III. Satakunda
Kommentaari
Kommentar
Redaktionella kommentarer för hela verket kan läsas under Inledning.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 Björneborgs länexisterade 1641–1646 (utan egen landshövding). Användes även senare på 1600- och 1700-talen som begrepp för ett visst område.
2 Maanselkä(fi.) »Landtryggen».
2 klappurblandadblandad med klappersten.
4 »Beskrifning öfver Eura socken»av Gustaf Israel Lindström, i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1849), s. 93–187 och karta.
5 Lappar, derpå har [...] efter dem uppkalladavser Lappo socken.
5 »anmärkningar om Keuru socken»Anders Indrenius, »Anmärkningar om Keuru Sockens fordna och nu warande tillstånd», Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 30/4, 16/5, 31/5, 15/10, 31/10 1776.
5 Jättiläiset(fi). jättarna.
5 Hiiet(fi.) hiisifolket, har i finsk mytologi ansetts synonyma med jättiläiset, jättarna. Hiisi förekommer i en mängd ortnamn i Finland.
5 Munkilaiset(fi.) munkkilaiset, gåtfullt folk eller folkgrupp i västfinska folksägner.
6 Gadd anför som exempel härpåi Inledning til Björneborgs läns mineral-historia I–III, av Pehr Adrian Gadd (1789–1792).
6 förmodar Mag. Warelius [...] Suomi för 1847Anders Warelius, »Bidrag till Finlands kännedom i ethnographiskt hänseende», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1847), s. 49–130.
6 »när Kumobon såg [...] by i Tyrvis».Anders Warelius, »Bidrag till Finlands kännedom i ethnographiskt hänseende», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1847), s. 79. Topelius har i detta citat ändrat det finska ortnamnet Kokemäki i Kokemäkibon till den svenska formen Kumobon, samt Tyrvää till den svenska formen Tyrvis.
6 Peri-Suomalais(fi.) urfinska, den »egentliga» finskan i Egentliga Finland.
7 lifstyckenärmlöst plagg för överkroppen.
7 skörtnedre delen af en rock och tröja på vardera sidan nedanom livet.
7 häkterhäktor, harar.
7 Helka-valkeetstora eldar som brändes i samband med Helkafesten. Även fi. helavalkeat, från helatorstai, Kristi himmelfärdstorsdag.
11 Gustaf Wasa, som [...] sitt nya SandhamnNär Gustav Vasa planerade att grunda en ny handelsstad vid Finska viken 1548 tänkte han sig först ön Sandhamn något öster om nuvarande Helsingfors. Att planen strandade berodde troligen främst på lokalbefolkningens motstånd mot att placera handelsplatsen på en ö. Fram till 1550, då man i officiella sammanhang började använda namnet Helsingfors, talade Gustav Vasa om Sandhamn, trots att byggnader redan hade börjat uppföras vid Vanda ås mynning vid stranden av Gammelstadsfjärden.
12 nyare häfdaforskare (Grönblad)Edward Grönblad, De comitiis, quae dicuntur Arctopoli celebrata fuisse anno 1602 [Om riksdagen, som säges ha hållits i Björneborg år 1602] (1843–1847).
12 lovartsida från vilken vinden blåser.
13 449 tomter, deraf 10 äro bebygda med trädhusHär är det troligen frågan om stenhus.
13 tullspecialernaböckerna för anteckning av tulluppbörd.
14 ämneshammarehammare för beredning av smidesämnen av tackjärn.
14 »Linnanmaa»(fi.) »slottslandet».
15 »Fundin Norregur»(det upptäckta Norge), titeln på en i Flatöboken i två redaktioner intagen isländsk sagohistorisk skildring. Enligt en uppgift i verket är skildringen nedtecknad 1387.
15 af Tuneld uppgifves år 1794Eric Tuneld, Geographie öfver konungariket Swerige samt därunder hörande länder (1794), s. 296. Raumos invånarantal uppges här till omkring 1 300.
16 Collegium Raumensefranciskankonventet i Raumo. E. G. Palmén uppger i Nordisk familjebok (2:a upplagan) att det är en missuppfattning att Collegium Raumense skulle ha syftat på en med klostret förenad läroinrättning.
17 abbotekappa»abbotskappa»
17 messhakemässhake, liturgiskt plagg för altartjänster.
19 retandeanslående.
19 »Kalevan-kangas»(fi.) »Kaleva-mo».
19 »Kalevan-kivi»(fi.) »Kaleva-sten».
20 fristadsrättigheterinnebar att både inhemska och utländska manufakturister var fria att bedriva sin verksamhet i staden, samtidigt som de var befriade från alla avgifter till kronan och alla skråtvång. De hade även oinskränkt rätt att sälja sina produkter över hela landet.
21 småbarnsskolaDen s.k. Mamsells skola, som inledde sin verksamhet 1839, var avsedd främst för barnen till Finlaysons fabriksarbetare. Finlaysons bomullsfabrik drevs efter 1847 av Wilhelm von Nottbeck och Ferdinand Uhde under firmanamnet Finlayson & Co., trots att grundaren James Finlayson inte kvarstannade som delägare.
21 största pappersbruk i landet1832 köpte boktryckaren Johan Christoffer Frenckell av Lars Gustaf Lefréns änka ett pappersbruk i Tammerfors. I bruket, som fick namnet J. C. Frenckell & Son. togs bl.a. Finlands första pappersmaskin i bruk 1841.
22 uppstäderstäder med rätt att driva inrikeshandel.
23 tiofjerndels hållovanligt långt avstånd mellan två håll, 2,5 mil. Enligt 1734 års lag fick avståndet högst uppgå till två mil.
23 SkansiSkanssi, vaktbefästning som grundades 1635 på regeringsorder. De vid ett senare skede uppförda visthusen bär spår av ryska truppers anfall 1808.
