Fattig-gubben.

1 Har någon sett Lochteå fattiggubbe? Jag förmodar att han står der ännu i dag, som han stod för femtio år sedan, klädd i blå frack, röd vest och gula byxor, – hvilket är alldeles för grannt för en fattiggubbe,original: fattig-gubbe, (källa för ändring: 2 uppl. 1888) – och sträcker ut handen åt alla resande på landsvägen, likasom åt kyrkfolket om söndagarne. Der har han stått så långt man minnes tillbaka, och ingen kan räkna alla de slantar, som under tidernas lopp trillat in genom det lilla hålet midti den röda vesten ofvanför gubbens mage. Ja, när han var ny, säges det, att der kommit mången hederlig bondgumma med silfverpengar i halsdukssnibben och velat försöka om månntro också en stor penning skulle rymmas in i det lilla hålet, och då har silfverriksdalern af våda fallit dit in och blifvit der, huru än gumman deröfver beskifvat sig och bedyrat, att det hände af misstag. Man skulle tycka, att fattiggubben borde nu redan vara åtminstone så rik som ett kommerseråd, när han på detta sätt samlat pengar så många år; men långt derifrån. Tvärtom kan man säga, att han blifvit allt fattigare, ju längre han stått der; åtminstone har han blifvit mycket urblekt och glåmig i ansigtet, och ett stycke af näsan har fallit af och blifvit bortsopadt med annat skräp vid kyrktrappan. Man är ej fattiggubbe för ro skull. Det kostar på att natt och|76| dag stå och tigga vid landsvägen, det må blåsa och regna eller |671|snöga och frysa aldrig så; och mest går det en till sinnes, att se kyrkoväktaren komma en gång i månaden och öppna luckan i ens rygg och taga ut alla de skatter man samlat. Hvad hjelper det fattiggubben att gnida och hushålla, att ständigt se ömkelig ut och tigga sina slantar af creti och pleti, när hela hans rikedom om en månad går sin kos genom ryggen? Nej, det skulle knappt en tattare hålla ut med, att stå så der till allas spektakel och sluka i sig koppar och silfver och vara lika mager och eländig ändå i blå frack och gula byxor.

2 Men Lochteå fattiggubbe hade ett besynnerligt äfventyr, som icke händer alla fattiggubbar. I socknen bodde en gammal inhysing vid namn Pietari, vanligen kallad Puu-Pietari eller Trä-Petter, emedan han var en mycket trädslög man, som kunde med sin lilla täljknif utskära de förunderligaste saker, icke allenast hästar åt bondpojkarne, utan jemväl fläkterörnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Men i sitt hjerta var Puu-Pietari en sniken och arglistig man, som icke tänkte på annat, än att samla pengar på hvad sätt som helst. Ja, han var så girig, att han under en sten i skogen hade nedgräft en skatt af flera hundra riksdaler i silfver och guld, hvilken han samlat dels genom trädslöjd, dels genom tiggande under många år; men deraf visste ingen, emedan den gamle skalken utvärtes ställde sig som den allrafattigaste usling, med hvars trasor och magerhet hvar och en hade medlidande.

3 När man nu vid kyrkostämman kom öfverens derom att socknen behöfde en fattiggubbe, beslöto alla, att Puu-Pietari, som var fattig och behändig, skulle göra en gubbe af träd och få för besväret elfva plåtar. Och efter det så skulle ske, hade Puu-Pietari ingenting deremot. Ja, ingen var med detta uppdrag belåtnare, än Puu-Pietari sjelf, ty|77| han hade i sitt sinne utfunderat huru han skulle blifva rik genom fattiggubben. Och derför hittade han på följande skälmstycke.

4 En fattiggubbes mage är ihålig. Dit infalla alla slantar, som gifmilda menniskor insticka genom hålet i gubbens bröst, och dessa penningar uttagas sedan genom en lucka med lås i gubbens rygg. På sidan om luckan, till hvilken kyrkoväktaren ensam hade nyckeln, gjorde nu Puu-Pietari en liten lönnlucka, så konstigt inpassad, att ingen kunde märka henne. När då fattiggubben blef uppställd på sin plats och den ena slanten efter den andra trillade ned i hans mage, passade Puu-Pietari på någon mörk natt, när månen icke sken, och tömde genom lönnluckan alla pengar, som fallit ned uti fattiggubben. Men så klok var den skälmen, att han icke roffade åt sig allt som för tillfället fanns, utan alltid lemnade han för syn skull några slantar qvar, på det man ej skulle misstänka att der varit en tjuf, utan tro att |672|den sparsamma allmogen icke bestått de fattiga mer än så. Detta fortfor en lång tid, och Puu-Pietaris egen gömma under stenen blef allt rikare, men fattigkassan hade så klena inkomster, att hvar och en förundrade sig.

