1 –konsekvensändrat/normaliserat Det är förunderligt med bäcken, sade Richard; –konsekvensändrat/normaliserat det är som hade han något eget att säga mig. Hvar gång jag dämmer honom med några småstenar, för att få mina fartyg i djup farled, stänker han vatten ända upp i mitt ansigte och sorlar och porlar, som ville han säga: hör nu på! hör nu på! Ja, det är godt att säga, när man talar ett språk, som ingen förstår.
2 –konsekvensändrat/normaliserat Vet du, sade Rosa, –konsekvensändrat/normaliserat alldeles så är det också med min bäck. När jag plaskar i honom och tvättar dockornas kläder, tycker jag mig se någon titta ur vattnet och nicka åt mig och säga till mig: jag vet något jag, som du icke vet!
3 –konsekvensändrat/normaliserat Det är för att du speglar dig i vattnet, och så ser du dig sjelf, sade Richard.
4 –konsekvensändrat/normaliserat Liksom jag icke visste det! sade Rosa förtretad. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag skall säga dig, att flickan i bäcken är en flicka för sig sjelf, och det är som vore vi systrar. När jag öppnar min mun, så öppnar hon sin mun, men när jag säger något, så tiger hon.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Det är Neckens lilla flicka, sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Akta dig du. Om hon brås på sin pappa, tar hon dig i benet och drar dig i vattnet.
6 Rosa svarade ingenting; hon var stött.
7 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, var icke ledsen nu, Rosa, sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Din bäck och min bäck äro så nära hvarandra, att de säkert flyta ur samma källa. De måste vara syster |254|och|120| bror. Min bäck är större och starkare än din, och han brusar ibland så häftig till lynnet. Derföre skall han heta Brusebäck.
8 –konsekvensändrat/normaliserat Min bäck är mindre och saktmodigare, sade Rosa. –konsekvensändrat/normaliserat Han susar så vänligt, när qvällen är tyst, och derföre skall han heta Susebäck.
9 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra! sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Brusebäck är min bror, och Susebäck är din syster. Det blir roligt, när båda ha namn.
10 –konsekvensändrat/normaliserat Vet du, sade Rosa, –konsekvensändrat/normaliserat det är just som om Brusebäck och Susebäck vore två små barn. Jag undrar hvart de taga vägen, när de rinna härifrån.
11 –konsekvensändrat/normaliserat De gå ut i den vida verlden, sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, så gå vi och följa bäckarna åt, för att se. Du går långs stranden af Susebäck, och jag går långs stranden af Brusebäck, och när vi kommit så långt att båda äro slut, så vända vi om.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, vänta bara så länge jag springer hem efter en smörgås, sade Rosa.
13 –konsekvensändrat/normaliserat Hämta då en åt mig också! sade Richard.
14 Om en stund kom Rosa tillbaka med smörgåsarne. –konsekvensändrat/normaliserat Adjö med dig, sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Adjö, adjö, sade Richardoriginal: Riehard. Och så gingo de båda vid hvar sin strand, Richard vid Brusebäck och Rosa vid Susebäck.
15 Men nu delar sig sagan i två berättelser, den ena om Susebäck, den andra om Brusebäck. Hvilken af dem skola vi höra först? Kanske om Rosa och Susebäck?
16 Rosa gick och sade till bäcken så: du lilla barn, som ligger ännu i din vagga, hvad skall det i verlden blifva af dig? Flyt stilla och snällt, min älskade våg, och visa mig sen ditt öde, när du blir stor!
17 Rosa gick och gick, och bäcken flöt stilla fram och stänkte sitt klara vatten på strändernas blommor. Derunder drack han ängarnas safter och åt af blommornas rötter och vexte så småningom större. Och ju större han blef, desto klarare och stillare blef hans vatten, desto vackrare blef hans sus, och desto grönare blefvo hans stränder. Till sist föll han ut i en spegelklar sjö. Der stodo björkar och blommande rönnar rundtomkring,|121| och himmelens sol såg ned i den lugna sjön, och snöhvita svanor simmade bort i den strålande glansen af aftonrodnaden.
18 Då knäppte Rosa sina händer och sade till bäcken: du är lycklig du, min lilla, älskade bäck! På hela din väg har du spridt välsignelse och grönska omkring dig, och när din bana är slut, då låter den gode Guden dig sjunka så innerligt skön i den klara insjöns famn uti aftonrodnaden. Gode Gud, låt också mig få lefva och dö som min lilla bäck.