24 Kangasala ås, besjungen af Runebergi dikten »Zigenaren». (Runeberg SS I, s. 190–200.) Topelius själv skrev bl.a. dikten »En sommardag i Kangasala» (1853), känd också i Gabriel Linséns tonsättning. (Ursprunglig titel »Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt». Ljungblommor, ZTS I, s. 204–205 och 464–465.)
24 jernvägen från Helsingfors åt norden1851 konstaterades det ännu i Finlands Allmänna Tidning att upprättandet av en järnväg mellan Helsingfors och Tavastehus räknades som en avlägsen möjlighet, trots att utredningar pågick. Först den 4 mars 1857 kom Alexander II:s beslut om att en järnväg mellan orterna skulle byggas. Den 31 januari 1861 öppnades förbindelsen för trafik. (»Anteckningar om Finland 1850 och nästföregående år», Finlands Allmänna Tidning 24/1 1851.)
25 Eräpyhä bergklint i [...] särdeles helig ortfi. pyhä, helig.
26 Toriseva sjöskall vara Ivan III, storfurste av Moskva 1462–1505, drev ut mongolerna 1480.
28 »Pyhän Henrikkin saarna-huoneh».(fi.) »Sankt Henriks predikohus».
30 helbregdafrisk och kry.
31 Att förekomma denna [...] hvilket han dött.Stadsarkitekten i Åbo Per Johan Gylich ritade till skydd för predikohuset ett tegelkapell i nygotisk stil. Kapellet invigdes den 18 juni 1857, då man firade 700-årsjubileet av Finlands kristnande. Enligt tidsbestämningar som senare gjorts på basis av årsringarna är de äldsta stockarna i predikohuset fällda vintern 1472–1473.
35 båtadetjänade.
37 åskviggarblixtar.
40 Pispala och Prouastihärleds från de finska orden piispa, biskop, och rovasti, prost.
42 jättehamnjätteskepnad.
44 Vare nu huru [...] hetat Mathias Kurcktroligen ur artikeln »Kurckeslägtens ursprung och Birkarlarna», Helsingfors Morgonblad 29/2 1844.
44 skatladeskattlägga, beskatta.
45 »Elinan Surma»Balladen är översatt till svenska med titeln »Klaus Kurck och liten Elin» i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1842), s. 3–18.
46 Wapa Luoto(fi.) ung. det fria skäret.
47 Kurjen kivi(fi.) Kurkis sten.
50 Katharina Månsdotter bodde på Ljuxialaåren 1577–1614.
50 doceringarna reveteradessluttningarna bekläddes.
53 »Härkmannin pojat»(fi.) ung. »pojkarna Härkmann».
54 Björneborgs regementeuppsattes av Gustav II Adolf 1626, när Sverige behövde trupper för kriget mot Polen. Regementets förste chef var överste Arvid Horn af Kanckas.
54 »på engång de [...] under detta krig»Gustaf Montgomery, Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland. Åren 1808 och 1809 (1842), s. 233.
54 Savolaks brigaden Savolaxbrigaden sattes upp 1775. Brigadens uppgift var att med rörliga trupper följa, hindra och störa fientliga operationer i landskapen Savolax och Karelen. Förbandet, som organiserades av översten Göran Magnus Sprengtporten, deltog i krigen 1788–1790 och 1808–1809.
54 afbräckskada.
56 karaktersbyggnaden mangårdsbyggnaden.
57 kniphammaremindre vattenhammare för smide av stångjärn eller stål till mindre föremål eller ämnen.
57 öfversmidetillverkning vid bruk utöver det skeppundtal som fastslagits för hammarskatten.
58 »Dagbok»Fredrika Bremer, Nya teckningar utur hvardagslifvet. Del 6, En dagbok (1843).
59 numera utdömda kyrkanenligt ett beslut från 1833; den nya stenkyrkan byggdes 1859–1863 för att ersätta den gamla träkyrkan.
62 grefve Schönbergs för [...] utgifna pittoreska vyeravser Anders Fredrik Skjöldebrand, Voyage pittoresque au Cap Nord, 1–4 (1801–1802), med planscher i konturetsning och akvatint.
62 Kügelgen i hans bekanta vyerCarl von Kügelgen, Vues pittoresques de la Finlande (1823–1824).
62 af franska nordpolsexpeditionen, – ett lithografiskt praktverkÅren 1838–1840 företogs en vetenskaplig expedition till Skandinavien under ledning av fransmannen Paul Gaimard. Initiativet hade tagits av den franske kungen Ludvig Filip, som ville låta göra ett praktverk över de orter han som landsflyktig hade besökt i sin ungdom. Barthélemy Lauvergne, August Mayer och Eugène Giraud utförde skisserna till alla landskapsvyer från Finland, som sedan publicerades i det av Paul Gaimard utgivna Voyages de la Commission scientifique du Nord en Scandinavie, en Laponie […] (1843–1855).
65 »Elinan Surma»ingår i Kanteletar (1840). Balladen är översatt till svenska med titeln »Klaus Kurck och liten Elin» i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1842), s. 3–18.
65 Dr. Lönnrot på LaukkoElias Lönnrot vistades i flera repriser på Laukko gård, bl.a. som informator i professor J. A. Törngrens familj.
65 landtjunkareadelsman bosatt på landet, särskilt om sådana som lever som jordbrukande godsägare.
65 fideikommissegendom som till följd av förordnande, fideikommissbrev eller testamente, för alltid skall stanna odelad inom viss släkt.
66 strödda som ljusgröna [...] begrundande fjärdens blå. jfr andra strofen, vers 7–8 av Topelius dikt »En sommardag i Kangasala» (ursprunglig titel »Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt», 1853): »naturens gröna tankar / i blåa vågornas hamn». (Ljungblommor, ZTS I, s. 204–205 och 464–465.)
67 haltior(fi.) rån.
Fotnot »Inledning till Björneborgs läns mineralhistoria»av Pehr Adrian Gadd (1789–1792).
Fotnot traditionen om Kurckarne»Kurckeslägtens ursprung och Birkarlarna», Helsingfors Morgonblad 29/2 1844. Topelius följer i stort sett denna källa, från vilken även citaten är tagna.
