Nionde Föreläsningen. 11/3 63

|60||390|

Nionde Föreläsningen. 11/3 63.

1 Efter sitt tåg till Fd styrde Birger Jarl – konung utan namnet, säger Geijer – i sexton år med kraft och lycka Sveriges rike. Det förtjenar anmärkas, att Ff.Finnarne vid denna tid voro en orsak till Stockholms anläggande. Staden begynte bebyggas på den lilla ön vid Mälarens utlopp redan kort efter Sigtunas förstöring af den finska sjöröfvareflottan 1187. B. J. upptog och stadfästade denna anläggning. Han »satte lås för Mälarens sjö» – han befästade det nya Stockholm likväl endast med trädmurar – ty sådana hade staden ännu år 1317, – och afsigten var att med denna befästning utestänga fiender – ishti synnerhet Ff.Finnar – från Mälaren. Men Fd begynte redan anses såsom en perla i sv.svenska rikes krona. Af Birgers fyra söner erhöll den yngste, den milde Bengt, som var hela rikets älskling, år 1284 värdigheten af hertig af Fd – den förste med denna titel. Han behöll denna värdighet likväl endast i tvenne år, emedan han år 1286 blef biskop i Linköping. † 1291.

2 Efter hans Birger Jarls död 1266 blef förde hans son, konung Waldemar, krönt konung rsedan vid 10 års ålder, sin svaga spira till 1273, då han för en brottslig förbindelse med sin svägerska prinsessan Juta nödgades göra en vallfart till Rom. Under tiden ryckte hans kraftfulle broder Magnus spiran till sig och blef konung 1275. Hans samhällsreformer – som förvärfvade honom ärenamnet Ladulås – blefvo äfven för Fd af stort inflytande, mindre under hans egen, än under hans efterträdares regering. – Hvarom mera. – Magnus dog år 1290 och efterträddes af sin äldste son Birger, då 9 år gammal, sedan den döende fadren till hans förmyndare förordnat marsken Torkel Knutson. Hans rikföreståndareskap begyntes med pest och hungersnöd år 1291, men det var en öfvergående olycka. Icke i sekler, hvarken förr eller sednare, befann sig Sveriges rike i sådan blomstring, som under de 13 åren af T. Knutsons förmyndareregering. Samhällsordningen hade vunnit stadga, fejderna voro bilagda, rikets krafter samlades, och medan fred var med öfriga grannar, och särdeles emedan kon. Birger var trolofvad med en dansk prinsessa, kunde rikets förenade styrka användas på ett nytt korståg till de aflägsna och oroliga Österlanden.

|61||391|

3 Orsaker: Handeln. Biskopsdömet Karelen och Ingermanland. Hippg Neva: 55, 61. Sv. behöfde en befästad ort i Karelen.

4 Porthan, och efter honom Geijer och Fryxell, ha sökt orsaken till T. Knutsons tåg deri i Karelarnes fortsatta härjningar. MDent kan väl ej betviflas, att deras kufvande var en politisk nödvändighet, men Rein har i sin värderika afhandl. om kristendomens införande bland Karelarne, klart bevisat att icke dessa härjningar, hkahvilka till större delen redan upphört, utan snarare en damm mot den ryska makten och nödvändigheten att sysselsätta Svensk:s krigiska anda med utländskt krig och eröfring varit det, som egentl. föranledt T. Knutsons tåg. Ryssland: mot Dmitri Alex:vitsch. kallade hans broder Andrej år 1281 Mongolerne till hjelp. – Dessa inbröto ånyo öfver Rd – . – Dmitri i sin tur anlitade Mongol.Mongolerne – och 1293 härjade de Murom, Susdal, Wladimir,original: Wladimir Moskva m. fl. städer. Genom Erik d. h:s och Birger Jarls krigståg hade Fd redan blifvit den traditionela valplatsen för den sv.svenska riddareandan och trosnitet. Här blommade grönskade den sv.svenska medeltidens ärorikaste lagrar, dubbelt lockande emedan tidehvarfvet fortfor att anse dessa härtåg för ett Guds verk,. oOch när funnos icke tusende, som behöfde syndernas förlåtelse?

