Georgs konungariken.

1 O, det är skönt att vara tolf år och frisk och glad och utan bekymmer! Och att då bo i en grön skärgård med blå sjö, och hafva sin lilla båt, sin hund och sin båge, och hvar morgon se solen glimma genom björkarnas löf och daggen perla i gräset och de små vågorna, Unda Marinas leksystrar, kullra mot stranden. Ja, det är skönt, när den svala morgonluften fläktar in genom det öppna fönstret och bär på sina osynliga vingar doften af hägg, rönn och syrén, medan tusen, tusen fåglars qvitter på alla grenar lofsjunger Gud. Då måste man ju sjelf blifva såsom en fågel, så fri och ung, och sjunga med alla de andra och tacka Gud med alla de andra. Ty ingen är rätt lycklig utan att tacka Gud. Huru skulle något väsen på jorden kunna blomma i sann glädje utan att rota sig i Guds kärlek och känna sig lyckligt deraf?

2 En sådan lycklig gosse var Georg. Jag minns den sommaren, när han rodde omkring i den herrliga skärgår|88|den och sjöng nästan alltid, ja, han sjöng hela dagen, och en klar, vacker röst hade han, men det tänkte han icke sjelf på; han sjöng beständigt för att han beständigt var glad. Der voro stora öar med höga berg och hundrade små holmar och klippor, somliga så små, att när en björk eller en tall inqvarterat sig på dem som en hustomte, fick ingen annan, än möjligen en vild vinbärsbuske eller några höga stänglar af epilobiumspråk: latin, plats på holmen. Segelsluparne tyckte icke om denna labyrint af klippholmar, ty der gingo ofta kastvindar, som tvungo en seglare att passa på sina skot, om han ej ville kantra. Fiskarbåtarne tyckte också mer om de större fjärdarna, der de hade ett bättre utrymme för noten och strömmingsgarnen, än här mellan de oändliga smala sunden, de vassklädda vikarna och de branta bergspetsarna. Men Georg tyckte om denna förtjusande arkipelag. Seglare var han icke, och meta hade han väl kunnat så väl som andra, men han fann det nöjsammare att låta de små fiskarna lefva sitt glada, korta, sprittande lif i de klara vattnen, än att se dem dö i en korg och äta upp dem. Han visste nog andra nöjen, som mera roade honom.

3 Der hade i flera somrar varit små krigsångfartyg uti skärgården, icke för att kriga och skjuta, ty det var nu fred, utan för att pricka ut farlederna och märka dem med målade hvita, svarta och röda märken på klipporna, så att de stora monitorerne, som likna svarta hvalfiskar, alltid skulle veta de djupaste rännorna i sjön, der de kunde gå fram, utan att stöta på grund. För samma orsak hade ångbåtarnes folk uppfört besynnerliga torn och landmärken här och der på klipporna eller bergsuddarne, och det var en konstig geografi, att känna alla dessa märkens betydelse och med deras tillhjelp leta sig fram. |679|Alla pojkar i skärgården gapade med förundran på dessa märken, som de|89| icke förstodo, och Georg gjorde som alla andra. Men Georg tyckte, att han väl kunde vara en lika god byggmästare som kronans matroser, och fann sitt nöje uti att göra sina egna märken hvar helst han fann ett passande ställe.

4 De stora hvita lakanen, ringarne och trianglarne, som ångbåtsfolket målat på bergen, kunde Georg icke eftergöra. Men hvem kunde icke bygga ett litet torn af gråsten och ställa en stake eller en qvast på dess topp? Detta var just hvad Georg företog sig, när han rodde med sin morbror genom de smala sunden. Morbror hade fullt arbete med krokar och nät, men Georg bad att få landstiga vid någon vacker strand och fick fullt arbete, också han. Knappt var han i land, innan han begynte bära stenar på höjden, och ett par timmar derefter, när båten återvände, hade Georg sitt torn färdigt. Det var muntert!

