Drottning Sofia Magdalenas örhängen.

1 En vacker sommardag år 1778 – det var den 22 Juli, Magdalenadagen – susade morgonvinden behagligt i ekar och lindar, som bredde sin svala skugga öfver Drottningholms trädgård. Att döma af solens höjd, var det ännu ganska tidigt på morgonen, åtminstone tidigt för hofvets vanor. Klockan kunde knappt vara mer än sju. Fågelqvittret i parken, kaskadernas stilla sorl, surrandet af humlor och bin, i förening med kaprifoliehäckarnes dofter, allt hade någonting landtligt vackert och oskuldsfullt, någonting idylliskt tjusande, sådant man den tiden älskade att skildra i ömma herdeqväden såsom motsats till stadslifvets tvång och konstlade nöjen. Hvilken skada, att man ej mellan ekarnas knotiga stammar varseblef någon Damon och Chloë, ledande finulliga lamm i ljusröda sidenband; idyllen hade då varit fullkomlig och kanske gått till efterverlden i några lekande rim af Creutz eller Oxenstjerna, Leopold eller Bellman.

2 Herdinnorna läto emellertid icke länge vänta på sig. Borta i parken, vid en liten intagande paviljong, ej långt från det ryktbara Kina, sågos mellan löfven tvenne unga flickor i ett slags tyrolerdrägt, rödt, svart och hvitt, med korta klädningar, under hvilkas silfverkantade fållar framskymtade randiga silkesstrumpor och skor med röda bandrosor och röda klackar. Drägterna läto ana någon kostymering enkom för dagen, enkom för Drottningholm, och den, som tillät sig att närmare mönstra de svarta, tätt åtsittande spenserna med deras guldsniljor och derifrån lyftade blicken upp till de blomstrande kinderna, som till hälften beskuggades af breda schäferhattar, igenkände utan svårighet tvenne af drottningens hofdamer, den tjugoåriga fröken Marianne och den sextonåriga fröken Louise. De tycktes roa sig så landtligt som möjligt: den ena hoppade med en sädesärlas lätta fjät mellan träd och buskar, medan den andra sysslade vid en kulle, der man vid roten af en ek såg en lätt rök uppstiga.

3 Här var något å färde, som tycktes göra de unga damerna både nöje och bryderi. Några tegelstenar, lagda löst på hvarandra, bildade en improviserad eldstad, i hvilken fint klufven torrved muntert sprakade. Ett smärt brandjern af messing stod prisgifvet åt lågornas skämt, och ofvanpå detta porlade en blankskurad kaffepanna. En kammarjungfru, utstyrd i en kokett bindmössa, snibblif och storrosigt förkläde, aftorkade sorgfälligt dammet af tre eller fyra par äkta kinesiska mandarinkoppar, hvilka hon derefter ställde på en silfverbricka af utsökt ciseleradt arbete. En liten korg af silfver och kokosnöt, innehållande färska semlor, en silfversockerask och en till brädden fylld gräddsnäcka af samma metall fulländade den aptitliga anblicken af dessa landtliga morgonsysslor.

4 »Nej, se, Marianne, huru besynnerligt skuggorna falla der borta!» utropade den ena af de unga fröknarna glädtigt, i det hon kisade med de små bruna ögonen och förde till sina friska läppar ett nyss plockadt smultron. »konsekvensändrat/normaliseratAldrig har jag sett Drottningholm så champêtert. Hvilket gudomligt infall af hennes majestät att stiga upp klockan sex på morgonen!»konsekvensändrat/normaliserat

5 »Madame har sina kapriser och är nu i den situation, att ingenting nekas henne», svarade den andra unga damen med en lätt kastning af det vackra blonda hufvudet, i det att hon med sin solfjäder bortfläktade röken, som luftdraget förde emot dem från eldstaden. »konsekvensändrat/normaliseratDet är i dag drottningens namnsdag och ... hör! Saluten börjar!»

6 Marken begynte verkligen darra af kanonernas dån, som borta vid Skeppsholmen förkunnade för Sverges hufvudstad den kungliga namnsdagen.

7 »Stackars drottning!» återtog fröken Marianne efter en paus. »Hon förföljes ända hit af sin kunglighets börda. Och likväl har madame, som ersättning för den tråkiga couren frampå förmiddagen, förbehållit sig att disponera morgonen efter eget behag. Madame har sina vanor från hofvet i Köpenhamn, der man i hennes barndom gick till sängs klockan 9 om qvällarna och stod upp klockan 5 på morgnarna. Derföre drack hon de första åren sitt morgonchokolade ungefär vid samma tid, när kungen, hennes gemål, gick till hvila ...»

8 »Marianne, hvilken olycka!»

9 »Hvad befalls?»

10 »Kaffet kokar öfver!»

