Odödliga kyssar
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 7 April 1851. Dikten publicerades första gången i Fjäriln 1851 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
»Odödliga kyssar» hänför sig till de dikter där den erotiska kärleken förknippas med det ändlösa stjärnvalvet (jfr »Orions bälte» och »Vintergatan»). Idén om ljusstrålarnas försening på »tusen år», gör det möjligt för människan att betrakta sig själv. Genom denna perspektivering leker diktaren med föreställningen om människans odödlighet. »Rikens fall och flickors kyssar» likställs i detta perspektiv.
Versen är trokeisk, fyrtaktig och har rimflätningen AAXbCCXb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
5 förvetenhär möjligen: förmätet.
9 shavlensjalen.
19 cherubernede himmelska väktarna. Hos Topelius i mer obestämd betydelse: änglar.
20 ethernseter, här: osynligt ämne som tidigare ansågs fylla världsrymden.
Bibliografi
Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 16; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 156
Odödliga kyssar.
Kom en stund från balens hvimmel
Under nattens klara himmel,
Der sen tusen år millioner
Stjernor se till jorden än.
5Gå, som menskan går, förveten
Från en vals till evigheten!
Sen från evigheten skynda
Till din glada vals igen.
Darrar du? Slå kring dig shavlen.
10Det är frost i stjernesalen,
|196|Alltför hög är nattens himmel,
Kall odödlighetens hamn.
|36|Mellan den och lifvets timma
Ligger grafvens dystra dimma;
15Darrar du att spårlöst svinna,
Lik en våg i hafvets famn?
Darra ej, min bleka flicka!
Vet, från hvarje stjerna blicka
Ned cheruberne och samla
20Strålar ifrån etherns sal.
Tusen år behöfver strålen,
För att nå de fjerran målen
Och att spegla af för stjernan
Hvad han sett i jordens dal.
25Och så ila jordens öden
Bortom lifvets gräns och döden
Hän på strålars ljusa vingar
Ut i vida rymders blå.
Häfders skiften, här förglömda,
30Menskoverk, begrafna, gömda,
Rikens fall och flickors kyssar
Skönjas klart deruppe då.
|37|Kom, du väsen af sekunder,
Låt oss lifvets korta stunder
35Kyssa bort och le odödligt
Åt vår korta lefnads flykt!
Efter tusen år vi båda,
Andar då, från stjernan skåda
Rikens fall och samma kyssar
40Nyss jag på din läpp har tryckt.
1851.