5 Ehuru icke veterligen anbefaldt af påfven, hade Torkel K:s tåg, liksom de förra, karakteren af ett korståg. Den starka och välrustade hären antog korstecknet och medförde en ny hednaapostel, biskop Peder från Westerås. År 1293 styrde marsken med sin här och sin flotta in i F.Finska viken och landsteg sannolikt i Viborgska viken, i nejden af den fordna, äfven för Sv. välbekanta handelsplatsen Björkö, och anlade här Wiborgs slott, »af sten», säger St.sv. Rimkrön.Stora svenska Rimkrönikan – hkethvilket denna tid alltid betecknade något vigtigt. (Vi ha sett, att sjelfva Sthms befästning då ännu var af träd). »Detta hus – säger samma krön.krönika – är hedniske mäns återhåll, så att Ryssarne nu hafva mindre makt, än de hade förr, och finna skada vid deras egen dörr.» – Der blefvo, säger kr.krönikan, också många fångar befriade; – sådane som Karelarne vid deras förra härjningståg (1292 etc.) bortfört från Tavastland och andra nejder.

6 RepetitionRepetition. 14/3 67. Ragvald I: 1258–66. matskoth. Kettil: 1266–86. Domkap. 76. Johannes I: 1286–91. Canonice electusspråk: latin. Magnus I: 1291–1308. Märtsvårtyttälä i Rusko. Karelarne: första osämjan 1269. – 1278. Bengt af Fd 1284. † 1291. – Waldemar. – Magnus 1275–90. – Birger 9 år. Torkel. Tradition. Rd.

|62||392|

7 Biskop Peder bedref emellertid så ifrigt sitt omvändelseverk under de sv.svenska vapnens skydd, att innan kort (efter T. K:s afresa) 14 gisslalag eller härader i Karelen blefvo omvände till kristna, d. v. s. katholska läran, med samma medel som de öfrige Ff.Finnarne omvändts till xdomenkristendomen.

8 Samma år på hösten återvände T. Kn. med större delen af sin här till Sverige, utan att för denna gång sträcka sina eröfringar längre. Hans hufvudändamål var uppnådt – Wiborgs slott blef nyckeln till beherrskade Karel., likasom Tavastehus beherrskade Tav:land, och Ryss:sRyssarnes hade planer på denna del af Fd voro för fyra sekler tillintetgjorda. – Men knappt hade Novgoroderne något återhämtat sig från skräcken öfver Mongol:s nya infall och köpt sig fred af dem med en ny tribut, innan de företogo sitt första försök att undanröjdja Wiborg, som kommit deras makt så nära på lifvet. – Torkel Kn. hade vid I fastetiden den 8 Mars 1294 kommo drogo Novgoroderne, anförde af furst Roman Glebovitsch och sin posadnikspråk: ryska Ivan Mischinitsch, mot Wiborg. Man vet icke åt hvem T. K. der vid sin afresa öfverlemnat befälet; det säges blott ha varit »en tapper man», Sigge Lake? och han slog tillbaka det fors ryska anfallet. Novgoroderne voro föga manstarka, der inföll ett töväder, vattnet steg högt kring staden, och hästarne voro utan föda. De nödgades draga med förlust tillbaka, och en af deras tappraste män, Ivan Klekatschevitsch, dog af sina blessyrer.

9 Wiborg hade således bestått sitt första prof.

10 Modige af denna framgång, beslöto Sv. att utsträcka sitt välde öfver Ladoga. Vid N.V. kusten af denna sjö fanns då redan entt litet fäste vid namn Kexholm (Käkisalmi, »Kaskensholm») »Käkisholm» (Ol. Petr.), hkethvilket Ryss.Ryssarne troligen anlagt för att hålla Karelarne under sin tuktan. Kexh. 13 mil från Wiborg. Gamla befästningar 3 mil från nuvar. Khm vid Wuoksen. Äfven på öarne i Ladoga.|63||393| Detta fäste intog sv.svenska höfdingen Sigge Lake år 1295. KrKrönikan: Stort slag och manfall hos hedningar Men knappt hade han afsändt en del af sina fångar till Wiborg och troligen derigenom försvagat med dem en del af sin styrka, för att hämta proviant innan Ryssarne återvände , och stormade fästet i sex dagar, dag och natt. – De belägrade voro utan mat, gjorde utfall.original: , RneRyssarne intogo det och nedsablade hela sv.svenska besättningen jemte dess höfding Sigge Lake, så att endast två man undkommo.