5 En söndag vid månadens slut, när kyrkoväktaren efter vanligheten redovisade för hvad han uppburit, rynkade kyrkoherden på ögonbrynen och sade med ovanligt sträng ton: – Hör på, min kära väktare, jag har all anledning att anse er för en redlig och rättskaffens man, men jag får tillstå, att detta förhållande med fattiggubben förefaller mig ganska besynnerligt. Har jag icke sjelf med egna ögon sett huru folket hoptals stått om söndagarna kring fattiggubben och ordentligen trängts, hvem som förr skulle hinna lägga dit sin slant, och likväl, när ni redovisar för hvad som influtit, påstår ni er ha fått på hela månaden|78| några skillingar blott. Hvad skall jag tänka derom, min kära kyrkoväktare? Lås och lucka äro, som ni sjelf säger, oskadade, och likväl ser det ut, som hade här varit tjufvar.

6 Man kan föreställa sig, att väktaren vid detta tal blef illa till mods. Han insåg, att kyrkoherden hade fullkomligt rätt, men han begrep tillika, att misstanken för tjufnad skulle falla på honom sjelf, som hade nyckeln om händer. Han visste derför ej annat råd, än föreslå, att man skulle nedtaga fattiggubben, undersöka honom mycket noga, ändra hans lås och banda honom med jern, värre än en lifstidsfånge. Detta förslag gillade äfven kyrkoherden, och man beslöt, att påföljande måndagsmorgon anställa en noggrann besigtning med fattiggubben.

7 Emellertid, när väktaren kom hem till sig, kunde han ej underlåta att yppa sina bekymmer och pastorns misstankar för väktaremor samt berätta för henne, huruledes man i morgon skulle syna fattiggubben. Händelsen fogade ej bättre, än att Puu-Pietari råkade sitta i en vrå af stugan och skrapa grötgrytan, när detta talades far och mor emellan. Strax blef den gamle skälmen i sin tur illa till mods och tänkte vid sig sjelf: –konsekvensändrat/normaliserat om de nu noga undersöka fattiggubben, så hitta de till slut min lönnlucka, och så begriper hvar menniska, att det är jag, som stulit pengarna ur gubbens mage. Nej, här är intet annat råd, än att genast i natt gå till kyrkan, bryta lös fattiggubben från väggen, bära honom till skogen och i största tysthet göra en brasa på honom. Då tänker jag, att det skall vara slut med alla besigtningar, och hvem kan bevisa att det är jag, som mördat fattiggubben?

8 Puu-Pietari var ej heller sen att utföra sitt arglistiga uppsåt. Såsnart natten inbrutit, smög han sig ut och hade med sig en yxa och en kofot, det vill säga ett in|79|strument, med hvilket man brukar bryta lös jern. Och så begaf han sig till kyrkan.

9 Det var vid nyårstiden, således midt i vintern, och så kallt, att det sprakade i knutarna och snön knarrade under den gamle bofvens fötter. Puu-Pietari lät sig likväl icke förskräcka, utan vandrade på. Det enda, som bekymrade honom, var att det just råkade vara fullmåne då; men han tröstade sig med att nattetid inga menniskor skulle färdas på vägen i denna köld, och dessutom foro der just nu några svarta moln öfver månen.

10 När Pietari kommit till kyrkan och ingen lefvande varelse syntes i hela nejden, började han hurtigt sitt nattliga arbete. Det kostade ej liten möda att lösbryta de starka jernband, som fasthöllo fattiggubben vid kyrkväggen, men det var ej första gången Puu-Pietari haft sådant arbete för sig, och derför lyckades han slutligen i sitt listiga företag. Väl tjugu gånger hade han blåst i sina frusna händer, när jernbanden ändtligen lossnade, och utom sig af ifver och förnöjelse, grep han nu fattiggubben hårdt i nacken, ruskade honom ett par gånger och störtade honom derpå burdus ned från kyrktrappan, i mening att sedan släpa honom till skogen och nedgräfva honom i snön, tills han vid passligt tillfälle kunde lägga torra qvistar omkring honom och göra en brasa på alltsammans.

