Mod i faran.

1 Ja, mod i faran, mod i motgången, mod i frestelsen, mod, när det gäller medmenniskors eller ditt eget lif och välfärd, mod att strida för sanningen, mod att försvara de värnlösa och de oskyldigt förföljda, mod mot allt ondt och orätt, mod till allt godt och ädelt, – men icke ett dumdristigt, onyttigt mod att trotsa faror utan ändamål, förhäfva sig öfver andra eller söka strid för att spela öfversittare, – lägg detta på minnet!

2 Kanske har du hört talas om Östermyra långt borta i Österbotten, der nu Vasabanan ritar ett nytt tankstreck på Finlands karta och går|76| fram med den nya tidens snabba fart genom bördiga åkerfält? Der är ett stort krutbruk, som länge var det enda i landet och försåg alla jägare, bergsprängare och finske soldater med det krut de behöfde. Och du vet, att krut, som tillredes af kol, svafvel och salpeter, är en mycket farlig vara, som lätt kan förorsaka stora olyckor, om det tager eld, der man icke vet eller väntar det. Derför måste man arbeta mycket försigtigt i krutbruken. Der får ingen underoriginal: nnder arbetet röka tobak eller tända upp ljus, om det också vore i den säkraste lykta; ingen får bära något eldfängdt i fickan eller ens jernklackar under sina stöflar, efter det ju kunde hända, att jernklacken stötte emot en sten, så att der kunde uppstå en gnista. Men det farligaste stället af alla är torkhuset, der det nyss färdiga, ännu fuktiga krutet bredes ut för att torka och der ett fint, svart krutdamm har afsatt sig i taket och på väggarna. Detta damm är så eldfängdt och tyckes så uppfylla luften i torkrummet, att man der nästan är rädd för att tänka på eld, och der måste man lägga bort alla hårda skoplagg, så att man endast får gå barfota, eller i strumpfötterna, eller i mjuka tofflor.

3 För den stora eldfarans skull äro alla byggnader, i hvilka krutet tillverkas, uppförda afsides från herrgården och arbetarnes boningshus. Man kan ju aldrig vara så försigtig, att icke någon olycka möjligen kunde hända. Och |830|för samma orsak äro krutverken byggda af lätt trävirke, för att de må göra minsta möjliga skada, om de springa i luften. Ja, du tänker: –konsekvensändrat/normaliserat der ville jag icke bo! Men vanan gör, att de, som bo der, tänka icke på faran och lita på att den stränge verkmästaren hvar dag och hvar natt bevakar bruket, så att ingen oförsigtighet får sätta allas välfärd på spel.

4 Det har också rätt sällan händt, men det har likväl händt någon gång, att ett eller flera af kruthusen sprungit|77| i luften. Och en gång lärer det händt af en orsak, som är svår att förekomma, nemligen derigenom att åskan slog ned. Man söker visst förebygga sådana olyckor genom åskledare, men utom det att dessa icke alltid hjelpa, så är det ju vid ett krutbruk betänkligt att likasom utmana blixten och locka honom ned till ledarens spets.

5 Hos skjutsrättaren Fredrik Salmén på Östermyra tjenade en ung gosse, vid namn Jakob Ström, som stalldräng. Den tiden var det vanligt, att de unge drängarne begåfvo sig om söndagsnätterna ut på äfventyr, än för att olofligt taga hästar från beteshagarna och rida dem förderfvade, än för att rumla i krogarna och än för att slåss med drängarne ifrån grannbyn. – Jakob, konsekvensändrat/normaliserat sade en lördagsafton kamraterne Jukka och Taavi, – kom nu med oss och lär dig att blifva karl! Det är lagom månljust, så att vi hitta hästarne i hagen; här skall ridas bra i natt, och Ankuri mor i torpet förstår att tillaga kaffepunsch med kanel och ingefära. Tag piskan med dig, Jakob, och det kan vara godt, om du har en blyknapp i skaftänden; det kan allt hända, att grannbypojkarne vänta på oss vid kyrkbacken.

6 – Icke kommer jag med, konsekvensändrat/normaliserat svarade Jakob, der han ryktade hästen i stallet. Han aktade sig den natten att rida ut sin kära vallack till hästhagen.

7 – Åhå! konsekvensändrat/normaliserat sade kamraterne. – Hvarför kommer du icke med?

8 – För att det är orätt och för att husbond förbjudit det.

9 – Se på den, som ännu icke är torr bakom öronen! konsekvensändrat/normaliserat skrattade Jukka och Taavi försmädligt. – Bekänn, din stackare, att du är rädd för smörj!

10 – Jag är icke rädd, konsekvensändrat/normaliserat sade Jakob.

