Knoppar. 3

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 22/6 1842:|48 3|

Knoppar.

3.

»Neuere Poeten thun
viel Wasser in die Dinte.» Goethe.

1 Hela den långa tiden af ett par eller tre veckor har redan förflutit, sedan de tjenstaktiga ångfartygen åt oss hemförde en efterlängtad och brokig samling af litterära nyheter från Sverige. M:lle Bremers Morgonväkter, Fru Carléns Ros på Tistelön, Frih.nan Knorrings Skizzer, en hel menniskobörda af Kabinetts- och Läsebibliothek, en rosenångande bouquet af Poetiska kalendrar, – tusende rara och fina saker allt ifrån den voluminösa praktbibeln ända ned till den näpna lillfingersboken »Reglor för cigarrrökare» ligga för våra ögon utbredda på Herrar Wasenii och Frenckells diskar. Gamla och kanske glömda på sin födelseort, äga dessa litteraturens lindebarn ännu för oss hela nyhetens behag. Det är tyvärr vår lott, att en hel lång vinter igenom sucka i ett slags poetiskt nykterhetstvång, endast då och då afbrutet af en och annan tidnings olyckligt vattenrika vitterhetsrus, såframt ej en mild himmel skickar oss en Julqväll, att värma vårt dufna nordiska hjerta vid. Utom mången annan sympathi med våra hedersvärda landsmän björnarne, äge vi äfven den, att vintertiden suga på våra ugna litterära ramar, och mången finner sådant ledsamt nog. Möjligen kan väl någon nalle mena, att vi Finnar kunde lefva och berga oss bra med vår nationella Finska litteratur blott vi engång fattade smak för den, men lyckligtvis äro vi ett mycket delicat och gourmandiskt folk, vi nyaste Suomalaiser i frackar och bournouser. Ah, vi äro grufligt poetiska, vi ungherrar, vi äro sublimt eteriska, vi sköna och unga damer, och vi, tanter och cousiner, vi veta i verlden ingen mera djupsinnig och underhållande lectur än Herr Hjertas Läse- och Herr Thomsons Kabinettsbibliothek. Tänk om ett grymt öde i hast fördämde hela den årligen inströmmande vittra störtsjön af alla dessa dikter och minnen och rosor och romaner, hela denna aromatiska doft af en rättnu utblommad verld! Då först vore den vittra sorgen, den poetiska olyckan, den spirituella hungern rätt grundelig, rätt innerst genomgräselig och outhärdelig. Sorgliga saknad af så mycket sublimt, vike dina qval fjerran ifrån oss. Må vi i detta ögonblick prisa oss sälla och öfverlyckliga, att åter ha upplefvat den angenäma poetiska kläckningstiden, då hvarje zefir från det skaldehvimlande Sverige medför en doftrik pust från alla de knoppar, alla de »små ljusgröna svaghetspunkter», hvilka i massa framspricka på allehanda hyggliga telningar derborta i grannriket. En mild vårsol belyser i Sverige den poetiska grödans svamplika tillvext öfverallt, hvarest en lämplig vitterhetsmylla, bildad genom förvandlingen af föregående skalders saftrikare alster, gynnar vegetationen. Ljumma känslotårar dugga öfver de späda fröna och befordra groningen; knappt visa sig de första hjertbladen, innan plantan omsättes i ett slags moderna blomsterkrukor, som kallas poetiska kalendrar. Min läsare känner utan tvifvel de poetiska kalendrarne?

2 De äro ett eget, småtäckt slägte ett slags kometer med liten kärna och mycken dunst, hvilka vid Phosphorismens mest lysande regementstid begynte att skocktals svärma öfver den poetiska azuren. Liksom kometerna hysa de ett afgjordt tycke för det högtsväfvande och excentriska, samt kretsa vanligen i mindre eller större elipser kring något centralsnille, jag vågar ej säga: någon vädersol. De täfla ej sällan med sina fränder, års- och statskalendrarne, i innehållets magerhet, men skilja sig från dem besynnerligen deruti, att de lofva folken hela året om; jag lemnar likväl osagdt om de icke stundom slaska med tårar och känslor för att »fukta sina nuner.» Deras största förtjenst är emedlertid den, att vara ett slags reservoirer, vattenledningar, hvarigenom poetiska skydrag aftappas och unga författare betryggas för faran af vatten i hjernan. Det är i dem, berserkarna på litteraturens fält pröfva sina första krafter, flyga med örnvingar, ryta med lejonstämmor och bedyra att »i klippan vexer jern och männer deruppå».konsekvensändrat/normaliserat Det är äfven i dem, de vemodsveka, blomsterälskande själar, som älska att »sjunka tillbaka i förgätna känslors våg»,konsekvensändrat/normaliserat gerna jollra och drömma om »hvad de hoppas och hvad de tro».konsekvensändrat/normaliserat Hvem undrar sedan, om de, öfverallt finna vägen till de skönas toiletter och stämma de hulda hjertan i en täck moll? Behagligt lutad mot sin emma, skänker den unga flickan en flyktig men afundsvärd blick åt Boreas, åt Snöklockorna, åt Mellins Winterblommor; Tegnérs örnar och Atterboms blomdofter omsusa henne, ehuru förklädda, och bakom dem smyger sig Böttiger på tå, med månen i ena handen och novembersolen i den andra, och sjunger så sorgliga, så ljufva ord, att klara perlor stiga i det blåa ögat, när flickan lyssnar deruppå. Men då uppträder Mellin i sina Kolmårdsboer, med lifliga, friska, om just ej så nya taflor, och för läsarinnan i sällskap med både fröknar och bondflickor, i koppargrufvor och bland älskande par, stiftar en hel hop mesalliancer och radar upp jemt så många små skuggor, som behöfvas för att göra skildringen piquant; och den unga läsarinnan förundrar sig, att hon så i hast förgätit allt det öfriga, som rörde henne nyss. Ty så är allt i|48 4| denna småbehändiga kalenderlitteratur, en fläkt, en doft, som utan intryck flyr bort, omtyckt för en flyktig stund och sedan glömd. Hvem har ej rönt, att mycket skönt och täckt i verlden delar samma lott? Men med alla dessa näpna behag, ha dessa blommor den olyckan, att ej äga rot, ej hem, ej nationalitet. Likt parasitvexter slingra de sig kring några hyllade mönster och nära sig af deras must. Derföre lefva de ej sitt eget lif; färgen är deras, men doften är lånad. De hänvisa på ett förgånget, men för det tillkommande hafva de intet hopp att lofva, intet frö att ge. Och det är illa.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil