Notisen/artikeln ingår i Hufvudstadsbladet 18/11 1881:|267 2|
Skydd för Finlands barn!
I. Vargarnes barnarof.
1 Äfven det afskyvärdaste, det mest upprörande för menskliga känslor förlorar sitt intryck med vanans makt. Romarne funno slutligen ett nöje uti att se menniskor på arenan sönderslitas af vilddjuren. Finlands folk skall icke uppnå samma höjd af omensklighet, men det skall, när barnarof ofta upprepas, slutligen upphöra att anse dem för något vidunderligt och med en axelryckning läsa notisen derom i tidningen, för att fortsätta läsningen af följande notis, t. ex. om publika nöjen.
2 Låt oss derför uppfriska minnet af tilldragelserna under ett enda år. Här behöfs ingen känslofull skildring. Vi skola hvarken tala om de olyckliga offrens nödrop eller om deras mödrars förtviflan. Vi skola faktiskt och enkelt notera fakta. Se här hvad som tilldragit sig under tretton månader, från den 7 Oktober 1880 till den 7 November 1881.
3 Förut hade under samma år 1880 veterligen 7 barn blifvit sönderslitna af vargar. Vi fortsätta denna blodiga minneslista från förstnämnde dag och angifva, på goda skäl, främst orten.
4 N:o 1. Letala 7 Oktober 1880. Ett barn uppätet af varg.
5 N:o 2. Pemar, Tomero by, i Oktober. Vargen jagade tre barn, som vallade boskap på en äng, uppnådde det yngsta, en flicka om 3 à 4 år, vid gärdet, slök hennes inelfvor och sprang bort.
6 N:o 3. Vehmo 16 Oktober, Haukkaniemi torp under Maarjärvi egendom. En inhysesqvinnas son, 5¾ år gammal, saknades och fanns söndersliten i skogen en verst från torpet. En stor del af barnet uppätet. Vargspår i den nyfallna snön.
7 N:o 4. Halikko, Kerlu by, den 22 Oktober. Barnen återvände kl. 5 e. m. från skolan. Midt i byn grep vargen en 8 års gosse och bortförde honom, men skrämdes af en tillskyndande karl, släppte sitt byte och begaf sig makligt till skogen. Gossen räddad, med ett bett i ljumsken och tre i ryggen.
8 N:o 5. Somero i December. En 11-årig gosse anfölls på vägen till rian af varg, släpades mot skogen, fick fatt i en gärdesgård och undkom, men så illa rifven, att han kort derpå dog.
9 N:o 6. Nousis, Kytö by, Wähäkylä gård, den 14 Maj 1881. En gosse om 5 år lekte några famnar från boningshuset och försvann. Efter några timmar återfanns öfre delen af hans sönderstyckade kropp 1½ verst från gården.
10 N.o 7. Virmo, Karjala kapell, Hellgrens torp, den 15 Maj kl. 10 f. m. sågs en varg vid torpet. Modren sprang ut och såg, vanmäktig af skräck, vargen gripa hennes 4½-åriga flicka om lifvet. Fadren förföljde förgäfves odjuret och såg det med flickan i gapet simma öfver en å. Endast några trasor af barnets kläder återfunnos.
11 N:o 8. Nousis, Lepsila-oja torp, den 20 Juni. Modren ville resa till Åbo och tillsade sin 10-årige gosse att hemta hästen från beteshagen. Gossen försvann, söktes förgäfves och blef borta. Nödrop hade hörts och vargspår setts, men förlorats bland bergen.
12 N:o 9. Nousis den 15 Juli, Hakala torp nära gränsen mot Karjala. Modren hemväntades från utarbete, 7-årige sonen Johan gick att möta henne. Modren hörde ett anskri, sökte gossen och fann slutligen hans hufvud samt öfre delen af kroppen. Vargen sågs makligt lunka till skogen, ej ens förföljd af torpets obeväpnade invånare.
13 N:o 10. Virmo, Karjala kapell, Vehmalais by, den 22 Juli. Torparen Isak Hartmans söner, Gustaf på 9:de året och Anselm 6 år, plockade bär ½ verst från hemmet. Kl. 4 e. m. visade sig en stor varg och bortsläpade Gustaf, hvars styckade qvarlefvor funnos i skogen två dagar derefter.
14 N:o 11. Masku, Vahto kapell, Lavanmäki enstaka hemman, den 31 Juli. Söndag kl. 3 e. m. tog vargen ett två års gammalt barn från gårdens förstuga. Andra morgonen hittades barnets ena sko och strumpa samt några lemningaroriginal: emningar af dess kropp.
15 N:o 12. Letala, Pethsalo torp, den 3 Augusti. Torparen Sevons tre barn skulle föra kreaturen från en täppa till beteshagen. Vargen tog yngstaoriginal: ynsta barnet, en flicka om 8 år. Föräldrarne lyckades bortskrämma rofdjuret under dess måltid, men barnet återfanns dödt, med upprifna inelfvor. Inga skjutvapen funnos i torpet.
16 N:o 13. Virmo, Karjala, Kallela by, den 15 Augusti. Torparen Nummelins 5 år gamle gosse var middagstiden med sin moder i skogen 1 verst från torpet åt Yläne sidan. Vargen kom, grep gossen i modrens åsyn och försvann med honom i skogen. Skall anställdes, men utan att finna hvarken barn eller varg.
17 N:o 14. Virmo, Karjala, Valkeala by, Forsströmska torpet, den 10 September. En 11-årig vallgosse åt middag i torpet, erinrade sig, att han glömt stänga en grind, sprang ut, greps af en lurande varg och släpades till en äng, der man sedan återfann öfre delen af hans styckade kropp.
18 N:o 15. Virmo, Kukola by, den 1 Oktober. 8-årige inhysingssonen Karl Santala skickades af modren att hemta vatten från en brunn, 35 famnar från stugan. Greps af vargen i modrens åsyn och bortsläpades.
19 N:o 16. Vehmo, Laitis by, Köykkä torp, den 31 Oktober. Två barn skickades e. m. på ärende till ett närbeläget torp. Anföllos på vägen af 3 vargar och flydde till torpet, der ena barnet, en flicka om 6 år, greps på trappan och bortfördes af vargen, ehuru några ryske topografer sökte hindra det. Qvarlefvor funnos och 7 verst från torpet barnets hufvud.
20 N:o 17, nyss skedt, Masku, Askais by, Vahto kapell, den 7 November. Landbonden Luukkas 5-årige gosse lekte kl. 12–1 på dagen med en annan vid landsvägen nära torpet. Vargen tog gossen, hvilken på qvällen hittades söndersliten 2 verst från gården. Odjuret, uppskrämdt af skott, hade ej hunnit sluta sin måltid.
21 Alltså på en tid af 13 månader 16 dödade och 1 sårad; det är bulletinen från ett slagfält. Den upptager endast intygade fakta, men torde beklagligen icke vara fullständig. Man har uppgifvit, att ensamt i Karjala inträffat 6 barnarof under månaderna April–Juli detta år, och här upptagas endast 2. Det är blott alltför sannolikt, att icke alla sådana tilldragelser kommit till tidningarnes kännedom. Här och der försvinner ett barn, man vet icke hur, man anar sanningen, men man har sina skäl att ogerna se den allmänt omtalad.
22 Af ofvan uppgifna 17 olyckliga barn från 2 till 11 års ålder voro 11 gossar och 4 flickor; för 2 är könet ej antecknadt. Fyra bortröfvades från förstugan, från trappan eller tätt invid stugan och 3 i modrens åsyn. Femton ha blifvit till större eller mindre del uppätna. Endast i 4 eller 5 fall omnämnes, att vargen blifvit förföljd, och endast i 1 fall, att skott aflossats. Invånarne befunnos obeväpnade, och det förtjenar anmärkas, att ingen enda gång omtalas någon hund.
23 Orternas meritlista utvisar: Karjala 4 (eller 8?); Nousis 3; Wehmo, Letala och Masku hvardera 2; Pemar, Halliko, Somero och Virmo (utom Karjala) hvardera 1. Dessa orter angifva en halfbåge om 1 till 5 mils afstånd i nordvest, norr och nordost från Åbo, omslutande denna stad med en belägringshär af vargar, under det att det öfriga landet med dess många och vida ödemarker veterligen blifvit förskonadt. Hvaraf tydligt kan slutas, att de barnätande odjuren äro till antalet få, men desto blodlystnare, sedan de (och sannolikt deras ungar) fått smak på menniskokött.
24 Huru skall Åbonejden, Finlands äldsta kulturbygd, befrias från denna gördel af farliga vargbon? Huru skall landet aftvå den vanära och den skymf, som dessa upprepade barnarof kasta på detsamma inför alla civiliserade folk? Och framför allt, huru skola Finlands värnlösa barn, hvilka äro anförtrodda åt samhällets beskydd, kunna fridlysas i deras egna hem, deras gång till skolan, deras budstickningar till rian, brunnen, beteshagen, granngården och deras oskyldiga lekar vid hemmets grind?
25 Se der frågor, hvilka mången redan gjort försök att besvara, men utan framgång. Vi vilja icke uppehålla oss vid det fruktlösa utrotningskrig, som härintills blifvit fördt mot rofdjuren, – vid skallgångarnes onyttiga nojs, vid desse dyrt aflönade vargjägare, som funnit det beqvämast att jaga lodjuren och påbörda dem vargarnes framfart, eller vid dessa många och höga premier, med eller utan intyg att den skjutna vargen varit en barnaröfvare, – premier, som ingifvit så grundade förhoppningar, men också grundligt besvikit dem. Vi vilja endast fästa uppmärksamheten vid tre omständigheter, som synas vara af vigt för frågans lyckliga lösning.
26 Den första af dessa är den redan nämnda märkliga iakttagelsen, att vid alla de ofvan uppräcknade barnarofven ingen hund varit synlig. Hade en hund varit tillstädes, skulle han antingen hafva varskott för faran eller, om han ej kunnat försvara barnet, åtminstone afledt vargens mordlystnad mot sig. När man vet, hvilken roll hunden härtills spelat i den finska allmogens hemlif, huru han aldrig saknats ens i det fattigaste torp och huru han ständigt varit barnens eller boskapens trogne följeslagare, frågar man sig med förvåning, hvarför han nu försummat sin vaktgöring. Svaret är tydligt: han har blifvit decimerad, i mången landsbygd nära nog utrotad genom hundskatten.
27 Två marks beskattning anses af stadsbon, särskildt af Helsingforsbon, för en småsak, men icke så af landsbon med hans vanligen små tillgångar. Två mark äro för honom en så betydande summa, att denna skatt i de flesta fall kostar hans Musti lifvet. Derpå hade man icke tänkt i det besinningslösa krig, som för några år sedan fördes på hufvudstadens gator mot landets pålitligaste gårdsvakt och som slutligen fann sitt allmänna uttryck i hundskatten. Skall en sådan skatt fortfara – och vi förneka icke de skäl, som tala derför – så öfverensstämmer det enklast med klokhet och billighet, att kommunerna sjelfva få bestämma skattens belopp. Låt en landskommun taxera Mustis rättighet att befinna sig bland de lefvandes antal, om också blott till tio penni i årlig skatt, så är redan detta tillräckligt för hufvudändamålet, som är en kontroll öfver löse hundars kringströfvande. Musti får behålla sin hals, gården sin vakt, barnet sin utpost och – vargen sin arffiende!
