Tredje föreläsningen. 21 Oktober 54

Tredje föreläsningen. 21 Oktober 54.

1 Wi gå nu att i korthet sammanfatta allt hvad de gamle vetat om Östersjöns kuster, och derefter skola vi söka att framleta de ännu dunkla konturerna af vårt aflägsna fädernesland.

2 För att gå så långt tillbaka som möjligt, så börja vi med den äldste af alla kände geografer, Moses, men blott för att genast anmärkana, att han om norden icke hade den ringaste kännedom. Han antages väl ha erhållit geografiska notiser af Fenicierne. Han känner ännu intet Europa, intet Asien, intet Africa; han känner endast Sems land, Chams land, Japhets land. Det är bekant att man vanligen med det första förstår Westasien, bebodt af de Semitiska folken; med det andra Chams land|13||37| åter Afrika, med Japhets land Europa. Men dessa egentligen ethnografiska geografiska bestämningar äro mycket sväfvande specielt hvad Japhets område angår, måste man emedan dertill äfven räkna Mindre Asien samt Kaspiska hafvets kuster. Dit höra äfven Mederne med deras område, således asiatiska folk. I denna djupa skugga af forntiden famlar historien i mörker; geografin har dermed föga att skaffa. Wi nämna således Moses icke för hvad han vet, utan för hvad han icke vet. Men det är af vigt för vårt ämne att anmärka detta, emedan ett helt historiskt ethnografiskt babelstorn blifvit bygdt på 10 kapitlet af Genesis, deri Noachs efterkommande uppräknas, och bland andra Japhets barn och barnabarn, om hvilka det i 5:te versen säges: »Utaf desse äro utspridde hedningarnes öar i deras landom, hvar efter sitt mål, slägte och folk.» Wi kunna tillsvidare lemna dem derhän, men vi skola framdeles erfara, att äfven Finlandnarne och Finland erhållit sin andel i denna stora stamtafla.

3 Likaså nämna vi Homerus egentligen för att anmärka göra en dylik anmärkning, nemligen att han ingenting vet och ingenting berättar om norden. Högre norrut än till Thracien synes ej hans geografiska kunskaper sträcka sig. Denna anmärkning är emellertid för ingen del likaså litet öfverflödig som den föregående, emedan den lärde Rudbeck och efter honom andra fornforskare på fullt allvar låtit Ulysses segla upp till norden och igen trott sig igenkänna flera namn uti Odyssén såsom finska. Andra, som icke så djerft vågat sig in på hypothesernas fält, ha likväl förmodat att den mångbereste hjeltens vidlyftiga färder|14||38| sträckt vida utanför Herkules stoder, och ställt hvarföre Grekerne, som föreställde sig att ocea utan att man med visshet kunde säga hvart och huru långt. För oss kan det vara nog att medgifva Odysséns poetiska sanning, utan att derur vilja framtvinga geografiska bestämningar – alltid ett vanskeligt företag, när det gäller diktens fria verk, der Polyfem med sitt ena öga är lika berättigad som de mest historiska sanningar.

