En lärd gosse.

1 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, hvad den Hegesippus är klok och förståndig! konsekvensändrat/normaliserat utropade mamsell Justina och slog ihop sina händer. – Han vet då allting. Se, det är något, att vara så lärd. Det är annat, än stackars Knut, som vet ingenting.

2 Hegesippus hade ej tid att svara: han betraktade genom ett mikroskop bakbenet af en torndyfvel. Han var tolf år och gick i lärda skolan, derför visste han allting, men stackars Knut var fjorton år och gick i realskolan, derför visste han ingenting.

3 Mamsell Justina var en beskedlig husmamsell, som tjenade för 200 mark om året, utom mat, husrum, ett par randkängor första maj och ett bomullsförkläde alla jular. Hegesippus var hennes guldgosse, och hon hade allt ifrån den tid, när han gick i kolt, hvar dag berättat honom, att han var mycket klokare, än andra barn, och isynnerhet mycket förståndigare, än stackars Knut. Det man hör alla dagar, det tror man slutligen, och Hegesippus var alldeles öfvertygad om, att han var den lärdaste skolgosse, som någonsin vikit hundöron i sin grammatika.

4 Nu knep han ihop ena ögat, burrade upp sitt hår och sade: har Justina sett min äggsamling?

5 Justina hade sju och sjuttio gånger sett hans äggsamling, men hon svarade: nå, allt hinner han med, den kära gossen!

6 – Kom hit, skall Justina få se! konsekvensändrat/normaliserat sade Hegesippus, och så visade han henne en lång papplåda, der små och stora ägg voro lagda, hvart i sin afdelning, på bomull med ordentliga påskrifter. Der voro ägg af alla fågelarter, från den stora örnen ända ned till den lilla löfsångaren: blå, grå, hvita, bruna, spräckliga ägg af kråkor, skator, starar, trastar, grönsiskor, bofinkar och andra, och alla voro de utblåsta skal med ett litet hål i hvardera ändan. Det såg ut som ett bisättningshus med små likkistor för döda fågelungar.

7 Medan nu Justina förundrade sig, kom Lotta instultande. Lotta var 10 år, hon begrep ännu icke den rara äggsamlingen och frågade hvarifrån Sippus hade fått allt det der. Sippus svarade nedlåtande, att somliga ägg hade han fått och somliga hade han köpt af andra gossar.

8 – Men är det icke synd att göra illa åt de små fåglarnas bon? konsekvensändrat/normaliserat frågade Lotta oskyldigt.

9 Hegesippus snöt sig; han hade mest alltid snufva för att han alltid gick i paltå och galoscher, och dessutom låter det så lärdt att tala i näsan. Vidare brydde han sig icke om att svara på en så enfaldig fråga. Men Lotta lät icke skrämma sig.

10 – Jag kan förstå, att man lär sig något af sådant, konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Men alla de der äggen har du ju afmålade i böcker. Du skulle lära dig känna fåglarnas bon och ägg i skogen, utan att göra dem illa. Knut känner alla fåglar af deras qvitter.

11 – Knut är dum, konsekvensändrat/normaliserat sade Hegesippus föraktligt.

12 – Men Knut försvarar de små fåglarna och skjuter hökarna, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lotta oförskräckt.

13 – Har han räknat deras vingpennor? konsekvensändrat/normaliserat frågade Hegesippus stolt. – Jag skall säga dig, Lotta, att fåglarna ha en annan benbyggnad, än däggdjurens, och allmänna egenskaper hos fåglarnes ben äro deras ofvan omtalade fasthet och lätthet; dessutom ha de extremiteter i tre afdelningar och en annan matsmältningskanal och en mycket olika hufvudskalle och en rund nackledsknöl och besitta till en viss grad inbillningskraft och konstdrift och bygga strutformiga bon ...

14 – Åhnej, konsekvensändrat/normaliserat sade Lotta; – alla fågelbon, som jag sett, ha varit runda som rofvor.

15 – Nå ja, strutformiga eller rofformiga, det kan vara detsamma. Roffåglarna ha kanske rofformiga bon, men det finns sparffåglar eller tättingar och klätterfåglar och hönsfåglar och strutsar och vadare och simfåglar och ...