28 Den andra omständigheten gäller det märkliga, att så ytterst sällan ett gevär funnits till hands för att mota vargens anfall eller tukta hans oförskämdhet. Vi ha sett, huru han alltmera ogeneradt infinner sig midt på ljusa dagen i byn, i gården eller dess närmaste omgifning. Den besten tyckes förstå, att han anfaller ett obeväpnadt folk. Men hvar äro nu alla de gamla lodbössor, ärfda från far till son, hvilka förr voro så nära till hands i sjelfve den fattige torparens stuga? Och om de finnas, hvarför hör man numera så sällan deras muntra knall i skogen? Hvarför nedtagas de numera från sin rostade spik blott för att hedra ett bröllop eller upplifva en midfommarkokko?
29 Man har vågat en förmodan, och den har varit synlig i tidningarne, att jagtlagarne ryckt geväret ur folkets händer. Utan tvifvel ligger deri en öfverdrift. Jagtlagarne äro en behöflig reform, särskildt för det matnyttiga villebrådet, och de ha icke förbisett rofdjurens utödande. Men man kan icke tillsluta ögonen för den märkliga iakttagelse, att icke allenast barnarofven i Åbotrakten, utan ock vargens djerfva anfall mot boskap i andra delar af landet tilltagit efter jagtlagarnes införande. Något slags sammanhang måste finnas mellan dessa företeelser, men hvari det består, är icke lätt att afgöra. Har verkligen bonden upphört att bära sin trogna bössa på axeln, sedan han icke mer får rikta dess mynning mot första bästa villebråd, som han möter på skogsvägen? Eller kan man utfinna andra beröringspunkter? Vi veta det icke. Men af de 15 konstaterade barnarof, som inträffat under jemnt ett år från d. 7 Oktober 1880 till samma dag 1881, infalla 9 på jagtlagarnes förbjudna tider, April–September, och endast 6 på årets öfriga månader.
30 Det måste förundra, att aldrig ett godt gevär af ny konstruktion blifvit nämndt bland de många premierna för rofdjurs dödande. Skulle hälften af kronans extra premier för detta ändamål bestått af utmärkta Lefaucheux- eller andra gevär, hade detta sätt att beväpna folket säkerligen verkat mera direkt, än penningar, som kanske förslösas på närmaste krog*)Vi erinra om vargarnes grasserande i Kivinebbs socken på 1830-talet, när befolkningen der var förbjuden att hålla skjutgevär..
31 En tredje omständighet slutligen är af så afgörande vigt, att derpå beror, om de nu förestående åtgärderna skola blifva ett nödfallsmedel för tillfället eller innebära någon garanti mot framtida olyckor af samma upprörande art. Wi mena befolkningens vilja, förmåga och insikt att försvara sig sjelf.
32 Kronan, öfverheten, styrelsen, vederbörande – se der de slagord, som åter och åter gå igen i folkets mun, och bakom hvilka döljer sig den makliga likgiltighet, som utgör en afvig sida i finska folklynnet. Kronan skall göra allt, öfverheten skall befalla, styrelsen skall anordna, vederbörande skola verkställa alla åtgärder, om det också gäller att försvara eget hem eller egna barn. Man kan blifva förtviflad öfver all denna lojhet. Liksom icke den friborne mannen skulle vara den närmaste att försvara sitt eget hus! Liksom icke hvarje granne, hvarje invånare i samma by, samma socken, härad eller län, – ja hvarje medborgare i samma fädernesland, skulle genom sådana tilldragelser, som barnarofven, lida en gemensam skymf, en gemensam oförrätt, en gemensam fara och till följd deraf böra känna en gemensam pligt att hämnas skymfen och afböja faran! Men så kännes det icke; allas ögon lita till styrelsen. Om icke kronan skickar penningar, om icke guvernören efterskickar jägare, om icke kronofogden, länsmannen, skallfogden, kommunalstyrelsen och hela bråten af desse högre och lägre vederbörande ställa till skallgångar m. m. och anvisa hvarje man hans post, sätter sig denne man med armarne i kors och väntar – väntar på nästa barnarof! Ställa honom åter vederbörande der han skall stå, så trafvar han i skogen efter befallning, gör nätt och jemnt hvad han är ålagd att göra och vandrar åter till stugan med det lugna medvetandet, att, om allt misslyckas, är det icke hans fel, det är vederbörandes – de skulle ju göra det! Det fattas blott, att man ännu tillkallar militär och skaror af ryske vargjägare, för att befria den finske bonden från hans egna skogars rofdjur, på det att han i desto makligare lugn må sträcka sig ut på sin bädd och förlora ända till sista qvarlefvan af företagsamhet att försvara sig sielf.
33 Hvilket namn skola vi gifva denna förunderliga och beklagansvärda ovana hos ett fritt folk att värja sin egen hemknut?
34 Det är den allmänna bristen på initiativ, på personlig energi, på känslan af solidaritet och gemensamt ansvar, som förlamar hvarje åtgärd, kastar bördan på styrelsen och – för att hålla oss till detta speciela fall – låter handlöst vargarne taga barnen. Det må väl medgifvas, att folklynne och historiens uppfostran ha sin andel i denna oförmåga att uppfatta den frie medborgarens ansvar och pligter. Men styrelsen, hvilken år efter år belastar sig med detta den enskildes ansvar och i icke aflägsna tider verkligen gjort anspråk på att vara en »patriarkalisk» styrelse, som ensam velat tänka och sörja för det okunniga folket, – denna styrelse kan icke frånkännas sin andel i befolkningens lojhet. Det är tid att inslå en annan bana. Man har försökt skottpenningar och extra premier; de ha misslyckats. Ej ens penningen har här lyckats framkalla män. Hvad skall man göra? Skall man bötfälla länet för dulgadråp? Nej. Men så hjertlöst det kunde synas att lemna dessa olyckliga, af vargarne hemsökta trakter åt sitt öde, vore det för folkets uppfostran utan tvifvel det riktigaste, att styrelsen läte kungöra för dessa kommuner i Åbo län: här är så och så mycket penningar, det är det enda landet kan göra för eder, hjelpen nu eder sjelfva!
