Ängsblommornas visa.

Vi äro så blyga, vi äro så små,

Vår Fader i himlen, han ser oss ändå.

Vi kläda hans ängar, vi pryda hans dal,

Vi möja hans grönskande midsommarsal.

5Och aldrig vi spinna och väfva och sy,

Och dock är vår klädning beständigt så ny.

Så klädd var kung Salomo icke ändå,

Som en af oss små, som man trampar uppå.

Den fattige lider i verlden förakt,

10Men det är Guds eviga godhet och makt,

Att höghet försvinner och storhet förgår,

Men ringhet upphöjes och oskuld består.

Och voro vi högre, än furan på berg,

Hvar kunde vi finna en bjertare färg?

15Hvar kunde vi andas en skönare doft,

Än den, som vi suga ur dalarnes stoft.

Fast låg är vår tröskel och ringa vårt hus,

Så lyfta vi kronan mot himmelens ljus.

Det lyser så klart på det gömdaste strå,

20Som nånsin på fjällarnas topp i det blå.

Vi prisa Guds ära, vi sjunga hans lof

Så väl, som de kungliga skogarnas hof.

Han hör våra böner här fjerran ifrån

Fullkomligt så tydligt, som åskornas dån.

25Hur skulle vi ej vara glada i Gud?

Ej faller ett blad af vår grönskande skrud

Förutan Hans vilja, och ringaste frö

Får utan Hans vilja i jorden ej dö.

Du älskade lilla, med kransar i hår,

30Du fagra Guds blomma i rosende vår,

Blif alltid Guds barn, fast din vår går förbi,

Och vex för Hans rike i oskuld, som vi!