[3]

Nyåret 1855.

Det somnar bort, det gamla år,

Det slocknar likt en strimma

Af solen som i molnet går

Vid sena qvällens timma.

5Det är så trött af sorg och strid,

Och nu så somnar det i frid.

Och liksom dagen stiger fram

Ur mörka nattens sköte,

Så kommer hög och allvarsam

10Den nya tid till möte

Och ser oss skarpt i ögats blå

Och frågar om vi redo stå.

Ty ej till lek och myrtenkrans

Och ej till fredens fester,

15Men till den hårda vapendans

Han bjuder oss som gäster.

Du hjerta i den finska barm,

Han frågar om din håg är varm.

Och bister står han för vår syn,

20Ty fjerran blixtra svärden,

Och storm bebådar morgonskyn

För hela vida verlden.

Du fura uti Finlands mark,

Han frågar om din rot är stark.

25Men fast den gyllne freden flytt

Liksom ett regn om våren,

Och fast de slitas opp på nytt,

De redan läkta såren,

Skall ingen modlös klagan gå

30Från våra läppars lugn ändå.

Och fast den nya tid sin lag

Med nya eder svurit,

Vi kunna bära än i dag

Hvad våra fäder burit

35Och möta tidens frågor djerft

Med allt det fasta mod vi ärft.

Det är för samma land vi slåss,

På samma jord vi blöda,

Och samma Gud ser ned på oss,

40Och samma hjertan glöda.

Och mycket måste glömmas − men

Vårt fosterland vi minnas än.

Allsmäktige, hvars starka hand

Kan stormens banor länka

45Och ensam åt en verld i brand

Kan lugnet återskänka,

Om så Din helga vilja är,

Den gyllne freden oss beskär!

Men gifver Du oss strid och nöd

50I detta år af fara,

Var Du vår sköld, var Du vårt stöd

Och lär oss starka vara,

Att våra fäders arf alltså

Åt våra barn vi lemna må.