11 St. Rimkr.Stora Rimkrönikan

»The Christne voro ther alla slägne,

Ihäl, – thess voro the Ryssa fägne,

Att the XneKristne skulle så mycken skada ske.»konsekvensändrat/normaliserat

13 Derefter befästade Ryss.Ryssarne med all makt Kexholm – troligen med stenmurar – för att der bilda en motvigt emot Wiborg. – Emellertid ser man, huru striden mellan Sv. och Rd år efter år invecklas och blir allt häftigare, ju mera Sv. genom T. K:s tåg trängde R:neRyssarne på lifvet. Underrättelsen om Kexholms förlust intagande och snara förlust väckte stort uppseende i Sverige. – Thorkel K. uttänkte då med en snilleblickrik plan, som endast behöft bättre framgång, för att för i striden mellan Sv.Svenska och R.Ryska väldet blifva af en afgörande vigt. Underbart nog hade ännu ingen kommit på den tanken att med ett fäste beherrska Nevafloden, som dock redan i 5 eller 6 århundraden varit en så högst vigtig och allmänt begagnad farled både i krig och fred för nästan alla nationer vid Ö:sjön och Ladoga. T. K. beslöt att tillstoppa detta lufthål för den unga uppvexande R.Ryska makten och tillika genom Nevans beherrskande vinna åt sv.svenska väldet i Öster en stödpunkt hvarifrån det kunde på ena sidan trygga Wiborg och Fd, på andra sidan hota trotsa Novgorod nästan utanför dettas egna murar. – Det var Peter den st:s tanke, ehuru under ett annat namn och med andra syften, 4 sekler tidigare tänkt, än den utfördes.

14 Märkvärdigt är också att se huru sv.svenska härtågen gång efter gång åter sökte längre österut deras urgamla landningspunkter. – Erik – Birger – Torkel 1 och 2. K. Birgers bröllopp med Märtha.

|64||394|

15 Historien om detta T. K:s företag 7 foliospalt. i St. Rkr.Stora Rimkrönikan

16 Pingstdagen år 1300 afseglade marsken med 1100 »styramän», d. v. s. 11001 skepp från Stockholm, och var detta den största flotta och de »vänaste skepp», man någon tid sett uti Sverige till denna dag. Kosan ställdes direkt till Nevan, och der begyntes ofördröjligen med anläggandet af ett fäste på norra flodstranden, just på den udde, som bildas vid Ochtas utflöde i Nevan,original: Nevan. gentemot nuvar. Woskresenski klostret. Ypperlig hamn. Svarta ån. Marsken medförde skickliga byggmästare och fältingeniörer ända från Rom – åtminst. säger r. krönikanrimkrönikan: »de hämtade med sig från sitt land mästare. Från det stora Rom, från påfven, hämtade de en utmärkt mästare. Fästet kallades Landskrona och försågs med kastmaskiner samt andra den tidens yppersta försvarsanstalter.»konsekvensändrat/normaliserat

17 Det var naturligt att ett sådant företag måste väcka den största uppmärksamhet i Neva nejderna. Ryssarne synas ha blifvit öfverraskade och storfursten var för tillfället icke i Novgorod. Emellt.Emellertid samlades en mängd Ryssar (väl 1000 hedningar) på en ö i öfra Ladoga, i afsigt att derifrån söka vid första lägliga tillfälle öfverrumpla de objudne gästerna. Detta erforo svv.svenskarne och beslöto att förekomma sina fiender. 800 man under befäl af en höfding vid namn Harald rodde ut i »Hvita träsket», för att uppsöka fienden. Men de hade knappt kommit på halfva vägen – 30 sjömil från deras hufvudstyrka – innan en storm kastade deras fartyg mot Karelska stranden, der de sedan härjande och plundrande dröjde på femte dygnet. Derefter lugnade stormen och Harald med sin ströfkorps återvände helbregda, men med oförrättadt ärende till Sv:s förtrupper vid Pehkinaäsaari (Nöteborg) – en ö, der nu Schlüsselburg (Nöteborg) är beläget.

