Luftslotten

Lästext

[131]

Luftslotten.

1 Stundom om våren, när luften är så genomskinligt klar och himmelens färger leka i ljusrödt och violett vid solens nedgång, då händer, att ytterst vid randen af horizonten uppstiga små guldgula moln, som fladdra i lätta strimmor hit och dit öfver himlahvalfvet. De byta beständigt form, färg och plats; de äro så glänsande vackra, så fint randade och så luftigt lemma starttäckakommentar; de likna allsintet de andra molnen, som dag och natt väfva sin bomull på himmelens fäste. Hvarföre äro de så sköna och flyktiga? Hvarföre sväfva de ständigt längst bort i det aflägsnaste fjerran? Jag vill säga dig något. De äro inga regnmoln, de äro ljusmoln; – de äro andarnes luftslott borta i blå verldar. De öfverjordiska sköna andar, som bo deruppe i den strålande verldsrymden, tror du väl, att de äro nöjda med slott af tegel och marmor, hvilkas murar äro så tunga och hvilkas tak af jern skulle bortskymma sol och stjernor? Luftiga, som de sjelfva, ljufliga, glänsande, genomskinliga äro deras boningar; de bygga dem af strålar och strimmor, de mura deras väggar af finaste månsken, deras tak af aftonrodnadens guld. Der lefva de sitt fria, glada lif högt, högt öfver jordens dimmor, och så högt flyger aldrig lärkan, så långt höres aldrig larmet af menniskors bråk här nere på jorden. Derborta är idel ljus och skönhet och klarhet och lugn och Guds tillbedjan. Ty Guds heliga namn, Guds storhet och godhet gå, likt dagens ljus, evinnerligt strålande genom alla verldar och bortom verldarna.

|132||542|

2 Hvem af eder säger, att den lätta, genomskinliga luften ej kan bära en andes slott? Hafven I glömt alla sköna sagor? I jordens innandöme bo gnomer och dvergar; i elden bor salamandern; i vattnet bor Necken och de lättfärdiga, vackra hafsfruarna, med deras gröna hår af säf; på jorden bo menniskorna, och rundtomkring dem bor ekot i skogen, och alla berg och dalar, alla bäckar och källor, alla toppar och löf äro uppfyllda af millioner väsenden, somliga synliga för ögat, men långt flera osynliga. Ja, borta i solen, i månen och långt, långt borta på de tindrande stjernorna bo väsen, som äro helt olika oss och se ned på oss med underbara, främmande ögonkast. Och du tror, att luften allena är tom, lemma startefterkommentar fågeln icke bygger sitt näste der, – luften, som flyter kring jorden, lik ett brusande haf, som ingen ser, men som alla känna! Märker du, huru vinden blåser i segel och qvarnar, huru han uppbär fågelns vingar och den lätta draken med sin långa ringlande svans? I hela den vida verlden finns ingen tomhet; öfverallt är lif, öfverallt är ljus, öfverallt är ande och sanning, skönhet och andakt; hvarje stoftkorn har sin bebyggare, och hvarje stjerna sitt folk. Och du tror ännu, att luften är tom?

3 Har du hört sagan om Radigundis, svanornas furstinna, som simmar i luften, lik en stjerna på svarta moln, och strör sina snöhvita fjädrar öfver ängar om våren?

4 Känner du Cheristane, féernas drottning, den evigt unga, som aldrig förändras, fastän verlden kring henne vissnar i ålderns vanmakt?

5 Har du sett Oberon, luftens konung, som på sin pipa blåser alla menniskobarn till att dansa, och Titania, hans gemål, om hvars skönhet och svartsjuka så många sagor stå att läsa i böckerna?

6 lemma startVet du den finska sagan om flickan i skyn, hon som sitter på aftonmolnets rand och väfver en gyllene väf med silfverspole?kommentar

7 Vill du se dem alla och ännu många andra sköna väsen från sagornas verld, så hör hvad jag säger dig.|133| Gå en afton till stranden, när solen går ned. Tryck högra handen mot din venstra sida, och känn, om ditt hjerta klappar rätt lifligt och varmt, rätt barnsligt och fromt för det vackra i lifvet. Se dig sedan omkring med ett barns ögon, och du skall få se märkvärdiga ting i de röda aftonskyarna.