5 Nu var det likväl icke alldeles på rätt med den tornbyggarekonsten. Georg var flitig och blef snart så skicklig i sina tornbyggnader, att hans torn knappt kunde skiljas från ångbåtarnes märken på bergsuddarne. Om nu ett stort krigsskepp, som kostat flera millioner penningar, förlitat sig på ångbåtarnes märken och styrt efter Georgs geografi, så hade der blifvit ett grufligt spektakel. Lyckligtvis råkade en af krigsångbåtarna, som märkt farleden, åter styra igenom dessa farliga vatten. En officer stod med kikaren för ögat på däck och ropade till styrmannen: – Är du befängd, karl? Huru styr du? Ser du icke landmärket?

6 – Gud bevare herr kapten, konsekvensändrat/normaliserat svarade styrmannen. – Skulle jag styra efter det märket, så skulle vi om fem minuter törna rakt mot berget.

7 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat skrek kaptenen. – Är det icke vårt eget märke?

8 – Nej, så sannt jag håller rorkulten i min hand, konsekvensändrat/normaliserat svarade styrmannen, – så har ingen matros på vår båt kunnat vara så dum och märka den udden.

9 Kaptenen blef mäkta vred och skickade genast folk i land, att rifva ned det vilseledande märket. Om en stund såg han ett annat lika befängdt; – snart åter ett och så åter ett. Hade det nu varit krigstid, så hade man kunnat tro, att en fiende uppsatt de falska märkena för att förderfva krigsflottan, och då hade det blifvit en ransakning, som kunnat bekomma Georg och hans morbror illa. Men nu var det fred, kaptenen nöjde sig med att låta nedrifva alla extra märken och lät lysa i kyrkan, att ingen hädanefter skulle understå sig att fuska i skärgårdens geografi.

10 – Vet du, min käre Georg, konsekvensändrat/normaliserat sade morbror, – nu lägga vi af att vara krigsbyggmästare.

11 – Får jag icke mera bygga torn? konsekvensändrat/normaliserat frågade Georg.

12 – Bygg dina torn, konsekvensändrat/normaliserat sade morbror, – men bygg dem efter ditt eget hufvud, |680|så att de icke se ut som kronans landmärken. Hvarför skall du göra efter hvad andra gjort? Hitta på något nytt!

13 Georg blef fundersam. – Morbror, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag har läst någonstädes, att när kapten Cook upptäckte en obebodd ö och tog den i besittning för kung Georgs räkning i England, lät han bygga ett stenkummel på ön och planterade engelska flaggan på kumlet. Då har detta varit ett märke, att ön tillhörde kung Georg.

14 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade morbror, – så bruka sjöfarande ännu i dag, när de upptäcka en okänd och obebodd ö.

15 – Men jag är ju också en sjöfarande, konsekvensändrat/normaliserat menade Georg. – Här finnas många okända och obebodda öar. Jag tager dem i besittning.

16 – Gör det! konsekvensändrat/normaliserat sade morbror.

17 Och Georg blef en mäktig eröfrare. Hela skärgården hvimlade af obebodda öar. Georg utvalde åt sig stora konungariken och små furstendömen, från öar med stora skogar och höga berg ända till de minsta klippholmarna, som endast hade plats för en björk och en vinbärsbuske. Och på alla byggde han stenkummel med kung Georgs flagga i toppen. Hvarför skulle icke han vara en konung, när det fanns en konung på Otaheiti? Flaggstänger funnos öfverallt, och flaggorna varierade efter öns storlek och märkvärdighet. Den största ön, som kallades Georgien eller St. Görans land, togs i besittning med en ordentlig flagga af en blårutig näsduk, som svajade från ett torn på det höga berget Ararat. De mindre öarna fingo nöja sig med flaggor af karduspapper eller af näfver. Hvarje ö var ett rike, hvarje ö räknade millioner invånare, – millioner myror, millioner myggor, millioner fåglar. Sjelfva fiskarne, som hörde till rikets sjöfolk, räknades till dess undersåter, emedan de inom konungens område bebodde sjögrässkogen vid stranden. Hvarje ö hade ännu dertill omätliga skogar, stora städer, folkrika byar, ståtliga stenhus. Hvarje ö hade hamnar och skepp, borgar och fästningar, stora boskapshjordar, öknar och bergsryggar, vägar och åkerfält.