19 Så gick Rosa tillbaka tacksam och glad, och innan det än var natt, kom hon åter hem. Richard var ej hemma ännu. –konsekvensändrat/normaliserat Han kommer väl, sade Rosa.
|255|
20 Men Richard kom ej. Han kom ej den qvällen, han kom ej dagen derpå, han kom ej på många år. Stackars Richard, tänkte Rosa; han hade ju ej mer än en smörgås till vägkost!
21 Slutligen trodde alla att Richard var borta för alltid, och deröfver sörjde alla mycket. Endast Brusebäck och Susebäck brusade och susade tydligt om sommarqvällarna: vänta bara, vänta bara, han kommer nog! Men ingen trodde dem.
22 Så gingo tiderna fram, och Rosa blef stor och glömde att tvätta dockornas kläder i Susebäck och glömde att nicka åt den lilla flickan i bäcken, som fordom var hennes bästa kamrat. Till sist hade hon nästan glömt att sörja Richard; der kommo så många andra tankar och bortskymde minnet af det som fordom var. Men allt sorlade Susebäck och Brusebäck: han kommer nog, ja, vänta bara, han kommer nog!
23 Och så kom der en dag en främmande herre med långt svart skägg och frågade en ung flicka i trädgården efter ett barn vid namn Rosa. Men flickan, som han frågade, var just Rosa sjelf. Och hon svarade ingenting, hon var förlägen och blyg. Hon kunde ej förstå hvad den främmande herrn hade här att göra.
24 Då blef den främmande mycket sorgsen och sade: ingen känner mig mera här, och Rosa, min syster, är|122| borta nu. Jag vill gå till Brusebäck och Susebäck och fråga dem om min syster Rosa.
25 Derpå märkte nog Rosa strax, att den främmande var hennes egen saknade broder Richard, och det fattades ej mycket, att hon ej genast flugit uti hans famn och sagt till honom: sörj icke Richard, här är jag sjelf, här är din egen syster, och nu skola vi aldrig skiljas mera! Men hon hejdade sig och sade: kom, så gå vi till bäckarna!
26 Så gingo de, och mellan bäckarna var endast en smal vall, bevuxen med grönaste gräs. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, jag känner min Brusebäck, sade främlingen. Främmande flicka, vill du höra min bäcks historia?
27 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, säg mig den, sade Rosa med klappande hjerta. Och Richard begynte:
28 –konsekvensändrat/normaliserat Ganska liten var jag, när jag gick från min syster och mitt hem, för att se hvad det skulle blifva af bäcken, när han blef stor. Ty Brusebäck var ifrån början häftig och vild, som en ostyrig pojke, och tålde inga hinder uti sin väg. När han mötte en sten, såg man honom skumma af vrede och välta stenen bort; men låg der en klippa i vägen, så slogos båda om herraväldet, och oftast segrade klippan. Dock ju längre Brusebäck gick, desto större blef han; mindre bäckar och rännilar gjöto sitt vatten i hans, och så blef han en å.
29 Jag följde hans väg beständigt fram, och när jag blef hungrig, begärde jag mat i stugorna vid stranden af ån, och när jag blef törstig, drack jag ur ån, |256|och när jag blef sömnig, sof jag i gräset på mjuka stranden. Men Brusebäck blef allt större och vildare. Nu väjde han original: inga inga klippor mer, han strömmade öfver dem som en brusande fors och hvilade sedan i lugnare vatten till nya strider. Qvarnar stodo invid hans strand; han arbetade flinkt, han dref deras hjul, han malade mjöl åt många byar. Sågverk byggdes uti hans vatten; Brusebäck sågade plankor och bräder natt och dag. Stora flottor af timmerstockar simmade på hans rygg, båtar seglade hastigt utför hans strida vatten. Han vexte och vexte, och slutligen blef han en mycket stor|123| flod, ja en af de största, som finnas i verlden. Jag följde hans strand i år och månader och såg huru stora åar och elfvar tid efter annan gjöto sitt vatten i hans. Deraf blef Brusebäck ständigt starkare. Jag såg honom bära stora skepp på sin rygg och flyta genom rika städer med många tusende menniskor, hvilka sade till mig: Har du någonsin sett en så mäktig flod? –konsekvensändrat/normaliserat Nej, sade jag, –konsekvensändrat/normaliserat men jag har sett honom som ett litet barn; jag har dämmt hans barndomskälla med några småstenar, och det första fartyg han bar, var min båt af en ärtskida.