4 I bottnen af dessa hypotheser, stödde på Moses och på Homerus, ligger utan tvifvel ett faktum till grund, som vore af största intresse, om man icke saknade alla resultater som kunnat dragas deraf. Det är nemligen bekant, att de britanniska öarnes tenn och nuvarande preussiska kustens bernsten utgjorde tvenne af forntidens dyrbaraste och derför vigtigaste handelsartiklar. Det är likaså bekant, att Fenicierna mycket tidigt och redan långt före Homers tider svärmade kring alla då kända haf och ett godt stycke längre; man vet att de kringseglat Afrika, man vet att deras gjorde sjöresor ofta varade flera år; man känner att de sjelfve afhämtat deras tenn från Britannien. Det är nä Bernstenen hämtades visserligen ej ur första hand, utan samlades af Æstysvårtytterne, Esterne och gick sedan som transitohandel genom de närmast boende germaniska folken. Men det är nästan otroligt, att så djerfve sjömän, så företagsame köpmän som Fenicierne, engång i Nordsjön, ej skulle hafva vidare utforskat den så nära liggande Östersjön och sträckt sina resor ända dit. Att de|15||39| framträngt ända till preussiska kusten, derom äro nästan alla forskare ense; och före Tyri eröfring af Alexander den store skola rika upplysningar om de nordiska hafven varit samlade der uti kartor och resebeskrifningar. Men det är likaså bekant att Fenicierne af handelspolitik med största omsorg höllo sina upptäckter hemliga. Strabo berättar, att när ett feniciskta skepp som märkte på de aflägsna farvattnen utom Herkules stoder att dete fort efterföljdes af grekiska romerska, som ville utspana dessras vägar, styrde Fenicierne hellre både skepp och last in i bränningarne, för att hellre förgås jemte sina medtäflare, än visa dem vägen till de okända länderna – och när en sådan skeppsbruten lyckades återvända till sitt land, erhöll han af staten ersättning för både skepp och gods. Det säkra är att Fenicierne ensame i hela forntiden kände Östersjöns södra kuster, och från dem förskrifver sig kännedomen om ön Abalaus eller Baltia, hvarom vi strax skola tala. Feniciernes trogne lärjungar Karthaginenserne följde samma system att hålla sina upptäckter hemliga, ochoriginal: om man säger om dem att de försåtligen öfverföllo och dränkte sådane sjömän af andra nationer, som sökte utspana deras handelsvägar. Det enda man vet om deras resor mot norden omtalar Romaren Avienus Rufus Festus Avienus i ett poem kalladt Ora maritima. Omkring år 500 f. Chr. föranledde öfverbefolkning i Karthago ett kolonisationsförsök i större stil. Två bröder afseglade gen.genom Gibraltar sund – Hanno med 30000 m.man söderut, Himilco norrut och kom till n. v. Schillyöarne utanför Cap Lizard, höll efter polstjernan kom efter 4 mån. till Skand. vestkust trögt haf – sund – stora djur – klippor. Ligurerne, en ömkelig nation i bergskrefvor – kusten norrom Halland. Koloniserade landet. (1843 i en snäckbank 100 f.fot öfv.öfver hafvet.)

5 Efter Homerus hör man flera af Greklands berömdaste skalder omtala norden, men i så obestämda och sväfvande uttryck, att man tydligen igenkänner den mythiska traditionen. Hesiodus, i det verk som tillskrifves honom under namn af »Herkules sköld», omtalar tennet, bernstenen och Skytherna – om hvilka jag i förbigående bör anmärka att det är ett mycket obestämdt namn, som en lång tid tillades alla de nordostliga folken ofvanom Ister och Pontus. Pindarus omtalar Hyperboréerne, men nämner|16||40| på ett ställe att hafvet utanför Herkules stoder ej mera är segelbart. Aeschylus nämner Skytherne, Kaukasus, Araxes m. fl. namn i nordöstra Europa. Euripides nämner likaledes Skytherne. Hyperboréerne förekomma hos en stor mängd författare, särskildt hos Aristeas, som besjungit Arimaspernes krig med griparne, och hos Melesiern Hekatæus, som först af alla skall hafva sammanställt ett slags geografi på prosa. Alla dessa kan historien, ehuru med yttersta varsamhet, begagna, men den nordiska geografin har af dem föga att inhämta.

6 Beklagligen är det samma fall med sjelfve historiens fader Herodotus, som dels genom Darii tåg emot Skytherne, dels genom egna resor i Svartahafsländerna har en för hans tid förvånande kännedom om dessa nejder af verlden, men deremot vet föga eller intet om det vestra och norra Europa. Han känner Pyreneérna, Spanien och de Tennöarna; man har t. o. m. gissat, att den flod Alpis som af honom omtalas är Rhen, men högre i norr och vester gårå ej hans upplysningar. Öfverhufvud vågade sig ej Grekerne i vester utom Herkules stoder, hvarföre också dikten hade det friaste spelrum i allt hvad som låg bakom denna gräns för den gamla verlden.

7 Således af alla dessa hara vi egentligen intet att hämta för den nordiska geografin. Vi komma nu till mera bestämda fakta från forntiden.

|17| |41|

8 Gå vi nu vidare i kronologisk ordning, så finna vi omkr. 320 år f. Chr. den berömde, ofta citerade och oförskylldt som lögnare stämplade M Pytheas från Marseille, om hvars tvenne nordiska resor man finner korta utdrag hos Plinius och Strabo. Mannen var en lärd mathematiker, som af vettgirighet företog dessa resor på ett puniskt skepp. Britannien känner han mycket noga och har genomrest det från dess ena ända till den andra och mäter dess längd, men denna mätning blir för en sednare tid mycket obestämd, emedan den är utförd i 40,000 stadier, om hvilkas längd man ej är fullt säker. Sex dagsresor i norr låg derifrån invid ishafvet låg Thule, uti hvars beskrifning visserligen klingar mera poetisk, än geografisk, kanske derföre att den gått genom flera händer. Der finnes hvarken jord, eller luft, eller haf, utan en blandning af alla, liksom en hafslunga. Wid Thule, den nordligaste af de Britanniska öarne, är verldens ände Strabos berättelse lyder som följer: »Dessutom berättade Pytheas såväl om Thule, som om andra der belägna trakter, att han på dessa ställen numera fann hvarken land, eller vatten, eller luft, endast ett slags sammanblandning deraf, som till utseende liknade en hafslunga, uti hvilken han sade att hafvet och landet höjde sig tillsamman, äfvensom allt annat, och att detta vore likasom materiens kohesionsband, hvarken tillgängligt för vandraren eller farbart för seglaren. Detta som sålunda liknade en lunga omtalade han enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot enligt hvad han hört. Dessa voro|18||42| Pytheas egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån, hade han beseglat den europeiska kuststräckan ifrån Gades alltintill Tanais.» Kunde beteckna Weichseln – Don på ossetiska = vatten.original: vatten

