När det är midsommar.

1 Om midsommar är det ljust och grönt att lefva på jorden. Då sjunga alla fåglar, då löfvas alla träd, och solen doppar sin runda skifva i sjön, sålänge tuppens ögon blinka på vageln, och sedan dykar hon upp igen, förrän tuppen rätt får strumporna på sig.

2 Finland är ett så stort land, att i de norra trakterna är mycket ljusare om sommaren och mörkare om vintern, än i de södra. Sådant kommer af ett lands olika polhöjd, som man lär utaf geografin. I Åbo, Helsingfors och Wiborg måste man tända ljus, om man vill läsa, när det är mulet om midsommarnatten. Men i Uleåborg kan man tre långa månader läsa i bok hela natten igenom utan ljus, om det vore aldrig så mulet. Det var engång en liten hund, som var född i slutet på April, och i slutet på Juli var han tre månader gammal. Under hela hans tid hade det aldrig varit mörkt. När då Augusti månad kom och nätterna begynte mörkna, tyckte Prisse att detta var mycket underligt. Han trodde att hela naturen krupit in i en säck. Och så ställde han sig på trappan och begynte skälla på mörkret.

3 Om midsommarqvällen bruka alla gossar slå boll på ängen, och alla flickor bruka leka och dansa. Der vankas strufvor och kringlor och mjöd för den som har råd, och de fattiga barnen få se uppå, i fall ingen delar med sig åt dem. Om natten brinner på alla höjder|85| en eld, som kallas i Finland kokko, men på några orter i Sverige kallas den Balders bål, och elden betyder att alla menniskor glädjas åt ljusets tid. När mörkrets tid är om julen, brinna ljusen klara i kyrkan, och detta betyder att vår Herre Jesus Christus är verldens eviga ljus, som skiner igenom allt mörker på jorden. Men om midsommar är en gudstjenst i hela naturen, och der är hela skogen en kyrka, der lyser solens granna lykta från himmelens tak, der ringa blåklockorna, der predika de vördiga tallarna, der messar forsen med sitt svall, der spela vindarna orgel i trädens grenar, och de små fåglarna sjunga med sina späda röster beständigt en psalm till Guds ära.

4 Ingångsspråket till sommarens predikan är taget från början af Fader vår: »Helgadt varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jorden.»

5 Och fåglarnas psalmer ha ord, fast ej alla förstå dem. Dessa ord hafva fåglarna lärt af Guds englar, och de lyda så: »Ära vare Gud i himmelen och frid på jorden och menniskorna en god vilje!»

6 Men blommorna säga till hvarandra: »Konung Salomo i all sin herrlighet var icke klädd såsom en af oss.»

7 Visst är det godt att tacka och lofva Gud både i kyrkan med andra och i sin kammare ensam hemma. Men gladt är det också, när hela jorden prisar Guds godhet och när man står i solskenet i skogen och hör träden säga till hvarandra: »si, vi äro alla Guds barn, och allt hvad vi äro, det äro vi genom Hans outsägeliga nåd. Låtom oss tacka och lofva Hans heliga namn!»

8 Jag vill berätta er något roligt och vackert, som hände en midsommarnatt.

9 Carl Gustaf och hans syster Sofi hade sofvit på eftermiddagen, för att kunna hålla små ögonen öppna, när natten kom. Klockan 6 på aftonen åto de hvar sin smörgås med ett glas mjölk, och så gingo de ut på ängen med bollar, käppar och kastringar. Och de hade fått af sin pappa en liten silfverpenning hvardera, för|86| att köpa sig något godt, ty der brukade sitta gummor, som sålde våfflor och pepparkakor åt barnen.

10 På ängen voro många gossar och flickor redan förut. Der var den öfverdådige Walter, som råkade illa ut för sin trissa, och Axel som lärde Stina Europas karta,*Walters och Axels äfventyr skola berättas i nästa bok. och Mathias som försvarade Hjelteborg, och Emma som hörde blåklockorna ringa, och Aina och Therese, som träffade tomtegubben i skogen.**Detta skall också berättas i nästa bok. De slogo boll och kastade ringar och lånade eld och sprungo enklek och lekte hök och dufva. Det var mycket nöjsamt. Sjelfva sparfvarna, som sutto på taket af ladan nära intill, qvittrade på sitt eget roliga vis, som de bruka, när de tycka att någonting är rätt lustigt i verlden.

11 När nu Carl Gustaf och Sofi hade sprungit sig trötta, sade brodren till systern: kom, så gå vi till gumman vid landsvägen och köpa oss våfflor för min penning! –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det göra vi, sade Sofi.

