Måne klara.

(Vinter-lek.)

Händelsen föregår på en landsväg bredvid en fruktträdgård. Landsvägen går midt igenom rummet, stolarna kunna föreställa ett plank. Väggen bakom dem föreställer en skog och det är en afton i September, när äpplena mogna. Det är ännu icke mörkt, men det blir snart.konsekvensändrat/normaliserat

Gubbenkonsekvensändrat/normaliserat och gumman Månskonsekvensändrat/normaliserat komma från staden.

3 GUBBEN. Skynda dig, gumma, det blir snart mörkt. Hvarför stadnar du der, och hvad ser du på?

5 GUMMAN. Jag ser bara på de sköna äpplena der i trädgården. Jeronimus är lycklig han: alla träd hänga fulla, och han får sina vackra pengar på torget. Det är annat än vi det, gubbe.

7 GUBBEN. Nå, än sen? Hvad angå hans äpplen oss? Vi ha smör och bröd och potäter. Nog berga vi oss utan äpplen.

9 GUMMAN. Nej, hvad angå de oss? Jag tänker bara på huru vi träla med vårt potatisland och få några slantar för kappen, när Jeronimus får många silfverpengar. Åhå!

11 GUBBEN. Åhå!

13 GUMMAN. Det blir alldeles för enformigt att lefva bara med frukost, middag och qväll. Om vi hade blott hälften af de der rara äpplena, ser du, så kunde du köpa dig en stor kardus tobak, och jag kunde få mig en liten kaffetår. Det vore allt skönt, det, min gubbe.

15 GUBBEN. Ja, det vore det visst. Jag skulle bolma stugan full med tobaksrök.

17 GUMMAN. Och jag skulle låta kaffepannan puttra på spiseln från morgon till qväll. Prr, det vore en rar musik! Jag tycker det vore ej mer än billigt, att Jeronimus delade litet med sig.

19 GUBBEN. Den snålvargen? Förr skulle han begära våra potäter.

21 GUMMAN. Ja, och just derför, tycker jag, skulle vi dela litet med honom.

23 GUBBEN. Våra potäter?

25 GUMMAN. Åhnej, – hans äpplen! Jag menar, att det nu blir en mörk, mulen qväll, och då behöfde vi bara en liten stege vid planket. Vi skulle ha en säck med oss, och så skulle vi ...

27 GUBBEN. Så skulle vi stjäla? Skäms du ej, gumma?

29 GUMMAN. Fy, hvem talar om stjäla? Vi skulle bara litet, helt litet, dela en girigbuks öfverflöd. Det kan ju ej vara annat än lagligt och rätt.

31 GUBBEN (betänksamt). Hm, ja, det kan så vara, men ...

33 GUMMAN. Kom, låt oss vänta, till dess det blir alldeles mörkt. Det är icke allenast lagligt, ser du, det är|209| rent af en skyldighet, att den rike skall dela med sig åt fattigt folk.

35 GUBBEN. Ja, men ...

(konsekvensändrat/normaliseratMattekonsekvensändrat/normaliserat och Majakonsekvensändrat/normaliserat inkomma med påsar på ryggen.)konsekvensändrat/normaliserat

37 MAJA. Hörde du, Matte, hvad gumman sade? Den rike skall dela med sig åt fattigt folk. Det måste vara beskedliga menniskor. (Till gumman.konsekvensändrat/normaliserat) Käraste madam, vi äro två fattiga barn, som ej ha hvarken bröd eller hem. Få vi stadna hos er öfver natten?

39 GUMMAN. Hvad nu? Skäms, unge, att tigga på landsvägen! Liksom vi skulle ha råd att skänka bort våra egodelar! ... Kom, gubbe; vi måste skynda oss hem. (De gå.)

41 MATTE. Pytt fick du, sad’ Pelle. Få vi ej någon stuga, så hitta vi väl en lada att sofva i. Ser du de sköna äpplena, Maja? (Han sjunger:) (Melodi:konsekvensändrat/normaliserat »Solenkonsekvensändrat/normaliserat glimmar ...».)konsekvensändrat/normaliserat

Hade jag guldäpplen två,

Vor’ jag rik som kungen,

Hade häst att rida på,

Hade mynt i pungen.