35 Det är bekant, att guvernören i Åbo län gjort sig mycket och varmhjertadt besvär med kommunalstämmor m. m., men det är icke bekant, att kommunerna sjelfve eller deras enskilde socknebor skulle – förutom skottpengarne – af egen drift eller med rask handling ha försökt att mota fienden. Hvad hade varit enklare, än att några modige jägare i hvarje kommun, der ett barnarof inträffat, skulle förenat sig om ett oblidkeligt krig på lif och död mot den fräcke röfvaren? Vintern instundar; må de nu göra sin pligt och icke erbarmligt vänta på vederbörande. Inga mossor och kärr, inga stiglösa ödemarker skola skydda landsfienden från den dag beslutsamme män räcka hvarandra handen uppå, att han skall dö.
36 Dessa barn, dessa barn, – blygselns rodnad betäcker en manlig kind vid tanken på, huru likgiltigt och fegt de blifvit uppoffrade åt vilddjuren, – vid tanken på huru några få raske jägares kraftiga ingripande efter de första barnarofven kunnat förekomma alla de efterföljande! Skuldlöst blod gör outplånliga fläckar. Inga brådskande dagfrågor, som tränga sig fram, ingen af de många reformer, som vänta sin lösning, kan öfverskyla dessa blodfläckar, på det samtida Finlands änne. Skola de ännu ökas till antal och för hvarje gång högre förkunna vår skam? Skydd för barnen – välståndets barn, armodets barn, stadens barn, ödemarkens barn! Äro de icke alla lika dyrbara och lika berättigade? Äro de icke alla Finlands, äro de icke alla våra barn?
37 Må det ännu tillåtas insändaren af dessa rader att bifoga några ord till jagtens främste målsmän i landet och att dervid begagna uttrycket vi, i den förutsättning att många äro ense om samma mening.
Till Finlands jagtföreningar.
38 Ärade Herrar! Vi ha förnummit, att I, under eder lofliga sport mot harar, änder och kramsfoglar – sistnämnda nöje dock i mångens tanke mindre lofligt – jemväl icke alltid försummat ett tillbörligt afseende på rofdjurens utödande. Det är oss nogsamt bekant, att örnen, höken, räfven och, framför andra, skogarnes väldige konung björnen tid efter annan falla som mål för edra välriktade kulor. Men det är icke kändt, att I, ärade herrar, skulle annorledes, än möjligen genom aflönade tjenare, ha med edra kulor bevärdigat den infame röfvare, som nu uppfyller vårt land och den civiliserade verlden med fasa. Och tillåten oss säga, att detta icke allenast väcker någon förundran, utan äfven kan gifva anledning till misstydningar.
39 Om jagtens ridderliga sport, jemte det nöje den skänker, äfven bör betraktas som en manlig idrott, så utsätten I eder, genom en sådan skonsamhet mot vargen, för den berättigade misstanken att endast finna behag i det ofarliga och beqämliga dödandet af värnlöse motståndare, under det att I skyn den möda och fara, som äro förenade med en vargjagt. Björnen är så sällan till hands för att intyga edert mod; men under det att I dricken edert glada graföl för haren, störes eder trefnad kanhända af nödrop från närmaste by, der vargen anfaller hjorden på betet. Undgån I detta obehagliga afbrott, så händer, att, när I med edert byte återvänden till hemmets lugn och hvilen eder på den beqväma soffan med en tidning i handen, fån I der läsa berättelsen om något olyckligt barn, som nära eller fjerran funnits sönderslitet i skogen. Hvad tänken I derom? Angår det eder icke?
40 Mina herrar, vi anse eder för män af heder och mod: det måste således angå eder ganska nära. Det måste angå eder som menniskor och medborgare, men i all synnerhet måste det angå eder som jägare. Är det icke I, som, genom eder regelbundna och yrkesmessiga sport, genom edra berättigade anspråk att anses såsom verklige och mönstergiltige jägare, ären kallade att i främsta ledet värna de värnlöse mot rofdjuren, tukta röfvaren och aftvå en skymf, som närmast faller på landets jagt?
41 Ja, derom råder icke det minsta tvifvel. I ären jagtens »vederbörande». I ären fredens värnepligtige, skogarnes polis och landets verkställande makt mot rofdjuren. Allas blickar äro riktade på eder. Hvad göra jägarne? Hvad göra jagtföreningarne? Vi veta icke, säger man, att de hittills visat något lifstecken i den jagtfråga, som nu står främst på dagordningen. Det är icke kändt, att mynningen af deras gevär varit riktad dit, der den bäst skulle behöfvas. Man vet icke, om de utsändt en enda man till de hotade trakterna, eller utfäst en enda belöning af någon betydenhet för menniskoätarnes dödande. Hvad göra de? Eller hvad ämna de göra?
42 Vi veta det icke. Kanhända klandrar man eder utan skäl. Kanhända ären I, den stund som är, betänkte på någon klok, djerf och omfattande plan att, utan militär och ryske jägare, befria landet ifrån dess plågoris samt ställa edra bäste och erfarnaste skyttar i spetsen för utrotningskriget. Men om så är, striden utan dröjsmål till verket! Vänten icke på nya barnarof! Bevisen sjelfve, att jagtlagarne, som äro edert verk, långtifrån att gynna rofdjuren, tvärtom äro dessas vissa undergång! Bevisen, att äfven i detta land frie medborgare kunna fatta ett initiativ och ega kraft att utföra det!
43 Ett är visst, att något måsten I göra. Gören I intet – ja, då kunnen I saklöst hänga eder dyrbara studsare på knappen, skjuta kramsfogel med söndagsjägarne och köpa edra harar för kontant silfverkula på torget. Ty hvad helst I då ären, – om I också ären de bäste och aktningsvärdaste medborgare i alla obeväpnade yrken – jägare ären I icke! Denna äretitel mån I då afstå åt dem, som bättre förtjena den.