11 – Visst är du rädd om ditt fina skinn. Du skulle en gång smaka en kaffepunsch med kanel och ingefära, så skulle du få bättre kurage.

12 – Låt mig vara i fred! konsekvensändrat/normaliserat genmälde Jakob förargad och hotade kamraterna med tömskaftet.

13 – Kantänka morsgrisen! konsekvensändrat/normaliserat skrattade de. – Den pojken blir aldrig karl här i verlden; en harstackare är han, och en räfsvansare blir han, om han får lefva.

14 Jakob fick vara i fred, och hans tappre vänner gingo ut på sina nattliga äfventyr. Visst kommo de sedan mörbultade hem och tillbragte söndagen med att sofva ruset af sig, men i stället skröto de icke litet öfver sin man|831|haftighet och lofvade Jakob att uppfostra honom bättre med ett kok stryk nästa lördagsafton.

15 Då hände sig följande måndag, den 16 Oktober 1844, att vintern kom med en hvinande ostlig storm. Vinden tjöt i alla knutar och hvirflade rök och gnistor från alla skorstenar, ty det var kallt, man behöfde i alla stugor värma sig. Arbetarne voro vid sin vanliga syssla i krutverken, när med ens ett förfärans rop uppstod: –konsekvensändrat/normaliserat der är eld i taket på torkhuset!

16 Torkhuset! Alla visste hvad detta betydde. Torkhuset hade papperstak, och gnistorna från någon aflägsen skorsten hade fattat eld i taket.

17 Alla rusade ut ur verkstäderna och sprungo sin väg, så långt de förmådde. Ingen tänkte på annat, än att rädda sig sjelf. Husbonden och hans verkmästare ville icke ens uppmana någon till ett försök att släcka elden; torkhuset kunde i nästa ögonblick springa i luften, och icke ville de skicka sitt folk till en säker död.

18 Då såg man något förunderligt. En ung gosse, med ett vattenämbar i handen, klef lugnt och säkert uppför stegen till torkhusets tak, och efter honom följde en äldre|79| man. De två voro Jakob Ström, som obedd hade fattat detta raska beslut, och hans husbonde skjutsrättaren, som höll af den redlige gossen och hellre ville dö med honom, än lemna honom ensam i faran.

19 Åskådarne på afstånd stodo bleka af häpnad och vågade knappt andas. Men icke många minuter af ångestfull väntan hade förgått, innan man såg gossen och hans husbonde lika lugnt och säkert nedstiga från taket. De hade släckt elden just i sista minuten, innan den genombränt pappersfilten och uppnått det fina krutdammet på insidan af taket.

20 Folk hade församlats från hela granskapet. Ett hurrarop, som öfverröstade stormens dån, gick öfver den höstliga slätten, de afmejade åkerfälten, den unga, gröna rågbrodden, herrgårdens trappor och alla stugor i Östermyra. Ännu vågade ingen närma sig det farliga huset: der kunde ju finnas en obemärkt gnista qvar. Men när gossen och hans husbonde återvände till folkskaran och försäkrade att allt var släckt, då måste man tro dem, då prisade alla deras mod, alla ville trycka deras händer, husbonden omfamnade dem och lofvade att rikligen belöna deras storartade hjeltebragd. Det har han visserligen gjort; men sådana bragder göras icke för lön och kunna icke betalas med skänker; de göras af ett ärligt, modigt och pligttroget hjerta, derför belönas de bäst af ett godt samvete.

21 De två drängarne Jukka och Taavi hade varit de förste att springa sin väg från krutverket allt hvad benen förmådde, hade också hunnit längst bort från faran och återvände nu, något flate, till den öfriga folkhopen. – Det var ingen |832|konst att släcka den eldsmulan, när man hade något att släcka med, konsekvensändrat/normaliserat sade de stormodigt till Jakob. – Nog hade vi klifvit på taket, om vi haft vatten till hands.

22 – Ja, det förstås, konsekvensändrat/normaliserat sade Isokylä gubben, hvars hästar de ridit förderfvade sista söndagsnatten, – det var visst för att söka vatten, som ni sprungo en hel verst från torkhuset. Hvad behöfde ni söka? Ni skulle ha ridit med en stulen häst uppför stegen och släckt elden med kaffepunsch!

23 Nu var det Jakobs tur att skratta åt sina kamrater. Han frågade godmodigt, om det var nästa lördagsqväll, eller när det var, som han skulle få stryk för att han var rädd.

24 Detta förargade Jukka och Taavi. – Kantänka han nu är stor på sig, konsekvensändrat/normaliserat menade de. – Och så är han ändå en pojkvasker, som kryper bakom mors kjolar och inte en gång kan taga sig ett ärligt rus. En harstackare är han, och en räfsvansare blir han, så länge han lefver!