11 »Du skriker ju, som om arsenalen sprungit i luften ...konsekvensändrat/normaliserat Men sedan fick madame ett riktigare begrepp om dagordningen vid ett hof, och nu säges det, att rikets förhoppningar skola förverkligas.»

12 »Är det sant, att enkedrottningen behandlar sin svärdotter – hur skall jag uttrycka mig? – som en skolflicka?»

13 »Min söta Louise, jag bör förlåta ditt pruderie, ty du har ej varit mer än tre veckor vid hofvet, men jag, som haft den lyckan att utbilda mina talanger i nära två år och således bör hafva lagt af att rodna, jag har verkligen någon rätt att fullända din uppfostran. Enkedrottningen är en karl.»

14 »En karl?»

15 »Ja visst, alla karlar äro despoter, och hennes majestät drottning Lovisa Ulrika liknar sin bror, le grand Frédericspråk: franska, till och med i hans smak för käppen. Du hörde ju nyss hvilken namnsdagsgåfva hon skickat madame?»

16 »Ett par sköna briljantörhängen. Det var ju rätt aimabelt af enkedrottningen.»

17 »Otroligt! När madame lät väcka sig i dag klockan sex, fann hon briljanterna på toaletten, jemte en artig biljett från sin höga svärmor, som uttrycker sin förhoppning, att örhängena skola förbättra madames hörsel.»

18 »Hvad vill det säga?»

19 »Ingenting särdeles. Det lär vara något slags infattning af bernsten, som man påstår är bra för hörseln.»

20 »Är det möjligt, att drottningen hör illa? Det har jag aldrig märkt.»

21 »Du är ett godt barn, min söta Louise, du tar allt efter orden och begriper ej, att vi hafva svenska synålar, hvassare än de engelska. Kanske har du likväl hört, att hos enkedrottningen talar man alltid illa om drottningen, och naturligtvis hålla vi hos drottningen ej alltid loftal om enkedrottningen. Hennes majestät vår allernådigsta drottning behöfver således ’konsekvensändrat/normaliseratförbättra sin hörsel’konsekvensändrat/normaliserat.»konsekvensändrat/normaliserat

22 »Men det är ju infamt, det der!»

23 »Åh, du skall höra, hvilka förskräckliga rykten man har spridt ut om vår fromma och älskvärda drottning! Hennes vänner borde önska, att hon vore döf som vår gamle hofmarskalk, men hennes fiender önska motsatsen, helst i nuvarande situation, och se der, hvarför man skickar henne ett par örhängen, som skola förbättra hörseln.»

24 »Men i hvilken tid lefva vi! Kan en sådan elakhet vara möjlig?»

25 »Ja, hvad skola vi göra? Karlarne duellera på värja och fruntimmerna på synålar. Det der är ett af de små vänskapsbevis, som ett gammalt hof skickar ett nytt. Madame förstod det i ögonblicket och rodnade ända till örsnibben; – hon kan ännu rodna! Men afsigten var vunnen: hennes namnsdag och hennes landtliga nöje på Drottningholm, dit hon dragit sig undan, för att få lefva några veckor i lugn, voro förgiftade med två ord.»

26 »Du vet då allt, Marianne! Det är knappt en timma, sedan skandalen passerat, och du känner redan alla detaljer.»

27 »Jag har också förbättrat min hörsel. Men du vet kanske ej ens, hvarför vi koka kaffe härute?»

28 »För det att det är en vacker morgon; för det att det är hennes majestäts namnsdag och för att små idyller äro på modet.»

29 »Mycket sant. Men hvarför skulle allt vara så tidigt? Hvarföre veta kammarfruarna ingenting om allt detta? Hvarför vill drottningen dricka sitt kaffe ensam i paviljongen, och hvarför smyger sig gamle Zetterberg der bakom hagtornshäcken? Anar du ingenting?»

30 »Icke det minsta. Hvad kan det vara?»

31 »Du är likväl nyfiken; jag har hopp om din uppfostran. Nå väl, jag vill anförtro dig en vigtig hemlighet. Kan du tiga?»

32 »Som du sjelf.»

33 »Det är tillräckligt: tag mig till modell. Vid detta hof lefver man i en luft af hemligheter. Konungen, enkedrottningen, prinsarne och prinsessan, alla ända ned till statsfruar, kammarfruar, hoffröknar, kammarherrar, kammarjunkare, hofmästare, kabinettskurirer, mästerkockar och kökspigor, hafva sina intriger; hvarföre skulle ej drottningen också hafva sin? Kort sagdt, hennes majestät har ett rendez-vous, och trädgårdsmästaren är med om komplotten.»

34 »Drottningen, säger du?»

