Den stora frågan.

1 Vet du hvad det är för en fråga, som går genom himlen och jorden, lifvet och döden? Vet du hvad det är för ord, som börja vid den låga vaggan och icke sluta ens vid den djupa grafven, utan fortfara att ljuda och ljuda och ljuda ännu långt bort i ändlösa evigheter? Det är blott tre små ord, och likväl bära de inom sig lifvets och grafvens hemlighet:

2 Älskar du mig?

3 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? frågade en gång din moder, der hon satt lutad öfver din lilla vagga och betraktade dig med strålande ömma ögonkast. Och du kunde ej svara, ty du kunde ej tala, men kanske kunde du redan småleende utsträcka dina små armar och se upp till din moders ögon, och hon begärde ej mer, hon visste redan ditt svar: ja, visst älskar jag dig! Lyckliga mor! Lyckliga barn! Om hon ej läst svaret uti ditt ljufva löje, så skulle hennes kinder ha bleknat och hennes hjerta frusit, och hon skulle gått bort att dö i sorg. Men nu visste hon det hon ville veta, nu visste hon allt, och sedan bar |401|hon tåligt alla försakelser. Hon hade sin lön; hvad ville hon mer?

4 Åter, när du blef större och steg ur din vagga, kom samma fråga till dig från hela ditt hem och alla dina vänner: älskar du oss? Om du icke älskar dem, är ditt hem icke mera ditt hem, dina vänner gå bort, och der är tomt omkring dig, tomt i ditt hjerta. Men älskar du dem, då är allting godt och gladt, då förlåtas dig alla fel för din kärleks skull, och då vill du ej fela.

5 Så är det alltid och öfverallt. Vet du hvarför|119| vårt land är grönt om sommaren och hvarför det ger oss hem, kläder och mat? Det är allt Guds gåfva, men vårt land grönskar och bär frukt i vår kärlek. Om vi skulle förakta det och öfvergifva det för dess fattigdom, då blefve det aldrig mera grönt som förr. Då skulle det blifva som den stora ön Nova Zemla långt borta i Ishafvet: der är halfva året om ett beständigt solsken, och ändå vexer der intet träd, intet gräs, och landet ligger begrafvet i evig snö. Eller skulle det blifva som den stora öknen Sahara långt borta i Afrika: der är aldrig vinter och aldrig köld, och likväl finnas ej hvarken träd eller blommor, utan allenast brännande sand och heta ökenvindar.

6 När den fattiga vallflickan går i skogen, hör hon vårens vindar susa i trädens nakna grenar, och då frågar björken henne: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, visst älskar jag dig, svarar vallflickan. Då går der en glädje igenom björkens innersta märg, och safterna stiga under hans bark, och knoppande löf slå ut på hans grenar. På samma sätt säger åkern till bonden, som plöjer honom: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Visst älskar jag dig, svarar bonden. Då börjar åkern att gro, och de gröna stråen af brodden hviska till hvarandra i aftonvinden: låt oss vexa höga och vackra, att vi må bära rikliga ax och gifva bröd åt vår vän!

7 Alldeles så säger skeppet åt sjömannen: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Visst gör jag det, svarar sjömannen. Då breder skeppet ut sina segel och säger till vinden: skynda, skynda, min vän har brådt, han vill hem till sin hamn! Och jernet säger till smeden, der det glöder i ässjan: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Det var en fråga! utropar smeden och börjar att hamra, och det hårda, starka jernet böjer sig, mjukt som en vidja, under hans skickliga händer.

8 Filip satt en dag och gäspade vid sin lexa, när boken frågade honom: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det gör jag visst intet, svarade Filip. Då begynte alla bokstäfver dansa för hans ögon som myggor i solskenet, och han gäspade och gäspade bort hela sin ungdom.

9 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade pianot till Mina, der hon satt och spelade tråkiga skalor. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, svarade Mina, –konsekvensändrat/normaliserat jag vet intet värre, än dina skalor. Se, då begynte pianot att klappa, tangenterna häftade och gåfvo ingen ton: den vackra musiken flydde för alltid bort ur Minas strängar.