Fotnot eriemarker (erämaa’t)erämarker; utmarker för jakt och fiske, obygd; ordet användes från 1500-talet ofta i finländska handlingar.
Fotnot Lennart ForsténEn av konstnärerna som lämnade bidrag till Finland framställdt i teckningar.
Fotnot Mag. ReinholmHenrik August Reinholm, författade kapitlen om Tavastland och Karelen till Finland framställdt i teckningar.
Fotnot H:fors Morgonblad»Kyrönkoski», Helsingfors Morgonblad 14/9 1832. Topelius återger berättelsen i egna ordalag.
III. Satakunda.
1 Satakunda*)Utom andra källor, har Gadds »Inledning till Björneborgs läns mineralhistoria» här blifvit rådfrågad., som i förening med Egentliga Finland bär titel af hertigdöme, utgöres af det såkallade Björneborgs län, som nu är förenadt med Åbo län. Satakundas gamla gränser sammanfalla likväl icke med länets, utan omfatta derjemte vidpass lika stora stycken af nuvarande Tavastehus och Wasa län. Således, när man i vester har hafvet, vidtager Satakundas södra gräns ungefär två mil söder om Raumo vid kusten och går sedan i flere bugter åt ostsydost till en och en half mil norrom Koskis kyrka, der den böjer sig åt norr, går sedan vid Pungalaitio åt nordost, går in i Wasa län åt norr och nordvest till en mil sydost om Soini kyrka, der den möter Österbottens östra gräns och sammanlöper med denna åt sydvest till Bottniska viken mellan Sideby kapell och Sastmola socken. I denna omfattning är provinsen en af de större i Finland och upptager i sin största bredd vidpass 15 samt i sin största längd vidpass 20 mil.
2 Långa bergsträckor och landthöjder med långsluttande sidor intaga, jemte vidsträckta moar, Satakundas mark. Det är Maanselkä, som, i det han utsänder söderut en arm, för att åtskilja Päjänesoriginal: Päjänäs och Näsijärvis vattensystemer, skickar en annan gren långs österbottniska gränsen inåt Satakunda, för att der förlora sig i skogbevuxna höjder. Från Tavastland inrycker en annan höjdsträckning, reser Kangasala ås som en mur mellan sjöarna, går sedan långs Kulovesi m. fl. vattendrag vesterut och utplattas i nejden af Keikiö, medan en tredje går långs Pyhäjärvi genom Birkala och så vidare, tills den förlorar sig i Loimijoki. Graniten är i dessa berg den rådande och framträder stundom naken; höjderna bestå för det mesta af klappurblandad sand, och det helas utseende påminner med sina stenrös om en forntida hafskust. Dock har landet ofvanom Tammerforsoriginal: Tamerfors en höjd af ända till 600 fot och mera öfver hafvets nuvarande yta. Ju närmare man nalkas kusten, desto mera sänker sig landet, ehuru nyckfullt och ojemnt, så att en del socknar i dessa nejder, äfvensom Hvittis och Loimijoki i det inre äro slättländer. Vidlyftiga skiffergångar finnas; deras produkter begagnas stundom till taktäckning. Bland högre berg må nämnas Wanajavuorioriginal: Wanajanwuori i Suoniemi kapell och Pirunvuori i Karkku. Jordmånen omvexlar mellan lera och sand, kärr, myror och spår af gammal sjöbotten. De stora skogar, som ännu betäcka de inre delarna af Satakunda, voro för få tiotal tillbaka mycket vidsträcktare. Årligen glesna de mera för odlarens yxa och för att anskaffa förråder för Björneborgs betydliga trädvaruexport; kärren utdikas; björnarna drifvas ur sina gamla tillhåll och ljusgröna tegar intaga alltmera de förra ödemarkernas område.
3 Få landskaper i det öfverallt så vattenrika Finland kunna i sjöarnas storlek och mängd jemföras med Satakunda. Dess vatten formera ett eget skildt|120| system, som finner ett utlopp i den mäktiga Kumo elf. Detta genom otaliga sund nästan utan afbrott förbundna vattensystem tager sin början nordligast i Etzeri sjö, på hvars vestra sida Maanselkä utgör vattendelaren och afstänger den samt öfriga sjöar i närheten från utloppet i de österbottniska elfvarna. Hangawesi, Toiwesi, som upptager Keurunselkä med dess tillopp; vidare Waskiwesi, Rautawesi, Wisuwesi, Tarjannes, Sotkanselkä, Ruowesi, Jämingi, Palowesi, flödande genom Muroleoriginal: Murola fors ut i Wangovesi, samt vidare genom Unkekiwen-salmi ut i den långsträckta af otaliga fjärdar och vikar mångdelade Näsijärwi, som åter genom den praktfulla Tamperinkoski (Tammerforsoriginal: Tamerfors) utgjuter sig i den kristallklara och sköna Pyhäjärwi, utgöra, förutom ett stort antal mindre sjöar och vattendrag, en sammanhängande, på naturskönheter ytterst rik och för framtida sjötrafik oskattbar kommunikationslinie. Pyhäjärwi är den herrliga centralsjö, i hvilken icke blott alla de redan nämnda, utan ännu dertill en|130| mängd af stora sinsemellan förbundna sjöar: Wanaja, Längelmänwesi, Roineoriginal: Roini, Mallaswesi, Rautunselkä m. fl. utflyta. Dessa vattenmassor utfalla nu genom Nokia ström i den genom andra tillflöden (deribland det berömda Kyrönkoskioriginal: Kyronkoski, Kyrofall) förstärkta Kulowesi, hvarifrån ändtligen Kumo elf genom Wammaskoski fors och flere mindre sjöar utströmmar, under ständiga tillopp, i Bottniska viken vid Björneborg. Att uppräkna alla Satakundas sjöar och öfriga vattendrag, vore ett vidlyftigt arbete; man behöfver endast erinra derom, att ensamt i Mouhijärvi socken räknas 171 större och mindre sjöar och träsk. Bland de vestliga må endast nämnas den 5 mil långa Kyröjärvi i Ikalis, Isojärvi i Sastmola samt den genom S:t Henriks mord så ryktbara Kjulo sjö.