16 – Och tuppen! konsekvensändrat/normaliserat inföll mamsell Justina, förtjust öfver sin guldgosses ofantliga lärdom. – Kära Lotta, det finns ingenting, som ej Hegesippus vet. Han vet allting.

17 – Han samlar ägg och har aldrig sett något fågelbo! konsekvensändrat/normaliserat skrattade Lotta.

18 Hegesippus blef ond. – Jag hittar fågelbon, när jag vill, konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Jag har ännu intet sidensvansägg och intet näktergalsägg. Men jag skall söka dem sjelf. Du skall få se i qväll, när jag kommer hem.

19 – Men du går ju aldrig i skogen, du spatserar på trottoirerna, efter doktorn sagt att du måste taga motion, konsekvensändrat/normaliserat invände Lotta.

20 – Nej, snälle Hegesippus, gå ej i skogen, han kan förkyla sig, konsekvensändrat/normaliserat varnade mamsell Justina. – Kom ihåg, att der finnas ormar!

21 – Ormarna höra till reptilierna, de ha en mycket långsträckt kropp, och matsmältningen försiggår långsamt, konsekvensändrat/normaliserat yttrade Hegesippus med sin otroliga lärdom.

22 – Aldrig har han sett en lefvande orm! konsekvensändrat/normaliserat skrattade Lotta åter.

23 Detta förtretade Hegesippus. Han klädde sig i sin tjocka vinterpaletå och tog med sig Lütkens zoologi, hvarifrån han hade sin lärdom. Dessutom tog han pappas käpp att slå ihjäl ormarna, som ha en så långsträckt rygg och så dålig matsmältning, och derefter begaf han sig utom staden att söka näktergalsägg, ty han råkade hafva lof den eftermiddagen.

24 – Nej, vänta, knäpp ännu nedersta knappen! konsekvensändrat/normaliserat ropade mamsell Justina efter honom.

25 Hegesippus var redan långt borta. Han gick med högtidliga steg genom staden, förbi tullbomen, öfver bron, öfver vägen, öfver diket, och så kom han till skogen. Här var mera obeqvämt att spatsera: tufvor, riskor och stenar, enrisbuskar och spindelväfvar, myrstackar och myggor. Hegesippus blef trött och isynnerhet varm. Han satte sig på en sten att hvila. Han förundrade sig, att ingen näktergal eller sidensvans hade byggt bo på stenen.

26 Vid det han nu satt der, susade något i luften, och en stor dufhök slog ned på en ekorre i närmaste gran. Men höken trasslade sina klor i granqvistarna, ekorren tog ett skutt, föll Hegesippus rakt i famnen och gömde sig derpå darrande bakom stenen.

27 Det finns intet större nöje, än att lyssna på den stora lefvande naturen och söka utgrunda dess hemligheter. Detta skall man likväl göra sjelf och icke pladdra efter böcker, som man icke förstår. Böcker äro goda att visa vägen, men duga till intet, om man ej vet att begagna dem. Hegesippus var nu första gången i skogen. I stället att gifva akt på växter och djur, betrakta myrans vägar och lära sig igenkänna hvar fågel på qvittret, kom han|120| dit fullärd och trodde sig veta allting ur boken. Ack du, vise Hegesippus!

28 Han blef icke det minsta förundrad. Han framtog sin bok och letade efter något djur, som liknade ekorren: »Flodhästen är ett stort, plumpt, tjockbukigt, korthalsadt och mycket lågbent djur ...»konsekvensändrat/normaliserat –konsekvensändrat/normaliserat Aha! Det fyrfota djuret, som föll mig i famnen, var plumpt och korthalsadt; det måste vara en flodhäst. Hvad kan fågeln i trädet vara? Jag vill se åt ... »Papegojorna utmärka sig genom sin näbb, som är ovanligt kort, hög och tjock ...»konsekvensändrat/normaliserat Riktigt. Det är en papegoja. Men om det skulle vara en näktergal? ... »Näktergalen har icke mycket lång näbb ...»konsekvensändrat/normaliserat Fågeln hade mera kort näbb, tror jag ... »En liten tand innanför spetsen af öfvernäbben ...»konsekvensändrat/normaliserat Nå, det slår in. Således fågeln är bestämdt en näktergal. Det var ju märkvärdigt; det måste jag skrifva upp.

