Landskapen

Landskapen.

1 Jemte den nuvarande administrativa indelningen af landet består af ålder den historiska indelningen i landskaper eller provinser. Man finner här namn, som för nutiden sakna en praktisk betydelse, men som gått genom sex till sju århundraden och vid sig binda minnet ej blott af den svenska eröfringens landvinningar, utan, hvad som är vigtigare, af vissa den finska och svenska befolkningens områden, fordom skarpare begränsade än nu. Det är denna traditionela karakter, som ger landskapen en varaktigare betydelse, än nyare tiders vilkorliga indelningar, och som gör dem lämpligare att läggas till grund för nedanstående lokala skildringar.

2 Emellertid ha äfven landskapens gränser än vidgats, än hopträngts, och några ord blifva nödiga, för att urskilja hvad på olika tider med dem förståtts.

3 Finland, i svensk mening, innefattade vid eröfringens tid och länge derefter den sydvestliga del af landet, som ännu bär namn af Egentliga Finland. Då derföre år 1435 hela landet delades i tvenne lagsagor, innefattade Norrfinne lagsagan Wehmo, Wirmo och Masku härader samt, såsom bihang dertill, Åland, Satakunda jemte Öfra och Nedra Norrbotten (Österbotten), hvaremot till Söderfinne lagsaga räknades Piikkie och Haliko härader, jemte biländerna Nyland, Tavastland samt Vestra och Östra Karelen – d. ä. Savolaks (ursprungligen namnet på en karelsk socken) och dåvarande andelen af svenska Karelen. Gränsen mellan lagsagorna var således Aurajoki samt en linie, dragen ungefär i nordost som fortsättning af denna å. Tvåhundra år derefter har namnet Finland vidgat sig. Det omfattar nu äfven Satakunda, Nyland och Tavastland, men icke de öfriga landskapen, som synes deraf att Pehr Brahe år 1637 förordnas till General-Guvernör öfver »Finland, Åland, Österbotten och bägge Karelerna».konsekvensändrat/normaliserat Efterhand omslötos äfven dessa (och sist Åland) af det gemensama namnet, men först efter 1809 tages Finland i hela sin nuvarande omfattning. Kalevasångarne, de finska förvandterne i Archangelska guvernementet, utsträcka benämningen Suomenmaaspråk: finska äfven till deras land, till skilnad från hvilket de stundom kalla Storfurstendömet »Suomenniemi»språk: finska – Finska halfön i stor mening.

4 Med län förstod man fordom området kring slotten (»Slottslän»). De äldsta länen hafva derföre sitt namn af Åbo slott eller »hus», Tavastehus, Wiborgs slott och Kexholm, af hvilka, enligt Nöteborgska freden år 1323, de tre förstnämnda tillerkändes Sverige och det sistnämnda Nowgorod. Dessutom lågo under Kastelholm Åland, under Korsholm Österbotten. Vestra Nyland utgjorde från medlet af 15:de till medlet af 16:de seklet ett slottslän under Raseborg, hvaremot Östra Nyland, det s. k. Borgå län, sällan eller aldrig haft egen höfding, utan lydt under Tavastehus’, måhända stundom Wiborgs slott. Kring det år 1475 uppförda Nyslott uppstod Nyslotts län, som innefattade största delen af Savolaks, men sedan tidtals lydde under Wiborg, Uleåborgs län uppkom jemte det donerade Korsholm. Ännu 1607 föranledde slottsbyggnadenoriginal: slottsbygnaden i Kajana benämningen Kajaneborgs län, ehuru detta aldrig haft någon egen styresman.

5 Man ser häraf den civila styrelsens och förvaltningens samband med den militära. Efterhand skiljas de åt, och i samma mån blir länefördelningen mera oberoende af slotten. Man ser nu Björneborgs län för en tid äga särskild höfding. Tavastehus,|68|Raseborgs och Borgå län läggas under höfdingen i Åbo; det 1617 af Ryssland erhållna Kexholms län under Wiborg. 1634 sammanslås Åland med Åbo och Björneborgs län, som då till en tid, utom den ordinarie, får en Under-landshöfding. Österbotten, som vissa tider styrts af samma höfding som Vesterbotten, får sin skilda styresman i Uleåborg; Kemi lappmark intill elfven slås under Vesterbotten. Nu hör man omtalas ett Kymmenegårds län och Nyslotts län omfattar Ingermanland. Pehr Brahe 1640 finner en klyfning af länen nödvändig. De blifva nu 8. Af de fordna Raseborgs och Borgå län bildas ett Nylands län med residens i Helsingfors; Österbotten klyfves, i tvenne, med residenser i Korsholm och Uleåborg; Nyslotts län återställes. Denna fördelning rubbas snart.

