Ut till hafs!
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 1 april 1843 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius nämner dikten i ett brev till fästmön Emilie den 26 mars 1843: »Nog gissar du hvem som är min Aina der. Evigt är du min Aina, och derföre har jag kallat dig så, ty Aina betyder evigt, som du vet.»
Dikten har liksom den föregående havet som livsmetafor; den tar farväl av barndomen, som byts mot ett liv med den utkorade.
Versen är trokeisk, fyrtaktig och parrimmad, AAbb.
Bibliografi
Vasenius II, s. 518
Ut till hafs!
Stjernorna se ned i djupen;
Öfver fjärden glider slupen,
Vågen går kring den i svall,
Snart är vågens oro all.
5Du som sitter vid min sida,
O hur sorgsna, o hur blida
Dina ögon höja sig
Ifrån hafvets rymd till mig!
Jag förstår hvad blicken talar:
10Se hur våra barndomsdalar
Fly, likt strandens glädje der,
Och vår framtid hafvet är.
|47|Nu farväl, J vackra stränder,
Ljusbeglänsta morgonländer,
15Löfklädd dal och blommig höjd,
Vårlig doft och barnslig fröjd!
|77|Ut till hafs, till hafs, till blanka
Böljors skimmer flyr vår planka,
Lång är färden, lifvet kort;
20Vill du följa mig dit bort?
När du lutar dig i natten
Öfver lugna fjärdens vatten,
Djupets stjernor le i krans,
Aina, kring din pannas glans.
25Och jag ser de sällas öar
Glänsa bortom lifvets sjöar,
Och jag ser, vid himlens rand
Äger hafvet ock en strand.
1843.