18 O, det var något skönt att veta sig vara konung öfver så många riken! Ingen var så rik som kung Georg, ingen kejsare var så mäktig som han. När han rodde i sin båt, med sin trogne polismästare Passe, från det ena konungariket till det andra och landsteg i hamnarna, då blef han öfverallt emottagen som rikets öfverhufvud. Vassen bugade, träden hurrade, buskarne flaggade, hvarje grässtrå skyllrade gevär, blommorna nego, gräshopporna spelade fiol, myggorna dansade kadrill och trollsländorna polka, medan de glittrande vågorna rundt omkring sjöngo folksången. Då band konungen sin båt vid en stubbe och|92| sade till stubben: –konsekvensändrat/normaliserat stå på vakt! Han helsade majestätiskt |681|träden och klipporna, förklarade för dem sin kungliga ynnest och gaf dem sina befallningar. De voro trogne och lydige undersåter, de stodo orubbligt på vakt, de rörde sig icke från stället. Och då gick konungen med sin polismästare genom riket, från dess ena gräns till den andra, rödjade vägarna, sopade torgen, skipade rättvisa och såg till, att alla städer, byar, hamnar och fästningar voro i ordning samt att krigsmakten var i skick.

19 Ty Georg hade två farlige och mäktige grannar, nemligen hafskonungen och luftkonungen, hvilka stundom anföllo hans riken och anställde stora förödelser. Derför skulle klipporna stå på vakt, derför skulle bergen vara fästningar och de stora träden skydda de små blommorna emot stormen. Det var konungens fröjd, när hans folk stred tappert och slog fienden på flykten; men icke aflopp det alltid utan nederlag.

20 En dag rodde konungen ut att beskåda sina riken, och polismästaren följde honom. Passe var en svart pudel, äkta spanjor, och hade en förunderligt fin nos att vädra rymmare i skogen. Han ansåg sin skyldighet vara att rensa riket från sådana nihilister och vagabonder, som harar, räfvar och orrtuppar, men olyckligtvis misstog han sig ibland, som andra polismästare, och använde icke så sällan lagens hela stränghet mot en oskyldig fårskock, som råkade beta på ön.

21 Konungen rodde förbi Grekeland, Italien, Spanien, Frankrike, England, Tyskland, Danmark, Sverige, Norge, Finland och fann dem alla i skick, utom att en korp förde oljud på klippan Rom och att ufven skrek i en stor hästkastanie, som hette furst Bismarck. Det är sannt, att kung Georg äfven i två små riken, nemligen Danmark och Finland, fann inbördes krig mellan de bruna myrorna|93| och de svarta. Men kung Georg var lika sträng som rättvis; han lät utgå det påbud, att den första myrstack, som vågade ofreda en annan, skulle utan nåd kastas med skofvel i sjön och blifva fiskarnes mat. Hvilket påbud polismästaren skällde ut öfver berg och backar.

22 Konungen hann denna gång icke besöka sina aflägsnare riken, såsom Kamschatka, Japan, Persien, Madagaskar, Sahara, Guinea, Madeira, Jamaika, Kuba, Kap Horn, Otaheiti, Nya Seland, Sumatra, Java och Borneo. Han landsteg på St. Görans Land, der han på afstånd kunde se Fjäderholmarna, tog sin plats på fästningen Solskensborg, som var en klippa vid stranden, och beslöt i nåder att här äta smörgås.

23 Det var en varm sommardag klockan mellan 11 och 12 middagstiden. Hafvet låg blankt som en stor spegel, kantad med många små speglar emellan öarna. Hafskonungen och luftkonungen tycktes hafva slutit en evig fred med Georgs konungariken. Två höga furor, Skyhög och Molnskägg, som |682|vaktade St. Görans land, hvilade på gevären och sågo så sömniga ut, som hade de nu alls intet att göra. De hade fångat i sina höga kronor de sista vindfläktarne ifrån hafvet och bäddade in dem i bolster af barr.