4 Så omvexlande insjötrakter göra Satakunda till ett af Finlands skönaste landskaper. Än skådar vandraren från höga åsar, såsom den i Kangasala, sjö vid sjö, så långt ögat når; än hänryckes han från stranden af en stor insjö, såsom Näsijärvi, af en hel skärgård af de täckaste holmar, utströende sin ljusa grönska öfver vattenspeglarna, än stadnar han häpnande och beundrande vid ett mäktigt vattenfall, såsom Kyrönkoski. Vid flera af dessa sjöar, såsom Kjulo,original: Kjulo. fästa sig forntida minnen; andra åter äro kända för sällsama naturfenomener. Så har, omtalar Mag. Lindström i sin under tryck varande »Beskrifning öfver Eura socken»*)Oss benäget kommunicerad af författaren., en märkvärdig observation om den 3 mil långa och 1 mil breda vestra Pyhäjärvi, som antages hålla 31 167konsekvensändrat/normaliserat ½ tunnland i vidd. Tvärtemot den bekanta vid Finlands kuster rådande vattenminskningen, tros denna stora sjö vara i märkbart stigande. År 1750 omtalas att sjön gått långt öfver sina gamla bräddar, att ruiner af sten- och tegelhus varit synliga 60 alnar från stranden och 2 alnar under dåvarande vattenytan; år 1814 har Pyhäjoki å varit torr, men håller nu 3 ½ fot i djup; ett närliggande kärr är sankare nu än förr, och 40 famnar från stranden har man funnit trädrötter i sjöbottnen. Hr L. kallar ett sådant vattnets stigande blott skenbart och härleder kärrens större sankhet, från sjövattnets undanfallande, hvilket fordom uppburit deras lösa fly; om med skäl, må lemnas derhän. Man tror sig äfven hafva observerat att Pyhäjärvi i 5 till 6 år är i stigande, samt derefter åter vexelvis en lika lång tid i fallande. – För öfrigt är landets starka sluttning från nejden af Tammerforsoriginal: Tamerfors nedåt Hvittis – beräknad till 155 fot 8 tum på 6 mil – en naturlig orsak till de täta vattuflöden höst och vår, med hvilka Kumo elf plägar öfversvämma lågländerna, till stort besvär för jordbrukaren.
5 Att Satakunda i forntiden varit bebodt af Lappar, derpå har man de ymnigaste bevis, icke blott i en mängd ortsnamn – en hel socken är efter dem uppkallad – utan ock i de många sägner, som om dem ännu återljuda i folkets mun, samt i vissa fornlemningar, som måste tillskrifvas dem. De siste Lappar, säger Mag.original: Mag, Indrenius i sina »anmärkningar om Keuru socken», blefvo af Finnarne ihjälslagne vid Lapinlahti, en vik af Keurunselkä, för det de ej ville antaga kristna läran. Om deras trolldom m. m. skall snart åtskilligt anföras. Allmogen förblandar dem icke sällan med Jättiläisetspråk: finska och Hiietspråk: finska; någon gång äfven med Munkilaisetspråk: finska.
6 Satakundas nuvarande inbyggare tillhöra den tavastländska stammen, dock att de, ju längre man kommer vesterut mot kusten, frångå den skarpt markerade forntida prägel i både lynne och utseende, som utmärker den äkta Tavasten, samt antaga det något rörligare, mera hyfsade, men äfven grundare skick, som anmärkes hos den underafdelning af stammen man kallat Sumer, (Egentl. Finlands invånare). Vid kusten är Satakundabon från barndomen uppfostrad till sjöman. Gadd anför som exempel härpå, att vidpass år 1780 en 14 års gosse från Euraåminneoriginal: Eura Åminne socken ensam med sin moder och syster lyckligen fört sina föräldrars skuta fram och tillbaka till Stockholm. Törhända har handelstrafiken vid kusten något lossat hemkärlekens band. Som bevis|121| härpå anföras de många utflyttningar, som årligen och utan särdeles nödtvång förekomma i Eura socken. – Att vissa socknar i Satakunda blifvit befolkade genom karelska inflyttningar, förmodar Mag. Warelius i sin ethnografiska uppsats i Suomi för 1847. Att åtminstone flacklandet Hvittis senare fått sin inbyggare, än grannsoknarne Kumo och Tyrvis, synes af den gamla traditionen som säger: »när Kumobon såg en spån komma flytande nedåt elfven, företog han en resa uppåt, för att söka sin granne,|131| och fann honom först i Kaukola, som är den äldsta by i Tyrvis». Säkylä- och Säkkjärviböndernas fordna gemenskap bevitnas genom likhet i utseende, byggnadssättoriginal: bygnadssätt m. m. Tiden när Karelarne utvandrat hitåt lärer dock ej kunna antagas senare, än i 12:te eller 13:de seklet. Öfra Satakunda talar den rena och i sina former fullständiga tavastländskaoriginal: tavastlänska dialekten, nedra Satakunda deremot den stympade Peri-Suomalaisspråk: finska- eller Åbodialekten. Svensk befolkning finnes här blott i Hvittisbofjärd och några kustnejder af Sastmola samt i städerna, och äfven der är finskan allmänt rådande bland de lägre samhällsklasserna.
