|148| |163|

Stoftets förtviflan.

Nu är det natt i naturens riken, och allt är lika: den sol, som praktfull upplyste verlden, och detta sandkorn, som foten trampar. Den mask, som usel i stoftet krälar, och jag, jag menskan, naturens herre, vi äro lika för nattens ögon. Förnuftets ljus och den store anden, som rastlöst sträfvar inom min panna, de äro bländsken i stoftet fångna, med det förgångna, tillintetgjorda, och allt är natt!

Jag står i lunden, hvars blommor, sånger och aftonstjernor mig fordom gladde. En natt har stigit inom mitt väsen, en skugga dyster och svart som grafven från inre verldar sig breder ut öfver all na|149|turen. Sitt svalg har jorden för mig upplåtit, ur djupet hvirflar en dödens dimma och sveper in i förfärligt mörker båd’ jord och himmel. I aska ligger all lifvets tro, som en brusten verld i ruiner störtad; i andens riken har solen slocknat, odödligheten är blott en saga, och Gud allsmäktig har stupat ned från sin stjernethron att förgås i gycklet af menskodrömmar …

Så kom, min själ, du min himlaborna, min gudasköna och starka ande! Jag vill dig föra till Intets portar, jag vill dig visa ett menskoöde bland grafvens döde, hur tusenåriga stjernor slockna, hur allt det goda och allt det sköna, hur himlar höga och menskans öga och blommans doft äro idel stoft.

Det var engång två stoftkorn, som lågo uti mullen. Och natten låg deröfver, och allt var svart.

Men sen, när dagen grydde, då föll af slump en stråle på dessa korn i stoftet; de värmdes och de grodde, de vuxo och de höjdes, de blefvo tvenne blommor, på hvilkas sköna kronor med glädje ögat dröjde. Sin doft dem jorden skänkte och himlen sina färger, och ingen af dem tänkte på höst och sorg och död.

|150|

Då böjde sig den ena i lifvets korta stunder och såg beständigt nedåt till jordens dunkla famn. Den andra stod i ljuset upprätt och såg beständigt med klara blomsterögon mot blåa höjden opp. Och när man sporde båda, då sade ömt den låga: jag älskar endast jorden, och jorden är min moder, och jorden är mitt hem. Den höga åter sade: mitt hem det är i himlen, i himlen är min kärlek, i himlen är mitt hopp.

|164|

I samma stund så kom der en isig fläkt af nordan, och båda blomstren sjönko till jorden döda ned. Stoft blef den låga blomman i jordens modersarmar, och ack, den gudaborna, hon som till ljus och himmel sin hela tillit satte, – hon blef ett stoft också!

Hvad synes dig om sagan? Är icke ljugna himlars och drömda evigheters ljuft sköna morgonrodnad med dessa båda blommor i stoftet myllad ned?

 

1838.