En Spökhistoria.

1 Severin fortfor, i det han kastade mera ved i den brinnande brasan:

2 Får jag vara uppriktig, så vill jag tillstå, att jag egentligen älskar allting i lifvet mest för kontrasternas skull. Jag kunde omöjligen trifvas i en verld af idel ljus eller en famn af idel kärlek. Allting för sig allena är idel flackhet; först genom sin motsats får det relief och sann skönhet. Ser jag en nyss igenfylld graf, tänker jag mig gerna en grön myrtenkrans, en doftande neglika eller ett lekande barn uppå den. Och ser jag en sol i purpur doppa sig sakta ned under midsommarhimmelen, då önskar jag mig ofta ett rätt svart åskmoln, för att förhöja dess glans. Man säger att det här i norden är så mörkt. Hur narraktigt! Ljus, när saknar jag det? Men mörkret får jag mången gång söka med lykta, och är ej i stånd att finna det.

3 Kära du, inföll moster Juliana, det vet jag bättre, som känner huru många marker ljus gå åt här på prestgården vecka ut och vecka in.

4 Fortsätt, min gosse, fortsätt! genmälte prosten från den svarta skinnstoppade länstolen. Han var nemligen en af dem som gerna höra ungt folk tala, allenast det sker utan öfvermod, af blotta hjertats fullhet och öfvertygelsens friska behof af yttranderätt.

5 Jag menar, fortfor Severin, att om moster ville byta hushåll med en Afrikan eller en Brasilianare, skulle året om gå mera talg inalles, än nu går hos oss. Ty vi ha, hvad icke han har, en sommar utan mörker, men icke derföre en vinter utan ljus. Det synes alltför besynnerligt att man stundom kan trifvas bättre i en kolmörk decemberqväll, än uti en odödelig junidag. Men det kommer sig deraf, att man här i denna årets mörkaste tid så ständigt har tillhands den vackra kontrasten af en sprakande brasa, en glimmande stjerna, ett fladdrande norrsken eller också blott den lilla täcka flamman af ett med omsorg putsadt ljus.

6 Alltför vackert och bra, min son! invände prosten. Och likväl är jag nästan viss uppå, att om man i sjelfva denna mörka tid erfar en trefnad, okänd under andra årets tider, så kommer det sig derutaf, att man nu är mera tillbakakastad på sig sjelf och sin husliga omgifning, hvarföre allt beror uppå de resurser man der finner. Märken, mina vänner, att ett rätt eget och förtroligt familjelif exsisterar blott i norden. Och hvarföre? emedan sydlänningen så ständigt är uppsluppen i sömmarna och så att säga utom sig – man vet att t. ex. Romarne i alla tider lefvat sin mesta tid på gatan – och hemmet gestaltar sig för hans ögon blott som matsal eller sängkammare. Vi deremot äro så illa tvungna ...

7 Men min bästa kusin ...

8 Men min bästa kusin Juliana, det är ett mycket kärt tvång, som jag alldeles icke ville vara af med, att så här af mörker och köld blifva hänvisad på en förtrolig krets kring en munter brasa ... Anders, bär in mera ved! ...konsekvensändrat/normaliserat jag ville blott säga att ordet hemma alldeles icke har någon motsvarighet i de sydländska språken, ty du vill väl icke att t. ex. zu Hause, eller au logisspråk: franska, eller i bästa fall chez soispråk: franska skola uttrycka vår husliga, trefna mening med detta ord.

9 Jag hade väl lust att be flickorna afgöra mellan farbror och mig, återtog Severin, såvida ej moster redan gjort slag i saken. Säg mig, Beate-Julie, hvad tror du, som ingenting tror?

10 Jag tror att man kan ha roligt alla tider på året i muntert sällskap af hyggliga karlar, med litet dans och mycket romaner, det må sedan vara sommar eller vinter.

11 Och du, Sofi?

12 Sofi såg upp med ett enda vackert ögonkast, men sedan såg hon strax åter ned, så att de långa blonda lockarna föllo som ett förhänge för hennes mjellfina kinder. Jag tror, sade hon tyst och nästan hviskande, att man den mörka och kulna tiden lefver ett annat lif, än under den varma och ljusa. Jag har någonstädes läst, att i samma mån vårt öga ser klart in i sinneverlden och allt det yttre fängslar våra tankar, i samma mån fördunklas själens blick inåt, och en förlåt faller för den inre verldens hela omätliga rymd. Men ju tätare ett mörker breder sig öfver alla föremål utom oss, så att de för oss äro som vore de icke till, desto mera ljusnar vår inre blick, vi försjunka tillbaka uti oss sjelfva, och mycket som vi förut ej varseblifvit, det stiger nu fram på själens dunkla grund, hemlighetsfullt, men lockande, mystiskt tjusande ...