11 Fattiggubbens lif eller död hängde således på ett hårstrå. Men en oförmodad händelse räddade honom.

12 Puu-Pietari stod just i begrepp att sjelf nedhoppa från kyrktrappan, för att fullborda sitt elaka uppsåt, då han till sin förskräckelse hörde steg af kommande menniskor knarra på den nära landsvägen. Till råga på missödet, gick månen i detsamma ur molnet och lyste med sitt klara hvita sken öfver kyrkan och vägen och skogen och hela det vintriga, snöklädda landskapet vidtomkring. Hvad|80| skulle nu Puu-Pietari företaga sig? Skulle han springa sin väg? Ingalunda; han skulle då genast blifva upptäckt. Skulle han huka sig ned och krypa bakom kyrkmuren? Ja, det hade kunnat låta göra sig, om fattiggubben stått qvar på sin plats. Men nu låg den stackaren med näsan platt i snödrifvan bredvid trappan, och när månen sken så klart, måste man ju från vägen vid första ögonkast upptäcka, att fattiggubben var borta. Pietari visste i hastigheten ej bättre, än att ställa sig sjelf på fattiggubbens vanliga plats på trappan och sträcka ut handen mot landsvägen, alldeles som vore han sjelf fattiggubben. Stor sak, om jag ej har blå frack, röd vest och gula byxor, tänkte Puu-Pietari; det är ändå ej så ljust, att man kan se så noga från vägen, och jag agerar fattiggubbe ett par minuter, tills de der junkrarne passerat i allsköns ro förbi.

13 Alltså klef Puu-Pietari upp på fattiggubbens plats och stod der kapprak, orörlig och trädaktig, alldeles som hade han varit sina egna händers verk.

14 Men junkrarne på vägen voro två rymmare från Korsholms häkte, hvilka färdades så här sent nattetid, för att ej komma i obehaglig beröring med länsmannen och fångföraren. De voro just stadde på en upptäcktsresa framåt kyrkobyn, för att undersöka lås och bomar i böndernas lider och visthus, samt möjligen knalta sig till någon hygglig fårskinnspels, ty man är ej fritagen från att hungra och frysa för det att man är rymmare. Vid det de nu passerade förbi kyrkan i månskenet, varseblef den ene af dem Puu-Pietari på kyrktrappan och tog honom ganska riktigt för en fattiggubbe, som meningen var. – Passa på! konsekvensändrat/normaliserat sade han åt sin kamrat, – der står en fattiggubbe, och efter det nu är så godt tillfälle, tycker|81| jag vi kunde gå att knipa hans pengar, förrän vi begifva oss af till byn.

15 Sagdt och gjordt; den andre fann förslaget godt, och strax styrde de båda skälmarne sin kosa rakt till kyrktrappan. Puu-Pietari hisnade och häpnade, när han oförmodadt befann sig i sällskap. Han tog för afgjordt, att man upptäckt hans knep och kom för att gripa honom, men så stor var hans förskräckelse, att när han ville springa sin väg, nekade fötterna sin tjenst, och så hände, att han blef qvarstående kapprak, orörlig och trädaktig som förr. Rymmarne å sin sida anade intet oråd, utan satte sig ned på trappan för att pusta ut och öfverlägga om bästa sättet att komma åt fattiggubbens penningar.

16 – Här står han, den snåla kanaljen, och skäms icke att år ut och år in stjäla hederligt folks penningar, konsekvensändrat/normaliserat sade den ene. Och dermed syftade han på fattiggubbens tiggeri, men Puu-Pietari tog det åt sig och darrade i alla leder af rädsla och köld.

17 – Ja, nu skall det också blifva slut med honom, konsekvensändrat/normaliserat sade den andre rymmaren. – Månntro vi börja med att hugga hufvudet af honom?

18 – Jag tänker, konsekvensändrat/normaliserat svarade kamraten, – att vi först hugga benen af honom och sedan hacka honom i små bitar. (Puu-Pietari tog det allt åt sig.)