7 I Satakunda var ännu i förra seklet klädedrägten stadigt densamma: qvinnorna brukade till bättre klädnad skor med höga klackar, röda och blåa strumpor, bredrandiga eller enfärgade korta kjortlar, lifstycken med skört, enfärgade tröjor med långt lif och skört, fästade framtill med häkter; karlarne korta byxor med knappar och spännen vid knävecken, långa, dels ljusa, dels mörka blåa tröjor och jackor, som räckte till hälarna, med band i stället för knappar.original: knappar, Nu är här, likasom i Åbotrakterna samt största delen af Nyland och Tavastland, allt i nästan årligt ombyte. Bygnadssättet liknar än det åboländska, än det tavastländska, dock så att gårdarne vanligen ligga nära hvarandra. En egenhet är att Satakundabon nyttjar särskild bagarstuga. I artighet mot det vackra könet står han framom de flesta andra delar af landet; vid danser, läsförhör och andra större samlingar låter han qvinnorna sitta på bänksidan af stugan. Sina bröllopp firar han med mycket glitter och mycken välfägnad, men begrafningarna äro enkla. I Tyrvis föres liket en dag förut till kyrkan med häst, i Hvittis bäres det ofta två mils väg till densamma på begrafningsdagen. Christihimmelsfärdsdag och pingsttiden om qvällarne upptändas lusteldar (Helka-valkeetspråk: finska) på höjderna, och ungdomen samlas kring dem till dans. Icke längesedan dansade man i Satakunda efter sång; nu har fiolen kommit i stället. Runosången är här utdöd. Dock finnes mycken vidskepelse qvar från hedendomen.
8 Satakunda hör i ecklesiastiktoriginal: ekklesiastikt hänseende under Åbo erkestift samt innefattar helt och hållet eller delvis 5 prosterier och 23 pastorater. Satakundas 4 härader lyda under Åbo hofrätt samt Åbo och Björneborgs lagsaga, hvarförutom 2 tingslag höra under Wasa hofrätt och lagsaga. Provinsen är fördelad på 4 provincialläkare distrikter.
9 I. Nedre Satakunda härad utgöres af de närmast kusten liggande socknarna, nemligen: Sastmola med Siikais kapell; Ulfsby (Ulvila) med Björneborg samt Norrmarks, Påmarks, Hvittisbofjärds (Ahlaisten kappeli),original: kappeli) Kulla och Nakkila kapeller; vidare Eura med Kiukais och Hongilaks kapeller; Euraåminne med Luvia kapell, Lappo, Raumo, hvartill komma Hinnerjoki kapell af Lethala s. samt delar af Yläne och Pöytis som höra till Eg. Finland. Trakten, af öfvervägande sandig jordmån, är rik på mineralier samt större och mindre vattudrag. Här söka sig Sastmola (Karvia), Norrmarks (Lassila) och Eura åar en väg till hafvet. Mäktigare än dem alla tillsamman och segelbar ända upp till Lammais by i Kumo är elfven af samma namn, – Kumo, hundrade stora sjöars aflopp, ryktbar för sin lax och sin sik, en källa till välstånd för hela den kringliggande nejden.
10 Derföre smyckas ock dess mynning af en bland Finlands rikaste och driftigaste sjöstäder, den som af alla skickar den största handelsflotta ut att plöja hafven, nemligen
11 Björneborg. Denna stad, på finska Porispråk: finska, är en af landets äldsta, och dess säkra tillvaro går åtminstone tillbaka till medlet af 1300-taletoriginal: 1300 talet. Fordom, säger berättelsen, fanns i Ylistaro by af Kumo socken, således vidpass 5 mil sydost om den nuvarande, en stad eller köping benämnd Öster-Telje (Teljän Kaupunki). Denna flyttades sedan närmare elfmynningen till Wanhakylä, hvilken ort med dess kyrka säges efter helgonet Olof hafva erhållit namnet Ulfsby, och för Ulfsby stad finnes ett kungabref från år 1365 af konung Albrecht. Staden vexte till och begynte att väcka Stockholms afund, hvarföre Sten Sture d. ä. år 1502 lät inskränka dess handelsfrihet. Nu kommo de besynnerliga tider, då man ville med jernband fjettra det friaste af alla yrken, handeln. Denoriginal: Den, store Gustaf Wasa, som på allt sätt favoriserade sitt nya Sandhamn, anbefallte år 1550 Ulfsby köpmän att flytta till Helsingfors. Men köpmannablicken såg längre än konungens, och Ulfsby höll sig uppe, ehuru med nöd och trassel. Kort derpå, år 1558, lät dåvarande hertig Johan af Finland flytta staden än närmare elfmyn|132|ningen på Björneborgs kungsgårds ägor, hvaraf|122| staden erhöll sitt nuvarande namn. Hans plan att befästa orten blef utan påföljd; mer varaktigt blef hans minne der genom förunnandet af lika fri- och rättigheter med landets öfrige handelsstäder. Konung Erik XIV utfärdade Björneborgs privilegier af den 10 Dec. 1564, hvilka sedermera bekräftades af konungarne Johan III (1576), Sigismund (1594), Carl IX (1604) och Gustaf Adolf (1617). År 1641 hade man likväl återkommit till tvångssystemet, och förmyndare-regeringen fann för godt att tillämpa det på Björneborg, som under dess inskränkningar aftynade till år 1765, då konung Adolf Fredrik återgaf staden dess friheter, hvarefter den märkbart uppblomstrat och, lyckligare än mången annan finsk stad, sedan 50 år fördubblat sin folkmängd och tiodubblat sin sjöfart.
