Porthan.

– De Socrate;språk: latin – det är ett klassiskt ämne.

Jag ser ni goda mönster ej försmått,

Och om vi några barbarismer lemne,

Så är latinet öfverhufvud godt.

5Expositionen redig, thesis prydlig

Och conclusionen, suo modospråk: latin, tydlig.

In summaspråk: latin, unge man, ni säger rätt,

Att vishet är de höge gudars gåfva;

Lägg endast till, att hon ej köps så lätt

10Och allraminst beskärs oss, när vi sofva.

Men hvad är det ni skrifvit här till sist?

Att ”Socrates står öfver mensklig brist”,

Att ”verldshistorien ligger vid hans fötter”,

Att ”lifvet skjuter sina hjerterötter

15I tänkarns panna” ... Bah, stryk ut det der!

Det der är fraser, och hvad gör det här?

Vid dessa ord en purpursky bestänkte

Studentens kind, der, full af ungdomsmod,

Han för den vidtberömde lärarn stod.

20Hans barm slog högt, hans öga blygt sig tänkte,

Han sade (på latin, som seden var):

– Præclare virspråk: latin, det var på er jag tänkte!

– På mig?

– Jag tänkte – var studentens svar,

25I det allt högre på hans kind steg glöden –

Jag tänkte på hvad ni för Finland är,

Hur ni oss lifvets djupa vishet lär,

Hur ni har tolkat våra dunkla öden,

Hur detta folkets ande först i er

30Har vaknat upp, för att ej somna mer,

Och följer er i ljusets kamp till döden ...

Han tystnade. Hans öga glänste vått,

Hans stämma svek i känslans öfvermått,

Han velat böja knä, som för monarker.

35Då tog den store mästarn lugn hans hand

Och visade vid öppna fönstrets rand

Oktobersolens sken på strand och parker.

– Se, – sade han – hur solen glimmar glad

På äppleträden med de gula blad

40Och gyllne frukter! ... Yngling, när ni prisar

Den gamles ära, mins, att nästa vår

Bär i sin barm de frön, som hösten sår,

Och nästa sommar deras kraft bevisar!

Jag är det trädet med de gula bladen,

45Och gångna sekler blommat ut i mig;

Men ni är våren, som står näst i raden;

I er skall fröets halt bevisa sig.

Välan, så bär den frukt jag ej kan bära,

Och mins, att detta är den gamles ära!

50Den unge mannen stod mot fönstret böjd

Och sökte ord, men kunde finna inga;

Han kände sig på engång stor och ringa,

Och mästarn återtog, med blicken höjd:

– I våra dagar vexer hastigheten

55Af slägtets framsteg med qvadratens mått.

Jag är ett faktum, ni är möjligheten:

Välan, förmå hvad icke jag förmått!

Ni är en ung, en namnlös, okänd man,

Omätligt rik, för det ni hoppas kan,

60Men faller ni i dag, skall ingen veta

I morgon hvar man edra spår skall leta

På jordens yta. Blott en moders tår

Kanhända droppar på er unga bår.

Nåväl, – byt edra sköna tjugu år

65Mot mina sexti! Tag mitt namn, mitt rykte,

Min långa möda, som så rik ni tyckte,

Min blick i häfden och min nötta staf,

Som stöder mig på vägen till min graf!

Gif mig i stället edra krafters knoppning,

70Er ungdomsvår, er strålande förhoppning,

Och ro mig i er båt på tidens elf

Till nya seklers obekanta stränder,

Der detta folk, hur än dess lott sig vänder,

Skall återfinna på min graf sig sjelf!

75.,. Ni svarar ej? Ni vill då icke byta?

När byter morgongryningen sin lott

Med qvällens sol, som redan har förgått,

När hennes sken förgyller Auras yta?

... Stryk ut er fras om Socrates, min vän,

80Och böj ej knä för dödlige, som brista!

Böj knä för Honom, Lifvet, Sanningen,

Som tändt i menskors bröst sin gudagnista

Och som – hur högt ni än beundrar den –

Dock var det första och förblir det sista!

Z. T.