEN, rosaspråk: latin.

Tornedyfveln för mig hurrat.

BLÅKLOCKAN, campanulaspråk: latin.

Jag har ringt till ottesången.

TJÄRBLOMMAN, lychnisspråk: latin.

Jag tog en guldfluga fången.

SMULTRONBLOMMAN.

Grodan såg på mig från spången.

GERANIUMspråk: latin.

Nyckelpigan kom i natten

Bärande en så med vatten,

Myran hjelpte till med stången.

HUNDLOKAN, heracleumspråk: latin.

Men till mig så kom en slarf,

En utsvulten, skäggig larf;

Jag bjöd honom honungssoppa.

KARDBORREN.

Alla skall med mat man stoppa!

Jag bet benet af en loppa.

LUKTGRÄSET, miliumspråk: latin.

Jag skref bref med aftonposten.

STJERNBLOMMAN.

Och jag bergade mot frosten

Sländans ägg uti min kalk.

CARL.

Tack, du lilla, glada skalk!

Men när nu vi här oss sola,

Passar just att leka skola.

Jag skall vara er magister,

Jag är född på Floras dag,

Men så lärd är icke jag,

Mitt latin har många brister,

Lärarekollegium

Säger, att jag är smått dum.

Men det låtsa vi ej veta.

Här i mina blommors hus

Är jag nu ett lärdomsljus,

Som låts i naturen peta ...

Du, Hippurisspråk: latin, som för resten

Liknas vid en svans af hästen,

Säg mig du med röda vesten,

Huru många knappar du

Bär uti din tröja nu?

49 HÄSTSVANSEN, Hippurisspråk: latin (en gosse).

En.

CARL.

Ej mer? Och du, min flicka,

Säg, Veronicaspråk: latin, hur många

Knappar har du lyckats fånga

På din blåa blomsterbricka?

VERONICAspråk: latin.

Två.

CARL.

Nå, Irisspråk: latin, låt oss se:

Huru många bär du?

IRISspråk: latin.

Tre.

AIRAspråk: latin, tåteln.

Får man vara med kanske?

CARL.

Ja. Men du, Valerianaspråk: latin,

Huru många bär din fana?

VALERIANAspråk: latin.

Fyra knappar.

NÄSSLAN.

Jag också!

CARL.

Hela fyra? Ser man på!

Du, gullvifva, huru många?

GULLVIFVAN.

Fem.

BLÅKLOCKAN.

Jag med!

VIOLA.

Jag med!

FÖRGÄT-MIG-EJ.

Jag ock!

HUNDLOKAN.

Mina fem de äro långa!

CARL.

Har man sett en sådan flock!

Nå, vi sätta er i samma

Klass, att lexorna anamma.

Gräslök, du min gosse, dock

Bär väl flera i din rock?

GRÄSLÖKEN, alliumspråk: latin.

Sex.

KONVALJEN.

Jag med!

CARL.

Ja, i den klassen

Bo förnäma på terrassen:

Fröknarna Narciss, Löfkoja,

Lilja, Hyacinth, Tulpan ...

Gräslök, gräslök, akta tassen,

Om du vill i skolan stoja,

Som du är på ängen van!

Dufvekulla, lilla fru,

Hör du dit?

DUFKULLAN.

Nej, jag har sju.

ERICA LJUNG.

Ack, förlåt mig! Jag har åtta.

BLÅBÄRET.

Jag också!

CARL.

Nå, knäpp med måtta!

FJÄLLSYRAN, Rheumspråk: latin.

Rår jag för, att jag har nio?

GERANIUMspråk: latin.

Blif ej ledsen! Jag har tio!

VÄPPLINGEN.

Jag också!

NEJLIKAN.

Jag med!

STJERNBLOMMAN.

Och jag!

RESEDAN.

Jag har tolf.

CARL.

Hvad i all dag!

SIPPAN.

Åh, vi ha nog många flera,

Om du hinner allt addera.

CARL.

Så, att tolf ej räcka till?

Vänta, jag blir yr och vill!

Har man sett små kräk koketta

Med så många knappar sprätta?

Låt mig teckna upp allt detta!

TALLEN.

Fråga oss, och vi berätta!

GRANEN.

Fråga oss om vintergrönskan!

BJÖRKEN.

Fråga! Göken hör din önskan!

ASPEN.

Fråga oss hur löfven spricka!

HÄGGEN.

Fråga oss hur blomstren dricka!

ENRISBUSKEN.

Fråga oss hur barren sticka!

RÖNNEN.

Fråga hur en frukt blir saftig!