8 Men ser du på dem med sjelfkloka ögon och kallt hjerta, då ser du visst intet annat, än flyende moln och qvällens dimmor, som båda kommande regn. Allt det vackra i verlden skall man se med oskyldiga ögon, annars flyger det bort i dunst, förgås och blir intet. Det är nu engång så, och jag kan ej hjelpa det.

|543|

9 Ofta när jag var liten, satt jag på hafvets steniga strand och betraktade vågornas dans långt borta i aftonskimret. De gingo, de gingo, i ringar och ränder, i långa glänsande rader ut på det vida blå, och om en stund kunde man ej mera skilja den ena ifrån den andra. De kommo dock alla sist till den yttersta randen af hafvet, der vattnet var slut och himmelen började. Der var ett ställe, der solen helst tyckte om att gå ned vid midsommartid och dyka en stund i de glänsande vågorna. Det var ett underbart ställe, underbart var det och mycket ljufligt, ty just der var det, som alla qvällens och skyarnas andar lekte sin luftiga lek med vågen och aftonrodnaden. De flögo som fladdrande röda strimmor, än hit, än dit öfver vattenspeglarne; de dansade, de brottades, de sprungo efter hvarandra som hök och dufva, de tumlade öfver hvarandra, de lufvades på lek, och de kysstes emellanåt. Ett muntert slägte var det; de samlade luftens fina solrök, som flöt lik ett flor öfver kullarna, rullade floret tillsamman, gjorde bindlar deraf och bundo för hvarandras ögon, till att leka blindbock med dem. Då hände, att en af dem for ned i hafvet som en pil, och hela svärmen for efter honom, som ett yrande regn af rosor och gnistor, men huj, der dök han strax åter upp, tog ett hopp och satte sig att rida grensle öfver det gyllne molnet, som sakta for sin väg genom rymderna. Och några bland dessa fina luftväsen voro|134| större och starkare, än de öfriga. De togo en stjerna från aftonhimlen och kastade boll med henne. Många tusende utsträckte sina små armar att taga lyra med stjernan, men hon steg i en båge öfver himmelens rand, föll i hafvet, lik ett brinnande ljus, och brast sprakande sönder i millioner stycken, som yrde kring vågen. Det var ett skum af silfver! Det var ett regn af diamanter! Och detta roade qvällens andar obeskrifligt; de klappade i sina små händer, de togo hvarandra i hand och dansade i ring kring himmelens hvalf, så att molnen med hast foro undan, och rundtomkring var ej annat att se, än fladdrande strimmor af andarnes ljusgula hår, som flög, lik ett norrsken, i vågor och flammor för aftonfläktarne ...

10 Sådant ser man, när man är liten. Sedan när man blir stor, då vexer en hinna öfver ens ögon, så att man icke mera ser den finaste doften på fjärilnsoriginal: färilns vingar, den skäraste färgen på blommornas blad och andarnes himmelska lek i sommarqvällen.

11 Det var en gosse vid namn Elias; hans faders gård stod mellan den mörka skogen i öster och det stora hafvet i vester. Han var mild och vek och älskade mycket att höra vackra sagor. – Jag kan ej begripa hvad det skall blifva af Elias i verlden, sade ofta hans fader, som var en flink jordbrukare och kunde köra sin plog, lemma starttrots någon i landetkommentar. Pojken är alldeles för fin om |544|hullet och för mjuk om hjertat. Är det skick och fason för en rättskaffens bonde? Nej, då är annat gry uti Erik, bror hans; den pojken har armar som grytkrokar och ben som jernstörar. Elias tittar mot skyn, liksom ville han mantalsskrifva myggorna, men Erik kör det, som skall köras på åkern, och bryr sig litet om hvarifrån vinden blåser. Sanna mina ord: Erik blir med tiden en rik man, men Elias får bo i molnen, med solsken till frukost och månsken till aftonvard.