30 Ju större Brusebäck blef, desto nyttigare, men äfven desto farligare blef han för menniskorna. De byggde ofantligt stora dammar invid hans stränder, för att tämja hans onda lynne, som stundom ville brusa öfver bräddarna af hans rätta strömfåra. En dag om våren sken solen het, och mycken snö smälte på bergen och rann i strida bäckar ned uti floden. Deraf blef Brusebäck öfvermodig och vild. Jag såg honom svälla högt och kasta sig öfver dammarna och bryta dem ned och öfversvämma många mil af ett fruktbart och tätt bebodt land.
31 Men der mötte ett berg, som stängde hans väg, och hvad gjorde Brusebäck? Han samlade sitt vatten till en stor sjö framför berget och brottades med berget, men det vek icke ur fläcken. Slutligen steg sjön allt högre och nådde bergets spets och begynte att strömma deröfver i det största och herrligaste vattenfall man någonsin sett. Det var ett dån och ett skum och en dimma i alla regnbågens färger, och så tumlade Brusebäck från mer än hundrade alnars höjd, för att söka sitt mål, det stora verldshafvet borta i fjerran.
32 Dit hade han ännu lång väg, och slutligen blef han trött af sin egen storhet och delade sig i många flodarmar, som, grunda och tröga, flöto igenom ett sumpigt land. Nu var Brusebäck gammal, han hade lefvat för fort, och derföre blef han bräcklig på sin ålderdom. Menniskorna fingo åter makt med hans delade strömfåra och dämde honom än här, än der, efter godtycke. Och när slutligen tiden kom, att han skulle försvinna|124| i hafvet, då smög sig Brusebäck stilla och trött i många små rännilar ut i det evärdeliga, stora djupet af döden.
|257|
33 Men jag sade till mig sjelf: O, du gode Gud, nu har jag i Brusebäck skådat bilden af ett menniskolif i dess storhet, dess skönhet, dess nytta, dess öfvermod och dess slutliga bräcklighet. Och nu vet jag, att ingen kraft och ingen storhet på jorden äro eviga, utan det stora verldshafvet väntar oss alla. Derföre gif, att vi må söka vår storhet, vår kraft, vårt eviga mål i Dig allena, vår Herre och Gud! På det att vi tidigt må tämja vårt stolta sinne i ödmjukhet och så blifva goda välsignade barn för ditt rike i himmelen och ditt rike på jorden!
34 –konsekvensändrat/normaliserat Och nu, sade Richard, –konsekvensändrat/normaliserat är det slut med historien om Brusebäck. Jag har kommit tillbaka visare än jag gick, men min syster Rosa finner jag ej, och så är jag ensam i verlden med all min visdom.
35 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Richard, sade Rosa, –konsekvensändrat/normaliserat ensam är du ej mer, ty nu ligga din systers armar omkring din hals, och din systers mun kysser din mun, och din systers tårar blanda sig varma med dina tårar. Nu skola vi bygga en stuga här uppå ängen midtemellan Brusebäck och Susebäck, så att vi ständigt se dem båda och ständigt minnas deras olika öde. Vill du det, Richard? Säg, om du vill.
36 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade Richard, och kysste Rosas kinder och händer. Och så byggde de sig en stuga emellan Brusebäck och Susebäck och mindes alltid Guds goda mening med de bilder Han breder för menniskans blick i den rika naturen.
37 Så blefvo Rosa och Richard gamla, men bäckarna förblefvo ständigt unga; bäckarna voro ständigt samma små barn, i hvilkas klara spegel Rosa förr hade nickat åt Neckens flicka och der Richard låtit ärtskidsbåtarna simma med strömmen. Susebäck susade ständigt lika stilla om sommarqvällarna; Brusebäck brusade ständigt lika ostyrig öfver sand och stenar. Och ingen af dem visste sitt kommande öde, men Rosa och Richard visste det nog, och deraf hade de en lärdom så länge de lefde.
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Eos 1/6 1854 och omarbetades för Läsning för barn.