12 Björneborg nämnes för öfrigt i Finlands häfder i anledning af den riksdag dåvarande riksföreståndaren, sedermera konung Carl IX härstädes höll under de oroliga tiderna i Februari 1602. Emellertid hafva nyare häfdaforskare (Grönblad), som det synes på goda skäl, betviflat denna tilldragelse. I sina enskilda annaler har staden antecknat svåra olyckshändelser, såsom eldsvådorna den 5 Augusti 1603, 4 Maj 1640, 6 Maj 1698, den 28 Maj samma år och slutligen den 10 Juni 1801. Det var en gråkall dag, sådana man hvarje år har flera i Juni månad, och en bister nordvest blåste in ifrån hafvet. Klockan 12 middagstiden varseblef man eld på taket af fältskärsenkan Måsbäcks gård nära strandgatan i östra delen af staden. Sprutorna läto ej vänta på sig, men stormen dref lågorna öfver hela den s. k. Hagatullssidan af staden, som med förvånande hastighet lades i aska, utan att invånarne ens hunno berga sin lösegendom. Man hoppades en tid att den i lovart om vinden liggande kyrkotrakten skulle undgå förstörelsen. Men genom en oförklarlig tillfällighet gick elden mot vinden och spridde sig äfven i denna stadsdel, som till största delen nedbrann, äfven den. Blott kyrkan räddades. Klockan 10 om aftonen hade förödelsen fulländat sitt verk, 300 gårdar lågo i aska och 3 000konsekvensändrat/normaliserat husville sökte sig, darrande af köld, en tillflykt, somliga i kyrkan, andra i rior och ännu qvarstående strandmagasiner, andra åter i närmaste bondgårdar. Veterligen spilldes blott ett enda menniskolif; en tioårig gosse blef innebränd. Milda gåfvor tillströmmade från alla håll, och snart repade sig Björneborg efter denna olycka, dess gator raknade, dess tomter utvidgades, och borgarens idoga boning speglade sig prydligare än förr i vattnet af den mäktiga Kumo.
13 Vidden af stadens efterhand erhållna ägor uppgår till omkring 5 480konsekvensändrat/normaliserat tunnland, hvaraf 479 t. åker och 1 700konsekvensändrat/normaliserat t. äng. Stadsplanen utgör 168 tunnland samt är indelad i 449 tomter, deraf 10 äro bebygda med trädhus. Af publika byggnader finnas en kyrka af träd, rådhus och skolhus af sten samt packhus, magasiner m. fl. äfven af träd. Tullkammare, postkontor, apothek, en provincial- och en stads-läkare samt ett genom enskilda bidrag underhållet feberlazarett äro här tillgängliga. Staden äger en högre och en lägre elementarskola, en söndagsskola, en fattigskola samt en pensionsanstalt för flickor. En genom enskilda bidrag af stadens fruntimmer inrättad fattigskola har nyligen kommit till stånd. Stadens lutherska församling vårdas af pastorn i Ulfsby. Folkmängden steg år 1843 till 4 927konsekvensändrat/normaliserat personer och tullspecialerna visade samma år en import af S:r Rub. 158 875konsekvensändrat/normaliserat samt export af 114 180konsekvensändrat/normaliserat. År 1850 funnos här 39 fartyg om inalles 6 448konsekvensändrat/normaliserat lästers drägt, hvaribland en mindre ångbåt, begagnad till att bogsera lastbåtar emellan staden och den 3 mil derifrån belägna Räfsö hamn, hvarest sommartiden gudstjenst hålles, värdshus finnes och många af stadens förmögnare familjer ses utflyttade.
14 I Ulfsby socken ligga Koivisto (tillh. v. Numers), fordom kungsladugård, nu en vidlyftig privategendom; Sonnäs (Suoniemi, tillh. v. Rosenkampff), äfven ett stort frälsegods med indrägtigt fiske i elfven; Thorsnäs glasbruk (anl. 1781, tillh. Riksten), som sprider en stor mängd fabrikater i södra Finland; Fredriksfors frälse jernbruk (tillh. Falck) anl. 1771, med derunder lydande Fredriksbergs ämneshammare, samt Norrmarks jernbruk (tillh. Mellin m. fl.). I Eura vid det klara Pyhäjärvi ligga Kautua jernbruk (Falck), och Puisto (th. Sahlberg) med dess nya berömda skola för ädlare fruktträn, samt i Euraåminne Wuojoki (Björkenheim); om detta och Kautua längre frammera. Sistnämnde socken har en fornlemning, »Linnanmaa» benämnd, hvarest man funnit qvarlefvor af tvenne vallar och en vallgraf, omgifvande en kulle samt fordom ytterligare befästad genom ända till sednare tider|133| synliga pallisader. I Luvia finner man ganska stora s. k. Hiidenkiukaatspråk: finska, jättehögar. Mindre dylika finnas i Lappo.
15 Vid hafskusten i sydvestra hörnet af Satakunda 10 mil från Åbo ligger den urgamla staden Raumo (Rauma) i pastoratet af samma namn. Dess ålder förlorar sig långt in i den katholska tidens skymning, och de hafva funnits, hvilka ansett Raumo för Finlands äldsta stad och fört dess anläggning tusen år tillbakaoriginal: tiillbaka ända till Björn på Håga, ja längre. Dess namn har ock i Rudbäcks smak blifvit härledt från Raumur, Nors son, hvilken omtalas i »Fundin Norregur».tillagt av utgivaren Skada att härledningen från finska ordet Raumaspråk: finska, sund,|123| är omisskännelig. Så mycket är säkert, att sedan urminnes tid en köpingoriginal: kö ping och bytesplats här exsisterat och efterhand blifvit hugnad med kungliga privilegier. Sådana finnas af riksmarsken Carl Knutson år 1442, af Christian I 1469, af riksföreståndaren Sten Sture den yngre 1512, af Gustaf I 1546, af Johan III 1568, af Sigismund 1594, af Carl IX 1607 samt af Gustaf Adolf 1616. År 1765 fick staden fri seglats på Östersjön. Raumo och Lajo byars ägor, beräknade till 14 mantal om inalles 5 949konsekvensändrat/normaliserat tunnlands areal, äro staden underlagde. Stadsplanen, upptagande 46 tunnland, är indelad i 256 tomter, af hvilka blott 2 äro bebygda med stenhus. Raumo har en ganska gammal kyrka, »Helga Korskyrkan»,konsekvensändrat/normaliserat uppförd af grofva gråstensblock och, som man förmodar, redan i 13:de seklet. Dess sakristia och chor, åtminstone den förra, anses ha utgjort det gamla klostret. Tornet synes 4 mil ut till sjöss och tjenar till landkänning. Rådhuset är af sten, men skolhus, packhus samt öfriga publika byggnader af träd. Här finnas en lägre elementarskola, postkontor, tullkammare, läkare, apothek och helsobrunn. År 1841 hade Raumo 1 139konsekvensändrat/normaliserat innevånare. Stadens handelsflotta utgjordes 1850 af 37 fartyg om inalles 2 559konsekvensändrat/normaliserat lästers drägt och exporterar skogsprodukter. Under sednaste 50 år har Raumo gått tillbaka, i samma mån som Björneborg med kapitalernas öfvermakt utvidgat sitt handelsområde. Raumos nuvarande folkmängd är mindre, än den af Tuneld uppgifves år 1794, och denoriginal: ochden lilla borgerligt enkla staden synes alltmera stadna i skuggan för sin mäktiga granne.