12 – Det kommer an på hvad han får lära, sade klockaren, som läst många böcker och hade reda på saker och ting. konsekvensändrat/normaliserat Det är godt att ha en stark arm, och|135| landet behöfver sådana. Men det behöfver också goda hufvuden och ögon, som begripa det fina i verlden. Låt Elias gå i skola, så få vi se hvad vår Herre menat med pojken.

13 – Må så vara, efter ni säger det, sade fadren. Och så begynte Elias läsa för klockaren.

14 En qväll på hösten, när skymningen redan kom med brasornas sken och sagor och äfventyr, sutto barnen i ring kring döfva Kajsa, som visste flera sagor, än någon, och som aldrig behöfde svara på några frågor, när hon berättade. Det var för underbart att höra, och ingen kunde begripa hvarifrån hon tagit så sköna sagor om prinsessor och förtrollade slott, rosenlundar och paradislustgårdar. Hon berättade för barnen om de goda féernas silfverslott, som stråla af ädelstenar, om Neckens palats i det djupa hafvet, om de blå bergen i Ginnistan, der guldfasanerna bygga sina bon och som ständigt synas lika långt borta, om man än går åt det hållet i tjugu år.

15 – Ack, den som komme dit och finge plocka fasanernas guldägg! suckade en af de små.

16 – Ack, den som en enda gång finge se ett slott af silfver och ädelstenar! inföll snickarens lille Peter.

17 Vid dessa ord upplyftade Elias sina milda ögon och nickade vänligt. – Det är ingen konst alls, sade han; konsekvensändrat/normaliserat det ser jag mest alla dagar.

18 – Du? skreko barnen. konsekvensändrat/normaliserat Du? ropade Erik och gapskrattade. konsekvensändrat/normaliserat Jo, det skulle man tro! Här lära visst vara många slott af silfver bland skogens enrisbuskar!

19 – Kom bara med i morgon afton, en stund innan solen går ned, sade Elias saktmodigt.

20 – Topp! sade alla, och följande afton gingo de med Elias ut på en kulle vid stranden, der man kunde se långt öfver hafvet. – Det är icke så vackert nu, som om midsommar, sade Elias. konsekvensändrat/normaliserat Andarne sörja deröfver att sommaren flyr, de dansa icke så lustigt som förr, men, vänta bara; rättnu begynner det.

21 Alla barnen sågo med största förundran bort mot|136| det vida hafvet, der |545|aftonhimlen färgades röd i purpur och guld. Och icke länge läto andarne vänta på sig.

22 Knappt hade solens skifva med yttersta kanten vidrört hafsytan, innan der flög ett glimmande sken öfver alla skyar och vågor, och de herrliga slotten skeno med sina höga pelare och sina försilfrade tak, och de små luftandarne gingo ur dem och begynte leka i guldmolnen.

23 Det var så herrligt, så förtjusande skönt ... Elias klappade med sina små händer och ropade: se ni? Se ni, der komma de!

24 Alla barnen sågo ditåt, och somliga sågo ingenting, och några sågo slotten, men icke andarne. Blott en liten trasig tiggareflicka klappade, liksom Elias, händerna och skrek, utom sig af glädje: jag ser dem, jag ser dem! Der komma de!

25 – Hvad för slag? ropade Erik, som också följt med. konsekvensändrat/normaliserat Jag ser ingenting annat, än några molntappar, som drifvas af vädret. Molnen äro bara vattendunster, har far sagt, och jag vet något mera än ni om den saken.

26 – Nå, hvad vet du? frågade barnen.

27 – Jo, jag vet ett ordspråk, som säger: lemma start»aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slaskig hatt.»kommentar

28 – Nej, så var det icke, skrek en annan af pojkarne. konsekvensändrat/normaliserat Så här var det: »aftonrodnad slaskig natt, morgonrodnad vacker hatt.»

29 – Det ljuger du, så lång du är, skrek Erik.

30 – Du ljuger, och icke jag, skrek den andre.