Men nu får jag traska här

Vägen fram med syster kär,

Sjunger bort dess små besvär,

Glad som fågelungen.

44 MAJA. Du är alltid glad, du, Matte. Du skulle väl tycka om att ha ett par af de rara äpplena?

49 MAJA. Tag lyra, du, med mitt guldäpple!

51 MATTE. Tag sjelf, om du kan!

(De kasta lyra med tallkottar och stenar.)

53 MAJA. Jag fick lyran ändå, ser du.

55 MATTE. Vänta, nu kastar jag högre.

57 MAJA. Nu låts jag äta mitt äpple. (Hon biter i tallkotten.)

59 MATTE. Och jag låts föra mina äpplen till kungens gård. (Han plockar flera stenar.)

61 JERONIMUS (inkommerkonsekvensändrat/normaliserat).konsekvensändrat/normaliserat Det är nu den tiden att äpplena mogna. Här stryker allehanda folk omkring på landsvägen, och man får taga sig noga till vara. Sade jag icke det? Här stå två tiggarebarn och betrakta min trädgård. Hvad göra ni här?

63 MATTE. Vi gå på två ben långs landsvägen, kära far.

65 JERONIMUS. Understå er bara att lura på mina äpplen!original: äpplen?

67 MATTE. Tackar som bjuder! Vi hålla just på att samla vår äppleskörd.

69 JERONIMUS. Hvad för slag? Ni må aldrig ha klifvit öfver mitt plank?

71 MAJA. Här är ingen brist, hela vägen är full med äpplen, och flera finnas vid dikeskanten.

73 JERONIMUS. Jaså, det är stenar och tallkottar. Märkvärdigt hvad barn kunna vara dumma! (Han går.)

75 MATTE. Han tycker sig vara vis, han, som går natt och dag och tänker på tjufvar. Vi äro lugna vi. Ingen stjäl våra guldäpplen. (Det mörknar.)

77 MAJA. Nu blir det mörkt, Matte. Hvar finna vi nu en bra lada?

79 MATTE. Det är bäst, att vi gå vägen framåt till byn; vi hitta ej genom skogen.

81 MAJA. Jag är så rädd, att vi gå vilse i mörkret. Om vi ändå hade månsken. Kära måne, kom och lys vägen åt oss!

(Månen framträder vid himlaranden, det vill säga vid venstra hörnet. Han är klädd som en brandvakt, ser ut att vara beskedlig och melankolisk samt bär framför sig en stor, rund och lysande sköld.)

85 MAJA. Der stiger den snälla månen så rund på himmelen. Ack, så skönt, att det nu är fullmåne! Hörde du? Det var som skulle han sjunga en visa för oss.

87 MATTE. Du är rolig. Liksom månen kunde sjunga! Det är brandvakten, som sjunger derborta i byn.

89 MAJA. Minns du den visan om måne klara, som mamma brukade sjunga för oss, när vi voro små? Så här var det:

Månen sitter på fästet blå

Och tittar in genom rutan.

Då tänker jag ...

95 MAJA. Hörde du, att han sjöng med? Han sade håhå.

97 MATTE. Kära du, det var eko i skogen.

99 MAJA. Nej, jag hörde tydligt, att han sade: –konsekvensändrat/normaliserat håhå! Stackars måne klara, hvad du måste ha ledsamt att gå så allena öfver himmelens fäste och aldrig få leka med guldäpplen på jorden! Du skulle leka med stjernornas små barn, som ibland taga så långa, glänsande språng öfver aftonhimmelen ...

101 MATTE. Månen har nog annat att göra. Han går som en nattväktare med sin lykta i handen och lyser alla, som gå vilse i jordens mörker. Så är han en guldsmed, ser du: han förgyller träden, och han försilfrar sjön. Han är också polisuppsyningsman; du må tro, att han är en buse för alla tjufvar!

103 MAJA. Jag minns icke riktigt andra versen:

Väl ser du dårskaper utan tal,

Det kan jag nog hålla troligt ...

109 MATTE. Se så, måne klara, gå nu beskedligt framför oss, och visa oss vägen till ladan!

111 MAJA. Tack för din lykta, allrakäraste månevän!

(Barnen bortgå, under det att deras sång ännu höres på afstånd:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

Väl ser du ock mången tår, som rinner,

Men sorgen aldrig upp till dig hinner,

Det är ...

114 MÅNEN (ensam). »Det är för högt», sjunga barnen.original: barnen, Åhja, för jordens barn är det högt nog till mig. Men ser jag då så glad ut här i det ensliga blå? Har jag då inga sorger? Liksom det vore så muntert, att gå allena genom den öde rymden och aldrig ha en vän i den vida verlden! ... Det är sannt, jag har mycket att göra. Jag måste hvar vecka skapa om min gestalt, och då vänder jag om min gyllene sköld. Nu är jag rund, men en annan gång är jag half. (Han vänder skölden åt sidan.) Åter om en tid synes jag icke alls. (Han vänder ryggen åt åskådarne, så att han bortskymmer skölden.) Sedan blir jag ånyo, först en liten smal båge och sedan åter half. (Vänder skölden.) |214| Slutligen blir jag ånyo rund. (Man ser hela skölden.) Nu händer väl också, att jag för en stund kryper i säcken. (Han betäcker skölden med ett tätt skynke.) Då blir det mörk natt, och alla tjufvar komma i rörelse. Men, rätt som det är, kryper jag åter ur säcken. (Skynket bortfaller.) Då skiner mitt bleka, vackra ljus i den mörka natten, och jordens barn kalla mig Måne klara. Jag håller af barnen; jag dansar så gerna för dem i vattnet, och jag följer dem åt, när de åka om vinterqvällarna. Jag springer i kapp med hästen öfver backar och trädtoppar. För hundra tusen år sedan var också jag ett litet barn, som gick vilse ifrån |756|min mamma. (Han sjunger:) (Melodi:konsekvensändrat/normaliserat »Mandomkonsekvensändrat/normaliserat, mod ...».)konsekvensändrat/normaliserat

Jordens lilla barn var jag,

Gick i verlden vill en dag,

Söker än min moders spår,

Följer henne år från år,

Går i ring

Henne kring,

Ser mång’ underliga ting,

Lyser hennes mörka qväll,

Vakar, när hon sofver säll.

116 O, du min älskade moder, när får jag åter se dig glad i solskenet? Blott när du sofver, går jag som en ande kring din bädd och tänder min lykta för att lysa din dunkla bana i rymden. Och du tror, att jag är blott en gammal brandvakt, som vaktar dig för kometernas eldsvåda ...

Men när än i tusen år

Jag har troget följt ditt spår,

När jag söft din sorg till ro,

När jag vaktat barnens bo,

Låt mig då

Ur det blå

Falla i din famn också,

Somna lycklig, somna varm,

Som ett barn vid modersbarm!

118 – När jag tänker derpå, komma tårarna i mina vaksamma ögon. Skäms, gamle brandvakt, och kryp i säcken, så att ingen får se dig gråta! (Han låter skynket falla, och det blir mörkt.)

(konsekvensändrat/normaliseratGubbenkonsekvensändrat/normaliserat och gumman Månskonsekvensändrat/normaliserat inträda, bärande en stege och en säck.)konsekvensändrat/normaliserat

120 GUBBEN. Vet du, gumma, jag är icke rätt väl till mods. Det förekommer mig nästan, som om vi skulle stjäla.

122 GUMMAN. Du pratar! Är det att stjäla, när man tager ut sina lagliga rättigheter? Det vore annat, om vi skulle stjäla en oxe. Men nu göra vi grannfar en tjenst: vi spara honom besväret att plocka sina äpplen. Se så, ställ stegen mot planket, och plocka du, så står jag nedanför och håller i säcken. Vi måste skynda oss, så länge det är så förträffeligt mörkt.