13 Nå Gud bevare! utbrast moster Juliana, hvad kommer åt barnet? Hon talar ju som en prest!

14 Sofi har si så der haft liksom en liten släng af predikosjukan, alltsedan hon i somras hörde den der pietistpresten predika, inföll Beate-Julie litet spetsigt, men ändå icke alldeles så elakt som orden föllo. Ack himmel, om vi hade här en magnetisör! Jag slår vad att han blott behöfde peka på Sofi, för att på fläcken göra henne clairvoyante.

15 Har ingen fara! skrattade gamle prosten mildt och godt. Dansa du din verld igenom, Beate-Julie, om du det kan, och låt Sofi behålla sin inre verld. Tro mig, den verlden blir ändock till slut för oss alla den enda verkliga.

16 Severin steg upp, gick till Sofi, lutade sig fram öfver stolkarmen och sökte att se i hennes ögon, som hon nedslog allt ännu i tystnad. Tror du på andar, du? frågade han raskt och kort.

17 Sofi svarade icke alls.

18 Att du kan fråga! gäckade åter Beate-Julie. Hon tror på tomtegubbar och troll, på aningar, drömmar och syner, på elfvor, som dansa i månskenet, och på busen, som bullrar nattetid på mörka vindar. Hon tror på gastar i skogen, på spådom i kort och kaffe, på spindlars läkande kraft, på dödas ben insydda i örngottet, på halmstrån i kors, på hyfvelspån och hundars tjut, på påskkäringar och stulen ull, på rysningar som förebud och på långa bränder som fästmän i kakelugnen ...

19 Och se en så lång lång fästman! utropade lille Carl Fredrik, som spritade näfver af vedträden vid de andras fötter.

20 Sofi upplyftade sitt milda blonda hufvud och sade litet stucken, också hon, men utan all skärpa i tonen: jag tror hvarken på tomtegubbar, eller drömmar, eller de dödas ben, eller halmstrån, eller hundars tjut, eller något af det eländiga simpla skrock, som ofta ängslar dem som icke tro på något bättre. Jag tror tvärtom att den menniska är mycket olycklig, som ständigt går liksom vid en öppen graf och ständigt ofri plågas af ett sjukligt sinnes usla vidskepelser. Men jag tror detsamma som du tror, Beate-Julie, och som pappa tror, och som moster tror, och som Severin och Carl Fredrik och alla tro; jag tror på själens odödlighet och en annan verld, och det är allt.

21 Ah säg ut, jag vet det nog, du tror på spöken! Du gömmer i din lästa låda både andeskåderskan i Prevorst och Atterboms skildring af Swedenborg.

22 Jag tror att menniskans själ i döden icke försvinner i den allmänna stora verldsanden, utan förblifver en skild personlighet, som hon varit på jorden, med förmåga att glädjas eller lida, hoppas eller förtvifla, alltefter den riktning hennes väsen tagit under dess skola uti det jordiska. Jag tror att under vanliga förhållanden sinneverlden är stängd för de aflidnas blickar, likasom andeverlden för våra, och detta desto mera, ju mera en själ efter döden är rent andlig uti sitt väsende, så att hennes tyngdpunkt ligger i andeverldens centrum, som är Gud. Men jag tror också, att de flesta själar bortgå från jorden ofulländade, halfva och vacklande i sina inre riktningar samt icke kunna i döden fullständigt afkasta alla de vanor och intressen, som under lifvet upptagit deras mesta håg. Jag tror att dessa ännu icke kunnat fullkomligt lösgöra sig från jordens tyngdkraft, utan sväfva i ett mellantillstånd, som utgör en fortsatt skola för evigheten, tills denna uppslukar dem helt och hållet i mörker eller ljus ...

23 Skärselden, från hvilken man måste lösas med messor och aflat! retades ånyo Beate-Julie.

24 Sofi har rätt, anmärkte prosten, och jag är säker uppå att hon hemtat det der från någon förståndig bok, fast jag nu ej kan påminna mig hvilken. Läran om Hades eller mellanriket är fullkomligt grundad i den heliga skrift, ehuru detta ord i Luthers öfversättning blifvit återgifvet stundom med »graf». Härom skall jag vid något tillfälle läsa för er ur Martensens nya dogmatik, som jag erhöll för några veckor sedan med tungposten. Det är icke lärans fel, att katholikerne vanställt henne med orimliga öfverdrifter. Men fortfar, mitt barn, och låt ej skrämma dig af Beate-Julie, hon tar väl reson, också hon engång.