31 – Der har du för det, skrek Erik åter, och så begynteoriginal: bepynte pojkarne slåss och lemma startrappa omkommentar hvarandra af alla krafter midt i aftonrodnaden.

32 – Nej, se så vackert! utropade Elias, och den lilla tiggarflickan och flera af de andra barnen ropade, likasom de: nej, se så vackert! Ty just nu hade strimmorna bredt sig ut öfver hela himmelens hvalf, andarne hade tagit i ring och dansade kring sina gyllne slott, och somliga af dem sprungo i långa rader ut på den röda spegeln af hafvet, togo fart och krys|137|sade kring i vida, vackra cirkelbågar, alldeles som lemma startsnällakommentar skridskolöpare på en blank is, när den första frosten byggt tak öfver sjöarna.

33 – Vänta du, skrek pojken, som hade fått stryk af Erik; konsekvensändrat/normaliserat jag skall gå hem och klaga för far!

34 – Men kan du icke se? ropade Elias, utom sig af förtjusning. konsekvensändrat/normaliserat Nu stiger ett torn på det högsta slottet i skyn.

35 – Och der är en silfverspira i toppen, och högst uppå den ett kors utaf guld, och röda flaggor fladdra rundt kring tornet! skrek lika förtjust den lilla tiggarflickan.

|546|

36 – Bryr jag mig om sådant narrverk? sade Erik förargad.

37 – Vänta litet ännu, bad snickarens lille Peter, som näst Elias och flickan hade ögon att se det vackra på himmelen. konsekvensändrat/normaliserat Ack, sådana klara färger! Se huru stränderna glänsa derborta i grönt och guld, huru bergens toppar blänka mot skyn, huru svanorna simma i viken och huru det sakta röda svallet af vågen derborta mot klippan bryter sig uti skum af silfver!

38 – Och hör huru der går en ton öfver vågorna, huru det sakta sjunger i löf och grenar! utropade tiggarflickan.

39 – Och se, bad Elias, konsekvensändrat/normaliserat se dit! ... Der tågar en skara af andar med blixtrande svärd och blanka hjelmar till strid emot slottet ... Konungen kommer ut med en krona på hufvudet och leder vid handen en hvitklädd prinsessa ... Nej, se, hvad hon är vacker! ... Och derborta i klyftan ryter den gräsliga draken med sitt öppnade gap ... och alla de fladdrande andarne, konungens folk och stridsmän, rusa tillbaka från hafvet. De ställa sig i täta leder utanför slottets mur ... de afskjuta sina förgyllda pilar, som regna ned öfver fiendens skaror ... och nu rycka härarne fram till strid ... Pang, hur det klingar i alla hjelmar och kronor af blanka hugg ... en stormvind kommer från öster och skakar slottets grundvalar ... det skälfver, det vacklar, det störtar tillsamman, det brinner ... och|138| genom lågorna skina ännu andarnes svärd och prinsessans hvita fladdrande klädning af lemma startsilfverskirkommentar ...

40 – Nå, den kan då prata i vädret, mumlade Erik föraktligt. konsekvensändrat/normaliserat Har man någonsin hört en sådan galimatias! Nej, nu går jag hem att äta gröt.

41 – Ja, nu gå vi hem att äta gröt, skreko de flesta af barnen. Endast Elias, tiggarflickan och lille Peter qvarblefvo ännu länge på stranden, tilldess att sista strimman af qvällen förgått och andarnes vackra lek flutit bort i rymderna.

42 Sedan den qvällen gingo nu tolf år förbi, och mycket var förändradt. Erik hade blifvit en stark, rask och välmående bonde, som skötte fadrens hemman med drift och omtanke, plöjde åkern, dikade mossarna och röjde nya bygder i ödemarkerna. Elias hade i flera år varit borta på utrikes resor, och när han kom tillbaka, hade han skrifvit sköna böcker om Guds stora under uti naturen.

