Musti.

Såg du vid stora skogens bryn

Ett litet hus ej långt från byn?

Två goda syskon bodde der

Med deras moder kär.

5Frans och Marie, så hette de,

De bästa barn man ville se.

De voro faderlösa små

Och fattiga också.

Den granna herrgåln såg man nog

10Derborta öfver sjö och skog.

Der hade barnen vuxit opp

I öfverflöd och hopp.

Men Gud, som pröfvar menskors lott,

Han fann det ej för barnen godt;

15Han lät dem vexa opp i strid

Mot nöd och motgångstid.

Sin far de miste. Innan kort

Så måste gården säljas bort

Och modren med de små till slut

20Till torpet flytta ut.

Den goda modren! Nöjd och from,

Hon sade i sin fattigdom:

Fast här vi mist vår vän och far,

Vi Gud ännu ha qvar.

25På herrgåln var det öfverflöd,

Men här så var det brist och nöd;

Den rike grannen var så hård

Mot dem, som ägt hans gård.

Och dock hur rik var ej dervid

30Den låga kojans samvetsfrid

Och lugna, fasta tro på Gud

Mot rikedomens skrud!

Och en kamrat så fanns här än,

Med hungrig mage, också den,

35Och hvita tänder i sin mund;

Det var en pudelhund.

Den gamle svarte Musti var

Ett arf från fordna bättre dar.

Han var en främling, sade mor;

40Han var en född Spanjor.

Det såg man på hans svarta lugg,

När Musti morrade i mjugg,

Men ingen visste tala om

Hur han till norden kom.

45Nog hade han sin tid också

Fått äta fläsk med smör uppå,

Men nu så tog han saken kallt

Och morrade och svalt.

Sålänge han var ung och stark,

50Så kom han hem från skog och mark

Än med en hare, fångad upp,

Än med en tjädertupp;

Och hviftade på svansen nöjd

Och slekte sig om mun med fröjd,

55Tills alla del af steken fått;

Då fick han ock sin lott.

Men nu var Musti gammal ren

Och hade ej så flinka ben;

Nu fick han sleka flat sin nos,

60När steken flög sin kos.

I stället kom en lurfvig varg

Och lurade på Musti arg;

Men Musti ej förstod den lek,

Att sjelf få bli en stek.

65Det gick hans ambition förnär;

Och gjorde vargen sig besvär,

Nog fick han sig en lurfvig lugg

Af gamla Mustis hugg.

Nu var det knappt med Mustis mat.

70Stor sak! Han var en god kamrat;

Han följde barnen öfverallt

Och morrade och svalt.

De ryckte i hans pels ibland;

Då slekte Musti deras hand.

75Gud nåde den, som, ond i sinn’,

I stugan ville in.

Och hade Musti nånsin sport,

Att någon barnen illa gjort,

Då flög han strax sin man burdus

80I kragen utan krus.

Men mor, hon kunde ej fördra’

Att ej ett bröd åt Musti ha

Och se hans mage ständigt tom

Uppå hans ålderdom.

85Och fast hon länge med sig stred,

Och fast det nog i hjertat sved,

Så tog hon Musti med och gick,

Och Musti följde qvick.

Till herrgåln kom hon om en stund.

90Säg, herre, vill ni ha min hund?

Han många konster kan, och jag,

Jag har ej bröd i dag.

Den rike herren drog på mund:

Må gå, nog föder jag en hund.

95Der har ni pengar; gå er väg!

Hvad vill ni mera, säg?

Och mor gick ensam hem och gret,

Och barnen i sin ensamhet,

De snyftade vid kojans dörr,

100Der Musti legat förr.

Gråt icke, kära barn, sad’ mor;

Nu Musti som en herre bor,

Nu får han äta mjölk och gröt

Och mången kaka söt.

105Och när hon sade, hördes ren

Ett krafsande på dörrn och sen

Ett morrande, så välbekant,

Att ... var det riktigt sannt?

Ja, det var Musti, det var han,

110Det var han sjelf och ingen ann!

Han hade rymt från mjölk och bröd

Till gamla hemmets nöd.

Han hade rymt från fyllda fat

Och goda dar och kräslig mat

115Till hunger, fattigdom och brist;

Det kände Musti visst.

Blott för sitt trogna hjertas skull

Så gaf han bort sitt goda hull

Och ville hellre svälta, än

120Att öfverge en vän.

Och barnen skreko högt af fröjd,

Och Musti morrade förnöjd;

Men mor från ögat strök en tår

Och sade: Musti går!

125Ja, Musti skall tillbaka gå

Till den, som honom köpt; seså! –

Det hjelpte ej; han leddes bort

Till herrgåln innan kort.

Men Musti kom tillbaka. Än

130Tre gånger fördes han igen;

Fick ömsom stek och stryk; – men nej,

Der blef vår Musti ej.

Och tredje gången, när, som förr,

Han krafsade på stugans dörr,

135Då bar den kloka, trogna hund

En kaka bröd i mund

Och lade den för barnens fot,

Liksom att blidka modrens hot,

Liksom att säga: ingen nöd!

140Nog skall jag skaffa bröd.

Då fylldes goda modrens blick

Af tårar. Hon till herrgåln gick

Och sade: edra pengar tag;

Men Musti håller jag.

145Den rike, när han det förnam,

Så blef han rörd och allvarsam

Och sade: trohet uti nöd

Är mer än guld och bröd.

Och sen så sade han än mer:

150Nu vill jag blifva god mot er,

Nu vill jag ge er mat och gull

För trogne Mustis skull.

När mor kom hem, så blef det fröjd,

Och Musti morrade förnöjd,

155Och nu har Musti morrat ut,

Och nu är sagan slut.