124 GUBBEN (uppställer stegen). Evas äpplen! Jag tvår mina händer ...

126 GUMMAN. Två på, Adam, bara du plockar! (Gubben klifver på stegen.)

128 MÅNEN. Hvad är detta för tissel tassel i mörkret? (Han bortkastar skynket, och det blir ljust.)

130 GUBBEN. Hjertandes, gumma, nu blef det månljust!

132 GUMMAN. Plocka på bara!

134 GUBBEN. Nej, jag törs icke. Jag tycker mig se Jeronimuses nattmössa der mellan träden. (Han klifver ned.)

136 GUMMAN. Tvi, sådant spratt! Hvad skola vi nu göra, när den otäcka månen skiner oss rätt i ansigtet?

138 GUBBEN. Hvad annat skulle vi göra, än gå hem igen?

140 GUMMAN. Jag vet hvad vi göra. Vi gå hem efter en tjärpyts och en borste, och så tjära vi månen. Då skall den styggen låta bli att ofreda ärligt folk i deras lofliga göromål. Vi skola lära honom att titta på folk.

142 GUBBEN. Ja, men ... men ...

144 GUMMAN. Se så, rör på benen! Kom ihåg den rara kardusen! (De gå.)

146 MÅNEN. Jaså, de ämna tjära mig, de beskedliga menniskorna? Det går an att försöka. (Han nyser.) Prosit; jag tror jag nös. De mena, att jag icke hör dem, och jag hör den minsta hviskning på jorden. Tjära mig!

148 JERONIMUS (inkommer). Jag begriper icke, jag tyckte mig höra någon tala. Här måste bestämdt vara tjufvar, som fått begärelse till mina äpplen ... Aha, här är en stege! ... Och en säck ... Saken är klar, sad’ gumman, när hon slog vatten i gubbens flaska. Hvad är nu att göra, min käre Jeronimus? Du är en rik man; det är det förnämsta. Du är också en tapper man, det kan Pelle, vår stallgumse, intyga. Han tager genast till fötter, när han ser mig komma med min duktiga knölpåk, så grym ser jag ut. (Sjunger:) (Melodi:konsekvensändrat/normaliserat »Jagkonsekvensändrat/normaliserat heter Papageno ...».)konsekvensändrat/normaliserat

Jag är så grym som en tyrann;

Min häst är rädd för piskan han.

Jag slåss mot oxar, kor och får,

Mot Pelles horn jag modigt går.

Min hund, min katt, min gris, min dräng

Få tåla en och annan släng,

Och kommer tjufven i mitt hus,

Så skall i kurran han burdus.

151 – Men om de nu vore flera? Jag kunde gömma mig här bakom planket, men det är så förtvifladt månljust, de kunde se min nattmössa. Tänk, om jag skulle krypa i säcken? Det var ett godt påhitt. Der ser mig ingen, och när de komma, kryper jag fram och tar dem, som kissen tog korfven. (Han kryper i säcken.)

153 MÅNEN. Dummer Jöns!

155 JERONIMUS (tittar ut). Hvad var det? Hvem ropade mitt namn? ... Tyst; der kommer någon. (Kryper in igen.)

(konsekvensändrat/normaliseratGubbenkonsekvensändrat/normaliserat och gumman Månskonsekvensändrat/normaliserat inträda, bärande en tjärpyts och en lång borste.)konsekvensändrat/normaliserat

157 GUMMAN. Se så, gubbe, klif du på stegen, så högt du kan, att du räcker med borsten till månen. Jag vill stå nedanför och hålla pytsen.

159 GUBBEN. Det är så högt.

161 GUMMAN. Hvad är det högre, än upp till bastulafven? Har du ej ofta sett månen hänga på granens grenar? Men (betraktar säcken) hur har säcken nu blifvit så fet och rund, som en prost? Det var märkvärdigt. (Känner på säcken.) Aha, du, jag ser att du klifvit i trädet och ätit äpplen, medan vi voro borta. Jag skall lära dig, säck, att stjäla andras äpplen. (Hon tillknyter säckbandet.) Se så, ligg nu beskedligt stilla, medan vi tjära månen. Det var rätt lustigt, ha ha ha!