43 En afton stodo två unge män på kullen vid sjön och sågo med varma, barnsliga ögon på andarnes lek långt borta i skyn. Och andarne voro sig lika; det odödliga åldras aldrig; men de båda unga vore ej alldeles desamma som förr. Det var Elias och hans vän snickarens lille Peter, som främst af alla hade betraktat färgerna och landskapet och svanorna i sjön. Vännen var nu en målare, vida berömd för herrliga taflor. Elias var en skald af de |547|få, som dikta ur naturens eget hjerta. De sågo ömsom på hvarandra och på aftonrodnaden och smålogo godt, när de märkte hvarandras tankar. konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, sade de; konsekvensändrat/normaliserat det är allt som förr, men barndomens ögon ha vi ej mer så klara. Det ligger redan ett flor öfver andarnes spel och naturens friskhet, men Gud allena ske äran: vi kunna genom floret se dessa sköna bilder ännu.

44 – Mins du den qvällen, skämtade målaren, konsekvensändrat/normaliserat när vi stodo så hänryckta öfver skyarnes färgspel och Erik midt i vår glädje påminte oss, att vi borde gå hem för att äta gröt?

|139|

45 – Ja, sade Elias, konsekvensändrat/normaliserat det mins jag mycket väl, och gröten har gifvit Erik starka armar, likasom naturens skönhet gifvit oss starka vingar. Men den qvällen var ännu en tredje bland oss, som hörde och såg mer än andra, och det var en liten tiggarflicka. Bland oss tre, var hon den enda, som hörde en ton i vågorna. Det var den tredje ädla gåfvan, som vi hade bland oss, det var musikens ljufva gåfva, för hvilken menniskornas hjertan smälta som vax. Hvar är vår syster bland de utvalda på jorden? Hvad har det blifvit af den lilla flickan? – Ack, hon var fattig och utan lärdom, likasom vi, men kanske har hon icke, som vi, haft den stora lyckan att kunna utbilda Guds gåfva till klarhet inom sig. O, att så många, många sköna Guds gåfvor förspillas på jorden!

46 Vid det att Elias ännu talade, hördes borta från skogen en röst, så klar som klaraste silfver, och en visa, så enkel och skön, som om skogen sjelf hade diktat den i sin grönaste grönska. Fram trädde mellan träden en vallflicka, som dref sina kor tillbaka till qvällen, och hon nalkades kullen, och de unge männen kände igen den lilla tiggarflickan. Hon kände dem likaså och helsade dem med blyghet och glädje. Hon sjöng sina visor för dem i qvällens klarhet, herrliga, hulda, ljufva visor, sådana man endast kan lära af skogens löf och af ängens blomster. Och målaren och skalden hörde derpå och rördes deraf i sitt djupaste hjerta. konsekvensändrat/normaliserat Se, sade de till hvarandra, konsekvensändrat/normaliserat Guds gåfva är dock aldrig förgäfves; hon sjunger sin klara ton under den fattigas grofva drägt, så väl som under rikedomens och bildningens fina klädnad. O Gud, vi tacke dig, att du låter det sköna på jorden öfverallt och evinnerligt bana sig väg genom armod och mödor, genom förakt och glömska. Och så veta vi nu, att om ock mycket förgås, för det att det icke haft vård, så låter du dock ständigt nya blommor spira upp ur naturens sköte. Och vi sjelfva förgås, men den eviga skönhet, som vi i vår ringhet och svaghet söka att efterbilda, skall icke förgås med oss, utan beständigt lefva i nya|140| vårblomster. Så måla vi, och så sjunga vi glade, ty vi måla och vi sjunga det, som aldrig kan dö.

|548|

47 Nu rörde solen åter vid ytan af sjön, och hela himmelen rodnade rundtomkring. Der stodo åter de sköna glimmande slotten i skyn med deras pelare af kristall, deras höga torn och deras spiror af silfver. Och andarne fladdrade åter ut derifrån och döko i hafvet, så att vågen yrde i gnistor och rosor, och de togo i ring och dansade rundt kring himmelens fästen. Stränder och höjder skeno i aftonrodnaden, snöhvita svanor summo på sjön, der for öfver vågen en klingande ton, och den nedgående solens strålar spelade klart öfver de tre Guds utvalde på kullen – målaren, skalden och sångerskan från den gröna skogen.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Sagan publicerades i Sagor IV 1852 och omarbetades grundligt för Läsning för barn.

