Skridskolöparen.

1 Visst är det godt och rätt att läsa sin lexa, när det är lexans tid, och sitta i sin kammare vid boken och icke lemna den, innan allt är färdigt för skolan och morgondagen. Vill det icke gå i ditt hufvud, så smäll boken för pannan och börja på nytt igen, var ihärdig som en häst i redet, och tappa icke kuraget, utan se hurtig ut och tänk vid dig sjelf: det går ju för andra, så måste det gå för mig! Och se, när du tänker så raskt och arbetar så flinkt, så går det nog, ja det går helt visst, och stackare den, som hänger läppen och lipar: jag kan aldrig lära mig det!

2 Men deremellan, när lexan är undangjord, så sitt icke inne, och blif ej en klemig kammardocka, som sedan ej tål en pust af Guds fria, friska blåst under himmelens tak. Ut med dig då, ut öfver berg och backar, sommar eller vinter, i hetta eller köld, det är allt detsamma. När det är vinter, var icke rädd, om lilla näsan blir röd. Fryser du om händerna, så bry dig ej mycket om vantarna, och värm dig aldrig sedan för brasan, utan fäkta med armarna som en pappersdansmästare, och gnid händerna mot hvarandra, som det står i Robinson, att vildarne gnida två trädstycken, när de vilja ha eld. Trafva hurtigt fram mellan drifvorna, sträck i flygande fart öfver isen på dina blanka skridskor, och kommer du sedan hem med våta stöflar och din mor bannar dig derföre, så kyss hennes hand och säg: förlåt mig, mamma; deraf blir ju din gosse stark och frisk!

3 Men när äldre och klokare menniskor säga dig: gå icke dit, isen är svag! konsekvensändrat/normaliserat så lyd deras råd, och blif vackert på stranden. Ty det är modigt och raskt att trotsa faran, när det måste ske och när man kan uträtta någonting godt dermed, men det är dumdristigt och alldeles ingen heder, att utan nödvändighet våga sitt lif och göra sina föräldrar ett stort bekymmer.

4 Frans och Mathias hette två bröder, och båda voro flinka gossar. I skolan var ingen skillnad emellanoriginal: emellän dem, ty båda skötte som karlar sin bok, och aldrig klickade lexan för någon af dem. Men hemma hos deras föräldrar voro de två munsjörer af olika lynne. Frans satt ständigt inne, och när han ej läste, klippte han pappersdockor och skref theaterpjeser för dockorna. Mathias ströfvade ständigt ute, när lexan var slut, fångade fåglar om våren, metade abborr om sommaren och byggde om vintern fästningar utaf snö. Derutaf blef Frans mager, blek och svag, men Mathias blef för hvarje år allt bredare om axlarna och starkare i armarna. När Frans med sina dockor utförde stora strider mellan danskar och tyskar, mellan kristna och hedningar, sade Mathias ofta: sitt ej inne beständigt; kom ut med oss, och belägra snöfästningen! Ah, der skall du få se, der går raskare till; vi se glada ut, vi, fastän vi få oss en kula af snö, så det smäller i tröjan.

5 Men Frans ville icke, utan sade beständigt: det är bättre att vara klok, än att vara stark. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade Mathias, –konsekvensändrat/normaliserat men det är ännu bättre att vara både klok och stark. Så hände en vecka före jul, när gossarna slutat skolan, att der en dag blef den yppersta skrinnis. –konsekvensändrat/normaliserat Kom nu med, sade Mathias. – konsekvensändrat/normaliserat Gå du, sade Frans; –konsekvensändrat/normaliserat jag sitter hellre hemma och klipper ett skuggspel. Så gick Mathias, och skridskorna tog han med.

6 Det var den skönaste is man kunde se. Hela sjön var så blank som den klaraste spegel, och ingen snö hade fallit på isen ännu, men rundt kring stränderna stodo gröna granar och speglade sig i den blanka isen, och löflösa björkar stodo bredvid dem med rim|106|frost uppå, och det var en friskhet och en glädje i hela naturen. Väl tjugu gossar hade samlats på isen,original: isen. och somliga af dem hade småflickor med och skjöto dem framför sig på kälkar. Nej, det gick med en fart! Mathias spände remmarna i kors om sina fötter, och så bar det af, hi och hej, som en flygande vind öfver den blanka spegeln. Ej den snabbaste häst kunde följa hans lopp, och ingen af gossarna kunde det heller. De snabbaste skridskolöparne öfverenskommo sinsemellan, att den, som kunde fånga Mathias, han skulle vara kung på isen, och han skulle i morgon vara general i snöfästningen. Derpå, ett, tu, tre, togo alla fart och försökte att fånga honom, men nej, se, det kunde ingen af dem. Rätt som de trodde sig ha honom, var han åter ett långt stycke borta, och derunder |393|gäckade han dem alla med de grannaste skärningar, cirklar och skruflinier, skilde dem åt och kom alltid undan. Då, när de voro trötta, svängde han om och löpte baklänges helt nära till dem, och när de utsträckte armarna för att nappa honom i tröjan, genast var han i ett huj ånyo sin kos.