35 »Behöfver du också förbättra din hörsel? Ja visst, drottningen har ett rendez-vous, och om det icke just hedrar hennes förstånd, så bör det åtminstone ej kasta en skugga på hennes hjerta. Madame är en god kristen, hvilket är mer än man kan säga om alla vid hennes hof; men det hindrar henne ej att vara en smula vidskeplig, när det gäller att få veta ett kommande kungabarns öde. Redan på dess kön beror ofantligt mycket, och dess framtida öden sammanhänga med hela rikets. Således göra både politiken och moderskärleken en svaghet förlåtlig. Med ett ord: drottningen låter spå sig.»

36 »Nej, hvad säger du!»

37 »Hennes majestät har ibland under sina promenader i parken nedlåtit sig att konversera med trädgårdsmästaren Zetterberg, som varit mycket i Finland och der gjort bekantskap med en hundraårig Sibylla i Wiborg eller Carleby någonstädes i Tavastland. Den gamle token har så länge pratat sina barnsagor om Kjerullan eller Kjerultan, hvad hon må heta, till dess att hennes majestät slutligen blef nyfiken och lät efterskicka ifrågavarande person, som lärer af någon annan hafva blifvit efterskickad till Stockholm och talar ett språk, som kan skrämma en hel akademi på flykten. Kjerultan väntar nu på audiens i paviljongen: – se der orsaken, hvarföre drottningen låtit väcka sig så tidigt, hvarför ingen af kammarfruarna fått veta deraf och hvarför vi koka kaffe här ute, ty utan kaffe kan ingen läsa i framtiden.»

38 »Du har då verkligen reda på allt! Men då duger icke vårt kaffe, ty det finska kaffet säges vara så tjockt, att man klipper af det med ullsaxen.»

39 »Tst! Drottningen kommer. Förråd ej att vi veta något. Äfven de bästa menniskor tycka ej om att ertappas vid någon hemlig svaghet.»

40 De båda unga flickorna sågos nu i en hast utjemna vecken på deras klädningar (ty drottningen var mycket ordningsälskande) samt bortplocka qvistar och blad, som hängt sig vid deras fållar, hvarefter de tycktes helt och hållet upptagna af deras omsorg om kaffepannan.

41 Drottningen närmade sig ensam och med långsamma steg, på något afstånd följd af en kammartjenare, som bar hennes schal. Sofia Magdalena var känd för sin yppiga vext och sin värdiga, något styfva och tillbakadragna hållning: någon skönhet var hon egentligen icke. Förgäfves sökte man i hennes blyga, nu något bleka drag det lif och det snille, som man skulle hafva väntat hos Gustaf III:s maka. Deremot fanns der ett sådant uttryck af djup själsgodhet, de ljusblå ögonen lifvades af en så mild värme, hyn var så hvit, tänderna så vackra, det blonda håret så mjukt och så rikt, när det ej vanställdes af tidens konstlade frisyr, att Sofia Magdalena i alla fall kunde göra anspråk på utmärkta qvinliga behag, om äfven dessa syntes mera skapade för en husmoders stilla lycka än för de tunga anspråken af en krona. Denna ädla och varma qvinlighet doldes ofta under en medfödd slutenhet, en skenbar köld, som af dem, hvilka ej närmare kände henne, ansågos frånstötande. Det var en slöja af rimfrost, som en sträng uppfostran och tolf års tillbakadragenhet vid ett hof,|157| der hon ansåg sig misskänd, hade kastat öfver hennes annars så milda personlighet. Nu hvilade ett moln öfver hennes panna – kanhända en skugga af morgonens förolämpning – och der var något retligt, ojemnt och oroligt i hennes väsende, hvilket gjorde, att de båda hoffröknarna helsade sin beherrskarinna med en underdånigare nigning, än der annars brukades i den gröna parken.

42 Men drottning Sofia Magdalena förblef icke likgiltig för intrycket af en frisk sommarmorgon, en vacker park och ett par glada ansigten. Hon nickade nådigt åt de båda flickorna, skämtade öfver deras ovana morgonsyssla och vinkade dem att följa henne med kaffet till paviljongen.

43 Detta svalbo i det gröna bildade en liten sexhörning med fyra fönster och jalusier af grönt siden, beräknad att inrymma sex eller åtta personer. Vid det ovala bordet framför hvilsoffan stodo två små fåtöljer med det kungliga vapnet broderadt på karmen, och väggarne mellan fönstren pryddes af utsökta aqvarellmålningar, vyer af italienska landskap. En liten bordstudsare af brons, hvars urtafla uppbars af Charon med sin färja, och ett blommande rosenstånd i en kruka af hvitt porslin påminte på en gång om lifvets skönhet och dess förgänglighet.

44 Drottningen lät servera sig af de båda unga fröknarna, som stående inbjödos att derefter servera sig sjelfva. Fröken Marianne uppmuntrades att berätta något af detta couranta hofsqvaller, hvilket hon kände bättre än någon annan och som kanske en dag skulle bereda henne en föga afundsvärd plats på den ryktbara taflan i Gripsholm, der så många bland den tidens hoffröknar, till hämd för deras bitande qvickheter, porträtterades i skepnad af höns med menniskoansigten.