18 Knappt hade svv.svenskarne utmattade af den besvärliga färden, landat på ön, innan de upptäckte en flotta af 1000 ryska lodjor styrande rakt emot dem. »Der dugde icke att bida länger» – svv.svenskarne sprungo i båtarna och läto dem flyta utför Nevan. – Ryssarne kommo efter i hack och häl och gjorde af torr ved|65||395| flottor höga som hus, hkahvilka de antände och läto flyta utför strömmen, för att uppbränna Sv:s flotta vid Ochta. Lyckligtvis hade svv.svenskarne haft tid att spänna en jernkedja öfver Nevan, hvarigenom de brinnande vedflottorna hejdades. – När detta försök misslyckats, samlade Ryssarne sin styrka och ryckte 31,000 man starka, emot Landskrona. »Man såg der mång brynja hvit, deras hjelmar glimmade och deras svärd.» Det nya fästet hade vallgrafvar mellan de båda floderna tvärsöfver udden 8 torn med skottgluggar. Mot ett af dessa torn vid södra änden lupo Rr.Ryssarne till storms, men slogos tillbaka af Helsingarne under anförande af Matts Kettilmundson, Henrik von Kyrnen och Peder Posse, hvarpå svv.svenskarne gjorde ett utfall och begynte ett grufligt mördande bland fienden. »mången R. fick rödan svett.» På ett annat ställe, vid en förhuggning på stranden, stod Ryssarnes kärntrupp, 1000 man stark, och »glimmade i sina rustningar som en sol». Den unge riddaren Matts K:son klädde sig då i jern och begärde marskens tillstånd att få »väcka fienden, om han sofver», – hvarpå han red ut öfver bron, och höll helt ensam framför fiendens front och sände en tolk med följande budskap: »här håller en ädelboren man, en af våra bäste bidar här och vill kämpa mot en af eder om lif, gods och frihet, och hkenhvilken som stötes af hästen, han må gifva sig fången och följa sin motståndare som träl.» – Denna ridderliga utmaning blef icke emottagen – riddaren höll stilla framför fienden ända tills natten bröt och red så tillbaka till de sina och blef emottagen med stora ärebetygelser. Men Ryssarne drogo bort om natten, och så var Landskrona för denna gång räddadt.

19 RepetitionRepitition 5/5 73. Kar. o. Novgorod 1278. B. Jarl. – T. Knutson. Mongolerne. – 1293. Wiborg. – Kexholm. – 1300 Landskrona.

20 Denna seger var icke af lång varaktighet. Hösten inbröt, »Adelshären ville hem» – och marsken redde sig att afseglade med största delen af sin här. Vid Nevans mynning mötte motvind, flottan låg sysslolös, och för att något uträtta undertiden, brände och plundrades kringliggande kuster af Ingermanland, hvarpå flottan återkom till Sv. vid Mickelsmessotiden. Opolitiskt. I det nya fästet qvarlemnades 300 man under riddar Stens befäl samt en myckenhet proviant. Landskrona var dock ännu icke af ödet bestämdt att blifva ett Petersburg. Det nya fästet var fuktigt|66||396| och ohelsosamt. All proviant möglade och förskämdes, sjukdomar begynte snart att härja ibland besättningen. Manskapet fick skörbjugg: »bäst de sutto till bords, åto, drucko och syntes helbregda, föllo deras tänder på bordet», så att mången ömkeligen omkom. Då var der en riddare vid namn Torkel Amundson, han föreslog att sända bud till marsken och begära med första öppet vatten undsättning och färsk proviant. Men då svarade en annan riddare:

»Vi vilja ej att marskens hjerta skall gråta,

Gud må väl vår vedermöda bota.»

22 Så afhållen var Torkel Knutson af sitt folk.

23 Emellertid samlade storfursten af Novgorod Andrej Alexandrovitsch all sin styrka, i förbund med en del Karelare, Ingrare och andra finska folk, samt drog på våren 1301 med en stor här ut att jemna Landskrona med jorden. För att locka svv.svenskarne ur fästningen och sedan tillintetgöra dem, skickade fursten några och tjugu man till Nevas mynning, två mil från fästningen, for låtsande vilja stänga mynningen med pålverk, under det att ryska hufvudstyrkan förlades i bakhåll. I fästningen funnos då knappt tjugu man vapenföre. Dessa redo ut på rekognoscering och råkade, som beräknadt var, uti bakhållet, men värjde sig så manneligen, att de höggo sig igenom alltintill fästningen; endast det bragte ofärd, att herr Sten i denna vefvan blef sårad. Nu stormade Ryssarne med all deras makt »natt och dag», säger kr.krönikan, och voro då i fästningen 16 man, som förmådde bära vapen. Dessa 16 tappre försvarade sig på ett sätt, som synes hafva väckt hela samtidens beundran. De förblefvo natt och dag på deras post, medan fienden ständigt skickade friska trupper mot murarna, och det vittnar det i sanning om fästningens styrka, att ett sådant försvar var möjligt. Omsider lyckades Ryssarne sk – ant.antingen med fyrbollar eller med grek.grekiska elden – skjuta fästet i brand,|67||397| stormade in, dödade sjuke och sårade, och de få återstånde försvararne flydde, utmattade ända till döden in i en källare,. Vi Här erbjödo de sig att kapitulera. bortkastade några sina vapen, och ville kapitulera, föredragande fångenskap och träldom framför en säker död.