163 MÅNEN. Ha ha ha!

165 GUBBEN. Säcken skrattade.

167 GUMMAN. Prata du! Se så, gubbe, fort upp i trädet!

169 GUBBEN (klifver upp på planket och utsträcker borsten). Jag sade ju det, gumma; det är alldeles för högt.

171 GUMMAN (klifver efter honom med pytsen). Åh, prat! Låt mig hjelpa dig, så får du se, att vi räcka till månen.

173 MÅNEN. Ha ha ha!

175 GUBBEN. Hörde du, mor? Borsten skrattar åt oss!original: oss?

177 GUMMAN. Vänta litet, nu var jag alldeles nära månkanten. Håll i, du med, så sudda vi honom brun, som malet kaffe! Se så, nu räcka vi ända upp! Ja, grina nu, Grin-Olle! Sudd, sudd ... Aau! ... au! Han håller fast mig. Kom och hjelp!

179 GUBBEN. Strax, gumma. Aau! Aj! Han tar mig, han kniper mig, hjelp! hjelp!

(Månen betäckes hastigt, det blir alldeles mörkt, man hör åskan gå, det regnar och haglar. Gubben och gumman äro försvunna.)

(konsekvensändrat/normaliseratMattekonsekvensändrat/normaliserat och Majakonsekvensändrat/normaliserat komma inspringande, för att söka skydd emot regnet.)konsekvensändrat/normaliserat

181 MATTE. Maja! Hvar är du, Maja?

183 MAJA. Här. Men hvar är du, Matte? Det är så rysligt mörkt.

185 MATTE. Här är jag. Låt oss gå hitåt, jag tycker mig se ett hus.

187 MAJA. Det är ju bara ett plank. Nu ha vi gått en hel timme vilse; jag vet ej mer hvar vi äro.

189 MATTE. Icke jag heller. Men det vet jag, att vi ha Guds himmel öfver oss ... Är du våt?

191 MAJA. Litet bara. Men jag orkar ej mera gå. Låt oss hvila här. Ack, om vi hade månsken!

193 MATTE. Måne klara, har du alldeles glömt dina fattiga barn?

(Regnet har upphört, månen skiner ånyo klar. Men på hans gyllene sköld ser man nu gubben och gumman Måns hänga med deras borste och tjärpyts.*I förtroende sagdt: man har gubben och gumman utklippta i svart papper och fäster dem på månens sköld.)

195 MAJA. Tack, måne klara, det var snällt af dig! Nu känner jag igen mig: vi äro vid trädgården med de sköna äpplena.

197 MATTE. Ackurat som en pinne! Men se, nej se, Maja! Hvad i alla dagar är det, som hänger i månen?

199 MAJA. Det liknar alldeles en gubbe och en gumma med en lång borste ...

201 MATTE. Precis. Det är ju gubben och gumman, som voro här för en stund sedan. Hur i all verldens dag ha de kommit till månen?

203 MÅNEN. De ville tjära mig, för att få stjäla i fred, och så tog jag dem.

205 MAJA. Hör du? Måne klara säger, att de ville tjära honom, för att få stjäla i fred, och så tog han dem.

207 MATTE. Säger han det? Du har då fina öron, Maja, som hör månen tala.

209 MAJA. Liksom det vore något! Jag hör ju träden och blommorna tala hvar dag med mig. Men hvad kan det vara, som rör sig vid planket? (Säcken kullrar omkring.)

211 MATTE. Tuttelidu! En säck är det, Maja, en säck, som spatserar omkring! Jaså, säck; tycker du, att det är så vackert väder i natt, efter du gifvit dig ut att spatsera?

213 JERONIMUS (i säcken). Släpp mig lös! Kära tjuf, släpp mig lös!

215 MATTE. Det är ingenting att höra månar tala; man skulle höra en säck! Nå, säck, hvart vill du att jag skall släppa dig lös? Skall jag släppa dig ned i qvarndammen?

217 JERONIMUS (i säcken). Nådig tjuf, skona mitt lif! Jag är Jeronimus och vill gifva dig hundra silfverpengar, om du släpper mig lös!