    Sagan sammanför romantiska föreställningar om barnet, naturen och konsten. Den gestaltar även konflikten mellan det vetenskapliga och det konstnärliga sättet att närma sig verkligheten: motsättningen illustreras av barnens olika sätt att förstå molnen, antingen som »vattendunster» eller som »gyllene slott» med »silverspiror». Motsättningen återfinns även i »En lärd gosse» (s. 853).

    Sagan varierar den medeltida berättelsen om älvornas konung Oberon och Titania, mest känd från Shakespeares A Midsummer Night’s Dream. Den är ett romantiskt verk som enligt Vasenius sammansmälter fantasi och realism (I, s. 370 f.). Sagans tre konstnärsfigurer representerar romantikernas syn på det upphöjda skapandet och barndomen som idealtillstånd, kompletterade av de praktiskt lagda barnfigurerna. Vasenius menar att en viktig poäng i sagan är att alla yrken är lika värdefulla, vilket uttrycks tydligast i ett avsnitt som redigerats bort i Läsning för barn: »Vår Herre behöfver flera slags folk till att uträtta sina verk uppå jorden, somliga med plogen, andra med pennan, andra med penseln eller strängaspelet.» (Sagor IV; V, s. 502). Centralt för sagan är också känslan av samhörighet med naturen (V, s. 501, 524; jfr Laurent 1947, s. 305 f. och Lehtonen 2003, s. 26 f.). Topelius beskriver hur han själv som barn länge kunde betrakta himlen med »skyarnas färgspel vid solnedgången. Jag såg i dem alla de sköna palatser och féer, vilka jag sedan beskrivit i sagan om luftslotten» (1922, s. 40; Vasenius I, s. 370 f.). Lagus tolkar Elias som en ung Topelius, »fantasimänniskan, romantikern», medan Laurent menar att han representerar en mer allmän konstnärskaraktär (1918, s. 280; 1947, s. 82 f., 301).

    Laurent menar att sagan uttrycker centrala drag i Topelius sagovärld: att se det vackra i livet, att blicka på världen med barnets ögon och vända sig mot det gudomliga (s. 299 f.; jfr Lehtonen 2001, s. 156). Ur det perspektivet har sagan en nyckelroll som romantisk produkt i Topelius barnlitteratur. Skildrandet av det praktiska kunnandet väger ändå upp det romantiska och drömska på ett sätt som är betecknande för sagoförfattaren: att förena det romantiska med det realistiska (1947, s. 305 f.).

    Lehtonen påpekar att Topelius ser verkligheten som komplex, litteraturen har sin egen verklighet som är djupare än realismen. Sagan är en utvecklingsberättelse om att bli konstnär, med paralleller till Topelius pjäs »Titians första kärlek» från 1853 (Lehtonen 2001, s. 156 f.).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 täcka vackra, nätta.

    2 efter eftersom.

    6 Vet du den finska sagan [...] en gyllene väf med silfverspole? Berättelsen om Pohjajungfrun (Nordens jungfru) i Kalevala.

    11 trots någon i landet så lika som någon i landet.

    27 »aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slaskig hatt.» variant av en väderspådom i Bondepraktikan. Jfr även Matt. 16:2–3.

    31 rappa om puckla på, prygla. SAOB har detta belägg av Topelius, men hänvisar till fel upplaga av Läsning för barn.

    32 snälla snabba.

    39 silfverskir silverskimmer; även tunt tyg med invävd silvertråd.

    Bibliografi

    Gustafsson, Min ljusa stad 2019, s. 22 f.; Lagus, »Sagan om björken och stjärnan», 1918, s. 280; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 73, 82 f., 149 f., 299–301, 305 f.; Lehtonen, »Das Märchen im Märchen», 2001, s. 155 f.; Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius», 2003, s. 26; Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», 1918, s. 26; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 40; Vasenius I 1912, s. 370 f.; V 1927, s. 501, 524

    Faksimil