24 När kung Georg ätit sin smörgås och hans polismästare haft sitt nöje af att gnaga ett gammalt hästben, besåg han ön och fann den i god ordning. Stenarne vid stranden hade sköljt sig rena i hafsbadet; blommorna hade tvättat sig i morgondaggen; smultronen hade klädt sig i uniform: hvitt under och rödt ofvanpå. Blåbären hade begärt en veckas permission, för att hinna bli riktigt blå; hallonen hade ödmjukast anmält, att de just börjat sätta kart; häggen och rönnen hade redan vid det förra kungliga besöket strött ut sina blommor och lofvade underdånigast att bjuda bär till hösten. Björken hade kam|94|mat sina hängande lockar; granen och tallen voro flitige i att tillreda nya kottar. Den enda oförnöjda var en gädda, som råkat i träta med girsarna vid stranden för det att de uppspärrade sina ryggborst, när hon ville uppsluka dem. Konungen lyftade sin käpp och befallte de stridande att förlikas. För öfrigt var han nöjd med sitt folk; han besåg humlornas nya honungsfabrik, berömde myrornas landsvägar och rådgjorde med bofinkarne om bästa sättet att rensa häggarnes löf från mask.

25 Då begynte polismästaren häftigt skälla, och kung Georg blef varse en kråka, som lurade på stararnes bo i björken. Georg var en sträng konung, som icke tålde banditer i sina konungariken. Han fattade sin båge, som han alltid bar med sig, lade an på kråkan och träffade hennes ena vinge. Krax, skrek hon och flög med linkande vinge bort till skogen.

26 Ja, en konung har mycket att göra; han måste tänka på allt. När kung Georg slutat sina regeringsomsorger, satte han sig åter ned på fästningen Solskensborg, der han fann en beqväm länstol. Han kunde här se ut mot det öppna hafvet; han kunde tydligt urskilja på ena sidan Fjäderholmarnas berömda grotta, på andra sidan den grå och ogästvänliga kusten af Tistelöarna. –konsekvensändrat/normaliserat Jag undrar, tänkte Georg vid sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat om Signora Mara i dag har fångat något olydigt barn.

27 Allt var stilla. Hafvet sof i sin gungande vagga, vinden sof i furornas kronor. Solen brände fästningens murar.

28 Den gamle Nukku Matti trädde fram ur Fjäderholmarnes grotta, gick som en fläkt öfver hafvet, tog en hand full sand och strödde den ut. Kung Georg somnade och befann sig snart på rosenbäddarna, han visste ej hvar. Polismästaren utsträckte alla fyra benen och somnade med.

29 Då begynte genast de gycklande drömmar sin muntra lek. De klädde den sofvande konungen i en purpurmantel, de förde honom till en gyllene |683|thron, de räckte honom en spira. –konsekvensändrat/normaliserat Store konung, sade de till honom; –konsekvensändrat/normaliserat mottag dina folks hyllning! Här komma de alla för att höra dina befallningar.

30 Och då utbredde sig riken och länder för den mäktige herrskarens blick; tusen och åter tusen gestalter, dem ingen kunde räkna, – alla luftens fåglar, alla jordens vexter och djur, alla hafvets fiskar, – tumlade inför thronen i de befängdaste kullerbyttor och skreko öfver hvarandra: –konsekvensändrat/normaliserat lefve konungen! Ja, det låter otroligt: äfven fiskarne skreko. Endast en röst ropade öfverljudt: –konsekvensändrat/normaliserat jag har lidit orätt! jag har lidit orätt! Det var kråkan, som hade blifvit vingskjuten för att hon lurat på stararnes bon. Och strax föll en annan röst in: –konsekvensändrat/normaliserat jag har lidit orätt! jagoriginal: Jag har lidit orätt! Det var gäddan, som icke hade fått obehindradt uppäta girsarne.

31 – Jag vill icke göra den ringaste af mina undersåter orätt, konsekvensändrat/normaliserat genmälde den rättvise konungen från sin thron.

32 – Låt oss nedsätta en domstol för att döma kråkans och gäddans missgerningar.

33 – Tyrann! konsekvensändrat/normaliserat ropade plötsligt en dunderstämma ur molnet. – Kråkan är min undersåte; hon har vädjat till min dom, och jag fordrar, att du icke allenast gör henne afbön på dina bara knän, utan ock låter guldsmeden göra åt henne ett par nya vingar af guld.

34 Hvem var den djerfve, som vågade tala dessa förmätna ord? Det var luftens mäktige konung, som nalkades i ett svart åskmoln och hotande slungade kring sig ett par hvita blixtar.

35 – Tyrann! konsekvensändrat/normaliserat hördes strax derefter en dånande röst ur hafvet. – Du har vågat lyfta din käpp mot gäddan,|96| som är min undersåte. Hon har vädjat till min dom, och jag fordrar, att du icke allenast klifver ned under vattnet och gör henne afbön, utan äfven afskalar med din pennknif alla girsarnes ryggborst.