Vattendragen är ett återkommande motiv i Topelius produktion (se Zilliacus, ZTS I, s. XXXII; t.ex. i Finland framställdt i teckningar ZTS XII, s. 199 ff.). Sagan är ett exempel på hur Topelius återanvänder ett favoritmotiv och anpassar framställningen till en specifik publik. Genom Brusebäcks förvandlingar skildras å ena sidan den infrastruktur som vid denna tid byggdes upp kring vattenlederna, å andra sidan den sublima upplevelsen av en storslagen, vild natur som speglar människans livslopp.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
31 hundrade alnars ca 60 meter; den svenska alnen motsvarar 59,3 cm.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 130, 255; Zilliacus, »Inledning», Ljungblommor, ZTS I 2010, s. XXXII
Brusebäck och Susebäck.
1 –konsekvensändrat/normaliserat Det är förunderligt med bäcken, sade Richard; –konsekvensändrat/normaliserat det är som hade han något eget att säga mig. Hvar gång jag dämmer honom med några småstenar, för att få mina fartyg i djup farled, stänker han vatten ända upp i mitt ansigte och sorlar och porlar, som ville han säga: hör nu på! hör nu på! Ja, det är godt att säga, när man talar ett språk, som ingen förstår.
2 –konsekvensändrat/normaliserat Vet du, sade Rosa, –konsekvensändrat/normaliserat alldeles så är det också med min bäck. När jag plaskar i honom och tvättar dockornas kläder, tycker jag mig se någon titta ur vattnet och nicka åt mig och säga till mig: jag vet något jag, som du icke vet!
3 –konsekvensändrat/normaliserat Det är för att du speglar dig i vattnet, och så ser du dig sjelf, sade Richard.
4 –konsekvensändrat/normaliserat Liksom jag icke visste det! sade Rosa förtretad. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag skall säga dig, att flickan i bäcken är en flicka för sig sjelf, och det är som vore vi systrar. När jag öppnar min mun, så öppnar hon sin mun, men när jag säger något, så tiger hon.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Det är Neckens lilla flicka, sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Akta dig du. Om hon brås på sin pappa, tar hon dig i benet och drar dig i vattnet.
6 Rosa svarade ingenting; hon var stött.
7 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, var icke ledsen nu, Rosa, sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Din bäck och min bäck äro så nära hvarandra, att de säkert flyta ur samma källa. De måste vara syster |254|och|120| bror. Min bäck är större och starkare än din, och han brusar ibland så häftig till lynnet. Derföre skall han heta Brusebäck.
8 –konsekvensändrat/normaliserat Min bäck är mindre och saktmodigare, sade Rosa. –konsekvensändrat/normaliserat Han susar så vänligt, när qvällen är tyst, och derföre skall han heta Susebäck.
9 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra! sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Brusebäck är min bror, och Susebäck är din syster. Det blir roligt, när båda ha namn.
10 –konsekvensändrat/normaliserat Vet du, sade Rosa, –konsekvensändrat/normaliserat det är just som om Brusebäck och Susebäck vore två små barn. Jag undrar hvart de taga vägen, när de rinna härifrån.
11 –konsekvensändrat/normaliserat De gå ut i den vida verlden, sade Richard. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, så gå vi och följa bäckarna åt, för att se. Du går långs stranden af Susebäck, och jag går långs stranden af Brusebäck, och när vi kommit så långt att båda äro slut, så vända vi om.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, vänta bara så länge jag springer hem efter en smörgås, sade Rosa.
13 –konsekvensändrat/normaliserat Hämta då en åt mig också! sade Richard.
14 Om en stund kom Rosa tillbaka med smörgåsarne. –konsekvensändrat/normaliserat Adjö med dig, sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Adjö, adjö, sade Richardoriginal: Riehard. Och så gingo de båda vid hvar sin strand, Richard vid Brusebäck och Rosa vid Susebäck.
15 Men nu delar sig sagan i två berättelser, den ena om Susebäck, den andra om Brusebäck. Hvilken af dem skola vi höra först? Kanske om Rosa och Susebäck?
16 Rosa gick och sade till bäcken så: du lilla barn, som ligger ännu i din vagga, hvad skall det i verlden blifva af dig? Flyt stilla och snällt, min älskade våg, och visa mig sen ditt öde, när du blir stor!
17 Rosa gick och gick, och bäcken flöt stilla fram och stänkte sitt klara vatten på strändernas blommor. Derunder drack han ängarnas safter och åt af blommornas rötter och vexte så småningom större. Och ju större han blef, desto klarare och stillare blef hans vatten, desto vackrare blef hans sus, och desto grönare blefvo hans stränder. Till sist föll han ut i en spegelklar sjö. Der stodo björkar och blommande rönnar rundtomkring,|121| och himmelens sol såg ned i den lugna sjön, och snöhvita svanor simmade bort i den strålande glansen af aftonrodnaden.