25 Om jag nu tror, fortfor Sofi lika sakta, nästan hviskande, om jag nu tror att en jordisktoriginal: jordisk sinnad ande äfven efter döden vidhänger sina förra vanor och lidelser och af dem beständigt drages tillbaka till den sinneverld, från hvars stängda portar han blifvit för alltid utjagad, så kan jag icke, tvärtemot så många säkra historiers vitnesbörd, förneka, att ju en sådan ande kan finna medel att på ett eller annat sätt komma i beröring med de lefvande. Sättet vågar jag ej afgöra, man må då antaga en nerf-ande, som utgör själens omklädnad, eller något annat. Så mycket är visst, att andeverlden icke ligger ofvan och utom, men fastmer uti och inom sinneverlden, och ingriper deri mer än mången tror. Och om allt spökeri och dylikt blifvit illa beryktadt under ett upplystare tidehvarf, så är det icke derföre att det i sig innebär idel bedrägeri och orimlighet, utan emedan ett det högsta och största ämne blifvit uppfattadt som det allra ömkligaste, som simpelt skrock, för hvilket man icke kan hysa annat än rättvist förakt.

26 Sofi uttalade dessa ord med höjdt hufvud och glödande kinder, som visade att hon talade hänförd af en stor öfvertygelse. Men moster Juliana slog gång efter gång af förundran ihop händerna och kunde icke fatta »hvad som kommit åt barnet».konsekvensändrat/normaliserat Derunder blinkade hon likväl betydelsefullt åt Beate-Julie, hvilket skulle betyda att här väl ändå kunde vara å färde en liten snäf af predikosjukan.

27 Prosten runkade på hufvudet. Han ville väl icke neka, att ju de mest vördnadsvärde af kyrkans fäder, såsom Luther och Melanchton, icke allenast obetingadt trodde på andars uppenbarelse, utan äfven sjelfva varit vittnen dertill; men han förmenade att slika ämnen vore farliga och onyttiga samt alldeles icke nödvändiga för en kristens tro. Utom dess kunde man icke utan språng i bevisningen från vissheten om själens odödlighet och läran om Hades komma till vissheten om andars fortfarande beröring med de lefvande.

28 Severin anmärkte härtill: man säger att Hegelska systemet haltar i öfvergången från natur till ande. Din lilla föreläsning, Sofi, är låghalt på samma ställe, men från ett motsatt håll, nemligen i öfvergången från ande till natur.

29 Beate-Julie inföll: jag förstår ingenting, det förstås, men jag tycker att hela andeläran är icke blott låghalt, utan rent af hoppar kråka.

30 Carl Fredrik tog detta som en fin invit och begynte af alla krafter att efterapa Beate-Julies andelära.

31 Sofi sade med vackert sagtmod: jag säger ju ingenting annat än hvad jag tror. Och jag tror att andars tillvaro likaså litet kan bevisas med blotta förnuftsgrunder, som Guds egen. Så fin är den öfversinnliga verlden bortom och inom jordlifvet, att den ständigt halkar undan oss, så snart vi söka att konstruera den med blotta förståndsreglor. Och likväl står dess visshet med outplånliga drag inskrifven i hvarje menniskohjerta, och det finns ingen fritänkare, som icke nödgats med våld undertrycka en inre röst, hvars stämma säger honom utan uppehåll att hvad han ej ser, det finnes dock. Och hvad vill Beate-Julie säga om alla dessa vittnesbörd från alla tider och åldrar, som tala om den omedelbara beröringen med en högre verld?

32 Ack kära du, berätta oss en spökhistorie! utropade den elaka systern och svängde om i en piruett på det stora salsgolfvet. Jag blir alltid vid så muntert lynne, när jag får höra något riktigt befängdt.

33 Berätta en spökhistorie, söta Sofi, berätta en spökhistorie! utropade i sin tur lille Carl Fredrik och spände på förhand upp både ögon och öron, som ville han se genom väggen och höra tomtegubbarna snarka i jordens innandöme.

34 Ja, sade Severin, jag vet icke hvad man kunde hitta på, som vore mera tidsenligt. Ty det är en känd sak, att den rätta och veritabla spöktiden infaller just den tid på året, der vi nu befinna oss, nemligen mellan advent och jul. Man säger ju att helt andra varelser bo på det från solen vända halfklotet af månen, än på det åtvända, och samma förhållande är det visst med jorden: jag menar att dessa väsenden mellan himmel och jord, om hvilka Hamlet talar, gerna uppehålla sig på nattsidan af jorden, således vid vintersolståndet helst uti vår nordiska luftkrets.