»Vi kunna väl trälar vara alla våra dagar,

arbeta, lyfta, bära och draga.»

25 Herr Sten begynte underhandla och frågade Ryssarne om de ville hafva tappre män till fånga. Då utropade Torkel Amundson i sitt sinnes bitterhet: »Vi vilja ej att marskens hjerta skall gråta» – och med detsamma slungade genomborrade han en Rysse med sitt spjut, så att det träffade en af Ryssarne, trängde in genom bröstet och ut genom ryggen. Detta blef signalen till ett nytt anfall, en ny och förtviflad strid, och berättas derom, att en svensk riddare, Carl Hack, som påtagit sig en dödad rysses rustning, der blef af misstag ihjälstungen utaf sin egen väpnare. Trötte vid detta hårdnackade motstånd, beviljade slutligen Ryssarne kapitulation de få ater ännu lefvande svv.svenskarne kapitulation, och bortsände dem bundne i fångenskap; men Landskrona blef i grund förhärjadt med eld och jemnadt med jorden. Detta skedde fredagen före pingst, St Patricii dag, den 19 Maj år 1301, således innan någon undsättning hann komma från Sverige.

26 Det är ganska eget att jemföra de svv.svenska och ryska ksvårtyttrönikornas beskrifning öfver denna vigtiga händelse, hkenhvilken gällde ingenting mindre än herraväldet öfver norden. – R. kr.Ryska krönikan säger: »de fördömde Latinarne berömde sig sjelfva och kallade staden Landskrona. Men med den heliga Sofias makt och med helgonen Boris’ och Glebs bistånd betydde denna deras fasta borg ingenting, för deras högmods skull, såvida deras möda var fåfäng utan Guds tillstädjelse. Och förläne Herren i sitt rike frid och ro åt deras själar, hvilka vid denna stad tillsatt lifvet för den heliga Sofias skull.»|68||398| Stora sv.svenska Rimkrönikan säger:

»Gud hafve deras själ i himmelrik,

Som ledo död uppå denna vall.

Och ömke Gud det jemmerliga olycksfall,

Att dem så skulle tillhanda gå

Och hedningarna skulle makt öfver dem få.»

28 Så slöts ett företag, på hkethvilket man väl kan tillämpa Geijers bekanta uttryck om Kalmareunionen, att det »ser ut som en tanke». Man måste beundra Torkel K:s statskloka blick och icke förhasta sig att klandra honom för fastän detta företags hade en olyckliga utgång. Många väl anlagda och tappert uförda fälttåg misslyckades, som hans, till följd deraf att »adelshären ville hem». Vi se t. ex. de tyske kejsarne otaliga gånger draga detta tidehvarf draga till Italien, underkufva det och likväl nästa år vara nödsakade att ånyo företaga samma besvärliga tåg, blott för det att hären bestod af vasaller, som tågade i fält på egen bekostnad och återvände med eller mot deras fältherres vilja, när matsäcken var slut. Krig i den skala och med de långt beräknade planer, som man ser uti våra dagar, fördes icke under medeltiden. Allt var då anlagdt på hastiga segrar, i annat fall vände man om. Man igenkänner väl tydligt en tanke i dessa förvirrade strider – såsom man här igenkänner Rds och Sv:s tusenåriga strid om Ösjöväldet – men på ingendera sidan hade man målet nog eller medel klart framför sig. – Bästa beviset derpå, är att Nevan, som utgjorde pulsådern för Novgorods makt och innebar nyckeln till herraväldet i östern, fortfor efter Landskronas förstöring, liksom förut, att vara en öppen flod utan spår af befästningar.

29 RepetitionRepetition. 15/3 67. – T. K. 1293 – Vibog 1294. Kexholm Sigge Lake. 1295. – 1300. Landskrona. – Adelshären – 300 man = 16. Hr Sten. – Striden. – Lkronas betydelse – Peder af Westerås 1299 fly till Norige: skingrat kyrkogods.