219 MAJA. Säcken heter Jeronimus!

221 MATTE. Hundra silfverpengar? Det låter höra sig; du är en förståndig säck. Men icke kan jag tro dig på bara orden. Hvad säkerhet gifver du mig för din lösepenning?

223 JERONIMUS (som förut). Under det största äppelträdet har jag nedgräft en påse med silfverpenningar. Du skall få hälften, kära tjuf!

225 MAJA. Släpp honom lös, Matte!

227 MATTE. Nej, vänta litet. Jaså, bara hälften? I dammen med dig, säckprackare, efter du är hemma från qvarnen!

229 JERONIMUS (som förut). Du skall få allt, du skall få allt hvad jag har, allrakäraste tjuf, bara jag slipper ur detta fängelset. (Han kullrar omkring.)

231 MATTE. Är det riktigt visst? Svär på det!

233 JERONIMUS. Jag svär det vid Pelles horn.

235 MATTE. Nej, pass, det är för litet. Svär så att det duger till något!

237 JERONIMUS. Jag svär det vid mina silfverpenningar.

239 MATTE. Då tror jag dig. (Upplöser säckbandet.) Upp med dig, säck! Spring på två ben! Det är beqvämare.

241 JERONIMUS (kryper fram). Uff! Tack skall du ha, tjuf ... Jaså, är det ni, ungar? Skäms ni icke? Vänta, jag skall basa er!

243 MATTE. Nå, säck, ro hit med allt hvad du äger!

245 JERONIMUS. Allt hvad jag äger? Har man någonsin hört på maken? Icke en slant, icke en half slant, du oförskämde slyngel! Packa dig strax din väg, eller ...

247 MATTE. Tack, säck! Jag är nöjd med silfverpåsen. Jag har redan gräft upp honom under trädet.

249 JERONIMUS. Jag olyckliga menniska! Först stjäla de mina äpplen och sedan mitt silfver! Tiotusen blanka hvita penningar! Här har du hundra kopparslantar, men gif mig silfverpåsen tillbaka!

251 MATTE. Behåll dina pengar! Behåll ditt silfver! Hvad skulle vi göra med dem? Skulle vi också gå och vara rädda för tjufvar? Nej, säck, vi ha bara skämtat med dig.

253 JERONIMUS. Är det ej ni, som hitkommit med stegen och säcken, för att stjäla mina äpplen?

255 MAJA. Åh, hvad du säger! Det gjorde ju gubben och gumman. Men efter det var för ljust, ville de tjära månen, och der kan du sjelf se huru de hänga till ett evärdeligt spektakel der uppe i månskifvan.

257 JERONIMUS (påtager sina glasögon). Ja, riktigt! Minsann är det icke Gubben och gumman Måns, mina goda grannar. Välbekomme! Men ni två, hvad heta ni?

259 MATTE. Matte och Maja.

261 JERONIMUS. Du, Matte, och du, Maja, ha räddat mig ur säcken och fått veta min skatt och likväl icke tagit något betaldt. Jag tycker om er, pysslingar. Jag behöfver någon, som hjelper mig att plocka ned mina äpplen. Tänk, om ... ja riktigt, jag får ett infall, jag brukar ofta få ljusa infall. Jag tager eder till mina fosterbarn, och nu skola vi strax gå hem, att ni få er en god qvällsvard och en varm säng. Äro ni nöjda så?

263 MATTE. Topp på den saken! Tack skall du ha, säck!

265 MAJA. Tack, måne klara! Du har lyst många fattiga barn till ett varmt hem, du!

267 MÅNEN. Jag går ju sjelf och söker förgäfves mitt hem.

(Alla sjunga:)konsekvensändrat/normaliserat

Månen vandrar på fästet blå

Och tittar ned uppå vägen.

Gubben Måns han är der också,

Och gumman Måns är förlägen.

De ville tjära dig, måne klara,

Men föllo båda i egen snara

Högt i det blå, högt i det blå.

Der sitta gubben och gumman Måns,

Och der så skola de blifva.

Och jordens barn de få guld till låns,

Ifrån din gyllene skifva.

Men du går lugn i den stilla natten

Och speglar dig i de dunkla vatten

Högt i det blå, högt i det blå.