35 Sofi förblef ännu tyst, men moster Juliana vardt i hast betänklig till mods. Jag påminner mig nu, sade hon, att det var just vid adventstiden i min barndom för några och trettio år tillbaka, som här på prestgården tilldrog sig någonting, hvilket ingen den tiden var i stånd att förklara. Min salig far, kusin Forsbergs företrädare, hade nyss tillträdt pastoratet och gifte sig andra gången kort derefter med min styfmor. Brölloppet firades med en dåförtiden ovanlig ståt, så att icke allenast alla soknens herskaper jemte flera af de förnämste bönderne voro hitbjudne, utan också många utsoknes herrar med deras familjer, som stodo i något slags skyldskap eller bekantskap med min salig far. Deraf hände sig, att när man skulle gå till hvila efter supérn, som varade sent in på natten, var det nog trångt om sängställen för alla de många resande. Min styfmor hade redan förut gjort min far uppmärksam uppå att norra vindskammaren, som stod obebodd, väl kunde tjena till sofkammare för somliga af de unga; men min far ville icke höra talas derom, han hade en obegriplig afsky för den kammaren och gick aldrig dit.

36 Hm ja, jag känner det der, inföll prosten. Kusins salig far var litet skrockfull och påstod sig i sin ungdom, medan han var adjunkt här på prestgården, ha sett här en syn, ett ungt fruntimmer, om jag mins rätt.

37 Jo jag tackar, värre syn kunde man väl se nattetid, inföll Severin högljudt skrattande.

38 Beate-Julie nickade: Låt bara moster berätta!

39 Moster Juliana fortfor: Emellertid hade min salig stjufmor intet annat råd i trängseln, än att, min salig far ovetande, låta elda vindskammaren och bädda öfver golfvet en stor syskonsäng för sex unga flickor, som här placerades att hvila ut efter dansen. Och ganska riktigt, de stackars flickorna lade sig, trötta och varma som de voro, och somnade godt.

40 Och der sofva de än i dag? inföll Beate-Julie.

41 Håll din tunga i styr, näbbgädda! bannade prosten.

42 Moster Juliana fortfor: De kunde ha sofvit omkring en timma, då den ena efter den andra vaknade af en sakta klagande musik, som lät höra sig midt i kammaren och likasom helt nära öfver deras hufvuden. Det var stickmörkt, och himlen skall veta att flickorna icke voro väl till mods. Den ena ryckte den andra i klädningen och frågade: hör du något? Jo, svarade den andra; hör du också något? Och derunder fortfor musiken, likasom en sakta klang af cittra eller luta.

43 Nu upplyftade Sofi sitt blonda hufvud, vaknade ur sina tankar och begynte att uppmärksamt lyssna.

44 Denna musik, fortfor moster Juliana, hade något så obeskrifligt vemodigt, att de unga flickorna af rörelse nästan glömde sin häpnad. Emellertid vågade de icke på länge göra det minsta försök att upptäcka orsaken, innan slutligen en af flickorna, som hade sin plats närmast fönstret, satte sig upp, famlade med handen efter snöret till den fällda rullgardinen och uppdrog den. Derute sken halfmånen ganska klart; dess dager kastade nu sitt bleka sken öfver vindskammaren, och i samma ögonblick sågo alla de sex flickorna en gestalt ...

45 Se på Sofi och Carl Fredrik! hviskade Beate-Julie i Severins öra. Severin vände sitt hufvud ditåt och såg de båda syskonen nästan andlösa i afbidan på utgången.

46 ... en gestalt, som satt vid det gamla skrifbordet med en luta i handen. Dess utseende var likväl så blekt, dess konturer så obestämda, att ingen med visshet kunde beskrifva denna syn. Några påstodo sig hafva sett en ung flickas långa mjuka hår och fotsida klädning, andra åter voro öfvertygade att de sett bilden af en gosse i de första ynglingaåren, blek, lidande och med ett uttryck af smärta i de milda anletsdragen. Men knappt ett ögonblick dröjde synen för deras blickar. När månskenet föll in genom fönsterrutan, upplyftade vålnaden sitt hufvud och for med handen sakta öfver pannan; ännu följde en klagande ackord, derpå en suck, gestalten förtunnades, blef allt blekare, allt genomskinligare och flöt slutligen bort som en fin rök, tilldess konturerna alldeles försvunno i månskenet.

47 Moster Juliana tystnade och såg sig ej utan en viss vigtighet omkring, för att erfara hvilken verkan hennes berättelse gjort. Denna verkan var också ganska olika. Severin och Beate-Julie togo sig en polka kring salsgolfvet, lille Carl Fredrik satt med vidöppen mun och ögonen stirrande af förskräckelse, Sofi hade åter nedlutat hufvudet mellan händerna, och gamle prosten, som halfsof uti gungstolen, tog sig med en gäspning på ögonen, i det han likgiltigt yttrade: jo jo, jag mins den der barnsagan. Man sade ju att vålnaden var ingen annan än den af lungsot döde Studenten Nicolaus Raumannus, som för sjuttio eller åttatio år sedan sjöng sig till döds i parken vid sjön.

