Jungfru Marias nyckelpiga.

1 Jungfru Maria var nio år gammal, när hennes moder Anna sade till henne: – Gå till din moster Elisabeth i Bethanien och begär tillbaka min guldnyckel, som jag glömde hos henne i går. Men för all del, tappa ej nyckeln, ty han är en sådan märkvärdig nyckel, att han uppläser alla hjertan.

2 Jungfru Maria gick och kände sig lycklig att ha fått ett så stort förtroende. Hon hade brådt, hon nästan sprang hela vägen. Solen brände het öfver Jerusalem, och den lilla flickan blef trött, men hon fortfor att springa. På vägen var en bro öfver bäcken Kidron, och hon hörde bäckens vågor sorla: – Hvarför skall du gå öfver bron? Vada hellre genom vårt klara vatten! Du bär i dina ögon barndomens fyruddiga stjärna: du är så sann, så god, så lydig, så ödmjuk, att vi gerna ville kyssa dina bara fötter.

3 – Har ej tid, konsekvensändrat/normaliserat svarade Jungfru Maria och fortsatte sin väg, utan att hvila.

4 Bäckens vågor blefvo allena med fjärilarna och alla luftens bevingade |1117|småkryp, som surrade öfver vattnet i skuggan af fikonträden.

5 – Hvad vill det säga, att vara sann?konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat frågade en liten skalbagge med sex svarta prickar på sina röda skalvingar, där den kröp på en videbuske.

6 – Det betyder att alltid låtsa vara bättre än man är, konsekvensändrat/normaliserat svarade spindeln, medan han spann sitt nät så ytterst fint, för att flugorna ej skulle se det.

7 – Men hvad betyder det, att vara god?konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat fortfor skalbaggen, som ej var riktigt nöjd med det första svaret.

8 – Det betyder att vara god mot sig sjelf, men sticka ihjäl alla andra, konsekvensändrat/normaliserat svarade getingen.

9 – Hvad vill det säga, att vara lydig?konsekvensändrat/normaliserat

10 – Det betyder att göra allt hvad man sjelf vill, konsekvensändrat/normaliserat svarade bromsen och surrade så hufvudlöst i väg, att han föll i bäcken och var nära att drunkna.

11 – Aj, aj, konsekvensändrat/normaliserat sade skalbaggen. – Men hvad betyder det, att vara ödmjuk?konsekvensändrat/normaliserat

12 – Hvad skulle det betyda annat, än att kläda sig grann för att beundras af hela verlden? konsekvensändrat/normaliserat svarade guldflugan, medan hon skrytsamt utbredde sina glänsande vingar i solskenet.

13 – Förlåt, att jag frågar så dumt, konsekvensändrat/normaliserat sade skalbaggen bedröfvad. – Jag förstår intet bättre.

14 – Ett sådant uselt kryp skulle aldrig besvära klokare folk med sina dumma frågor, konsekvensändrat/normaliserat surrade tordyfveln, där han låg på ryggen i smutsen och förgäfves sökte krafla sig upp.

15 Mot aftonen kom Jungfru Maria tillbaka, ännu tröttare än förr, och satte sig att hvila vid bron.

16 – Kom, vada genom bäcken, vi skola svalka dina brännande fötter, konsekvensändrat/normaliseratsorlade åter de små vågorna.

17 – Ack ja, det vore så skönt, konsekvensändrat/normaliserat sade den lilla flickan, skörtade upp sin klädning och vadade öfver bäcken. Det var förtjusande friskt, och vågorna kysste gladt plaskande hennes bara fötter.

18 – Tack, konsekvensändrat/normaliserat sade hon och fortsatte med friskare mod sin hemväg till staden.

19 Men en lång stund därefter kom hon orolig tillbaka, och solen var redan nära sin nedgång. – Kära små vågor, ha ni sett min guldnyckel? Jag bar honom i min klädningsficka och måste ha tappat honom här, när jag skörtade upp min klädning. Jag har frågat solen, och solen svarade: – Har jag tid med din nyckel nu, när fikonen mogna? Jag har frågat berget, och berget svarade: – Jag har annat att göra, jag står på utkik för att se om romarne komma! Jag ville fråga månen, men han svarade: – Narraktiga flicka, jag har ju ännu icke gått upp! Du, bäck, måste veta det, ty det var här jag skörtade upp min klädning.

20 Bäcken Kidron visste lika litet som solen, berget och månen. – Har jag tid med din nyckel nu, när jag måste vattna alla näckrosor efter den heta dagen?

21 De flygande kräken voro mera hjelpsamma. Alla sökte. Fjärilarna doppade sina vingar i vattnet, spindeln sökte i sina nät, guldflugan tänkte ej mer på sin grannlåt. Tordyfveln, som nu ändtligen kommit på fötter igen, lunkade makligt i väg till stranden. Allt lefvande sökte. Örnen frågade dufvan, lejonet frågade haren och fikonträdet frågade näckrosen: – Har du ej sett Jungfru Marias guldnyckel?

22 Nej, ingen hade sett nyckeln, utom den lilla skalbaggen med de sex svarta prickarna på de röda skalvingarna. Den hade sett nyckeln glimma mellan småstenarna vid stranden af bäcken och surrade:

Solblink i vågen,

Ingen såg’en,

Bara den dummaste,

Minsta och stummaste

Såg guldets strimma

I vattnet glimma.

24 Jungfru Maria hörde skalbaggens svaga surrande, sprang till stranden och fann ganska riktigt sin lilla nyckel mellan två små stenar, en hvit och en röd. Hennes glädje blef stor, och hon sade till skalbaggen:|102| – Kom hit, sätt dig nu på min klädning och vakta min nyckel! Du skall blifva min nyckelpiga.

25 – Men jag är så liten, så fattig och så dum, konsekvensändrat/normaliserat sade skalbaggen.

26 – Just därför, att du anser dig sjelf så fattig, så liten och så dum, skall du blifva min trotjenarinna och följa mig hvart jag går.

27 Den lilla skalbaggen surrade glad till sin plats på klädningsfållen och följde sedan sin herskarinna öfverallt som hennes nyckelpiga. Och den lilla flickan vid Kidron blef den stora, ödmjuka, af alla menniskor kända och älskade Jungfru Maria, växte lång och fick guldnyckeln af sin moder. Med den uppläste hon alla hjertan i verlden.

28 Men spindeln och getingen och guldflugan och bromsen och tordyfveln kunde ej nog förundra sig öfver den ära, som vederfors ett så uselt kryp, som den lilla skalbaggen. Än i dag sitter Jungfru Marias nyckelpiga på videbusken, och än i dag anser hon sig sjelf vara den minsta och dummaste i hela den vida verlden. Har du sett henne, du? Det är en hel stor slägt, som de lärde gifvit det latinska namnet: coccinellaspråk: latin, och somliga ha hvita prickar på gula skalvingar, andra ha bara två eller tre svarta prickar. Men den rätta nyckelpigan är hon med sex svarta prickar på sina röda skalvingar, och hon är en god bekant för många barn, som leka i gröngräset. Om hon numera |1119|finns vid bäcken Kidron utanför Jerusalem, kan ingen så noga veta. Det är så länge sedan Jungfru Maria var nio år och vadade öfver bäcken på hemvägen från Bethanien.