29 Hegesippus framtog sin anteckningsbok – lärda män gå aldrig i skogen utan en anteckningsbok – och skref med hög stil följande:

30 Den 15 Maj. Var Lotta åter dum. Gick jag åt skogen. Såg jag en näktergal, som slog ned på en flodhäst.

31 Punkt. Hvad det är roligt att veta allting ur böcker.

32 – Ack, konsekvensändrat/normaliserat fortfor Hegesippus, – hvad skogen är dum, och hvad jag är klok! Den stora skogen kan icke hvad jag kan. Den stora skogen har inga böcker: der finns ingen qvist och intet djur, som ens känner a b c; långt mindre kan någon stafva och läsa rent innantill. Skogen växer och växer och vet intet att |856|två gånger två är fyra. Men jag vet mycket mer, jag vet allting. Är der något, som jag ännu ej vet, så vet jag det, när jag blir student. Då vet jag allt, som finns, och kanske litet mera dertill, och när jag blir magister, vet jag allt, som icke finns, och|121| kanske litet mera dertill. Se, så är den saken, skog stackare!

33 Den stackars skogen svarade ingenting; han hörde med förundran på en så obegriplig lärdom. Han stod der så tyst och allvarsam, som ville han också lära sig något af den stora visheten. Kanske ville tallen lära sig huru han borde växa; häggen ville lära sig blomma, molnet ville lära sig regna, bäcken ville lära sig hoppa jemnfota öfver småstenarna och – näktergalen ville lära sig slå ned på en flodhäst.

34 – Nej, nu måste jag söka ett fågelbo, konsekvensändrat/normaliserat sade Hegesippus och begynte gå vidare. När han gått en stund, kom han till en äng, och der var en lada. Ofvanför ladudörren, tätt under det låga taket, hängde något som bestämdt måste vara ett fågelbo, ty det såg ut som gråpapper och var nästan strutformigt. –konsekvensändrat/normaliserat Sade jag icke, att alla fågelbon äro strutformiga? menade Hegesippus. – Tänk, om det vore ett näktergalsbo!

35 Och han begynte peta med pappas käpp i den grå struten.

36 Knappt hade han fått hål i gråpapperet, innan der kröp någonting ut: först en, och så åter en, och så tio och tjugu, ja, kanske hundrade. Men det var visst inga näktergalar, det var getingar, och snart kände Hegesippus något sticka på handen, på kindbenet, på näsan ... han hade en hel ondsint getingsvärm öfver sig. Då blef den vise mannen illa till mods, begynte springa af alla krafter och slog omkring sig med pappas käpp. Men getingsvärmen flög fortare och förföljde honom så grufveligt, att han hvarken hörde eller såg, han sprang och sprang, och rätt som det var, låg han i ett stort gyttjigt dike, fyldt med vatten.

37 Det var för väl, att getingarne ej kunde simma. När de sågo sin fiende ligga i diket, begynte de småningom|122| surra tillbaka för att lappa sitt söndrade bo, och om gossen förstått deras språk, skulle han hört dem säga till hvarandra: den der ha vi näpst; han aktar sig nog att en annan gång ofreda vårt bo.

38 Våt och svullen, kröp Hegesippus ur diket. Nu hade han allsingen lust att vidare söka fågelbon. Det klokaste han nu kunde göra var att palta af hem. Men detta var lättare sagdt, än gjordt. Han var första gången i skogen och hade allsingen aning om, hvilka vägar han gått. Emellertid klef han på efter sin egen näsa, och näsan är en dålig vägvisare, ty man må vända sig hvart man vill,|123| så pekar näsan beständigt framåt. Framåt gick Hegesippus och näsan förut, men likväl gick han vilse och kom beständigt längre in i den stora skogen. Trädens skuggor begynte falla långa på tufvorna, solen sjönk |857|ned bakom granarnas toppar, myggorna blefvo allt förtretligare, fågelsången tystnade i topparna, endast rödstjerten och talltrasten qvittrade ännu sina melodiska toner, medan kornknarren lät höra sin hesa stämma i åkerdiket. Till all lycka blef det icke mörkt, ty det var nu midt i sommaren. Hegesippus var trött, hungrig och våt, men likväl klef han framåt öfver tufvor och stenar, och när han på detta sätt gått flera timmar omkring, befann han sig precis vid samma dike, derifrån han börjat sin återfärd.