12 Men vid landsvägen sutto fem eller sex gossar och flickor, som smorde kråset det bästa de kunde och sockrade så tjockt på våfflorna, att flugorna kunnat köra snöplog på dem, om de bara fått lof. Nära bredvid satt en liten trasig tiggarflicka och såg helt tyst på våfflorna. Hon sade ingenting, hon |231|begärde ingenting, men beständigt såg hon ditåt, och emellanåt bet hon på sina små fingrar.

13 –konsekvensändrat/normaliserat Du är visst mycket hungrig? sade Sofi. –konsekvensändrat/normaliserat Har du ej ätit något förut i dag?

14 Den lilla satt i början tyst och ville ej svara. Men slutligen sade hon: jag har ej ätit något sedan i går.

15 –konsekvensändrat/normaliserat Se här, tag min penning och köp dig mat, sade Carl Gustaf. –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha ätit en smörgås förut i qväll, och dessutom har min syster ännu en penning.

16 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss spara min penning, tills vi bli mera hungriga, sade Sofi. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade Carl Gustaf. Och så gingo|87| de att leka igen. Men den lilla flickan nickade: tack, tack! Och ingen visste hvad hon köpte för penningen.

17 Nu blef det sent på qvällen, och somliga barn gingo hem att sofva, men somliga gingo till skogen, för att bränna sin midsommareld. Der var på högsta kullen en stor hög upplagd af kådiga trädstammar och annat som brann med lustig låge, och när solen gick ned, tändes det på, och så begynte den stora trädstapeln att brinna. Nej, det var något grannt att se! De mörka granarna stodo rundtomkring; högt hvirflade rök och lågor emot den blå natthimmelen, och kring elden dansade stora och små. Talltrasten, som just gaf konsert i skogen, teg af förundran stilla; myggorna blefvo så förtjusta, att de flögo midt in i brasan för att bättre se, och räfven i skogen tittade försigtigt fram bakom en sten, för att undersöka hvad detta månde vara för löjliga tillställningar.

18 När det första bränslet var slut, voro alla gossar färdige att släpa dit nytt, och der var ett hojtande och ett skrattande och en glädje i skogen! Stackars tröjor och byxor, de fingo betala kalaset med kåda och sot.

19 –konsekvensändrat/normaliserat Fy, Carl Gustaf! sade Sofi till brodren, som kom släpande med en stor trädstam, jemt dubbelt så lång som han sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad säger mamma, när du smutsar så illa ned dina kläder?

20 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det är visst illa, sade Carl Gustaf och kunde ej annat än skratta ändå. –konsekvensändrat/normaliserat Men du borde se dig sjelf uti spegeln. Vet du hvad, Sofi? Du har två långa mustacher och dertill ännu ett pipskägg af sot. Jo, du ser just vacker ut!

21 Sofi blef förskräckt, vätte näsdukssnibben och begynte torka sig om läpparna. –konsekvensändrat/normaliserat Är det borta nu? frågade hon.

22 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, till nästa gång, sade Carl Gustaf. Och det dröjde ej länge, så hade Sofi åter nya mustacher, ty hon skulle nödvändigt blåsa på elden, der den ej rätt ville brinna.

23 –konsekvensändrat/normaliserat Nu gå vi att köpa en smörgås, sade Carl Gustaf, –konsekvensändrat/normaliserat ty jag är omenskligt hungrig.

24 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det göra vi, sade Sofi. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ju ännu min penning.

25 Men denna gång stod vid landsvägen en liten gosse, nästan utan kläder, |232|ty han hade endast en söndrig skjorta. Och när han stod vid elden, hade han varmt, men när han ville hjelpa de andra att bära bränsle, frös han så att tänderna skallrade, ty det var kyligt i nattluften, som det ofta brukar vara vid midsommartid. – Hvarför klär du ej mera på dig? sade Carl Gustaf till honom.

26 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har inga kläder, svarade gossen, och dervid kröp han så nära han kunde till elden.

27 –konsekvensändrat/normaliserat Sådana trashankar, som ej ha kläder engång, kunde gå hem och lägga sig, sade långa Thure, som stod der nära bredvid.

28 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har intet hem att lägga mig i, svarade tiggargossen.

29 –konsekvensändrat/normaliserat Du har två långa rockar, sade Sofi åt Thure, som bar en öfverrock på armen. –konsekvensändrat/normaliserat Låna den ena åt gossen!