44 Z. T.
*)Vi erinra om vargarnes grasserande i Kivinebbs socken på 1830-talet, när befolkningen der var förbjuden att hålla skjutgevär.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Skydd för Finlands barn!
I. Vargarnes barnarof.
1 Äfven det afskyvärdaste, det mest upprörande för menskliga känslor förlorar sitt intryck med vanans makt. Romarne funno slutligen ett nöje uti att se menniskor på arenan sönderslitas af vilddjuren. Finlands folk skall icke uppnå samma höjd af omensklighet, men det skall, när barnarof ofta upprepas, slutligen upphöra att anse dem för något vidunderligt och med en axelryckning läsa notisen derom i tidningen, för att fortsätta läsningen af följande notis, t. ex. om publika nöjen.
2 Låt oss derför uppfriska minnet af tilldragelserna under ett enda år. Här behöfs ingen känslofull skildring. Vi skola hvarken tala om de olyckliga offrens nödrop eller om deras mödrars förtviflan. Vi skola faktiskt och enkelt notera fakta. Se här hvad som tilldragit sig under tretton månader, från den 7 Oktober 1880 till den 7 November 1881.
3 Förut hade under samma år 1880 veterligen 7 barn blifvit sönderslitna af vargar. Vi fortsätta denna blodiga minneslista från förstnämnde dag och angifva, på goda skäl, främst orten.
4 N:o 1. Letala 7 Oktober 1880. Ett barn uppätet af varg.
5 N:o 2. Pemar, Tomero by, i Oktober. Vargen jagade tre barn, som vallade boskap på en äng, uppnådde det yngsta, en flicka om 3 à 4 år, vid gärdet, slök hennes inelfvor och sprang bort.
6 N:o 3. Vehmo 16 Oktober, Haukkaniemi torp under Maarjärvi egendom. En inhysesqvinnas son, 5¾ år gammal, saknades och fanns söndersliten i skogen en verst från torpet. En stor del af barnet uppätet. Vargspår i den nyfallna snön.
7 N:o 4. Halikko, Kerlu by, den 22 Oktober. Barnen återvände kl. 5 e. m. från skolan. Midt i byn grep vargen en 8 års gosse och bortförde honom, men skrämdes af en tillskyndande karl, släppte sitt byte och begaf sig makligt till skogen. Gossen räddad, med ett bett i ljumsken och tre i ryggen.
8 N:o 5. Somero i December. En 11-årig gosse anfölls på vägen till rian af varg, släpades mot skogen, fick fatt i en gärdesgård och undkom, men så illa rifven, att han kort derpå dog.
9 N:o 6. Nousis, Kytö by, Wähäkylä gård, den 14 Maj 1881. En gosse om 5 år lekte några famnar från boningshuset och försvann. Efter några timmar återfanns öfre delen af hans sönderstyckade kropp 1½ verst från gården.
10 N.o 7. Virmo, Karjala kapell, Hellgrens torp, den 15 Maj kl. 10 f. m. sågs en varg vid torpet. Modren sprang ut och såg, vanmäktig af skräck, vargen gripa hennes 4½-åriga flicka om lifvet. Fadren förföljde förgäfves odjuret och såg det med flickan i gapet simma öfver en å. Endast några trasor af barnets kläder återfunnos.
11 N:o 8. Nousis, Lepsila-oja torp, den 20 Juni. Modren ville resa till Åbo och tillsade sin 10-årige gosse att hemta hästen från beteshagen. Gossen försvann, söktes förgäfves och blef borta. Nödrop hade hörts och vargspår setts, men förlorats bland bergen.
12 N:o 9. Nousis den 15 Juli, Hakala torp nära gränsen mot Karjala. Modren hemväntades från utarbete, 7-årige sonen Johan gick att möta henne. Modren hörde ett anskri, sökte gossen och fann slutligen hans hufvud samt öfre delen af kroppen. Vargen sågs makligt lunka till skogen, ej ens förföljd af torpets obeväpnade invånare.
13 N:o 10. Virmo, Karjala kapell, Vehmalais by, den 22 Juli. Torparen Isak Hartmans söner, Gustaf på 9:de året och Anselm 6 år, plockade bär ½ verst från hemmet. Kl. 4 e. m. visade sig en stor varg och bortsläpade Gustaf, hvars styckade qvarlefvor funnos i skogen två dagar derefter.
14 N:o 11. Masku, Vahto kapell, Lavanmäki enstaka hemman, den 31 Juli. Söndag kl. 3 e. m. tog vargen ett två års gammalt barn från gårdens förstuga. Andra morgonen hittades barnets ena sko och strumpa samt några lemningaroriginal: emningar af dess kropp.
15 N:o 12. Letala, Pethsalo torp, den 3 Augusti. Torparen Sevons tre barn skulle föra kreaturen från en täppa till beteshagen. Vargen tog yngstaoriginal: ynsta barnet, en flicka om 8 år. Föräldrarne lyckades bortskrämma rofdjuret under dess måltid, men barnet återfanns dödt, med upprifna inelfvor. Inga skjutvapen funnos i torpet.
16 N:o 13. Virmo, Karjala, Kallela by, den 15 Augusti. Torparen Nummelins 5 år gamle gosse var middagstiden med sin moder i skogen 1 verst från torpet åt Yläne sidan. Vargen kom, grep gossen i modrens åsyn och försvann med honom i skogen. Skall anställdes, men utan att finna hvarken barn eller varg.
17 N:o 14. Virmo, Karjala, Valkeala by, Forsströmska torpet, den 10 September. En 11-årig vallgosse åt middag i torpet, erinrade sig, att han glömt stänga en grind, sprang ut, greps af en lurande varg och släpades till en äng, der man sedan återfann öfre delen af hans styckade kropp.
18 N:o 15. Virmo, Kukola by, den 1 Oktober. 8-årige inhysingssonen Karl Santala skickades af modren att hemta vatten från en brunn, 35 famnar från stugan. Greps af vargen i modrens åsyn och bortsläpades.