45 Drottningen lyssnade en stund på dessa pikanta och rätt ofta elaka anekdoter ur dagens krönika. Men hennes tankar voro förströdda; hon tycktes endast afbida det ögonblick, när bordstudsaren angaf slaget åtta. »Mina barn», sade hon, »jag återgifver eder friheten. Begagnen den efter eget behag der ute i parken. Jag önskar eder mycket nöje; au revoirspråk: franska!»

46 De båda fröknarna aflägsnade sig med en ceremoniös nigning. »Gif akt», hviskade Marianne till sin följeslagarinna,original: följeslagarinna »nu flyger nattugglan in i kungaboet, och vår fromma herrskarinna söker persvadera sitt samvete, att nyfikenheten icke finnes uppräknad bland de sju dödssynderna.»

47 Drottningen blef allena i paviljongen. Det flyktiga smålöjet försvann från hennes läppar, och hon försjönk i tankar, dem ingen visste. Det blef henne qvaft i det lilla rummet; hon öppnade ett fönster och inandades med välbehag den svala morgonluften. »Lifvet är dock skönt, när man har något att hoppas!» hviskade hon tyst vid sig sjelf.

48 »Och likväl»,original: likväl» fortfor hon, blickande ut genom fönstret, »likväl finnes något, som är bättre än hoppet. Jag begär visshet ...! Hvem gifver mig visshet? ... Men har jag ej visshet? Har jag ej dig, min Gud, och tron på din eviga försyn? Hvad begär jag då mer? ... Nej, denna förvetenhet är synd. Jag vill ej fresta dig, min Gud; jag vill ej, jag bör ej läsa i framtiden ...»

49 Dörren öppnades, och in trädde obemärkt den femtioåriga trädgårdsmästaren Zetterberg, åtföljd utaf den finska spåqvinnan. Båda stodo några ögonblick i ljudlös tystnad, afbidande den stund, när majestätet täcktes bevärdiga dem med sin nådiga uppmärksamhet.

50 »Nej», sade drottningen halfhögt, fortsättande sin förra tankegång, »det finnes blott en nyckel till framtiden ... tron!»

51 I det samma vände hon sig om och blef varse de nysskomna. En svag rodnad flög öfver Sofia Magdalenas bleka kinder. Hon syntes förlägen, mera inför sig sjelf, än inför de tvenne hon låtit hitkalla.

52 »Jag har underdånigst efterkommit ers majestäts befallning och medför här Kierolamor, som ännu aldrig spått annat än rena sanningen åt höga och låga», började Zetterberg, hvars rörliga tunga sällan förmådde uthärda fem minuters overksamhet.

53 »Sätt er!» sade drottningen, tvekande och med en naturlig känsla af medlidande, till den gamla qvinnan, som tycktes vara trött af vandringen.

54 Kierolamor krusade något, men icke länge; hon hade varit kallad i samma ärende till många förnäma hus, ehuru aldrig så nära tronens grannskap. Hon tog plats i den ena fåtöljen, och drottningen, hvars nyfikenhet började blifva farlig för hennes nyss fattade beslut, satte sig uti fåtöljen midtemot henne.

55 Detta vis-à-vis hade varit något för en målares pensel. På ena sidan den hundraåriga spåqvinnan i en sorts galadrägt efter hennes stånd: svart bindmössa af taft med krusadt »stycke» af hvit kammarduk, svart silkesduk öfver axlarna samt tröja och kjol af svart bombasin, snäft och underligt fallande efter de knotiga formerna, under det att hennes i hundra rynkor veckade gråpappersansigte, med två kloka och lifliga grå ögon, stack besynnerligt af mot den svarta drägten. På andra sidan Sveriges, Götes och Vendes drottning, majestätisk och intagande i sin ålders blomma, klädd i lätt morgonrock af hvitt poult-de-soiespråk: franska, garnerad med dyrbara flandriska spetsar, håret upplagdt i bucklor för morgontoiletten, venstra handen prydd med en diamantring af kanhända tusen riksdalers värde. Det var natt och dag, forntid och nutid bredvid hvarandra; men för att komplettera taflan, hade äfven behöfts en bild af den dunkla framtid, hvarom just nu var fråga, och dertill fanns ingen annan att tillgå, än trädgårdsmästaren Zetterberg, hvilken, i sin gröna parkuniform med stora messingsknappar, styf peruk och stångpiska, gula permissioner, svarta långstrumpor och skor med stora silfverspännen, åtminstone stod i den vördnadsfullt krökta ställning, att han med skäl kunde kallas ett lefvande frågetecken.