EKEN.

Fråga hur man vexer kraftig!

ORMBUNKEN.

Fråga hur mitt frö jag sprider!

MOSSAN.

Fråga hur jag berget kläder!

BERGET.

Fråga hur jag malmen smider!

LUFTEN.

Fråga mig om vackert väder!

JORDEN.

Fråga hur jag axet fyller!

VATTNET.

Fråga hur jag skeppet gungar!

ELDEN.

Fråga mig hur blixten ljungar!

SOLEN.

Fråga hur jag skyn förgyller!

GRODAN.

Glöm ej oss, små stackars trälar;

Fråga oss hur ormen simmar,

Fråga oss hur fisken stimmar,

Fråga oss hur masken krälar!

BOFINKEN.

Fråga oss om örnens vingar

Och hur lärkans drill förklingar!

MULLVADEN.

Och då jag nu har den äran

Tufvan vid din fot att gnaga,

Jag förtäljer på begäran

De fyrfota djurens saga.

CARL.

Vänner i naturens riken,

Jag är ny, och jag är fiken,

Jag är visst förskräckligt sniken,

Jag skall inga frågor spara.

Alltså skolen I mig svara,

Allt berätta, allt förklara.

Men nu vill jag gå till backen,

Der vid tallen, der vid stacken

Bor en liten blomsterflicka,

Som har alltför vått här nedan,

Och med henne skall jag sedan

Än en gång åt eder nicka.

ALLA.

Kom igen! Adjö, farväl!

VERONICAspråk: latin.

Hvad kan väl den flickan heta,

Som han så tycks efterleta?

ERICAspråk: latin.

Är du svartsjuk?

VERONICAspråk: latin.

Ja, med skäl.

IRISspråk: latin.

Kardborre, ro hit en båt!

Snart är hela ängen våt

Af små blomsterpigors gråt;

Hvem kan torrskodd då förblifva?

GULLVIFVAN.

Hvad är det för näsvist prat?

ANEMONEspråk: latin.

Gycklare! Men säg mig, Vifva,

Hur är Tusenskön så lat?

Trädens skuggor sig förkorta,

Solen, som en ungsvarm torta

Sockras hvit på himlens fat,

Och vår blomsterfé är borta.

GULLVIFVAN.

Åh, hon kommer snart igen.

Tusenskön är menskors vän,

Hos små goda barn hon dröjer

Och i drömmen dem förnöjer.

När de vakna efter långa

Glada drömmar, undra de,

Att de lilla kammarn se

Fylld af ljuflig blomsterånga ...

Det var deras goda fé.

DUFKULLA.

Der är Tusenskön!

TUSENSKÖN.

Jag önskar

Mina blommor skön, god dag

Och att allt omkring dem grönskar.

Undren icke, att jag dröjt!

Jag sett spåren af en gosse,

Som det veka gräset böjt.

Hitåt öfver sten och mosse

Har sin lätta fot han höjt.

Jag har frågat solens stråle,

Jag har frågat vindens fåle,

Och de sagt mig, att det spår,

Som i dag till ängen går

Öfver väpplingarnas honung,

Det är spåret af en konung ...

Men jag det ej rätt förstår.

VÄPPLINGEN.

Han var här.original: här

BLÅKLOCKAN.

Han stiger neder

Nu från kullens brant. Han leder

Liten blomma ...

TUSENSKÖN.

Det är han,

Som vi väntat tusen år!

Hören I, hur skogen brusar,

Berget ryter, vinden susar

Och det fjerran hafvets dån

Slår mot stranden långt ifrån,

Medan tusen fåglar blyga

Sjungande kring honom flyga?

ANEMONEspråk: latin.

Hör, hvad säger han?

116 CARL (till Linnea).

Du frågar

Hvarför jag har dig så kär.

För att du så liten är,

För att ödmjuk, ren och skär,

Knappt din blick du höja vågar

Från den tufva, som dig bär.

Vet du, att en bok jag äger

Med så sköna, visa ord,

Och den goda boken säger,

Att den minste på vår jord

Skall en gång som englars like

Blifva störst uti Guds rike ...

Men se här vårt blomsterbord!

TUSENSKÖN.

Liten pilt från menskors salar,

Hur kom du i dessa dalar?

Som en fågel, dömd att tråna

Längtansfull i stängda buren,

Fick en frihetsdag du låna

Och flög lycklig i naturen.

Se, det minsta blad dig känner,

Nu är du bland slägt och vänner.

Fader din är skogen dyster,

Ängen är din sköna moder,

Bäcken är din glade broder,

Och hvar blomma är din syster.