19 N:o 16. Vehmo, Laitis by, Köykkä torp, den 31 Oktober. Två barn skickades e. m. på ärende till ett närbeläget torp. Anföllos på vägen af 3 vargar och flydde till torpet, der ena barnet, en flicka om 6 år, greps på trappan och bortfördes af vargen, ehuru några ryske topografer sökte hindra det. Qvarlefvor funnos och 7 verst från torpet barnets hufvud.
20 N:o 17, nyss skedt, Masku, Askais by, Vahto kapell, den 7 November. Landbonden Luukkas 5-årige gosse lekte kl. 12–1 på dagen med en annan vid landsvägen nära torpet. Vargen tog gossen, hvilken på qvällen hittades söndersliten 2 verst från gården. Odjuret, uppskrämdt af skott, hade ej hunnit sluta sin måltid.
21 Alltså på en tid af 13 månader 16 dödade och 1 sårad; det är bulletinen från ett slagfält. Den upptager endast intygade fakta, men torde beklagligen icke vara fullständig. Man har uppgifvit, att ensamt i Karjala inträffat 6 barnarof under månaderna April–Juli detta år, och här upptagas endast 2. Det är blott alltför sannolikt, att icke alla sådana tilldragelser kommit till tidningarnes kännedom. Här och der försvinner ett barn, man vet icke hur, man anar sanningen, men man har sina skäl att ogerna se den allmänt omtalad.
22 Af ofvan uppgifna 17 olyckliga barn från 2 till 11 års ålder voro 11 gossar och 4 flickor; för 2 är könet ej antecknadt. Fyra bortröfvades från förstugan, från trappan eller tätt invid stugan och 3 i modrens åsyn. Femton ha blifvit till större eller mindre del uppätna. Endast i 4 eller 5 fall omnämnes, att vargen blifvit förföljd, och endast i 1 fall, att skott aflossats. Invånarne befunnos obeväpnade, och det förtjenar anmärkas, att ingen enda gång omtalas någon hund.
23 Orternas meritlista utvisar: Karjala 4 (eller 8?); Nousis 3; Wehmo, Letala och Masku hvardera 2; Pemar, Halliko, Somero och Virmo (utom Karjala) hvardera 1. Dessa orter angifva en halfbåge om 1 till 5 mils afstånd i nordvest, norr och nordost från Åbo, omslutande denna stad med en belägringshär af vargar, under det att det öfriga landet med dess många och vida ödemarker veterligen blifvit förskonadt. Hvaraf tydligt kan slutas, att de barnätande odjuren äro till antalet få, men desto blodlystnare, sedan de (och sannolikt deras ungar) fått smak på menniskokött.
24 Huru skall Åbonejden, Finlands äldsta kulturbygd, befrias från denna gördel af farliga vargbon? Huru skall landet aftvå den vanära och den skymf, som dessa upprepade barnarof kasta på detsamma inför alla civiliserade folk? Och framför allt, huru skola Finlands värnlösa barn, hvilka äro anförtrodda åt samhällets beskydd, kunna fridlysas i deras egna hem, deras gång till skolan, deras budstickningar till rian, brunnen, beteshagen, granngården och deras oskyldiga lekar vid hemmets grind?
25 Se der frågor, hvilka mången redan gjort försök att besvara, men utan framgång. Vi vilja icke uppehålla oss vid det fruktlösa utrotningskrig, som härintills blifvit fördt mot rofdjuren, – vid skallgångarnes onyttiga nojs, vid desse dyrt aflönade vargjägare, som funnit det beqvämast att jaga lodjuren och påbörda dem vargarnes framfart, eller vid dessa många och höga premier, med eller utan intyg att den skjutna vargen varit en barnaröfvare, – premier, som ingifvit så grundade förhoppningar, men också grundligt besvikit dem. Vi vilja endast fästa uppmärksamheten vid tre omständigheter, som synas vara af vigt för frågans lyckliga lösning.
26 Den första af dessa är den redan nämnda märkliga iakttagelsen, att vid alla de ofvan uppräcknade barnarofven ingen hund varit synlig. Hade en hund varit tillstädes, skulle han antingen hafva varskott för faran eller, om han ej kunnat försvara barnet, åtminstone afledt vargens mordlystnad mot sig. När man vet, hvilken roll hunden härtills spelat i den finska allmogens hemlif, huru han aldrig saknats ens i det fattigaste torp och huru han ständigt varit barnens eller boskapens trogne följeslagare, frågar man sig med förvåning, hvarför han nu försummat sin vaktgöring. Svaret är tydligt: han har blifvit decimerad, i mången landsbygd nära nog utrotad genom hundskatten.
27 Två marks beskattning anses af stadsbon, särskildt af Helsingforsbon, för en småsak, men icke så af landsbon med hans vanligen små tillgångar. Två mark äro för honom en så betydande summa, att denna skatt i de flesta fall kostar hans Musti lifvet. Derpå hade man icke tänkt i det besinningslösa krig, som för några år sedan fördes på hufvudstadens gator mot landets pålitligaste gårdsvakt och som slutligen fann sitt allmänna uttryck i hundskatten. Skall en sådan skatt fortfara – och vi förneka icke de skäl, som tala derför – så öfverensstämmer det enklast med klokhet och billighet, att kommunerna sjelfva få bestämma skattens belopp. Låt en landskommun taxera Mustis rättighet att befinna sig bland de lefvandes antal, om också blott till tio penni i årlig skatt, så är redan detta tillräckligt för hufvudändamålet, som är en kontroll öfver löse hundars kringströfvande. Musti får behålla sin hals, gården sin vakt, barnet sin utpost och – vargen sin arffiende!