7 –konsekvensändrat/normaliserat Bravo, bravo, skreko de små flickorna och klappade med deras frusna händer. –konsekvensändrat/normaliserat Bravo, bravo, svarade ekot ifrån de kala stränderna, de grå bergen, den blanka isen och de gröna granarna. Det är något skönt, att flyga som en fågel i frostig vinterluft och slinta som en solstråle öfver glimmande spegelglas!

8 Nu hade gossarne kommit till ett sund, der den stora sjön flöt ut i en mindre. Der stod en torpare och högg ved på stranden. –konsekvensändrat/normaliserat Akten er, gossar, ropade han; –konsekvensändrat/normaliserat der är strömdrag i sundet, och isen bär icke der.

9 Mathias stadnade genast och sade: halt, gossar, låt oss icke gå längre nu, ty gubben på stranden vet hvad han säger! Men de öfverdådigaste bland gossarne lyssnade ej derpå, utan skreko med försmädelig ton: Mathias är rädd, Mathias är en stackare, som hör på allt hvad en tokgubbe pratar.

10 Detta förtröt Mathias. –konsekvensändrat/normaliserat Skall jag gå? tänkte han. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, jag går icke, det är ingen nytta med det ...|107| Plums, så brast isen midt i sundet, och den oförvägnaste pojken, som kallat Mathias en stackare, föll i och begynte jemmerligen ropa på hjelp. Men de öfrige, som voro honom närmast, blefvo nu i sin tur så rädda, att de kilade undan det bästa de kunde och lemnade kamraten ensam i nöden.

11 Hvad gjorde nu Mathias, han, som kallades nyss en rädd stackare? Han mindes ej sin fara, han tänkte ej mer på kamratens glåpord, han var i en blink vid stranden, fick tag i en gärdsgårdsstör och skrann med stören på isen ut till sundet. –konsekvensändrat/normaliserat Grip tag i den här! ropade han och lade sig sjelf på magen på isen.

12 Kamraten i sin yttersta nöd grep förtvifladt i gärdsgårdsstören och var på väg att draga den under, men Mathias höll stadigt i andra ändan, borrade spetsen af sina skridskor i isen och höll så med största möda både sig sjelf och stören fast, tills kamraten kom opp och fick fast fot på isen. Nu jublade alla gossarna af fröjd, nu fanns ingen mer, som vågade kalla Mathias en stackare, och så tågade alla med den våta kamraten i triumf tillbaka till hemmet.

13 Mathias kom hem, utan att säga ett ord om sin tappra handling. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, sade Frans till honom, –konsekvensändrat/normaliserat kom, så skall du få se ett vackert skuggspel! Här är en sjö, och gossarna skrinna på isen. Gif akt, nu faller en af dem i sjön ... nu är han nära att drunkna, nu kommer en tapper riddare och drager honom med lifsfara upp ur det våta. Ser du, sådant kan jag göra med skuggspel, men hvad kan du?konsekvensändrat/normaliserat

14 Mathias log vid sig sjelf och sade helt lugnt: nå, det skulle väl alla göra i riddarens ställe ... –konsekvensändrat/normaliserat Tror du det? sade Frans. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, så tappra riddare finnas ej mera i verlden. Ser du, sådant har jag läst i böcker, och det är bättre, än att löpa, som du, kring berg och backar.

15 Mathias teg. Men den våta kamraten stod förlägen i dörren och hade hört berättelsen om skuggornas hjeltemod. Tårarne stego honom i halsen; han kunde ej längre tiga. –konsekvensändrat/normaliserat Frans, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat det som du|108| gjort i ett skuggspel, det har Mathias gjort på den verkliga sjön och i den verkliga faran. Vi kallade honom en stackare, men nu veta vi alla, att det sanna kuraget icke består uti att våga sitt lif för ro skull, utan att våga det, när det gäller på fullt allvar menniskors välfärd.

16 – Och jag, som skröt af mitt skuggspel för dig! utropade Frans, både häpen och glad. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, nu förstår jag: det är godt att vara klok i sin kammare, men det är ännu bättre att vara klok och stark, både hemma och ute.