19 – Det kan vara nog, konsekvensändrat/normaliserat menade den andre, – att vi först hugga magen af honom och sedan bränna upp honom. (Puu-Pietari tyckte sig redan känna huru de höggo sönder hans mage, alldeles som han ämnat göra med fattiggubben.)

20 – Låt oss gripa den rackarn i kragen, konsekvensändrat/normaliseratsade den förste rymmaren; och dervid kastade han försmädligt sina stelfrusna skinnhandskar i ansigtet på den förmente fattiggubben. Äfven denna smälek höll Puu-Pietari tålmodigt|82| till godo. Men nu grep den ene rymmaren belätet i kragen, och den andre lyftade yxan för att slå till. Då kunde Puu-Pietari ej längre uthärda med sin rol, utan började spjerna med händer och fötter och satte till att gallskrika, |675|så att det ekade i hela nejden vidt och bredt omkring. Detta åter var för rymmarne högst oförmodadt. Förr hade de väntat att kyrktuppen skulle gala, än att fattiggubben skulle sparka omkring sig och skrika. De kunde ej annat tro, än att här var å färde ett grufveligt spökeri och att det värsta troll hade farit i fattiggubben, för att anamma dem midt under deras nidingsdåd. De upphäfde nu i sin tur ömkeliga nödrop och sökte att komma sin kos det fortaste de kunde, men det lyckades ej bättre, än att hela sällskapet i största villervalla tumlade utför kyrktrappan, och der lågo nu alla tre skälmarne öfver hvarandra i snödrifvan, skrikande och spjernande. Puu-Pietari trodde att man ville gripa honom på bar gerning och göra af med honom; rymmarne åter kunde ej annat förmoda, än att ett grufveligt troll låg i lufven på dem.

21 På sådana tankar kommer man, när man har ett ondt samvete.

22 Nu fogade lyckan så förunderligt, att länsman i socknen just samma afton fått spaning på att de båda rymmarne skulle finnas i nejden, och som han var en nitisk man, hade han i all tysthet begifvit sig på ströftåg om natten, i den riktiga förmodan att skälmarne den tiden skulle vara i rörelse. Det passade nu så särdeles väl, att han, med ett par handfasta karlar i sällskap, råkade färdas vägen framåt till kyrkan, när han hörde det besynnerliga skrikandet, som gjorde ett så sällsamt afbrott i vinternattens ödsliga stillhet. Strax skyndade han till stället, efter han ej kunde annat tro, än att banditerne öfverfallit någon fredlig innevånare i byn. Men hans för|83|undran blef icke liten, då han i stället fann de tre skälmarne på det ursinnigaste lufvas och brottas, der de tumlade öfver hvarandra vid kyrktrappan, och han var ej heller sen att göra ett hastigt slut på deras inbördes krig. Rymmarne igenkände han genast och lät så stadigt basta och binda dem, att ingen fattiggubbe i verlden behöfde vidare frukta för deras besök. Puu-Pietari var han i början böjd att anse för en hederlig karl, som blifvit oskyldigt öfverfallen. Men den stackars inhysingen, som allt fortfarande var i den tron att hans skälmstycke blifvit upptäckt, började så ömkeligen bedja om nåd och miskund, att länsmannen anade oråd och tänkte: – jaså, min gubbe, du har också någon trasa i byket! konsekvensändrat/normaliserat Och ganska riktigt, när länsmannen med stränga ord ville veta hvad Puu-Pietari gjorde så sent om natten vid kyrkan, bekände den gamle skalken sitt arga fuffens med fattiggubben och lofvade, för att slippa fästning och spö, hela sin samlade skatt till ersättning åt de fattiga.

23 Och härmed är historien om Puu-Pietari slut. Men fattiggubben blef ännu samma natt inburen till kyrkoväktaren samt noga synad och omlagad, så att ingen mera kunde olofligen tillegna sig hans rikedomar, hvarefter han ställdes på sitt ställe igen. Jag kan icke säga hvad det sedan blifvit af |676|honom, men finnes han qvar till socknens heder, så kan hvar och en, som reser förbi Lochteå kyrka, ännu se honom på hans gamla plats vid kyrkodörren. Han måste numera se mycket gammal och bofällig ut, och den gamla näsan är förmodligen ohjelpligt sin kos, i fall man icke skickat honom till kliniska institutet i Helsingfors, der doktorerne göra nya näsor, alldeles som krukmakaren gör nya lertuppar. Ingenting är omöjligt i våra dagar.