28 Den andra omständigheten gäller det märkliga, att så ytterst sällan ett gevär funnits till hands för att mota vargens anfall eller tukta hans oförskämdhet. Vi ha sett, huru han alltmera ogeneradt infinner sig midt på ljusa dagen i byn, i gården eller dess närmaste omgifning. Den besten tyckes förstå, att han anfaller ett obeväpnadt folk. Men hvar äro nu alla de gamla lodbössor, ärfda från far till son, hvilka förr voro så nära till hands i sjelfve den fattige torparens stuga? Och om de finnas, hvarför hör man numera så sällan deras muntra knall i skogen? Hvarför nedtagas de numera från sin rostade spik blott för att hedra ett bröllop eller upplifva en midfommarkokko?
29 Man har vågat en förmodan, och den har varit synlig i tidningarne, att jagtlagarne ryckt geväret ur folkets händer. Utan tvifvel ligger deri en öfverdrift. Jagtlagarne äro en behöflig reform, särskildt för det matnyttiga villebrådet, och de ha icke förbisett rofdjurens utödande. Men man kan icke tillsluta ögonen för den märkliga iakttagelse, att icke allenast barnarofven i Åbotrakten, utan ock vargens djerfva anfall mot boskap i andra delar af landet tilltagit efter jagtlagarnes införande. Något slags sammanhang måste finnas mellan dessa företeelser, men hvari det består, är icke lätt att afgöra. Har verkligen bonden upphört att bära sin trogna bössa på axeln, sedan han icke mer får rikta dess mynning mot första bästa villebråd, som han möter på skogsvägen? Eller kan man utfinna andra beröringspunkter? Vi veta det icke. Men af de 15 konstaterade barnarof, som inträffat under jemnt ett år från d. 7 Oktober 1880 till samma dag 1881, infalla 9 på jagtlagarnes förbjudna tider, April–September, och endast 6 på årets öfriga månader.
30 Det måste förundra, att aldrig ett godt gevär af ny konstruktion blifvit nämndt bland de många premierna för rofdjurs dödande. Skulle hälften af kronans extra premier för detta ändamål bestått af utmärkta Lefaucheux- eller andra gevär, hade detta sätt att beväpna folket säkerligen verkat mera direkt, än penningar, som kanske förslösas på närmaste krog*)Vi erinra om vargarnes grasserande i Kivinebbs socken på 1830-talet, när befolkningen der var förbjuden att hålla skjutgevär..
31 En tredje omständighet slutligen är af så afgörande vigt, att derpå beror, om de nu förestående åtgärderna skola blifva ett nödfallsmedel för tillfället eller innebära någon garanti mot framtida olyckor af samma upprörande art. Wi mena befolkningens vilja, förmåga och insikt att försvara sig sjelf.
32 Kronan, öfverheten, styrelsen, vederbörande – se der de slagord, som åter och åter gå igen i folkets mun, och bakom hvilka döljer sig den makliga likgiltighet, som utgör en afvig sida i finska folklynnet. Kronan skall göra allt, öfverheten skall befalla, styrelsen skall anordna, vederbörande skola verkställa alla åtgärder, om det också gäller att försvara eget hem eller egna barn. Man kan blifva förtviflad öfver all denna lojhet. Liksom icke den friborne mannen skulle vara den närmaste att försvara sitt eget hus! Liksom icke hvarje granne, hvarje invånare i samma by, samma socken, härad eller län, – ja hvarje medborgare i samma fädernesland, skulle genom sådana tilldragelser, som barnarofven, lida en gemensam skymf, en gemensam oförrätt, en gemensam fara och till följd deraf böra känna en gemensam pligt att hämnas skymfen och afböja faran! Men så kännes det icke; allas ögon lita till styrelsen. Om icke kronan skickar penningar, om icke guvernören efterskickar jägare, om icke kronofogden, länsmannen, skallfogden, kommunalstyrelsen och hela bråten af desse högre och lägre vederbörande ställa till skallgångar m. m. och anvisa hvarje man hans post, sätter sig denne man med armarne i kors och väntar – väntar på nästa barnarof! Ställa honom åter vederbörande der han skall stå, så trafvar han i skogen efter befallning, gör nätt och jemnt hvad han är ålagd att göra och vandrar åter till stugan med det lugna medvetandet, att, om allt misslyckas, är det icke hans fel, det är vederbörandes – de skulle ju göra det! Det fattas blott, att man ännu tillkallar militär och skaror af ryske vargjägare, för att befria den finske bonden från hans egna skogars rofdjur, på det att han i desto makligare lugn må sträcka sig ut på sin bädd och förlora ända till sista qvarlefvan af företagsamhet att försvara sig sielf.
33 Hvilket namn skola vi gifva denna förunderliga och beklagansvärda ovana hos ett fritt folk att värja sin egen hemknut?
34 Det är den allmänna bristen på initiativ, på personlig energi, på känslan af solidaritet och gemensamt ansvar, som förlamar hvarje åtgärd, kastar bördan på styrelsen och – för att hålla oss till detta speciela fall – låter handlöst vargarne taga barnen. Det må väl medgifvas, att folklynne och historiens uppfostran ha sin andel i denna oförmåga att uppfatta den frie medborgarens ansvar och pligter. Men styrelsen, hvilken år efter år belastar sig med detta den enskildes ansvar och i icke aflägsna tider verkligen gjort anspråk på att vara en »patriarkalisk» styrelse, som ensam velat tänka och sörja för det okunniga folket, – denna styrelse kan icke frånkännas sin andel i befolkningens lojhet. Det är tid att inslå en annan bana. Man har försökt skottpenningar och extra premier; de ha misslyckats. Ej ens penningen har här lyckats framkalla män. Hvad skall man göra? Skall man bötfälla länet för dulgadråp? Nej. Men så hjertlöst det kunde synas att lemna dessa olyckliga, af vargarne hemsökta trakter åt sitt öde, vore det för folkets uppfostran utan tvifvel det riktigaste, att styrelsen läte kungöra för dessa kommuner i Åbo län: här är så och så mycket penningar, det är det enda landet kan göra för eder, hjelpen nu eder sjelfva!