10 Men jag kände engång två fattiga barn: de hade ingen bok och intet piano. Eriks bok var den fria naturen: han samlade alla slags örter och gaf akt uppå hur de vexte. Gretas piano var en liten kantele, som hon sjelf hade hopsatt med strängar af ståltråd. –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du oss? sade skogens vexter till Erik. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det gör jag, svarade han. –konsekvensändrat/normaliserat Gå då till staden, hviskade skogen: der skall du finna en annan, som älskar oss, och han skall gifva dig lärdom, att du en dag blir den visaste man i naturens kännedom. Samma fråga susade sakta i Gretas strängar: älskar du oss? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, visst älskar jag er! Och hennes kantele vexte och klang som silfver i bergen, hon blef den allravackraste spelerska och visste att locka tårar af glädje ur menniskors ögon.

11 Åter satt en fattig vallgosse om qvällen i skogen och såg på stjernorna. Då kom en röst till honom från de blida himmelens ljus och frågade sakta: älskar du oss? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade gossen, –konsekvensändrat/normaliserat jag har älskat er så långt jag kan minnas tillbaka. –konsekvensändrat/normaliserat Gå då till skolan derborta i byn, sade stjernorna, och bed att få lära dig hvad du behöfver. Gossen gick och arbetade dagen igenom, men om qvällen satt han allena och talade med stjernorna det som ingen annan förstod. Hvad sade de honom? Ingen vet. Men vi skola se, att det blir något märkvärdigt af denne gosse.

12 På thronen sitter en mäktig furste, och han frågar det stora landet: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, svarar landet, –konsekvensändrat/normaliserat du vet, att jag är trofast; har jag icke länge bevisat det? Och åter säger landet till fursten: älskar du mig? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, svarar fursten; –konsekvensändrat/normaliserat det är min pligt och min ära, jag har också bevisat det; och så gå land och|121| furste trofast tillsamman i lust och nöd, och der är endrägt och frid i lifvets bekymmer.

13 Men densamma frågan går högre och högre och stadnar icke, förrän vid Guds den Allsmäktiges thron. –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? säger verlden till Gud, och alla varelser, – menniskor, djur, vexter, stenar, stjernor och himlar – upplåta sin mun och fråga Herren: älskar du oss? Då svarar Gud med sitt heliga ord och alla sina välgerningar: veten I icke, att jag älskat eder, innan verlden var skapad, och att hela skapelsen är ett verk af min kärlek? Har jag icke skyddat och vårdat och uppehållit eder från tidens begynnelse? I hafven fallit i synd och bedröfvat eder fader i himmelen, och dock har eder fader gifvit eder en frälsare, som lidit och dött för edra synder, och dock har eder Gud gifvit eder löftet om evinnerligt lif, allenast I tron på Hans ord och vänden eder till Honom i all er nöd. Hur skulle jag icke älska eder, mina fattiga barn!

14 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, ropa alla verldens röster tillbaka, –konsekvensändrat/normaliserat se, vår Herre och Gud är full af kärlek, nåd och barmhertighet. Ingen älskar som Han.

15 Men då kommer Guds röst till menniskan i åskans dån och vindens sakta |403|sus och i vårt eget samvete och går så genom vårt innersta med densamma frågan: älskar du mig?

16 Hvad skola vi svara? Vi måste ju nedslå våra ögon till marken och falla på våra knän och säga: Herre, visst borde vi älska dig öfver allting och hela vårt lif igenom lyda din vilja. Men du vet, att vi äro fattiga, syndiga barn och ofta förgätit din kärlek. Haf förbarmande med oss för Christi skull, och gif oss din helige ande, att vi dagligen må lära alltmera älska dig, tjena dig och prisa dig i hela vårt lif!

17 –konsekvensändrat/normaliserat Välan, säger Herren, –konsekvensändrat/normaliserat ären I mina barn och hafven mig utaf hjertat kär, så älsken hvarandra för min skull inbördes! Huru är det möjligt att älska Gud, när man hatar sin broder?