Hvad Wilhelm tänkte på första Maj.

Nej, så som nu har ej solen skinat,

Och så som nu har ej drifvan tinat,

Och så som nu sjöng ej lärkan förr,

När våren gläntar på himlens dörr.

5Nyss såg jag himlen så mulen snöga;

Nu är han blå, som min systers öga,

Nu är han mild, som min moders bön;

Nej, aldrig himmelen var så skön!

Jag vet ej hur, när jag kom till grinden

10Och kände svalkan af morgonvinden

Och hörde lärkan i höjden slå,

Nej, aldrig var jag så glad som då!

Jag sprang som yr öfver sten och stubbar

Och sprang omkull både gummor, gubbar

15Och kalfvar, grisar och hedersmän,

Och folket sade: nej, se på den!

Minsann jag rådde för det, god’ vänner,

Ty hvem kan frysa, när hjertat bränner?

Och hvem kan sitta i kammarn tyst,

20När jord och himmel hvarandra kysst?

Ut måste jag öfver berg och backar

Och springa, springa, så svetten lackar,

Och ropa så, att en verld förstår:

Nu är det vår! Ja, nu är det vår!

25Vår gamla Stina, som klipper fåren,

Hvar gång det lider så här åt våren,

Hon sade: ullen, han vexer lång,

Och yra pojkar få skägg en gång.

Plums, stöp i ullen jag kullerbytta,

30Min goda Stina till mycken nytta,

Och raggig kom jag visst derifrån,

Men hakan, – den hade inga strån.

Med månget grötfat och mången lexa

Får jag väl nappas, förrn det kan vexa,

35Mitt kära skägg på sin framtids grund;

Och derför springer jag än en stund.

Och hi och hej, öfver plank och diken!

Jag äger mera än kungariken,

Jag har ett muntert och hurtigt sinn,

40Och derför är hela verlden min.

Men det är visst, att så långt jag minnes,

Ett sådant solsken visst aldrig finnes,

Och sådant qvitter i löf och gren,

Det kan ju narra till fröjd en sten!

45Och sådant mjöd har väl ingen smakat,

Och så’na bullar har ingen bakat,

Och sådan matlust har ingen haj,

Som Wilhelm hade på första Maj.