18 Då knäppte Rosa sina händer och sade till bäcken: du är lycklig du, min lilla, älskade bäck! På hela din väg har du spridt välsignelse och grönska omkring dig, och när din bana är slut, då låter den gode Guden dig sjunka så innerligt skön i den klara insjöns famn uti aftonrodnaden. Gode Gud, låt också mig få lefva och dö som min lilla bäck.
19 Så gick Rosa tillbaka tacksam och glad, och innan det än var natt, kom hon åter hem. Richard var ej hemma ännu. –konsekvensändrat/normaliserat Han kommer väl, sade Rosa.
|255|20 Men Richard kom ej. Han kom ej den qvällen, han kom ej dagen derpå, han kom ej på många år. Stackars Richard, tänkte Rosa; han hade ju ej mer än en smörgås till vägkost!
21 Slutligen trodde alla att Richard var borta för alltid, och deröfver sörjde alla mycket. Endast Brusebäck och Susebäck brusade och susade tydligt om sommarqvällarna: vänta bara, vänta bara, han kommer nog! Men ingen trodde dem.
22 Så gingo tiderna fram, och Rosa blef stor och glömde att tvätta dockornas kläder i Susebäck och glömde att nicka åt den lilla flickan i bäcken, som fordom var hennes bästa kamrat. Till sist hade hon nästan glömt att sörja Richard; der kommo så många andra tankar och bortskymde minnet af det som fordom var. Men allt sorlade Susebäck och Brusebäck: han kommer nog, ja, vänta bara, han kommer nog!
23 Och så kom der en dag en främmande herre med långt svart skägg och frågade en ung flicka i trädgården efter ett barn vid namn Rosa. Men flickan, som han frågade, var just Rosa sjelf. Och hon svarade ingenting, hon var förlägen och blyg. Hon kunde ej förstå hvad den främmande herrn hade här att göra.
24 Då blef den främmande mycket sorgsen och sade: ingen känner mig mera här, och Rosa, min syster, är|122| borta nu. Jag vill gå till Brusebäck och Susebäck och fråga dem om min syster Rosa.
25 Derpå märkte nog Rosa strax, att den främmande var hennes egen saknade broder Richard, och det fattades ej mycket, att hon ej genast flugit uti hans famn och sagt till honom: sörj icke Richard, här är jag sjelf, här är din egen syster, och nu skola vi aldrig skiljas mera! Men hon hejdade sig och sade: kom, så gå vi till bäckarna!
26 Så gingo de, och mellan bäckarna var endast en smal vall, bevuxen med grönaste gräs. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, jag känner min Brusebäck, sade främlingen. Främmande flicka, vill du höra min bäcks historia?
27 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, säg mig den, sade Rosa med klappande hjerta. Och Richard begynte:
28 –konsekvensändrat/normaliserat Ganska liten var jag, när jag gick från min syster och mitt hem, för att se hvad det skulle blifva af bäcken, när han blef stor. Ty Brusebäck var ifrån början häftig och vild, som en ostyrig pojke, och tålde inga hinder uti sin väg. När han mötte en sten, såg man honom skumma af vrede och välta stenen bort; men låg der en klippa i vägen, så slogos båda om herraväldet, och oftast segrade klippan. Dock ju längre Brusebäck gick, desto större blef han; mindre bäckar och rännilar gjöto sitt vatten i hans, och så blef han en å.
29 Jag följde hans väg beständigt fram, och när jag blef hungrig, begärde jag mat i stugorna vid stranden af ån, och när jag blef törstig, drack jag ur ån, |256|och när jag blef sömnig, sof jag i gräset på mjuka stranden. Men Brusebäck blef allt större och vildare. Nu väjde han
original: inga inga klippor mer, han strömmade öfver dem som en brusande fors och hvilade sedan i lugnare vatten till nya strider. Qvarnar stodo invid hans strand; han arbetade flinkt, han dref deras hjul, han malade mjöl åt många byar. Sågverk byggdes uti hans vatten; Brusebäck sågade plankor och bräder natt och dag. Stora flottor af timmerstockar simmade på hans rygg, båtar seglade hastigt utför hans strida vatten. Han vexte och vexte, och slutligen blef han en mycket stor|123| flod, ja en af de största, som finnas i verlden. Jag följde hans strand i år och månader och såg huru stora åar och elfvar tid efter annan gjöto sitt vatten i hans. Deraf blef Brusebäck ständigt starkare. Jag såg honom bära stora skepp på sin rygg och flyta genom rika städer med många tusende menniskor, hvilka sade till mig: Har du någonsin sett en så mäktig flod? –konsekvensändrat/normaliserat Nej, sade jag, –konsekvensändrat/normaliserat men jag har sett honom som ett litet barn; jag har dämmt hans barndomskälla med några småstenar, och det första fartyg han bar, var min båt af en ärtskida.