6 Christinas donationer hade tagit den utsträckning, att hela provinser bortgåfvos åt enskilde, som öfver dem ägde full styrande rätt. Så många landshöfdingar funnos då med skäl umbärliga. Nyland slogs 1648 åter under Tavastehus, hela Österbotten förenades under en höfding i NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby, ja 1654 tillochmed under Vesterbottens landshöfding, som skulle taga Torneå till residens; hvarefter dock Wasa år 1674 blef säte för en höfding öfver hela Österbotten särskildt. 1658 slogos Nyslott och Kymmenegård under Wiborg och förblefvo så intill Nystadska freden 1721, då styrelsen öfver Wiborgs län förlades till Willmanstrand samt, efter dettas förlust 1743, till Lovisa. Sålunda utgjorde svenska andelen af Finland vid denna tid endast 4 län, nem|63|ligen Åbo och Björneborgs län med Åland, Nylands och Tavastehus län, Savolaks och Kymmenegårds län samt Österbottens län, och detta förhållande fortfor intill Gustaf III:s regering*)Det i lagboken (R. B. Cap. 25) såkallade Rautalampi län har aldrig haft egen styrelse, utan städse lydt under Tavastehus..

7 År 1773 uppstod af Savolaks och Kymmenegårds län tvenne, nemligen Kymmenegårds län med residens i Heinola samt Savolaks och Karelens län med residens i Kuopio. Österbottens län delades i Wasa och Uleåborgs. Den till Ryssland hörande andelen af det fordna Wiborgs län samt det gamla Kexholms län (utom Ingermanland), d. ä. hvad i en sednare tid fått namn af Gamla Finland, utgjorde i början ett s. k. Wiborgs Guvernement, derefter från 1784 till 1796 ett ståthållaredöme samt slutligen åter ett s. k. Finländskt Guvernement, hvilket, med förändradt namn af Wiborgs län, år 1812 införlifvades med Storfurstendömet. Finlands län voro då 7 intill den 1 Jan. 1832, då den Braheska fördelningen åter upplefde, med den förändring, att Nyslotts och Kexholms län nu blefvo ett S:t Michels och ett Kuopio län.

8 Mer än tjugu orter hafva sålunda gifvit namn åt län eller utgjort landshöfdingesäten. De antyda i sin mån tidsföljden för hvarje trakts bebyggande samt orternas relativa betydenhet hvar för sin trakt. Sålunda omtalas Österbottens kusttrakter i århundraden, innan man vet af något »Rautalampi län», något »Lill-Savolaks», något »Kajana län».konsekvensändrat/normaliserat I allmänhet äro de norra delarna af Finlands provinser en vida nyare bygd, än de södra. Så voro bevisligen de nordliga delarna af Tavastland, Satakunda, Savolaks, Karelen och hela det s. k. Kajana län ännu för tre århundraden tillbaka föga annat än ödemarker, besökta allenast för fiske och jagt af de sydligare boende. Spåren häraf igenfinnas i landskapens gränser. Tavasterne i vester försmådde ej att från sina bördiga trakter efterhand utflytta till mynningarna af Österbottens strömmar, medan Savolaksarne i öster än talrikare drogo sig norrut långs sjöstränderna. Exempelvis har det nämnda s. k. Rautalampi län, ehuru alltid räknadt till Tavastland, Savolaksisk befolkning.