56 Kierolamor, som icke hade någon aning om drottningens betänkligheter, ansåg emellertid den nådiga inbjudningen att taga plats för en invit att utan dröjsmål begynna utöfningen af sitt yrke. Innan majestätet hann fatta ett nytt beslut, hade gumman redan med van hand islagit åt sig en kopp ur den rykande pannan och betraktade med mycken uppmärksamhet de små luftbläddror, som uppstego vid randen af koppen. Men ju längre hon betraktade dem, desto underligare fållades rynkorna i hennes grågula panna, och slutligen sköt hon koppen ifrån sig, yttrande med en grimas af häpnad och förlägenhet:

57 »Ten kahven inte vara pra, ten kahven visar on tuoran lädjen, lädjen vandlas on tuoran sorjen.»

58 »Hvad är det hon säger? Är kaffet ej godt?» frågade drottningen, småleende och nyfiken mot sin vilja.

59 »Hon säger, att der är både sorg och glädje», svarade Zetterberg underdånigst i fri öfversättning.

60 »Att förutsäga detta, behöfs ingen spådomskonst», genmälde drottningen med en höghetsknyck på sin stolta nacke. »Är detta allt, hvad hon har att säga mig?»

61 Kierolamor utsträckte sin magra hand, tog, utan att bry sig om tången, den minsta bit hon fann uti sockerasken, drack ut koppen och ihällde en ny, som hon betraktade med samma uppmärksamhet, men utan att finna resultatet gynnsammare. »Vojten nåtiga ronning, Kierola mor ej töras på, vara för kammal att på», yttrade hon.

62 »Törs hon ej på?» frågade drottningen åter med ett blidt smålöje.

63 »Hon törs ej spå», rättade Zetterberg.

64 Gumman fortfor:

65 »Te inte vara vörsta kång Kierola mor på te vörnäma, men int’on vikki syöta ort pakas. Vara nu sexti år on pådd Armvelten on vikki olyckon isen Kyröjoki, å arg varti on tenskull. Vara vörti år on pådd Lievihaukki ten hyöka hufvun valla ti mästerman, å arg varti on tenskull. Pätter on vari osaktan.»

66 »Nej, det är då omöjligt att begripa ett ord», inföll drottningen, road af denna rotvälska. »Är det någon Petter, hon beklagar sig öfver?»

67 »Hon säger», tolkade Zetterberg, »att det icke är första gången hon spått de förnäma, men icke har hon fått söta ord tillbaka. Det är nu sexti år, sedan hon spådde åt Armfelt|158| olyckan på isen af Kyro elf, och ond blef han för den skull. Det är fyratio år, sedan hon spådde åt Levenhaupt, att hans höga hufvud skulle tillfalla mästerman, och ond blef han för den skull. Bättre att det varit osagdt.»

68 »Ni kan vara trygg, jag skall ej lägga edra spådomar mycket på sinnet», svarade drottningen, som nu fått tid att dagtinga med sitt första beslut.

69 Kierolamor besinnade sig några ögonblick och framtog derpå ur kjolsäcken en gammal sliten kortlek, hvilken hon begynte att utlägga på bordet, utan att gifva akt på det uttryck af motvilja, med hvilket drottningen betraktade dessa föga eleganta föremål på det fina divanbordet. Zetterberg fick en vink att fortfara med öfversättningen.

70 »Vari kungen å vari run», sade spåqvinnan. »Vari mycke löfver ten mellan. Vari ten mellan vartan ru. Vå on tenskull mång kymren, röan ru. Råter on tenskull mång år.»

71 »Hon ser deras majestäter kungen och drottningen», förklarade tolken djerft. »Mellan dem synes klöfver, som betyder oenighet. Äfven synes ett svart fruntimmer, som förorsakar hennes majestät bekymmer och tårar i många år.»

72 »Vidare!»

73 »Voj rosona, rantona! Voj hjertana, valder on halsen, vampar on, råter on lädjena, juder on kessbode, ringer on lockona ...»

74 »Ack rosor och grannlåter, ack idel hjerter! Man faller hvarandra om halsen, man omfamnar hvarandra, man gråter af glädje, man bjuder till gästabud, man ringer i klockorna ...»

75 »Vidare! Vidare!»

76 »Komber on lillan röan nekten ...»

77 »Der kommer en liten rödlett gosse ...»

78 Drottningens kinder öfvergjötos med glödande purpur.

79 »Vari mycke vörnäm volkena ten mellan å röan kung.»

80 »Mycket förnämt folk ställer sig mellan den lille gossen och hans majestät.»

81 »Pum pum! Varti löfver å rig. Suter on pyssona, var on seppen, räter on röan kung. Röan kung lanki löfrena, lanki pyssona, komber on pakas voittona, lyckona», fortfor spåqvinnan med lifliga åtbörder, i det att hennes krökta gestalt reste sig och hennes drag uttryckte ömsom häpnad, ömsom belåtenhet.

