Florios och Unda Marinas sagor.

7. Florio berättar om björken.

Har du sett huru björkarna kamma sitt hår,

När en susande vind öfver grenarna går,

Hur de andas så lätt genom ådriga blad,

Hur de tvätta sig rena i morgonens bad?

5Det var en där på kullen så högt vid din sjö,

Och hans stam var så hvit som en bländande snö,

Och hans lock var så mjuk, och hans löf var så grönt,

Att en vackrare björk har ej kullarna krönt.

Ja, jag älskade honom. Jag satt där allen,

10När små fåglarna qvittrade högt på hans gren.

Det var björken, som sjöng om sin blommande vår ...

– O, min björk, du skall sjunga i hundrade år!

Kom så frosten en afton med klor och med klöf,

Men jag andades varmt på de frysande löf;

15Där gick härjande eld öfver skogarna fram;

Men jag stänkte ett regn öfver krona och stam.

Kom en gubbe med yxa att hugga sin ved,

Men jag vände hans yxa mot stenen på sned;

Kom en gumma att skära grönt löf åt sitt får,

20Men hon skar sig i fingret ett blödande sår.

Sist så kom där en sångare, fattig och blind:

Vackra björk, du som susar i morgonens vind,

Vill du gifva din stam till en kantele nu,

Då skall ingen i världen så sjunga som du!

25Och jag sträckte min arm för att skydda min skatt,

Men då sade min björk: nu så stupar jag gladt!

Och en kantele blef han, den bästa man fann,

Och nu sjunger där ingen i världen som han.