36 Denne nye och fruktansvärde motståndare var ingen mindre än hafskonungen sjelf, som kom ridande in på en ofantelig våg från det öppna sundet. Likasom på trots lät han ett vågsvall gå in öfver stranden ända till foten af konungens thron.

37 – Hvad nu, luftkonung? konsekvensändrat/normaliserat svarade kung Georg frimodigt. – Håll dig stilla, och tro icke, att du kan skrämma mig med dina väderblixtar! Äro fåglarna dina undersåter, så bör du beskydda de svaga mot våldsverkare och icke tillåta kråkan att ofreda stararnes bon. Och du, hafskonung, menar du att mina klippor äro af mossa? Drag tillbaka din öfvermodiga våg; skum är han, och med mig må du icke stångas. Äro fiskarne dina undersåter, så är det din pligt att näpsa röfvare och icke afväpna de svage, när de försvara sitt |684|lif. Jag vill säga eder något, och det är ett kungsord: –konsekvensändrat/normaliserat rättvisa åt alla! Den af edra undersåter, som gör våld på mitt område, han måste underkasta sig mitt rikes lagar.

38 – Vi förklara dig krig! konsekvensändrat/normaliserat röt luftkonungen.

39 – Krig på lif och död! konsekvensändrat/normaliserat dånade hafskonungen.

40 – Välan, mina tappra härar och fästningar, varen på eder vakt! konsekvensändrat/normaliserat utropade kung Georg hjeltemodigt och sprang ned från thronen, för att ordna sitt rikes försvar. Hela den stora skaran af de många tusende, som nyss förut höjt sina lefverop för kung Georg, skingrades nu som ett töcken; det svartnade kring thronen, Tistelöarnas elaka drömmar flögo in genom sundet och blandade sina vilda upptåg med det glada skämtet af Fjäderholmarnes drömmar. Det dånade och det brusade rundtomkring som vattu|97|floder och hvirfvelvindar, – kung Georg kände ett blänkande svärd i sin hand och sprang upp på den högsta klippfästningen. Der stridde han oförfärad mot luftens och hafvets konungar med alla deras rytande krigshärar. Hans folk stred som han; det var brak och dunder kring allt himmelens fäste ... en tornhög bölja rusade fram för att uppsluka St. Görans land ...

41 Då vaknade polismästaren och började skälla.

42 Ja, då vaknade också kung Georg af att regnet slog mot hans ansigte och rann in under hans tröjkrage. Han satt qvar på sin fästning Solskensborg, vid foten af besittningens torn, der han somnat i middagsvärmen, och han hade icke märkt, att ett åskväder uppstigit medan han sof. Nu hade det brutit löst, drömmarne hade icke ljugit, de hade endast gifvit honom ett blänkande svärd och lagt i hans mun en hjeltes ord. En hjeltes hjerta behöfde de icke gifva honom, det hade han redan, ehuru armen var svag.

43 Det var icke ett leksakskrig, det var verkligen luftens och hafvets mäktige furstar, som hade förklarat krig mot Georgs konungariken. Alla träd på öarna böjde sig som bågar för en hvinande storm, gräs och blommor lade sig långs marken, de fredliga små fjärdarne gingo i hvitt skum, regnet stod som spön i backen, piskande vågorna, så att de måste huka sig ned, och rann i forsar utför bergväggarne. Polismästaren skällde icke mera, han tjöt, han ropade revolution och kröp, så långt han förmådde, ned i en bergsklyfta. En enda blick hade Georg tid att kasta mot sundet, der han i drömmen sett tornvågen rusa in. Och se, der kom ett berg af svartgrönt vatten med hvita toppar, – det pressades mellan stränderna, det bortsopade träden, det vältrade sig mot St. Görans land ...