48 Sofi for opp. Nicolaus Raumannus, som sjöng sig till döds? Det har min far aldrig omtalat.

49 Kära barn, hvem hinner tänka på alla gamla historier? Denna prestgård bygdes år 1770 af en bland mina företrädare vid namn Andreas Salovius. Jemte många andra meriter hade salig Salovius också en vacker dotter, som till på köpet var mycket musikalisk och spelade klavecin, som på den tiden var högst sällsynt. Fadren var rik och hade haft henne i pension i Stockholm, men när den unga mamsellen vid sexton års ålder återkom till prestgården, ville landtlifvet icke mera smaka henne. Isynnerhet saknade hon musik. Fadren, som sjelf var litet svag för tonkonsten, hittade då på att som informator i huset hitförskrifva en mycket ung och fattig student vid namn Raumannus, som spelade luta. Gossen kom ganska riktigt, men han hade icke varit två månader i huset, innan flickan och han hade förälskat sig i hvarandra.

50 Hvilken vacker roman! utropade Beate-Julie.

51 Ja, upprepade prosten likgiltigt, det var en roman af det vanliga ömma slaget. När salig Salovius märkte hvartill musicerandet ledde, förbjöd han det tvärt. Då afstadnade väl musiken hemma i huset, men uti parkerna och vid sjöstranden hörde man desto oftare lutans toner, hvar gång qvällen var månljus och varm. Slutligen förlorade Salovius tålamodet och gifte bort sin dotter, ty den tiden var det icke värdt för flickorna att göra sura miner, när pappa sade: min vilja är att du tager N. N. till din äkta man, och dermed punctum. Begriper ni det, barn?

52 Ja, söta far. Och dermed punctum.

53 Men hur gick det då med den stackars Raumannus?

54 Stackars gosse, ja det var sannt, han blef tokig,original: tokig på sistone si så der litet kollrig, och gick och spelade sin luta för berg och skogar, tilldess han en frostig novembermorgon fanns död i parken. Och sedan gick om honom hvarjehanda dumt prat i svang, såsom att han spökade än här, än der, och att man stundom hörde hans luta på sådana ställen, der skuggan föll tätast i månskenet. Snick snack, hvad är det värdt att nöta tiden dermed!

55 Säg icke det, min far! utropade hastigt och lifligt den hittills tysta Sofi. Jag har hört honom, jag.

56 Hvem är det du har hört?

57 Raumannus. Jag har hört hans luta många gånger, och sednast i går.

58 Kära barn, hvad har du nu åter fått i ditt lilla hufvud? Måste jag nödvändigt neka dig att läsa dina andeskåderskor, på det att du ej till slut må sjelf bli en dylik?

59 Goda, bästa pappa ...

60 Icke ett ord mer om det der. Lofvar du mig det?

61 Jag lofvar det.

62 Brasan var emellertid utbrunnen, och man samlades kring thébordet. Då hviskade Beate-Julie hemlighetsfullt till Sofi: hvar har du hört honom?

63 Nu sednast i norra vindskammaren.

64 Så vill jag sofva der i natt.

65 Du ... som icke tror på hela andeverlden?

66 Just derföre, ser du, så vill jag bevisa dig, att alla dina och mosters spökhistorier äro bara bedrägeri och inbillning. Det är afgjordt. Jag låter bädda åt mig i natt i norra vindskammaren.

67 Utförde Beate-Julie sitt tappra beslut?

68 Ännu samma qväll, såsom hon hotat. Ett blidt öde hade fogat, att väderleken var ganska mild, så att det för lif och helsa ingen fara medförde att tillbringa en natt i den oeldade kammaren. Men luften derinne var unken och instängd, emedan rummet, som nu begagnades till klädkammare, icke varit på länge bebodt.

69 Beate-Julie hade utbredt en madrass på golfvet och lade sig halfklädd. Vid hennes sida stod en pall och på pallen en svagt lysande lampa. Ett sådant sken är mera gynnande för spöken, än sjelfva mörkret. Allt sväfvar deri, alla konturer af föremålen förlora sin bestämdhet, upplösas, blandas, öfvergå i hvarandra och formera alla de gestalter inbillningen behagar framkalla. Läsarinna, om du är det minsta mörkrädd, gör icke som Beate-Julie!original: BeateJulie! Släck lampan, låt mörkret svalla öfver ditt hufvud, som sjön öfver dykaren, och tänk på – din vän!

70 Beate-Julie var icke det minsta rädd, när hon lade sig. Hon beslöt att sofva som en rådman i rätten. Hon slöt ögonen till och höll dem stadigt slutna minst tio minuter. Hon tänkte på baler och studenter, på cottillon och förlofningsring. Det gick förträffligt. Hon smålog för sig sjelf, och den som sett henne, skulle ha sagt att hon var vacker som ett eldsken i natten.