39 Då tappade han kuraget, satte sig ned och började gråta. När han gråtit en stund, somnade han af trötthet vid randen af diket.

40 Nu måtte väl Hegesippus ha drömt, ty huru skulle annars något sådant ha kunnat hända en så lärd gosse? Han tyckte, att den lilla ekorren, som var en flodhäst, kom till honom och frågade: hvarför gråter du? – Ack, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen, – jag må väl gråta; jag hittar ej vägen ut ur den stora skogen.

41 – Men du vet ju allting! konsekvensändrat/normaliserat sade ekorren, som var en flodhäst.

42 – Intet vet jag just allt, men nästan allt!konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat suckade Hegesippus.

43 – Adjö med dig, konsekvensändrat/normaliserat sade ekorren.

44 Nu gick en stund, då susade något i luften, och dufhöken, som var en näktergal, frågade: hvarför gråter du? – Må jag ej gråta, konsekvensändrat/normaliserat sade Hegesippus, – när jag ej vet huru jag skall hitta hem genom skogen?

45 – Men du vet ju nästan allting! konsekvensändrat/normaliserat sade dufhöken, som var en näktergal.

46 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen, – intet vet jag nästan allt, men nog vet jag en hel hop.

47 – Adjö med dig, konsekvensändrat/normaliserat sade dufhöken.

48 Nu kom getingsvärmen och gjorde samma fråga: hvarför gråter du? – Må jag ej gråta för det och det? konsekvensändrat/normaliserat sade Hegesippus, liksom förut.

49 – Men du vet ju en hel hop, konsekvensändrat/normaliserat surrade getingsvärmen.

50 – Icke vet jag nu så alldeles mycket, men något litet må jag väl veta ändå.

51 – Adjö med dig, konsekvensändrat/normaliserat sade getingarne.

52 Nu var gossen åter allena. Men då kom hela den stora skogen till honom: de höga granarna, de smärta björkarna, de låga videbuskarna, de små rönnplantorna, lingonblommorna, ljungen, kråkriset, och alla frågade vänligt: hvarför gråter du?

53 – Må jag ej gråta? Så och så är det, konsekvensändrat/normaliserat svarade Hegesippus.

54 – Men du vet ju ändå något litet, konsekvensändrat/normaliserat sade den stora skogen.

55 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen – men jag vet icke vägen hem.

56 – Adjö med dig, konsekvensändrat/normaliserat sade skogen.

57 – Nej, vänta litet, konsekvensändrat/normaliserat suckade Hegesippus i drömmen. – Var så beskedlig och visa mig vägen till staden! Min paltå, mina galoscher och pappas käpp blefvo i diket; jag fryser ihjäl.

58 – Men du vet ju ändå något litet, konsekvensändrat/normaliserat upprepade skogen.

59 – Nej, kära skog, jag försäkrar dig, att jag vet alldeles ingenting, konsekvensändrat/normaliserat suckade gossen i sitt hjertas bedröfvelse.

60 – Är du verkligen så obegripeligt okunnig? konsekvensändrat/normaliserat frågade skogen.

61 – Jag är hvad du vill, blott du visar mig hem, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen.

62 – Nej, vänta,original: vänta konsekvensändrat/normaliserat sade skogen – inga krumbugter! Tillstå ärligt, att du vet alldeles ingenting om naturens rätta lif och beskaffenhet, fastän du pladdrar en hel hop utanlexor ur böcker! Bekänn, att du vet mindre derom, än myran i stacken eller det minsta barr på granens grenar!