16 Det var icke handeln eller en politisk betydelse, som fordom läto Raumo intaga ett så märkvärdigt rum bland Finlands städer. Det var dess gamla fransiskaner eller gråbrödrakloster och den dermed förenade högskolan, Collegium Raumense, som länge utgjorde landets högsta läroverk och en plantskola för flere af dess ryktbaraste män. Härifrån utgingo Mårten Skytte, Finlands förste evangeliske biskop, Johannes Raumannus, kansler för Upsala akademi m. fl. män af stor utmärkelse. Klostret, som dock hvarken i anseende eller rikedom synes hafva kunnat mäta sig med det i Nådendal, gick under i katholicismens allmänna skeppsbrott år 1526, men skolan fortfor dock ett långt stycke in i den lutherska tiden och förlorade först efter inrättandet af Åbo gymnasium (1626) all sin betydenhet. Likasom för att utplåna alla minnen af forntiden, gick vid samma tid (1639) öfver staden en förhärjande brand, som dervid förstörde den äldsta s. k. Trefaldighetskyrkan. År 1682 drabbades hela staden af samma olycka, blott kyrkan skonades. År 1572 härjade här en svår pest. Då, säges det, hände sig att borgmästarens dotter dog, och i hela staden kunde man ej finna nog många friska att bära den döda till grafven, utan måste hon ditköras med oxar, hvilket syntes Raumoboerne så märkvärdigt, att denna likprocession förevigades i en tafla, som ännu är synlig på chorväggen. År 1657 härjade pesten ånyo. År 1697 blefvo 221 personer inom Raumo församling döde af hunger. I den kort derefter följande stora ofreden blef staden så illa medtagen af allt slags nöd, att vid fredsslutet allenast 7 borgare och 6 hästar öfverblifvit.
17 Så många och stora olyckor bortsopade forntidens spår ända till minnet. Af det katholska Raumo med dessoriginal: des munkar, messor och skolastiska lärdom förvaras intill sednare tider blott ett rökelsekärl, en abbotekappa och en konstigt broderad messhake med de tre vise män och den heliga jungfrun. Chorets tak och väggar prydas ännu i dag af forntida bruna englar med utslagna vingar, skonade vid kyrkans nya målning år 1830. Ett minne har dock gått alltupp till nyaste tid, nemligen de i hela landet bekanta Raumo spetsar, en från klostret härstammande slöjd, med hvilken ännu för tjugu år tillbaka mest alla obemedlade qvinnor i staden sysselsatte sig. Men ocksåoriginal: ochså det urgamla spetsknypplandet är nu hardt nära att småningom komma ur bruk. En nyare tid med dess alltgenomgripande machinväsende har lyckats produ|134|cera äfven spetsarne till ett pris och en finhet, med hvilken de fattiga knypplerskorna i Raumo ej kunna uthärda täflan, och så utslocknar denna näring efterhand af sig sjelf.
18 II. Öfre Satakunda nedredels härad utgör sydöstra delen af Satakunda samt innefattar Loimjoki med Alastaro och Metsämaa kapeller, Orippää k. af Pöjtis, Hvittis (Huittisten pitäjäs) med Wambula och Kauvatsa kk. samt en del af Pungalaitio, vidare Kumo med Harjavalda k. samt Kiulo och Säkylä. Nejden är skogrik, isynnerhet Loimjoki och det vidsträckta Hvittis, i långa tider ett skördefält för sågverken och ett ymnigt förrådsmagasin för Björneborgs export. Numera får man dock söka storverksträn långt upp i Ikalis, ty närmast Kumo elf, som flyter genom nejden med många mäktiga forsar, äro skogarna mest uthuggna och ha lemnat plats åt stora tättbygda byar med vidlyftiga åkerfält. Kumogård (th. v. Knorring) i soknen af samma namn, numera ett säteri, var fordom en kungsgård, som mycket omtalas i 14:de och 15:de seklerna, och landet deromkring kallades en tid Kumogårds län. I Ylistaro by af samma socken visas S:t Henriks|124| predikohus, hvarom mera nedanföre. Här, säger man, var fordom en köping, Öster Telje (Teljän kaupungi), och man visar der en stor sten, Saxankivi, hvarpå de handlande skola ha upplagt sina varor. Säkylä är ryktbart för sina qvarnstenar, som ännu för tjugu till trettio år tillbaka här tillverkades i stor mängd för nästan hela vestra Finlands behof. Nu har väl denna tillverkning mycket aftagit, men fortfar dock.