71 Nu kom öfver henne den behagliga domning, som föregår en frisk sömn, när man är ung och trött, och hvilken gåtan kallar »sötare än sött». Alla ljufva minnen, alla täcka drömmar skämtade för hennes inre öga, men icke mildt och godt, som känslan framqväller ur hjertats djup, utan ystert och lätt, som en flyktig vind öfver rosor och konvaljer. Beate-Julie tyckte sig vara på en lysande bal, den mest tjusande, den mest dyrkade skönheten af alla. Hon fördes omkring som uti en hvirfvel, än framåt i galoppaden, än cirkelrundt uti valsen; hon gick icke mer, hon sväfvade, hon flög, hon andades knappt ... allt snabbare blef musikens takt, allt vildare tonernas brus ... hon såg icke mer, hon hörde icke mer, men hon kände sitt väsen upplösas och skingras som en rök i stormen.

72 Den som hört Don Juan eller Zampa, kan göra sig en föreställning om den skiftning, hvilken nu föregick i de stormiga vyerna af Beate-Julies inre verld. I det vildaste tumlet, den yraste glädjen kom plötsligt ett qvalm, oförklarligt, hemlighetsfullt, hotande. Matt flämtade ljusen i kronorna, skenet ur hundrade quinquetter tog färg och gick öfver från hvitt till gult, från gult till mörkrödt, från mörkrödt ända in i violett ... en fin, tryckande rök förtyngde salongernas heta luft ... hon kunde icke mera andas, den arma dårade flickan, hon dignade i en dvala, under hvilken hjertat hade upphört att slå, ögat var slutet och örat endast stundom uppfångade en förvirrad ton af bristande strängars hesa skorrande ...

73 Plötsligt sken en blixt, som lik den elektriska gnistan genomilade Beate-Julies hela varelse. I ett nu försvann äfven det sista af dessa gycklande intryck, som nyss kringförde henne i dansens hvirflar, och blott en enda känsla återstod, känslan af en vanmakt så djup, så förlorad och hopplös, att ingenting kunde jemföras med en så gränslös öfvergifvenhet. Den skeppsbrutne, ensam på en planka i hafvet och natten, har dock plankan ännu, och samma våg, som kan uppsluka honom, kan äfven föra honom till räddningens strand. Beate-Julie hade intet, intet annat än det oförstörbara, tysta medvetandet af sig sjelf, hvilket småningom återkom, och ju klarare hon begrep att det var hon, desto förfärligare syntes henne ensamheten, mörkret, tystnaden. Hon samlade alla sin själs krafter, för att komma ut ur denna förtrollning; hon riktade all sin tanke, all sin vilja med den mest spända energi åt ett enda mål, hennes hem, hennes far, hennes syskon, som ville hon af dem begära räddning och hjelp ...

74 Och då stod hon med ens midt i deras krets. Det var framför brasan i skymningen. De hade just talat om henne, hon hörde den lille brodren säga: »är det sannt, pappa, att Beate-Julie svimmade under en vals, och när man ville väcka henne, var hon död?»

75 Dessa ord, dem hon mera kände än hörde, lyste med ens genom hennes medvetande som blixten lyser öfver branterna af ett okändt förfärligt djup. Hon begrep nu att hon var död, och hela hennes väsende sammanpressades i en suck så djup, så innerlig, att den måste hafva genombrutit andeverldens ogenomträngliga mur, ty i samma ögonblick sågo sig alla i rummet om, men ingen blef henne varse, förutom den blonda Sofi, hvars kinder hastigt hvitnade mera än snön. I detsamma var äfven Beate-Julies själskraft uttömd; hon kände att hon försvann tillbaka i sin öfvergifvenhet och i känslan af sin obeskrifliga vanmakts enslighet ...

76 Då tog henne någon i handen ...

77 Beate-Julie satte sig upp i bädden och for med handen öfver sin panna. Hon låg ännu qvar i vindskammaren; lampan kastade sitt förvillande sken öfver den stora hvitmenade kakelugnen och de många brokiga klädningarna, som voro upphängda på knaggar långs väggarna. Jag drack i går aftons för starkt thé, sade hon till sig sjelf, derföre drömmer jag illa. Hu, det förekom mig som vore jag död och ginge omkring och spökade. Hvarföre skulle jag också ligga på venstra sidan?

78 Beate-Julie vände sig om och försökte åter att sofva. Men det lyckades henne icke rätt att stänga för sin uppjagade inbillning sinneverldens portar. Ju mera hon tillslöt ögonen, desto finare uppfattade hennes hörsel det minsta ljud. Än gnisslade en halfstängd lucka dernere i källarmuren; än tjöt en varg i skogen på andra sidan om sjön; än sprang en råtta med qvickt trippande öfver vindsgolfvet utanför kammardörren. Slutligen begynte det blåsa derute; den unga flickan hörde tydligt vindens sus öfver de höga granarna i parken.

