[215]

Solkonungens barn.

Det var en gång en prins och en prinsessa,original: prinssesa,

De voro barn af solens kungahus.

De bodde i ett rike utaf ljus,

Och sällan får man se små barn som dessa.

|601|

5De voro vackra, som den ljusa dagen;

De voro goda, som den milda vår,

Med ögon himmelsblå och guldgult hår

Och morgonrodnans färg i anletsdragen.

De voro fina, luftiga som drömmar,

10De buro kläder utaf silfverskir,

Skönt kantade med perlor och safir

Och diamanter uti alla sömmar.

Han hette Flamming; Dagmar var hans syster.

De bodde i ett slott utaf kristall

15Med tak af guld, med golf utaf korall

Och fönster af rubin och ametister.

De hade också hvar sin lilla fåle,

Att rida ut ibland till verldens grind,

Och Flammings snabba fåle hette Vind.

20Och Dagmars lätta ridhäst hette Stråle.

|216|

En dag så redo de vid dagens gryning

Igenom tusenmila öde fält,

Och Vind och Stråle flögo af så snällt,

Som aftonskimret öfver hafvets dyning.

25De redo genom rymden, ystre, glade,

Förbi så många stjernors cirkeldans.

Det var en fröjd, en prakt, ett sken, en glans!

De voro barn, och de så roligt hade!

Till sist så ville Dagmar återvända:

30– Vår far blir ledsen; bästa Flamming, kom!

Men Flamming ville icke vända om:

– En stund ännu, en liten ridt, en enda!

Se der en stjerna uti nattens rike,

En liten mörk planet vid verldens slut!

|602|

35Låt oss för ro skull se hur der ser ut

På detta lilla flarn i rymdens dike.

Nåväl. De landade på dunkla stranden

Af jordens lilla klot der längst i vrån

Och bundo fålarna ej långt ifrån

40Vid palmerna, som vexte uti sanden.

När solens barn der sågos glade sväfva,

Steg fadersögat öfver himlens rand

Och brände Afrika med glödhet sand,

Lik en tyrann, för hvilken folken bäfva.

45Och Samum kom, och markens blomster, bräckta

Som döda fjärlar, dignat utan tröst

Vid källans näringslösa modersbröst;

Schakalen röt, och tigern sågs försmäkta.

|217|

Det var som om naturen dagen skydde,

50Och menskan suckade i ångst och qvalm.

I skuggan utaf bamburör och palm

För Flamming och för Dagmar negern flydde.

Men solens barn, de sökte sina fålar,

Förskräckte af vår jords fiendtlighet.original: fiendt ghet.

55–tillagt av utgivaren O, sade Flamming, hvilken ful planet,

Der man förbannar solens milda strålar!

De redo åter ut i luftens öken,

Men det var dimma öfver jordens rund,

Och när de ridit vilse så en stund,

60Så kommo de igen till jordens töcken.

Nu till en annan trakt de trötta lände.

Hur annan var ej här naturens drägt!

Af hvita drifvor fältet låg betäckt,

Och vinternatten ville ej ta ände.

|603|

65Men grön stod granen vid naturens hjerta,

Och morgonbrasan brann i torpets spis,

Och hunden skällde mot en varg på is,

Och barnen lyste natten med sin perta.

Det var så mörkt, det var så kallt vid polen,

70Men derföre var också ljuset kärt

Och allt det varma lif, som det beskärt,

Och derföre välsignade man solen.

– Kom, sade Dagmar, här är godt att vara!

Här är vår fader älskad. Också vi

75Nu skola här välkomna gäster bli.

Kom, låt oss leka här med barnens skara.

|218|

Och Flamming, Dagmar bundo sina fålar

Vid skogens gran och gingo glada sen,

Att lysa natten med sitt anlets sken

80Och värma drifvan med sitt ögas strålar.

De gissat rätt, de voro kära gäster,

Och för att fägna dem rätt gladt och godt,

Så kläddes fältet grönt och hafvet blått,

Och folket jublade vid sommarfester.

85Här lekte solens barn med menskobarnen,

Helt litet kurra gömma väl också,

Och seglade på blanka sjöars blå

Och sådde korn och plaskade i qvarnen.

När sen de vattnat mon med blomsterkannor,

90Så sade Flamming: syster, nu är tid

Att resa hem. Vår fader är ej blid,

Om vi försinka oss. Då få vi bannor. original: –

– Ack, sade Dagmar, blott vi leka finge

Med axen än på åkermannens fält! original: –

|604|

95–tillagt av utgivaren Får gå, sad’ Flamming. – Och de lekte snällt

Och märkte ej, att månader förgingo.

Men ändtligen var afskedstimman slagen,

Och Vind och Stråle sadlades på nytt.

Adjö! Adjö! – När båda barnen flytt,

100Kom hösten, och till natt blef åter dagen.

Hur solens barn sen kommit alla vårar,

Att leka här med barnen i vår nord,

Och hur hvar höst de åter flytt vår jord,

Det veta alla båd’ med skämt och tårar.

|219|

105Men alla veta ej, att Dagmar lilla

I våras*Våren 1867.fick en sticka i sin fot

Och kunde icke rida hitemot,

Men bara Flamming kom, och det var illa.

Han kom allena. Ljuset sågs sig närma,

110Som förr, att leka här med blommor små,

Men Dagmar liten var förhindrad då,

Och derföre blef ljuset utan värma.

Och derföre blef allt ej som det borde,

Ax utan kärna, blommor utan rot,

115Ty stickan, stickan satt i Dagmars fot.

O, sticka, sticka, hvad du illa gjorde!

Visst kunde någon det förmena,

Att det var här, i stygga lekars krets,

Som Dagmar trampade på stickans spets:

120Det vet vår store Fader blott allena.

I, hulda, älskliga små barn af solen,

Välkomna, ack, välkomna hit igen!

Men kommen båda, kommen icke en,

Att det må vara ljust och varmt vid polen!

|605|

125Må Han, för hvilken verldar nederfalla

Och solar slockna, solar tändas opp,

I jordens nöd oss sända himlens hopp,

Att vi tillbedja honom alla, alla.

 

 

1. *Våren 1867.