82 »Hon säger, att här skall blifva tvedrägt och krig. Man skjuter med gevär, man seglar med skepp, man talar i underdånighet illa om hans majestät. Men hans majestät undkommer tvedrägten och krigsfarorna samt kommer tillbaka med seger och lycka.»

83 »Varti lantena tilla, löfver hjertana.»

84 »Landet får fred, men der är tvedrägt i sinnena.»

85 »Tansar on salen ...»

86 »Man dansar i en sal ...»

87 »Kierolamor inte på mera», sade spåqvinnan, i det hon betänkligt skakade sitt gråa hufvud med den svarta bindmössan.

88 »Hon säger, att hon icke vill spå mera», öfversatte Zetterberg.

89 Men drottningen var redan för mycket intresserad af framtiden, »den lille rödlette gossens framtid», för att tillåta ett afbrott, och förklarade, att hon ville höra fortsättningen. Den gamla lydde motvilligt och fortsatte med låg röst:

90 »Kungen varti i tansen tö.»

91 Zetterberg glömde sin rol af tolk.

92 »Hvad säger hon?» frågade drottningen.

93 »Hon säger», svarade trädgårdsmästaren förlägen, »att hans majestäts dyrbara lif, det Gud afvände, skall råka i någon fara under en dans.»

94 »Hvilket enfaldigt skrock!» utropade drottningen otåligt. »Har hon ej något mer att berätta? Vet hon ej något om den unge prinsens öde?»

95 Kierolamor teg några ögonblick och fortfor derefter med synbar motvilja:

96 »Vari löfver å rig. Vari röan kung, vari vartan nekt. Vari mera löfver ten mellan. Röan kung lora rigena, lora lantena. Vartan nekt komber on maktena. Tenskull röan kung kå tikka rämman lantena.»

97 »Nå?» frågade drottningen otåligt, när tolken tvekade.

98 »Der skall åter blifva tvedrägt och krig», öfversatte denne, sänkande rösten. »Der skall vara en laglig kung och en illfundig prins. Mellan dem blifver vidare oenighet. Kungen förlorar kriget, förlorar land. Den illfundige prinsen kommer till makten. Fördenskull går rikets lagliga kung att sörja sin krona i främmande land.»

99 Det hände understundom, att drottning Sofia Magdalena, med all sitt lynnes naturliga mildhet, brusade upp. De dunkla anspelningarne på kommande olyckor för ett barn, som låg hennes hjerta så nära, retade och oroade henne kanske så mycket mer, emedan hon inom sig kände en förebråelse deröfver att hon låtit förleda sig till förvetna konster och likasom utmanat framtidens spöken. Hon reste sig häftigt upp; men spåqvinnan fortfor, försjunken uti betraktelsen af de ödedigra korten:

100 »Ten röa ru sitta lena lakona å ten varta kung.»*)Drottningen sitter allena med hackorna och den svarta kungen..

101 Än en gång förstummades tolken.

102 En blixt af vrede skjöt fram ur drottningens glänsande ögon, och hon utropade:

103 »Det är nog; gå er väg, eländiga trollpacka, jag vill ej höra edra infama spådomar! Min Gud, så dåraktig jag kunnat vara, att lyssna på sådant vidskepligt pladder. Och den der vill inbilla mig, att hon läser rikens öden i sina vederstyggliga kort! Bort från mina ögon, och understå er icke att berätta för någon de enfaldiga sagor ni hopsmidt för mig!»

104 Kierolamor hade icke afbidat slutet på dessa den kungliga vredens onådiga ord. Hon hade redan hopsamlat sina slitna kort och makat sig åt dörren, åtföljd af den förskräckte trädgårdsmästaren, hvars tunga nu för tredje gången gjorde honom det ovana sprattet att neka sin tjenst. Den gamla syntes mera resignerad, än uppskrämd; hon tycktes hafva varit beredd på en sådan utgång. Hon neg så djupt hennes bräckliga knän förmådde och aflägsnade sig, i det hon, skakande på hufvudet, mumlade vid sig sjelf sin gamla erfarenhet: »arg varti on tenskull!»

105 När drottningen blef allena i paviljongen, brast hennes förtrytelse ut i en ström af tårar, som småningom lugnade hennes upprörda sinne. Det sägs, – och troligen är denna sägen från fröken Marianne, som visste allt, – att drottning Sofia Magdalena efter uppträdet med spåqvinnan i paviljongen nedsjunkit i en lång, brinnande bön, och i denna ställning funno henne de oroliga kammarfruarna och läkaren, som darrade för sina stränga ordres att icke lemna hennes majestät ur sigte vid en tidpunkt, som påkallade den noggrannaste vård och omtänksamhet.