30 Ju större Brusebäck blef, desto nyttigare, men äfven desto farligare blef han för menniskorna. De byggde ofantligt stora dammar invid hans stränder, för att tämja hans onda lynne, som stundom ville brusa öfver bräddarna af hans rätta strömfåra. En dag om våren sken solen het, och mycken snö smälte på bergen och rann i strida bäckar ned uti floden. Deraf blef Brusebäck öfvermodig och vild. Jag såg honom svälla högt och kasta sig öfver dammarna och bryta dem ned och öfversvämma många mil af ett fruktbart och tätt bebodt land.
31 Men der mötte ett berg, som stängde hans väg, och hvad gjorde Brusebäck? Han samlade sitt vatten till en stor sjö framför berget och brottades med berget, men det vek icke ur fläcken. Slutligen steg sjön allt högre och nådde bergets spets och begynte att strömma deröfver i det största och herrligaste vattenfall man någonsin sett. Det var ett dån och ett skum och en dimma i alla regnbågens färger, och så tumlade Brusebäck från mer än
hundrade alnars
höjd, för att söka sitt mål, det stora verldshafvet borta i fjerran.
32 Dit hade han ännu lång väg, och slutligen blef han trött af sin egen storhet och delade sig i många flodarmar, som, grunda och tröga, flöto igenom ett sumpigt land. Nu var Brusebäck gammal, han hade lefvat för fort, och derföre blef han bräcklig på sin ålderdom. Menniskorna fingo åter makt med hans delade strömfåra och dämde honom än här, än der, efter godtycke. Och när slutligen tiden kom, att han skulle försvinna|124| i hafvet, då smög sig Brusebäck stilla och trött i många små rännilar ut i det evärdeliga, stora djupet af döden.
|257|33 Men jag sade till mig sjelf: O, du gode Gud, nu har jag i Brusebäck skådat bilden af ett menniskolif i dess storhet, dess skönhet, dess nytta, dess öfvermod och dess slutliga bräcklighet. Och nu vet jag, att ingen kraft och ingen storhet på jorden äro eviga, utan det stora verldshafvet väntar oss alla. Derföre gif, att vi må söka vår storhet, vår kraft, vårt eviga mål i Dig allena, vår Herre och Gud! På det att vi tidigt må tämja vårt stolta sinne i ödmjukhet och så blifva goda välsignade barn för ditt rike i himmelen och ditt rike på jorden!
34 –konsekvensändrat/normaliserat Och nu, sade Richard, –konsekvensändrat/normaliserat är det slut med historien om Brusebäck. Jag har kommit tillbaka visare än jag gick, men min syster Rosa finner jag ej, och så är jag ensam i verlden med all min visdom.
35 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Richard, sade Rosa, –konsekvensändrat/normaliserat ensam är du ej mer, ty nu ligga din systers armar omkring din hals, och din systers mun kysser din mun, och din systers tårar blanda sig varma med dina tårar. Nu skola vi bygga en stuga här uppå ängen midtemellan Brusebäck och Susebäck, så att vi ständigt se dem båda och ständigt minnas deras olika öde. Vill du det, Richard? Säg, om du vill.
36 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade Richard, och kysste Rosas kinder och händer. Och så byggde de sig en stuga emellan Brusebäck och Susebäck och mindes alltid Guds goda mening med de bilder Han breder för menniskans blick i den rika naturen.
37 Så blefvo Rosa och Richard gamla, men bäckarna förblefvo ständigt unga; bäckarna voro ständigt samma små barn, i hvilkas klara spegel Rosa förr hade nickat åt Neckens flicka och der Richard låtit ärtskidsbåtarna simma med strömmen. Susebäck susade ständigt lika stilla om sommarqvällarna; Brusebäck brusade ständigt lika ostyrig öfver sand och stenar. Och ingen af dem visste sitt kommande öde, men Rosa och Richard visste det nog, och deraf hade de en lärdom så länge de lefde.