9 Så långt Strabo. Man finner af den sistnämnda förmodade färden från Cadiz till Don, att Strabo var, likasom alla andra, fången i forntidens oriktiga föreställningar om norra oceanen.

10 Nu äga icke heller dessa uppgifter för oss någon direkt tillämpning, emedan, som HH.Herrarne torde veta, detta Pytheas Thule, efter att ha gifvit anledning till oändliga hypotheser och lärda undersökningar, numera temligen allmänt erkännes ha varit sydvestra eller mellersta delen af Norska Noriges kust. Detta slår in med vissa andra omständigheter, som efter Pytheas citeras af Plinius, bland annat, att natt sommarnatten här var endast 2 till 3 timmar lång, – enligt en annan uppgift, att här var halfva året dag och andra halfva året natt, hvilket påtagligen är endast en konseqvens dragen om en ännu högre nord.original: nord att man här hade blott en dags segling till det frusna hafvet, Mare Cronium, Barbarerne hade visat honom det ställe, der »solen lägger sig». Frukter och djur, sådane som mildare luftstreck alstra, funnes här få. Invånarne närde sig med ett slags korn, hvilke de tröskade i stora hus, emedan här var ondt om solsken, och af säd och honung beredde man en dryck – hvari man igenkänner mjödet. – Men äfven antaget att detta berömda Thule var Norge, så finnes af Gottlund en hypothes, hvilken t. v.tills vidare må lemnas i sitt värde, men dock för oss har ett särskildt intresse. Han söker jemför nemligen i sitt arbete öfver Tacitus denne författares uppgifter om Finnarne vid Weichseln|19||43| med Pytheas uppgifter om Thules invånare och kommer till det resultat, att med Thule skulle förstås norska Finnmarken, dessa invånare ej kunde vara andra än Finnar, så mycker mer som Procopius i en sednare tid säger Thule vara bebodt af original: af »Skritfinnar». Men mellan Pytheas och Procopius låg en tidsrymd af 8050 år, så att på en sådan sammanställning är ej mycket att bygga.

11 Vigtigare för vårt ämne äro de citater af ur Plinius Pytheas, hvilka Plinius meddelar. Här erfar man för första gången något bestämdt om Östersjön. Anledningen härtill var en resa som Pytheas företagit till Bernstenskusten, Guttonerne, säger han, ett germaniskt folk, bebo en för hafvets öfversvämningar utsatt kust, Mentonomen Menn-tonn-man, locus qaqvarum breviumspråk: latin, på walesiska., 6000 stadier lång. En dagsresa derifrån till sjöss ligger ön Abalus eller Basilia, på hvars stränder bernstenen uppkastas af hafvet vårfloden och är en sorts upprensnin afskräde af sammangyttrade ämnen ur hafvet. Inbyggarne kände i början så litet dess värde, att de begagnade den till bränsle och förvånades när de fingo betalning derför. Sedan lärde de att sälja det åt sina grannar Teutonerne. Sed Andra Xenophon af Lampsakus kallar denna af Pytheas omtalda ö Balthia, sägaer den vara »af ofantelig storlek» och »nästan lik ett fast land» samt belägen tre dagsresor från skythiska kusten. Timasvårtyttos från Athén nämner samma bernstensö, en dagsresa från Skythien, men kallar den än Raunonia, än Bannomanna och Diodorus Siculus bestämmer dess läge »snedt öfver Skythien, ofvanom Galatien», d. v. s. Germanien.

|20| |44|

12 Ytterligare säger enligt Plinius, har konung Mithridates af Pontus omtalat att vid Germaniens kust ligger en ö vid namn Oserikta, bevuxen med cedrar, från hvilka bernstenoriginal: bersten nedflöt på klipporna, och Metrodorus från Skepsis omtalar år 90 före Chr. likaledes bernstenens och »diamanternes» hemland på ön Basilia.