44 Mera såg icke Georg, han hann endast som i drömmen ropa: –konsekvensändrat/normaliserat varen på eder vakt, mina fästningar! Med detsamma kastade han sig raklång ned i |685|bergsklyftan på Solskensborg bredvid polismästaren ... jättevågen gick öfver berget, men bröt sig emot dess fasta mur, delade sig och lyckades endast i spridda svallvågor intränga på ön, som han ville förhärja. Här och der bortsköljdes en blomstertufva, här och der knäcktes en ung asp eller afbröts en nyponbuske, men mera förmådde icke hafskonungen ödelägga. Intet enda fågelbo hade förgåtts, ingen enda myrstack hade funnit sin undergång; besittningens torn och fästningens klippmur stodo oskadade. Solskensborg hade räddat ön, och våt, men segerrik, uppreste sig kung Georg bakom sin skyddande mur.

45 Luftkriget fortfor ännu en half timma med fullt raseri. Georg fattade en åra och sprang ut midt i striden, der faran var störst. Det var som om hela ön fått en ny kraft, sedan den såg honom. Skyhög och Molnskägg kämpade i spetsen för ungskogen och mottogo stormens vildaste anfall. Vinden luggade deras yfviga kronor, så att barren flögo och det brakade i grenarna. Här och der föll en qvist, hvirflade i luften och kastades slutligen ned i den brusande sjön. Men Skyhög och Molnskägg, – värdige söner af deras stolte fäder med samma namn, – höllo oöfvervinnerligt stånd emot alla fiendens anfall. De böjde icke en tum sina djerfva stammar; mot dem bröts stormilen, såsom nyss förut vågen bröts emot klippan, och ungskogen var räddad. –konsekvensändrat/normaliserat Seger! seger! ropade kung Georg från sin fästnings torn. –konsekvensändrat/normaliserat Seger! seger! skällde polismästaren Passe, som morrande krupit upp från fästningens kasematt.

46 Stränge herrar regera sällan länge. Efter en half timma hade åskvädret gått öfver, himlen var åter klar,|99| stormen lugnade, sjön skickade skamflata små vågor som fredsunderhandlare mot stranden. Georg försporde inom sig en stark frestelse att utbyta sin kungliga värdighet mot en borgerlig filbunke.

47 Han såg sig om efter sin båt. O ve, de fientliga makterna hade afskurit för honom återtåget. Båten hade kastats emot en hvass strandklippa, fått ett hål i sin sida och blifvit obrukbar.

48 –konsekvensändrat/normaliserat En konung måste kunna hjelpa sig sjelf, tänkte Georg, tillstoppade hålet i båten med mossa och rodde frimodigt ut med sin Passe. Mossan höll jemnt två famnar från stranden: då forsade vattnet in i båten. Georg och hans trotjenare måste vända om. Våta voro de förut, det betydde ingenting, att de nu blefvo våta om fötterna.

49 Hvar voro nu alla de många tusende, som församlats kring thronen, för att afvakta sin herrskares befallningar? Ingen af dem kunde ro honom öfver sjön. Så framt hans majestät ej ville hålla till godo med smultron och omogna blåbär, skulle han blifva utan middagsmåltid.

50 –konsekvensändrat/normaliserat Än sedan? Hade konungen icke segrat i ett stort fältslag? Hade han icke tillbakaslagit luftens och hafvets mäktige konungar, som förstört så många väldiga skepp? Och hade icke mången hjelte blifvit utan middag, som han? Georg skrattade, satte sig åter på fästningen Solskensborg och sjöng sin visa:

»Säg mig, du lilla fågel, der mellan almens blad,

Hur kan du ständigt sjunga och ständigt vara glad?»

52 Det klang så friskt öfver stranden och sjön. Rödstjerten, som trodde att frågan var ställd till honom, dröjde icke att svara. De öfriga föllo in, och snart qvittrade hela skogen. Det blef muntert på St. Görans land. Kunde|100| icke undersåtarne ro hem sin konung till middagen, så kunde de åtminstone spela taffelmusiken. Och smultronen tycktes niga i skogsbacken och säga: –konsekvensändrat/normaliserat var så god, försmå icke hvad huset förmår!

53 Men Georg ville vara hungrig. »Gossen från Brahestad» hade i trettio dagar intet annat att äta uti Athéns fäste, än en hand full majs och några bönor om dagen. Sådant är godt att kunna, när det behöfves. Georg torkade sina våta kläder i solskenet och sjöng den ena visan efter den andra.