79 Detta sus blef småningom starkare och liknade det aflägsna dånet af en mäktig fors. Det nalkades allt närmare och närmare; slutligen förekom det Beate-Julie, som hade sjön svämmat öfver sina bräddar och hela huset var omgifvet af brusande vågor. Denna föreställning blef så tydlig, att hon steg upp, för att se. Hon sköt undan gardinen, men såg ingenting, ty ett mörkt moln hade farit öfver månen. Hon lade sig ånyo.

80 Brusandet fortfor och begynte nu att blandas med toner. Man förnam en sakta musik, likasom droppvis fallande deruti; ljufliga strängars sväfvande ljud, likt källans sötma midt uti den bittra sältan af ett omätligt haf. För tredje gången satte Beate-Julie sig upp och lyssnade. Det var icke möjligt att hon drömde; hon hörde dessa toner så tydligt, som man hör en ensam talltrast om sommarnatten, när allt är tyst i skogarna.

81 Beate-Julie drog upp gardinen och såg sig skyggt omkring. I detta ögonblick vacklade hennes stolta säkerhet. Men hon bemannade sig. Hon fattade lampan och undersökte hvarje vrå, vek undan klädningarna, lyste bakom kakelugnen och ut på vinden, om tilläfventyrs Severin velat sätta hennes ståndaktighet på prof. Men hon upptäckte intet, icke det ringaste.

82 Nu beslöt hon inom sig, att allt detta måste vara inbillning. Hon lade sig ånyo. Hon hörde vägguret dernere i kökskammaren slå half fyra på morgonen.

83 Men tonerna fortforo. Man kunde nu tydligt urskilja det sakta knäppandet på strängar; ingen bestämd melodi, men en musik, hvilken ej hade form, blott välljud. Blommornas doft har icke heller form, blott vällukt.

84 Ju längre Beate-Julie lyssnade till dessa underbart vackra toner, desto mera vacklade hennes håg och desto klarare framträdde för henne bilden af den längesedan döde studenten Nicolaus Raumannus, den bleka gossen, nästan ett|6| barn, som hade i denna samma kammare och denna samma nejd utandats i toner sin kärlek och sitt lif. Hon tyckte sig se honom så lidande, så vek, så öfvergifven, med dödens blekhet i anletsdragen och ögats genomskinliga glans så svärmiskt skön. Hon hade honom framför sig, han såg på henne, hon såg på honom, hon kände sig på en gång rörd och rysande till mods. Och likväl visste hon tydligt, att hon icke såg honom såsom man ser med ögats ljus; hans väsende var en ton, och hon uppfattade honom i den, hon hörde honom icke, men hon kände honom. Hon var nu fullkomligt vaken, och likväl drömde hon.

85 Så stod Beate-Julie stum, orörlig och lyssnande länge, intill dess tonerna slutligen mattades af och begynte att ånyo falla droppvis i bruset af stormen med längre och längre mellanskof ... Slutligen upphörde de alldeles ... hon kunde icke mera skilja dem från suset i skogen och vågsvallet af den nära sjön, men hon kände ännu att ett andeväsende stod i hennes närhet, osynligt, men visst, stumt, men förnimbart, formlöst, hemlighetsfullt ...

86 Nu begynte den unga flickan känna sig underlig till mods, inom henne kämpade fruktan, som bjöd henne att hasta bort från detta misstänkta rum, och stoltheten, som manade henne att triumfera öfver systerns spöktro genom att stadna qvar till dager. Då hördes steg i trappan, som ledde till vinden. Beate-Julie lyssnade på stegen med en känsla, som liknade häpnad. Hon tviflade knappast mer, att det ju var den döde Raumannus, som nu personligen kom att besöka sin fordna studerkammare. Att fly var omöjligt, såframt hon ej ville gå spöket till mötes, eller hoppa ut genom vindsfönstret. Men till den grad fick förskräckelsen makt öfver den nyss så modiga flickan, att hon i sin lätta nattdrägt öppnade fönstret, icke just för att hoppa ned, men för att söka undkomma utför den stora stegen, hvilken icke långt från fönstret ledde från gården upp till byggningstaket.

87 I denna ställning, med ena foten på fönsterbrädet, den andra utom, venstra armen hårdt lindad om tvärposten och den högra famlande i mörkret efter stegen, stod Beate-Julie, när dörren öppnades och in trädde med lykta i handen – den blonda och bleka andeskåderskan Sofi.

88 Luftdraget mellan fönster och dörr släckte Beate-Julies lampa, men de båda systrarna hade redan igenkännt hvarandra. Beate-Julie var med ett språng ned från fönstret och i sin systers armar. Kom, sade hon häftigt och darrande, kom låt oss på ögonblicket lemna detta otäcka rum!