63 Hegesippus drog en suck så tung som en timmerstock. Det är ju påkostande att bekänna sig vara så olärd, när man nyss varit så ofanteligt lärd. – Jag vet ingenting annat, än det som står i Lütkens zoologi, konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

64 – Jaså, du vill pruta? konsekvensändrat/normaliserat inföll den envisa skogen. – Ut med sanningen! Ropa så högt, att alla höra det: Hegesippus är dum!

65 Svetten stod gossen i pannan, fastän han frös, der han sof. – Det är visst sant, kära skog, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att jag är litet dum ...

66 – Ut med sanningen! Mycket dum! konsekvensändrat/normaliserat sade skogen.

67 – Nå, efter du nödvändigt vill veta det, så ... jag är dum ... tjockdum! ...

68 – Hegesippus är dum! konsekvensändrat/normaliserat svarade ekot från alla kanter i skogen. Der blef en munterhet utan like. – Hör du hvad pojken säger? konsekvensändrat/normaliserat sade kråkriset till enbusken. – Huru kan någon vara så obegripeligt dum, att han berättar det sjelf? konsekvensändrat/normaliserat sade myran till tallkotten. Eko satt på kanten af berget och upprepade alla ord, tilldess att hvarje qvist, hvarje tufva och hvarje litet fågelbo genljöd af de samma försmädliga orden: Hegesippus är dum ... dum ... dum ... dum ... dum ... dum!

69 – Hvad är detta för tassel? konsekvensändrat/normaliserat hördes en röst säga bakom gärdet, och der stod Knut med en bössa på axeln. – Hegesippus! konsekvensändrat/normaliserat ropade han.

70 Hegesippus vaknade. – Är det du, Knut?

71 – Nå, se det var skönt, att jag ändtligen fann dig. Justina blef så orolig, när du dröjde, att hon skickade mig att söka dig redan tidigt på eftermiddagen. Jag har sökt dig i alla gårdar, parker och trädgårdar. Aldrig trodde jag du skulle vara nog dum att gå vilse i en så liten skog.

72 – Tyst, Knut, säg icke om det, hela skogen vet ju det redan! konsekvensändrat/normaliserat suckade Hegesippus. – Kära du, hjelp mig nu hem, jag är styf i mina ben, jag kan icke gå.

73 – Gör ingenting, jag har ben för oss båda, det skall bära af som en sjungande dans. Klif på min rygg; marsch, pannkaka!

74 – Men det är lång väg till staden. Icke kan du bära mig hela vägen.

75 – Lång väg? Det är ju knappt hundra steg till tullen. Hade du klifvit på närmaste lilla sten, skulle du ha sett hela staden framför dig.

76 – Det ser verkligen ut som om jag skulle varit en smula dum, konsekvensändrat/normaliserat suckade Hegesippus, när han klef upp på sin brors nacke och såg tydligt staden helt nära bakom buskarna. – Hvad är det du bär i din jagtväska, Knut?

77 – Det är en roffågel. Jag sköt honom för en stund sedan.

78 – Aha, jag känner honom. Icke mycket lång näbb och en liten tand innanför spetsen af öfvernäbben. Du skall icke tro, Knut, att du skjutit en papegoja; jag har examinerat kräket, det är en näktergal. Jag såg honom slå ned på en flodhäst.

79 – Hvad för något? En näktergal? En präktig dufhök är han och skall spikas ofvanför stalldörren. Jag såg honom förfölja en stackars liten ekorre. Det är en glupsk|127| röfvare, den der; han lefver mest af små fåglar, men han håller till godo allt hvad han får: råttor, grodor, harungar, ekorrar ...

80 Nu fann Hegesippus för godt att behålla sin vishet för sig sjelf. Men när han lyckligen anländt hem på sin brors axlar och mamsell Justina åter företog sig att prisa hans ofantliga lärdom, hviskade henne Hegesippus i örat: tala icke om för någon, att jag är dum!

81 – Hjertans gosse, hvad är det han säger? Skulle han vara dum, som vet allting?

82 – Ja, ser Justina, det är just det, som är dumt!