106 Lyckligtvis hade denna händelse inga vidare påföljder. Endast trädgårdsmästaren Zetterberg skälfde i alla leder, som en af hans egna aspar, när han samma dag på eftermiddagen fick befallning att infinna sig hos sin onådiga herrskarinna.

107 Mot all förmodan emottogs han med ett nådigt smålöje. »Äro vi icke ett par gamla barn, min kära Zetterberg?» yttrade drottningen, som nu fullkomligt återvunnit fattning och lugn. »Ja, äro vi icke oförståndiga barn, som gifva oss att lyssna på enfaldigt skrock, när vi hellre borde med ödmjukhet och förtroende öfverlemna våra öden åt en allgod försyn? Jag ber er glömma, att jag ett ögonblick varit nog svag att uppmuntra vidskepelsen, jag, som likväl borde föregå andra med en sann kristelig tro. Det gör mig ondt om den gamla qvinnan; hon är utan tvifvel mera bedragen af sina egna inbillningar, än sjelf bedragerska. Jag är skyldig henne någon erkänsla, – icke för hennes spådomar, dem jag föraktar och på hvilka jag icke skall tro, om jag än blefve dubbelt så gammal, – men för det att hon i sin höga ålderdom gjort sig besväret att hitkomma på min befallning. Se här en belöning, hvilken ni bör tillställa henne från mig, med det uttryckliga vilkor, att hon icke mera befattar sig med en syndig vidskepelse. Det är ett af de örhängen jag nyss har fått|159| till present på min namnsdag och som icke har något värde för mig. Jag behåller dess make som en påminnelse om min svaghet och om andra förhållanden, som ej höra hit. Anblicken deraf skall lära mig ödmjukhet; tro mig, vi behöfva det alla, min kära Zetterberg!»

108 »Vågar jag underdånigst göra en fråga?» yttrade trädgårdsmästaren, som med kuraget äfven återfått tungans utmärkta rörlighet.

109 »Tala fritt», sade drottningen.

110 »Ers majestät hade nåden yttra, att Kierolamors spådomar icke förtjenade någon trovärdighet, om ers majestät också blefve dubbelt så gammal. Jag tillåter mig i underdånighet förmoda, att detta vore tretioett år härefter.»

111 »Nå, än se’n, om jag lefver 31 år härefter?»

112 »Täckes ers majestät tillåta, att jag då får afhämta det andra örhänget, maken, för Kierolamor eller hennes arfvingar, så framt hennes spådomar slagit in? ... Det vill säga de lyckliga spådomarna», konsekvensändrat/normaliseraträttade supplikanten sig sjelf med någon förlägenhet.

113 »Allt för gerna, min kära Zetterberg», smålog drottningen. »Drager ni vid edra år en så säker vexel på framtiden, så kan jag väl våga göra det samma. Men jag prevenerar er derom, att både jag och ni kunna blifva urståndsatte att uppfylla våra förbindelser.»

114 »Jag tackar underdånigst och skall till punkt och pricka efterkomma ers majestäts befallningar», svarade trädgårdsmästaren, i det han med ryggen fullkomligt halfcirkelformig drog sig tillbaka. I yttre rummet stannade han, lade fingret eftertänkeligt på sin spetsiga näsa och räknade vid sig sjelf:

115 »År 1778 och 31 dertill gör, låt mig se, – 1809. Jag skall icke försofva mig.»

116 Från parken derute hördes ett muntert skratt. Det var fröken Louise, som kastade volant med en af kammarpagerne, och fröken Marianne, som förgäfves bemödade sig att fullända hennes uppfostran.

117 Ett och tretio år derefter, hur annorlunda!

118 Borta voro för länge sedan den tredje Gustafs lysande dagar. Borta voro prakt, nöjen, glädje, snillets vittra lekar, smakens tjusande anordningar, borta åtminstone för dem, som lefde qvar från fordom, ty de förstodo sig ej på det nya. Mellan 1778 och 1809 lågo långa år af krig, olyckor, tvedrägt och sorger; en nyss förgudad konung omgifven af hat och smädelser, ryckt ur sin bana, lönnmördad på en maskrad; en pilt på tronen; en förmyndareregering af korsande intriger; ett nytt konungavälde, dystert och tungt, förgapadt i kronans gudomliga rätt, men bristande som kallbräckt klinga i den maktägandes hand; nya hopplösa strider; en tredjedel af Sveriges rike förlorad; en ny revolution; en konung i landsflykt, armod och olycka; en annan konung vissnad på tronen och dömd att skåda sin ätts undergång, hvari han sjelf icke varit utan skuld; – hvilka lärdomar! Hvilka minnen!