9 Förhållanden som dessa äro dock undantag. Ofelbart ligga nationela olikheter till grund för landskapsfördelningen, på samma gång som äfven naturgränser varit härvid bestämmande. Det af Maanselkä och Bottenhafvet inneslutna Österbottniska låglandet har alltid räknats som en särskild provins, ehuruväl Kvæner, Tavaster och Svenskar täflat om dess bebyggande. Fordom nära beslägtade familjer af samma stam, flyttade till fjerran skilda boningsplatser, stängda från hvarandra genom vida ödemarker, bli snart för hvarandra främmande, och det dröjer länge, innan de, vid vexande beröring, åter vidkännas slägtskapen. Namnet Finland behöfde sex århundraden för att vexa utöfver sin ursprungliga gräns och omfatta hela landet, och ehuru det gällde endast för utlänningen, kan man utan fara för stort misstag anse sjelfva det inhemska Suomenmaaspråk: finska och folknamnet Suomalaisetspråk: finska ha lika långsamt vuxit ut till sin nuvarande betydelse. Innan Finnarne igenkände hvarandra som ett folk, gällde för dem endast stam- och provinsnamnen. Delarnas frändskap synes lättare att urskilja på längre afstånd, än på närmare. Savolaksaren inbegriper ganska riktigt Tavasten och den finska Nylänningen under det gemensama namnet Hämäläisetspråk: finska; men inbördes vidkännas ej desse sin slägtskap. Ännu mindre känner Nylänningen den nära stamförvandtskapen med inbyggaren i det Egentliga Fin|69|land och Satakunda, om han ock af dialekten kan ana, att de stå honom närmare än Savolaksarn och Karelarn. Inom Karelska stammens område är fallet enahanda. Savolaksarn vill ej heta Karelare, ehuru han härstammar från karelske nybyggare; ja icke ens alla Karelens invånare vidkännas det karelska namnet. I delningstraktaten mellan Sverige och Nowgorod af 1323 säges det sistnämnda till Sverige afstå de tre gislalagen Savolaks, Jääskis och Äyräpää. Det är äfven bekant, att invånarne i Jääskis och det derifrån lösbrutna S:t Andreæ ännu i dag kalla sig Jääskeläisetspråk: finska, utan att erkänna det gemensama namnet af Karelare. Äyräpää är åter påtagligen intet annat än yttersta vestra delen af det område, hvars östra, inom Ingermanland liggande del bebos af Äyrämöisetspråk: finska, hvilka åter i ethnografiskt hänseende bestämdt skilja sig från sina grannar Savokotspråk: finska, Vatjalaisetspråk: finska och Ingrikotspråk: finska. Det synes derföre, som skulle Savolaks, Jääskis och Äyräpää i nationelt hänseende stå till sin medelpunkt, Karelen, i samma förhållande, som Egentliga Finland, Nyland och Satakunda till sin medelpunkt, Tavastland, – och Österbotten bildar då för sig den tredje stora gruppen i den enhet af folk och land, hvilken först i nyaste tider kommit till medvetande af sig sjelf och nu arbetar uppå att knyta sig allt fastare samman genom literaturens och fosterlandskärlekens band.

10 Att, såsom här är meningen, först låta skildringens trådar knyta sig vid Egentliga Finland och Tavasternes stam, kan synas i det afseendet vara|64| en omvänd ordning, att den äldsta finska sagan öfverallt pekar tillbaka på Karelarne. Men utom det att Tavasterne äro tidigare i landet inflyttade, äga de för Finlands kultur en både äldre och härtills större betydelse, än den andra hufvudstammen. Det finska universitetets historia röjer detta på hvarje blad. Kort efter Åbo akademis stiftande år 1640 voro dess studentfördelningar eller s. k. nationer, likt sånggudinnorna, nio till antalet. Sex af dessa nio buro namn af svenska provinser; de öfriga voro: 1) Åbo stads invånare; 2) Norrfinnar och Sydfinnar (från Eg. Finland); 3) Ålänningar, Nylänningar och Österbottningar. Karelarne ha i denna fördelning intet namn, ehuru hela detta land, jemte Savolaks, då lydde under Sveriges spira. I början af 1700-taletoriginal: 1700 talet förändrades indelningen på ett sätt, som visar, huru antalet af svenska studenter minskades och af finska, äfven från de östra orterna, ökades. Bland de nio nationerna funnos dåmera endast tvenne svenska; de öfriga voro: 1) Åbobor; 2) Norrfinnar; 3) Sydfinnar; 4) Satakundenser; 5) Tavaster; 6) Österbottningar och 7) Wiburgenser, hvilka sistnämnde då och långt derefter omfattade både Karelare och Savolaksare. Således representerades Tavasterne af fem, men Österbottningar och Karelare af endast en nation hvardera. Vid seklets slut hade man endast en svensk nation och denna försvann slutligen år 1829. Norr- och Sydfinnar hade undertiden förenats, men deremot klyfdes Wiborgska nationen 1833 i tvenne, den Wiborgska och den Savolaks-Karelska. Österbottniska afdelningen, klufven 1837, återställdes 1845, och året derpå förenades Åbo-, Satakunda- och Norrfinne-afdelningarna till en gemensam, den Vestfinska, i följd hvaraf Tavasterne nu vid universitetet representeras af tre afdelningar: den Vestfinska, Nyländska och Tavastländska; Österbottningarne af en, samt Karelarne af tvenne: den Wiborgska och Savolaks-Karelska.

11 Bibeln och den andliga literaturen hafva betjenat sig af Tavasternes dialekt; lagboken och de få vetenskapliga skrifter finskan äger hafva riktat sig genom Österbottens språktillgångar; runorna hafva talat med Karelarens tunga. Alla de nationela grupperna hafva lemnat sina bidrag till fosterlandets kultur; men att ett småningom stadgadt skriftspråk alltmera binder dem alla samman, må gälla för ett bevis, att ingen provins numera kan ställa sina lokala intressen högre än det gemensama fosterlandets.