Men långt bortom ängens dike,

Bortom skogens dunkla ränder,

Bortom berg och haf och länder

Är förutan gräns och like

Verlden all ditt kungarike.

TUSENSKÖN.

Nutids frö är framtids fura,

Liten slef skall fästen mura.

Ej ett lingon, glömdt i ljungen,

Är så trampadt och förnedradt;

Ej ett diadem för kungen

Skall en dag så högt bli hedradt.

TUSENSKÖN.

Du, som Mästaren derofvan

Sändt att städa sitt gemak,

Du, som han skänkt siargåfvan

I naturens bivuak,

Hur vi längtat efter dig!

O, hur slägte efter slägte

Ängens barn, dem solen väckte,

Väntat spåret af din stig,

Frågat hvarje vår, som bräckte,

Hvarje höst, som solen släckte,

Kommer han ej än till mig?

De ha vissnat och förbleknat,

De ha födts på nytt och räknat

Timmarna, till dess du kom.

Nu så se bland oss dig om,

Unna oss i dag den sköna

Fröjd, som skall vår väntan löna,

Att med berg och skog och ljung

Här i oskuld få dig kröna

Till naturens barnakung!

CARL.

Bellis, har du läst bibeln?

BELLIS.

I naturens bok vi lära

Visa ord om Herrens ära.

CARL.

Så vill jag läsa för eder det skrifna ordet.

TUSENSKÖN.

Läs! Vi dricka dina ord.

Arlaregn på törstig jord!

TUSENSKÖN.

Nu förstå vi, att vi alla

Väntat, slägte efter slägte,

Honom, som till lif oss väckte,

Honom, som vi Fader kalla,

Honom, som har allt förmått

Och som skapat allt så godt.

Nu förstå vi: i Guds Eden

Fanns ej sorgen, synden, vreden,

Intet ondt fick oss bedröfva,

Ingen höst vår glädje röfva,

Ingen vinter snöa sängen,

Ingen lie meja ängen,

Intet hagel ned oss böja,

När Guds sommarsal vi möja.

CARL.

Och när Han, som I förbiden,

När det godas ursprungskälla

Kommer efter pröfningstiden

Att allt döma, vedergälla,

Se, då skall Han återställa

Den så länge sörjda friden,

Då så skola alla väsen,

Menskan, djuret, blomman, gräsen,

Allt i tingens stora kedja

Varda nya, goda, rena,

Att i oskuld Honom tjena

Och sin Skapare tillbedja.

ALLA BLOMMORNA.

Amen.

CARL.

O, du vackra äng, du unga,

Länge har din fagra blomma

Prisat Gud med dofter stumma

Och med tusen fåglars tunga.

Länge har du, omedveten,

Blyg, försakande, förgäten

Vittnat om Guds allmakts under

I din korta fägrings stunder.

I naturens stora kyrka

Fick din Skapare du dyrka,

Och hans bibel låg om dagen

För ditt öga vidt uppslagen

Öfver land och luft och vatten,

Men i stjernors skrift om natten.

Nu, min äng, rätt ljuft dig sira,

Dina bästa kransar vira,

Ty nu vill dig Gud belöna,

Nu får du hans söndag fira

Med hans skrifna ord, det sköna,

Nu vet du din Konungs spira,

Nu vet du hvem du bör kröna!

ALLA BLOMMORNA.

Amen.

CARL.

Om jag vore på marken en ört sen i går

Och i morgon jag vissnade bort

Och mitt lif vor’ en dag i den grönskande vår

Så osägeligt skön och så kort,

Och jag visste ej mer,

Än att himlen mig ser

Och att jorden beredde min skrud,

Se, jag visste dock råd

Att tillbedja din nåd

Och att göra din vilja, min Gud!

O, min Fader, din makt är så stor och så vis,

Och du bär både himlar och jord;

Men det ringaste frö måste vittna ditt pris

Och det minsta förkunna ditt ord.

Se, jag stoft, som förgår,

När jag letar ditt spår

Och utstakar din lönnliga stig,

Bär jag, stark i ditt namn,

Hela verlden i famn

Och jag helgar den ordnad åt dig.

Nu, allsmäktige Gud, se de svaga och små!

För din thron sina kransar de lagt.

Som en doft de förgås, men du hör dem ändå,

När de prisa din eviga makt.

O, min Gud, du är stark

I de blomster på mark,

Du är mäktig i ringaste flarn;

Så förklara ditt namn,

Var vårt fäste och hamn,

Tag emot dina fattiga barn!