54 Klockan blef ett, hon blef två, hon blef tre; – det kunde Georg märka af solens gång. Han beslöt, att än en gång vandra kring ön och bota alla skador, som kriget förorsakat. Då syntes en båt ...

55 – Finner jag dig ändtligen? konsekvensändrat/normaliserat hördes morbrors glada röst från båten. – Jag har sökt dig i alla dina konungariken. Och du kan ännu sjunga, utan middag och efter ett sådant krig!

56 – Åh, morbror, båten är invalid, men jag har tappre krigsmän och starka fästningar! Jag har besegrat luftkonungen och hafskonungen; de hafva icke ens förmått störta mitt torn. Hur skulle jag icke sjunga!

57 Polismästaren Passe var af en annan tanke. Han hade ledsnat vid att gnaga det gamla hästbenet och skulle gerna gifvit seger, ära och hjelterykte för en färsk kosvans. Med ett hopp var han den förste i morbrors båt.

58 Men kung Georg återvände sjungande till det länge väntande middagsbordet.

59 Somrar grönskade, och vintrar snögade öfver den vackra skärgården. Hafskonungen och luftkonungen fortforo, tid efter annan, att anfalla Georgs konungariken, men|101| blefvo alltid tillbakaslagna. Fästningen Solskensborg, understödd af fältherrarne Skyhög och Molnskägg, försvarade St. Görans land med samma hjeltemod som förut. Murarne hade icke svigtat, klipporna |687|hade icke remnat, och drömmarna fortforo att drifva sitt muntra skämt med sömnige seglare.

60 Men hvar var kung Georg?

61 Flera år efter Georgs sommar rodde jag, en annan sommar, ensam genom de blanka sunden förbi Georgs konungariken. Jag rodde förbi dem alla: Kamschatka, Japan, Persien, Madagaskar, Sahara, Guinea, Madeira, Jamaika, Kuba, Kap Horn, Otaheiti, Sumatra, Nya Seland, Java, Borneo, Grekeland, Italien, Spanien, Frankrike, England, Danmark, Sverige, Norge och Finland. På några af dem upptäckte jag ännu qvarlefvor af torn på bergshöjderna. Likväl tyckte jag mig märka spår af förfall och en viss oordning på några af öarna. Kullfallna träd stängde gångstigarna; sjögräs och torra qvistar uppfyllde städernas torg, som fordom voro så omsorgsfullt sopade; hamndammarne hade mångenstädes störtat omkull. Jag hade icke tid att undersöka det inre af öarne, men jag var nästan viss på, att kråkorna åter ofredade stararnes bon och att de bruna myrorna förde krig med de svarta. Hvar var kung Georg?

62 Jag kom till St. Görans land. Det var en klar och varm dag. Besittningens torn stod nästan oskadadt qvar på berget Ararats topp. Flaggstången stod ännu qvar på sin gamla plats, inkilad mellan stenarna, men den blårutiga näsduken hade blåst bort i okända öden. Solskensborg och de gamle fältherrarne stodo qvar på sin post. Det förekom mig som skulle denna ö, likasom alla andra, vänta sin konung. Vassen bugade, träden hurrade, buskarne flaggade, hvarje grässtrå skyllrade gevär, blom|102|morna nego, gräshopporna spelade fiol, myggorna dansade kadrill och trollsländorna polka, medan de glittrande vågorna rundt omkring sjöngo folksången. Ack, de hade känt min båt, de trodde att jag förde till dem deras konung, och när jag nalkades stranden, hörde jag dem alla med en röst fråga: –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är kung Georg?

63 Ja, hvar var han? Om jag också kunnat säga dem det, hade jag icke haft mod dertill, ty deras kärleksfulla hågkomst rörde mig. Det var en skön natur i sin sommarfägring, som begärde tillbaka sin barndoms kung. Men jag kunde ju icke säga dem hvar han var; jag visste blott, att han var långt, mycket långt borta, att han nu var i ett skönare land, i ett land af eviga somrar, utan stormar och utan krig, och att han nu sjöng mycket skönare visor, än någonsin förr. De skulle icke hafva förstått mig; jag lemnade dem hellre att okunnige blomma och vissna i deras korta fägring. Lycklige Georg, lycklige kung öfver barndomens blomstrande riken, som förblifvit dig trogna och som du aldrig såg vissna i ålderns höst!