Hedra din fader och din moder.

1 Det, som jag nu vill berätta er, är helt kort, men så märkvärdigt, att både stora och små deraf klarligen se huru Gud vill att fader ochoriginal: oɔh moder skola hållas i heder af deras barn. Ty barns otack och missaktningoriginal: missaktniug mot deras föräldrar är den allrasvåraste synd och skall visserligen blifva hårdt straffad, om icke i dag eller i morgon, så likväl i framtiden, när barnen sjelfva ha blifvit stora.

2 Detta är också en gammal historia, som många berättat före mig, men den kan tåla att höras engång till.

3 Det var en man och en hustru, som hade hos sig sin gamle far, och dessutom hade de sjelfva små barn. Gamle farfar var grå af ålderdom, och så gammal och svag var han, att hans händer darrade, och han kunde icke hålla stadigt i handen det som han tog uti.

4 Nu hände sig derföre, när han satt till bords med de andra, att han ej kunde föra skeden till sin mun, utan att spilla soppan på sig. Detta tyckte de andra vara illa gjordt, och de knöto på honom en serviett, likasom man knyter om halsen på små barn, när de äta. Men gubbens händer darrade beständigt, och beständigt spillde han soppa på den rena servietten. Det rådde han icke för.

5 Mannen och hustrun voro hårda och otacksamma. De tänkte ej på, huru mycken möda och tålamod de|94|ras föräldrar haft med dem, när de sjelfva voro små och okunniga. Derföre sade de med stränga ord: om farfar ej slutar att spilla på servietten, så låta vi honom äta med grisarna uti vrån.konsekvensändrat/normaliserat

6 Men farfar kunde ej hjelpa det, han var nu engång så gammal. Då satte de obarmhertiga honom i vrån och ställde framför honom ett tråg af träd, såsom man brukar för grisarna, och der fick farfar äta allena i vrån, men mannen och hustrun åto vid bordet och läto sig väl smaka.

7 Detta gjorde den gamle farfar mycket, mycket ondt, ty det är tungt att se sig föraktad på gamla dagar för sin ålderdoms skull, och ännu dertill föraktad af sina egna barn. Ett otacksamt hjerta är den tyngsta börda, som jorden bär.

8 Men farfar satt för sig sjelf i vrån och gret så tyst, att ingen såg de tårar, som runno utför hans vissnade kinder ned i hans snöhvita skägg. Blott Gud, som ser allting, såg äfven den gamles sorg och menniskornas hårda hjertan, och han visste ett medel att förödmjuka de obarmhertiga.

9 En dag satt farfar, som vanligt, i vrån, och mannen och hustrun sutto vid bordet, men på golfvet satt deras lilla gosse, som var fyra år gammal, och täljde ett stycke träd. Då sade mannen till honom: hvad täljer du, min gosse?

10 Gossen svarade: jag täljer ett tråg.

11 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall du göra med det? frågade fadren.

12 –konsekvensändrat/normaliserat Jo, svarade gossen, –konsekvensändrat/normaliserat när far och mor blifva gamla, skall jag sätta dem i vrån att äta ur tråget, som farfar gör.

13 Då sågo mannen och hustrun på hvarandra, och Gud öppnade deras ögon, så att de sågo sin stora synd och otacksamhet, och det syntes dem vara samvetets egen röst, som sade till dem i det lilla barnets mun: så som J hafven föraktat eder fader uti hans ålderdom, så skola ock edra barn förakta eder en dag, när J sjelfva blifven gamla.

14 Och de brusto båda i gråt och gingo till gamle far i vrån, omfamnade honom och sade: förlåt oss, att vi gjort så illa mot dig! –konsekvensändrat/normaliserat Hädanefter skall du alltid sitta vid vårt bord, och der skall du hafva den främsta hedersplatsen. Ty nu veta vi, att man aldrig bör förgäta det heliga och sköna fjerde budet: »hedra din fader och din moder, på det att dig må väl gå och du må länge lefva på jorden.»