13 Här ha vi således ett geografiskt faktum, som rycker Östersjön inpå lifvet, ehuru under flera varierande namn: Abalus, Basilia, Balthia, Bannomanna, Raunonia och Oserikta. Nu uppstår den frågan: äro alla dessa s. k. öar en enda, eller flera, eller lika många som namnen, d. v. s. sex? Vi se att det som är gemensamt för alla och som vi ha att tackasvårläst p.g.a. inbindning/konservering för dessa sväfvande uppgifter från nordens forntid är bernstenen. Det är således af bernstenen som man också bösvårtyttr begära upplysning på gåtan.

14 Det närmaste vore visserligen att antaga dessa öar ha varit preussiska kusten, der bernstenen samlas, ty den omständighet att de kallas öar är, som vi veta, af föga vigt, emedan den nämnda allmänna föreställningen om oceanens N kuster mycket ofta föranledde misstag af denna art. Men nu vet man att bernstenshandeln gick transito öfver flera mellanliggande länder och haf, – landvägen öfver Tyskland ned till Italien, hvilket gaf anledning att anse förlägga bernstensöarne vid Poflodens mynning – och sjövägen öfver Britannien, hvilket likaledes blifvit orätt ansedt för bernstenens hemland.oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande Man har deraf med myck på sådana grunder nästan till evidens bevisat, att sä bernstenen f[----]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande först antin hämtades och sedan möjligen genom plundringståg bragtes till danska öarne och södra Sveriges kust, hvarifrån den sedan afhämtades ytterligare vester- och söderut, hvilket åter gaf anledning att anse sistnämnde nejden för bernstenens hemland. Häraf|21||45| Lägger man detta ihop med hvad som säges om ön Balthias storlek och läge samt den påtagliga härledningen af namnen Abalus och Balthia från det forngermaniska ordetoriginal: ordelt Baltspråk: annat, Bälte, som ännu bibehållit sig i benämningen af de de danska sunden, så kan man ej gerna tvifla uppå att det är sydligaste delen af skandinaviska halfön, som under dessa namn för första gången inträder i geografin. Men om detta kan anses för evident, så återstå ännu de fyra andra namnen Basilia, Oserikta, Raunonia och Bannomanna. Allt hvad man härom med någon sannolikhet kan sluta är följande. Basilia och Abalus äro ej samma ö, ehuru de på ett ställe förblandas af Pliniusoriginal: Pliniius; deremot är det sannolikt, att Basilia, enligt Grekernes uttal Osil Vasilia är detsamma som Osilia – ty Ptolemæus omtalar i dessa nejder Osyler – och detta åter detsamma som det förvrängda namnet Oserikta. Men Osilia var under medeltiden det allmänt brukade namnet för Ösel, och då änn härmed inträffar Ösels läge till fasta landet och det ganska sannolika, att äfven der varit en transito upplagsort för bernstenshandeln, så kan man utan fara för stort misstag i den norske författaren Muncks nyligen framkastade hypothes, att Ösel i sjelfva verket är de gamles Basilia och Oserikta – och sålunda ha vi en geografisk stödjepunkt än vidare österut. – Raunonia är en nyare läsart i stället för det hvad man förr allmänt läste Bannomanna, påtagligen ett germaniskt ord, men jag måste uppriktigt bekänna, att jag ingenstädes funnit någon tillfredsställande förklaring|22||46| på detta namn, och lära vi således gissningsvis få antaga, att dermed betecknats någon af de danska öarne.

15 Om Nordsjön få vi genom Pytheas och Plinius veta, att Cimbrerna kallade den Morimarusa eller döda hafvet, sannolikt det frusna, isade, liflösa, och hafvet ytterom Thules nordligaste udde Rubeas – Rauberg, Röberg i Norge – under 69 breddgr.breddgraden kallades Mare Cronium, hvilket sannolikast härledes af Kronos, Saturnus, hvars stjerna bebådade köld. Vidare kallas norra oceanen Mare Amalchium Muir-Chroin af Irländare, om hvilket ord Plinius sjelf säger att det betecknar fruset, således i grunden detsamma som Morimarusa, ehuru andra velat härleda det af det gamla germaniska Malkspråk: annat, mjölk, eller af den Tyriske Herkules, som äfven kallas Malchi, Malkami. Ett tredje namn för norra oceanen är Mare concretum eller Mare pigrum. Man ser att i alla dessa benämningar uttalar sig sydlänningens häpnad öfver anblicken af ett fruset haf, eller drifvande isberg; och det är mer än sannolikt, att åtminstone kusterna i norden fordom voro kallare än nu, så att frusna sträckor äfven vid kusten af Nordsjön ej voro någon sällsynthet.