35 Det är bekant, att guvernören i Åbo län gjort sig mycket och varmhjertadt besvär med kommunalstämmor m. m., men det är icke bekant, att kommunerna sjelfve eller deras enskilde socknebor skulle – förutom skottpengarne – af egen drift eller med rask handling ha försökt att mota fienden. Hvad hade varit enklare, än att några modige jägare i hvarje kommun, der ett barnarof inträffat, skulle förenat sig om ett oblidkeligt krig på lif och död mot den fräcke röfvaren? Vintern instundar; må de nu göra sin pligt och icke erbarmligt vänta på vederbörande. Inga mossor och kärr, inga stiglösa ödemarker skola skydda landsfienden från den dag beslutsamme män räcka hvarandra handen uppå, att han skall dö.
36 Dessa barn, dessa barn, – blygselns rodnad betäcker en manlig kind vid tanken på, huru likgiltigt och fegt de blifvit uppoffrade åt vilddjuren, – vid tanken på huru några få raske jägares kraftiga ingripande efter de första barnarofven kunnat förekomma alla de efterföljande! Skuldlöst blod gör outplånliga fläckar. Inga brådskande dagfrågor, som tränga sig fram, ingen af de många reformer, som vänta sin lösning, kan öfverskyla dessa blodfläckar, på det samtida Finlands änne. Skola de ännu ökas till antal och för hvarje gång högre förkunna vår skam? Skydd för barnen – välståndets barn, armodets barn, stadens barn, ödemarkens barn! Äro de icke alla lika dyrbara och lika berättigade? Äro de icke alla Finlands, äro de icke alla våra barn?
37 Må det ännu tillåtas insändaren af dessa rader att bifoga några ord till jagtens främste målsmän i landet och att dervid begagna uttrycket vi, i den förutsättning att många äro ense om samma mening.
Till Finlands jagtföreningar.
38 Ärade Herrar! Vi ha förnummit, att I, under eder lofliga sport mot harar, änder och kramsfoglar – sistnämnda nöje dock i mångens tanke mindre lofligt – jemväl icke alltid försummat ett tillbörligt afseende på rofdjurens utödande. Det är oss nogsamt bekant, att örnen, höken, räfven och, framför andra, skogarnes väldige konung björnen tid efter annan falla som mål för edra välriktade kulor. Men det är icke kändt, att I, ärade herrar, skulle annorledes, än möjligen genom aflönade tjenare, ha med edra kulor bevärdigat den infame röfvare, som nu uppfyller vårt land och den civiliserade verlden med fasa. Och tillåten oss säga, att detta icke allenast väcker någon förundran, utan äfven kan gifva anledning till misstydningar.
39 Om jagtens ridderliga sport, jemte det nöje den skänker, äfven bör betraktas som en manlig idrott, så utsätten I eder, genom en sådan skonsamhet mot vargen, för den berättigade misstanken att endast finna behag i det ofarliga och beqämliga dödandet af värnlöse motståndare, under det att I skyn den möda och fara, som äro förenade med en vargjagt. Björnen är så sällan till hands för att intyga edert mod; men under det att I dricken edert glada graföl för haren, störes eder trefnad kanhända af nödrop från närmaste by, der vargen anfaller hjorden på betet. Undgån I detta obehagliga afbrott, så händer, att, när I med edert byte återvänden till hemmets lugn och hvilen eder på den beqväma soffan med en tidning i handen, fån I der läsa berättelsen om något olyckligt barn, som nära eller fjerran funnits sönderslitet i skogen. Hvad tänken I derom? Angår det eder icke?
40 Mina herrar, vi anse eder för män af heder och mod: det måste således angå eder ganska nära. Det måste angå eder som menniskor och medborgare, men i all synnerhet måste det angå eder som jägare. Är det icke I, som, genom eder regelbundna och yrkesmessiga sport, genom edra berättigade anspråk att anses såsom verklige och mönstergiltige jägare, ären kallade att i främsta ledet värna de värnlöse mot rofdjuren, tukta röfvaren och aftvå en skymf, som närmast faller på landets jagt?
41 Ja, derom råder icke det minsta tvifvel. I ären jagtens »vederbörande». I ären fredens värnepligtige, skogarnes polis och landets verkställande makt mot rofdjuren. Allas blickar äro riktade på eder. Hvad göra jägarne? Hvad göra jagtföreningarne? Vi veta icke, säger man, att de hittills visat något lifstecken i den jagtfråga, som nu står främst på dagordningen. Det är icke kändt, att mynningen af deras gevär varit riktad dit, der den bäst skulle behöfvas. Man vet icke, om de utsändt en enda man till de hotade trakterna, eller utfäst en enda belöning af någon betydenhet för menniskoätarnes dödande. Hvad göra de? Eller hvad ämna de göra?
42 Vi veta det icke. Kanhända klandrar man eder utan skäl. Kanhända ären I, den stund som är, betänkte på någon klok, djerf och omfattande plan att, utan militär och ryske jägare, befria landet ifrån dess plågoris samt ställa edra bäste och erfarnaste skyttar i spetsen för utrotningskriget. Men om så är, striden utan dröjsmål till verket! Vänten icke på nya barnarof! Bevisen sjelfve, att jagtlagarne, som äro edert verk, långtifrån att gynna rofdjuren, tvärtom äro dessas vissa undergång! Bevisen, att äfven i detta land frie medborgare kunna fatta ett initiativ och ega kraft att utföra det!
43 Ett är visst, att något måsten I göra. Gören I intet – ja, då kunnen I saklöst hänga eder dyrbara studsare på knappen, skjuta kramsfogel med söndagsjägarne och köpa edra harar för kontant silfverkula på torget. Ty hvad helst I då ären, – om I också ären de bäste och aktningsvärdaste medborgare i alla obeväpnade yrken – jägare ären I icke! Denna äretitel mån I då afstå åt dem, som bättre förtjena den.
44 Z. T.