89 Hvad fattas dig? Du darrar ju som ett asplöf.

90 Kom bara, kom! Här är så kallt.

91 Detta hade sin riktighet. Beate-Julies lätta drägt var icke beräknad för den fuktiga kylan af en decembernatt. De båda systrarna gingo tigande ned öfver vinden vid lyktans sken och uppnådde obemärkta deras gemensama sängkammare på nedra botten. Klockan var mellan fyra och fem på morgonen.

92 Nu begärde Sofi en förklaring. Ingen blund, sade hon, hade kommit i hennes ögon, innan hon förvissat sig om systerns öde. Har du hört honom? tillade hon med naiv nyfikenhet.

93 Beate-Julie var både ond och förlägen. Jag är en toka, och du med, sade hon förtretad. Låt oss nu sofva, jag är mycket sömnig.

94 Du har då hört honom, efter du ej kunnat sofva?

95 Beate-Julie svarade ej, hon tillslöt sina ögon och försökte att sofva, men förgäfves. Kaffet, som inbars klockan sju på morgonen, fann de båda systrarna klarvakna, men tigande. Beate-Julie hade ingenting förtrott.

96 Om en stund kom lilla Carl Fredrik inspringande med stor förnöjelse. Har ni hört, sade han, att min eolsharpa spelat hela natten igenom?

97 Din eolsharpa? Hvad pratar du?

98 Vet ni inte det? min eolsharpa, som Antti och jag spände upp mellan skorstenarna i förra veckan, den dagen ni voro resta till Saarenkoski. I natt har det blåst duktigt och Antti har hört den spela.

99 Systrarna sågo på hvarandra. Hvar har du lärt dig att göra en eolsharpa?

100 Hvad ni är dumma, det står ju i min bok om naturunder och märkvärdigheter. När ni var borta, gick jag och sökte i lådorna, och der fann jag en hel hop gamla klaversträngar i rullar. Nu ska’ vi göra en eolsharpa, sad’ jag åt Antti; vi skulle väl roa oss med något. Och så spände vi opp strängarna. Men alltsedan har det ej blåst så präktigt som i natt.

101 Begriper du nu? nickade Beate-Julie åt systern.

102 Hvad då? sade Sofi oskyldigt.

103 Att eolsharpan ingenstädes hörs så tydligt, som i norra vindskammarn, som ligger närmast den och är utan dubbla fönster.

104 Det förstår jag nog. Men hvad sedan?

105 Hvad sedan? ...konsekvensändrat/normaliserat Ut med dig, Carl Fredrik! ...konsekvensändrat/normaliserat Hvad sedan? Jo att der har du hela spökeriet.

106 Sofi smålog såsom den, hvars öfvertygelse är omöjlig att rubba. Jag vet ännu ingen andeuppenbarelse, sade hon lugnt, hvilken man ej sökt förklara på naturligt sätt, och mången gång har man skenbart lyckats, såsom du nu gjort. Men tro mig, Beate-Julie, saker som dessa måste bevisas genom en inre visshet; på yttre väg är det omöjligt. När jag i natt kom till dig i kammaren, var du blek af förskräckelse, du darrade, du ville springa ut genom fönstret ...

107 För det att jag var enfaldig nog att ...

108 För det att du ett ögonblick tvangs att lyssna till den inre rösten, som sade, att nära dig stod ett väsende som du icke såg. Du som icke tror på andar, hvarföre sade du icke till dig sjelf: bagatell, den der musiken är dock till slut helt naturlig?

109 Skall man då tro på alla dumma inbillningar?

110 Nej, men man skall pröfva dem. Den inre rösten ljuger icke. Mången gång hör och ser jag saker, som synas oförklarliga, och dock är jag alldeles likgiltig. Det kommer deraf att jag då träffat på något, som upplöser sig i en ren tillfällighet. En annan gång händer det, att en lätt förklarlig sak gör på mig ett intryck, som vore deri något högre förborgadt. Då vet jag att bakom det skenbart tillfälliga döljer sig en för det sinnliga ögat beslöjad verklighet.

111 Du tror då att den döde Raumannus var der?

112 Jag tror det icke, jag vet det. Men frågar du mig hvaraf jag vet det, så kan jag blott svara dig: emedan rösten inom mig säger att så är.

113 Du är en qväkerska.

114 Det är väl möjligt.

115 Får man stiga in? hördes i dörren Severins röst. Nå hur ha flickorna sofvit efter de fasliga spökhistorierna?

116 Mycket väl, min herre!

117 Och ingenting sett? ingenting hört?

118 Alldeles ingenting.

119 Beklagar rätt mycket. Jag har drömt något, jag.

120 Hvad då, om man får fråga?

121 Jo att man vid universitetet inrättat en ny profession för spökvetenskapen och att Sofi blifvit professorska.

122 Då får du repuls i examen, skrattade Sofi.

123 Och jag blir rent af relegerad, inföll Beate-Julie.