30 –konsekvensändrat/normaliserat Låna! skrattade Thure. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, om någon ville gifva mig hyra för den, så kunde jag väl låna min rock, tills solen går upp.

31 –konsekvensändrat/normaliserat Der har du, sade Sofi. Och så gaf hon sin lilla silfverpenning. Och gossen kläddes i rocken och hade varmt och godt och roligt. Men ingen hade roligare än Carl Gustaf och hans syster, fastän de voro utan både våfflor, smörgås och penningar.

32 Så brann elden hela natten, och den natten var icke lång. Ty om en liten stund begynte himmelens rodnad blifva allt rödare i nordost, och till sist blef den blank som rödaste guld. –konsekvensändrat/normaliserat Rättnu går solen upp, sade Carl Gustaf. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, så klättra vi upp på berget, för att bättre se!

33 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är min rock? Jag vill ha tillbaka min rock! ropade långa Thure, som hade tagit betaldt för det att han gjorde en god gerning. –konsekvensändrat/normaliserat Ack, sådan narr jag var! ropade han. Nu har jag tappat bort hela silfverpenningen, som jag fick uti hyra!

34 Det har ingen välsignelse med sig att förtjena pen|89|gar på något som man ger åt de fattiga. Rocken hittade Thure på en buske, men hittade ej sitt goda lynne. Han var förargad och snäste alla menniskor. Och den främmande gossen syntes ej mera. Ingen visste hvart han försvunnit.

35 När Carl Gustaf och Sofi kommo högst på berget, sågo de till sin förundran, att de båda fattiga barnen, som fått deras silfverpenningar, voro der före dem. Och de syntes nu ej mera fattiga och sorgsna. Deras ansigten skeno af glädje, och de sade: efter ni varit goda mot oss, skola vi tacka er såsom ingen tackat er förr. Ställen er här på knä bredvid oss!

36 Carl Gustaf och Sofi föllo på knä, fastän de icke begrepo hvad barnen menade. De glömde att de voro både hungriga och sömniga. De tänkte: hvad skola vi nu få se?

37 I detsamma blef der alldeles tyst i skogen, så att man kunnat höra en myggas surrande. Men myggorna lade sina vingar tillhopa, fåglarna tystnade; sjelfva den strida forsen brusade ej mera mot klipporna bakom skogen.

38 Då flög med ens en strimma af guld öfver hela himmelens hvalf, och den stora strålande solen lyftade sakta sin rand öfver himmelens bryn, och der gick en hastig sprittning af glädje genom hela naturen. I samma stund begynte alla naturens röster att ljuda igen, myggorna surrade, fåglarna sjöngo, forsen brusade, och den stora skogen begynte susa i löf och grenar.

39 –konsekvensändrat/normaliserat Gifven nu akt! sade tiggarbarnen.

40 Då sågo Carl Gustaf och hans syster huru luften hastigt blef uppfylld af små genomskinliga englar, millioner och legioner många, och de fladdrade upp och ned, hvar och en till sin skyddsling, ty hvarje träd hade sin engel, och hvarje blomma sin, och hvarje djur hade sin skyddsande.

41 Då sade Sofi till sin bror: Ser du, alla skapade varelser hafva sin skyddsande, som för deras böner till Gud. Men vi båda hafva ingen!

42 –konsekvensändrat/normaliserat Tron J det? sade tiggarbarnen. –konsekvensändrat/normaliserat Och hvilka skulle då vi vara? Förstån J det icke nu redan, att vi äro|90| edra skyddsenglar? Och fastän J icke sett oss förrän nu, så hafven J ofta känt oss i edra hjertan, hvar gång J bedt till Gud eller gjort något godt. Det är vi, som bredt våra hvita vingar öfver er vagga, när J voren små. Det är vi, som beständigt gå vid er sida och i Jesu namn bevara eder för allt ondt i verlden. Och det är vi, som skola följa eder hela lifvet igenom, allenast J frukten Gud och följen hans bud i lydnad och kärlek och frid och sanning till lefnadens slut.

43 Vid det att de fattiga barnen talade så, blefvo de strålande klara och genomskinliga, så att man kunde se solens skifva och trädens löf igenom dem, ända till dess att de smulto bort likasom ljusa moln i den skimrande morgonrodnaden.

44 Och Carl Gustaf och hans syster gåfvo hvarandra ett löfte. De ville alltid lefva så, att deras goda englar skulle ha glädje af dem. Och när de upplyftade sina ögon, hörde de skogens predikan och fåglarnas psalmer vid midsommartid: Helgadt varde ditt namn. Tillkomme ditt rike! Ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jorden!