16 – Timæus 280 – Eratosthenes, föreståndare för Alexandrinska bibliotheket under Ptolemæus Euergetes 200 f. Chr., var en af dem som flitigast och med bästa kritik begagnadeoläsligt p.g.a. konservering/inbindning Pytheas underrättelser om norden. Man må derföre beklaga att denne snillrike geografs arbeten, speciellt hans verk om Celterna och Galaterne, gått förlorade. I de få utdrag man af honom finner hos Strabo ser man att han antagit den bebodda|23||47| verlden sträcka sig 6,300 stadier norrut från Byzanthium, och att längsta dagen i dessa nejder beräknas till 17 timmar. Högre oppåt, menar han, är det ingenting

17 För att ej trötta HH.Herrarnes tålamod öfvergår jag flera skriftställare af mindre betydenhet för norden Aristoteles: är den förste som nämner Albion och Ierne – mycket stora – och ofvanom dem ännu andra stora öar.original: öar Hipparchus, Polybius, Schymnus, Dionysius Periegeatai – alla dessa känna Britanniska öarne, Thule – hvilket de placera långt derifrån – och Mare Chronium. Dionysius nämner tvenne floder Aldescus och Ponticape, kommande från Ripheiska bergen, och vid deras utflöde nära ishafvet vexer bernsten. Det ser således ut, som skulle vi här hafva tvenne nya punkter vid Östersjön, men nödgas tills vidare lemna om deras läge lemna gissningen frioriginal: fri. och kommer till Pomponius Mela, den förste Romare, som haft någotn egentlig kunskap om norden. Han lefde under kejsar Claudius vidpass år 50 e. Chr. och ger om de nordliga hafven följande skildring: »Ofvanom Elbefloden är den stora Kodaniska hafsviken Sinus Codanicus, som är full af stora och små öar. Här är hafvet ingenstädes bredt, ty det går igenom ett trångt sund och liknar knappast ett haf, utan emedan det öfverallt flyter fram mellan länderna och ofta öfversvämmar dem, så liknar det stora floder, hvilka här och der gå öfver sina bräddar.» På ett annat ställe säger han: »De orkadiska öarne äro 30 och ligga ganska nära hvarandra; de Amosvårtyttdiska öarne äro sju och ligger gentemot Germanien i den hafsvik, som vi kalla den Kodaniska. Bland dessa öar är Kodanonia, som Teutonerne innehafva, större och fruktbarare än de andra. De länder, hvilka ligga gentemot Sarmaterne, hafva för det vexelvis till stigande och fallande hafvet och emedan mellanrummet, som skiljer dem från hvarandra, understundom är öfversvämmadt af vatten, stundom åter torrt, utseende än af öar, än af fast land.» HH.Herrarne finner och|24||48| och den saken skall bli klarare, när vi komma till Östersjöns historia, att en sannare skildring af den finska skärgården ej kan från den tiden förväntas. Mela berättar derpå några af fablerna om dessa nejders inbyggare œoner – hippopodes – Panoter och tillägger derpå om Thule hvad vi hufvudsakligen redan veta.

18 När vi nu läsa om denna Sinus Codanicus, detta Codanonia, denna vidlyftiga skärgård med dess trånga sund, så vore vi vi och att allt detta ligger gentöfver Germanien, så vore kunde vi vid första påseende bo lätt låta förleda oss till den tanken, att Mela talar om Östersjön, om Sverige, om Åländska och den öfriga finska skärgården. Men det går oss här som i dessa labyrinther af sagor och oklara eller halfva föreställningar måste vi ofta bereda oss på att uppoffra nöjet af förmenta upptäckter i den finska forntiden, för den obarmhertiga dagern af en opartisk kritik, och den för oss till det resultatet, att Sinus Codanicus ej gerna kan beteckna annat än Kattegatt sydvestra delen af Östersjön, Codanonia vare sig Jutland eller någon af danska öarna och Melas skärgård marschländerna vid vestra jutländska kusten. För öfrigt är Mela den ende hos hvilken namnet Codanonia förekommer, derur hvarföre man betviflat hela läsarten. Deremot är han den förste, hos hvilken man finner namnet Scandinavia, hvilket Geijer ganska klyftigt härleder från det latinska Scandere navesspråk: latin, som förträffligt slår in – utan att han derföre förnekar förvandtskapen med Skandia och Skåne – af det fornsvenska Scaney.