119 Ensam bland dessa sorgsna hågkomster lefde ännu drottning Sofia Magdalena i lustslottet Ulriksdal – »allena med hackorna och den svarta kung», som nornans kärfva läppar förkunnat henne, – en annan Niobe, hvars tårar ej förmått blidka ödet, hvars fromma böner förgäfves sökt afvända olyckans åskor från hennes make, barn och barnbarn.

120 Enkedrottningen nalkades sitt 62:dra år och gick en sommardag, klädd i en enkas svarta drägt och mera böjd af sorg, än af ålder, vid en af sina fordna hoffröknars arm att promenera i parken. Grefvinnan Marianne, – hon, som »visste allt», – sökte förgäfves att med sina färglagda teckningar från det nya hofvet roa sin herrskarinna. Hon hade troligen nu redan hunnit fullända sin fordna medsysters uppfostran, men hon hade icke lyckats fullända sin drottnings. Lifvets store tuktomästare hade åtagit sig detta värf. Menniskor skulle säga, att han agat henne grymt; tårögda englar skulle säga, att han bevärdigat henne med lidandets skönaste krona.

121 Ett och åttioårig, sysslade ännu den gamle Zetterberg med att ansa de stolta dahlierna eller, som en nyare tid kallat dem, georginerna i Ulriksdals trädgård. När denne trotjenare vid blommornas hof blef varse enkedrottningen, krökte sig hans krokiga rygg än krokigare, hans vältaliga tunga kände åter ett behof att komma i rörelse, och han framledde ur bersån en ung flicka, klädd i borgerlig drägt. »Värdes tillåta», yttrade han,original: han »att jag vågar frambära min allervördsammaste tropligtiga lyckönskan på ers majestäts höga namnsdag och tillika fördristar mig att på lilla Lisettes vägnar allerunderdånigst påminna ers majestät om ett gammalt löfte.»

122 »Och hvad skulle det vara, min kära Zetterberg?»

123 »Lilla Lisette är dotterdotters dotterdotter till den finska spåqvinnan Kierolamor, hvilken ers majestät för 31 år sedan täcktes lofva maken till detta örhänge, så framt hennes underdåniga spådomar slagit in. Flickan är min sonsons fästmö och skulle vara underdånigst lycklig att få bära ers majestäts allernådigsta gåfva på sin brölloppsdag nästa söndag.»konsekvensändrat/normaliserat

124 Och härvid framtog gubben ur fickan af sin gamla gröna jacka med de stora messingsknapparna ett praktfullt örhänge, hvars briljanter blixtrade som daggperlor uti det klara solskenet.

125 »Jag påminner mig ganska väl mitt öfvermodiga löfte», svarade den svartklädda drottningen med ett vemodigt leende, »och om jag kunnat förgäta det, skulle maken till örhänget beständigt hafva påmint mig derom. Ni har rätt, det är en hedersskuld, som jag ej kan undgå att infria. Men vet ni väl, gamle man, med huru många tårar, med huru mycken förspilld sällhet hon är köpt, den lyckan, som ni kallar det, att Lisette får bära båda dessa örhängen på sin bröllopsdag? Gifve Gud, att jag ej behöft lefva, för att uppfylla mitt löfte till er! Man bör aldrig utmana framtiden: den hämnar vårt trots med att dränka hela vårt lif i tårar.»

126 »Jag tackar tropligtigast», genmälde trädgårdsmästaren, som var en af de lyckliga menniskor, hvilka aldrig besväras af för mycken finkänslighet, och således icke hade någon aning, om de minnen, han framkallade. »Jag skall allerunderdånigast hafva den nåden att föreslå ers majestäts höga skål vid bröllopsbordet.original: bröllopsbrodet. Också fördristar jag mig påstå, att ers majestäts höga befallning blef punktligt efterkommen. Kierolamor spådde från den dagen aldrig mer och ers majestät har visligen behagat yttra, att man ej bör befatta sig med tillkommande ting. Hvad mig beträffar, är jag ej alls nyfiken att få veta min framtid.»

127 »Nå, min kära Zetterberg», skämtade drottningen, som ej hade hjerta att vredgas på den frispråkige gamle trotjenaren, »vid åttio år vore det också nog öfverflödigt att fråga framtiden. Men visa mig nu edra nya dahlier. Jag har längtat att få se er praktfulla blomma prinsessan af Wales.»

128 »Var så nådig, ers majestät! Se här, hon är nyss utslagen! Svart och rödt, sorg och glädje, det är något utomordentligt, det är också en profetia, om jag så vågar uttrycka mig. Men dessa blomsterbarn bekymra sig icke om framtiden. Deras lif är en dag.»

129 »Lyckliga blommor!» hviskade den svartklädda drottningen med en sakta suck, i det att hennes vackra, sorgsna blickar dröjde vid naturens omedvetna fägring. »Lyckliga blommor, utan minnen! Arma blommor, utan hopp!»