19 III. Öfra Satakunda medledels härad omfattar provinsens ostliga delar och utgöres af Birkkala med Harju och Ylöjärvi kk., Wesilaks med Tottjärvi k., Karkku med Suonniemi k., Mouhijärvi med Suodenniemi och Lavia kk., samt Tyrvis (Tyrvä) med Kiika k., hvarutom till häradet räknas delar af Messuby(Messukylä, äfven Kivikirkko)rättelse i originalet med Teisko kapell. Dessa nejder, vesterom Näsijärvi, dit hela dess stora, vida kringstänkta vattensystem inklinerar, tillhöra de sjörikaste, mest omvexlande och skönaste i hela Finland. Kring de retande insjöstränderna ligger en rad af herrgårdar med den täckaste belägenhet. Ylöjärvi har Teevala (v. Knorring); Birkkala vid Pyhäjärvis fjärdar har Haikka (Spåre), Sangila (Bohm) och en skönt belägen prestgård. Icke långt derifrån är den fordom som köping bekanta Birkkala by, och vid insjöns utlopp genom den praktfulla Nokia fors varseblifver man på Taivalkunta halfö Nokia gård (Törngren) och midtemot Wik (Brakel).rättelse i originalet Wesilaks har Laukko, hvarom mera nedanföre. Karkku har Kuljo (Mellin) och Kauniais (Wegelius). Här höja sig de fantastiska konturerna af Pirunvuori, på hvars höga bergstopp i tre afsatser en jättehand – vare sig naturens egen, eller, som folktron menar, de onda makternas – af väldiga granitblock danat en märkvärdig grotta af 4 till 5 famnarsoriginal: fammars längd. Tyrvis, der man för hundrade år sedan ville anlägga en köping, räknar bland sina märkvärdigheter Wammaskoski nya bro vid utloppet af Kulovesi, måhända den bredaste i hela vestra Finland. I Messuby, ½ mil från Tammerfors, finnas en »Kalevan-kangas» och en »Kalevan-kivi» anmärkningsvärda för namnets skull. Hatanpää egendom (Idman), äfven i Messuby, höjer på en udde i Pyhäjärvi sin mörka park och står som en utpost för Satakundas prydnad och stolthet, det brokiga och verksama
20 Tammerfors. Denna stad, på finska Tamperispråk: finska, hvilken man ej utan skäl gifvit det smickrande namnet »Finlands Manchester», är ett af de vackrasteoriginal: vakraste och varaktigaste minnen Gustaf III efterlemnat i Finland. Här, der Näsijärvi genom en af landets mäktigaste forsar utgjuter sittoriginal: sit vatten i Pyhäjärvi – ett läge, som för sina vidsträckta sjökommunikationer är ett af de mest centrala – här kunde naturens vink ej missförstås. Kongl. brefvet af den 6 Juni 1775 grundlade här en stad, till hvars utrymme Presidenten Baron Boije afstod Tammerforsoriginal: Tamerfors rusthåll och Pyynikkö augmentshemman. Fundationsbrefvet är dateradt d. 1 Okt. 1779, och den 1 Aug. 1821 erhöll Tammerfors fristadsrättigheter, hvilka närmare bestämdes d. 16 Juni 1824.
21 Under staden lyda 425 tunnland jord, förutom stadsplanen, som utgör 169 tunnland, indelad i 268 tomter, hvaraf omkring 140 äro bebygda med trädhus. Kyrka, rådhus, skolhus m. fl. äro alla af träd, men fabriksbyggnaderna mest af sten. Folkmängden utgör något öfver 2 000konsekvensändrat/normaliserat. Församlingen räknas till Messuby pastorat, dock med egen predikant. I staden finnas lägre elementarskola, söndagsskolaoriginal: sön dagsskola samt en af Hrr Nottbeck & Komp. underhållen småbarnsskola. Tammerfors har 27 handlande, 4 hökare, 12|135| öppna handelsbodar samt två stora marknaderoriginal: marknader *)*)För såväl Tammerfors, som följande städer, torde det vara öfverflödigt att uppräkna läkare, apothek, postkontor m. m. som med få eller inga undantag äro att tillgå i alla Finlands städer.. Stadens vigtigaste näring är likväl fabriksrörelsen. Förutom oljeslageri samt en klädes- och en läderfabrikoriginal: läderbabrik, finner man här det största pappersbruk i landet, tillhörande Hrr Frenckell & Son samt betydligen utvidgadt och försedt med engelsk machinoriginal: maschin år 1843. Bruket producerar papper af alla slag till ett värde af cirka 30 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver årligen. Arbetarnes antal 1849 var 108. Änoriginal: An större kapitaler äro ursprungligen af Hrr Finlayson & Komp., sedan af Hrr Nottbeck & Komp., nedlagda uti det vid samma fors, något ofvanom, belägna bomullsspinneriet. Här surra, dagen igenom, otaliga spindlar, väfstolar slamra och om qvällarna eckläreras rummen med gas. 610 arbetare befolka det fem våningar höga huset och producera der garn, men isynnerhet väfnader till ett ungefärligt värde af 165 000konsekvensändrat/normaliseratoriginal: af165 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver årligen. Den äldre fabriksbyggnadenoriginal: frabriksbygnaden blef för få år sedan lågornas rof, men blott för att lemna plats åt en ny, än ståtligare, hvilken snart som en fenix reste sig upp ur ruinerna och höjer sin tornlika skepnad vid sidan af Hr Nottbecks sköna engelska trädgård.
22 Tammerfors är den stad, som troligen en dag skall intaga första rummet bland Finlands uppstäder. Ursprungligen en utländsk planta, närd af utländska kapitaler, har fabriksrörelsen här blifvit fullkomligen bofast. Forsen, det enda|125| af Finlands många mäktiga vattendrag, som industrin tillfyllest uppskattat, är den outtömliga källan till en rörelse ännu mångfaldt större än den nuvarande. Hit strömma från när och fjerran otaliga båtar och jakter, hvilka här omsätta sina produkter och kringsprida, jemte stadens varor, äfven stadens lilla lyx och öfriga inflytanden. Omgifvet af de skönaste nejder, på engång aflägset genom distanserna från en närmare beröring med främmande elementer och likväl nära nog genom sjökommunikationerna, bär Tammerfors den genuina prägeln af en rent finsk stad, icke som skulle det representera ett stelt fasthållande af det gamla, utan tvärtom just genom sitt friska framskridande och genom att förarbeta samt med folklynnet införlifva en nyare tids verksamhet. Dess betydenhet som fristad är ännu icke fullt uppskattad, men torde blifva det en dag, när jernvägar fortsätta sjöarnas farleder ända ned till kusterna. Säkert är icke heller det en tillfällighet, att nejderna kring Tammerfors äro att anse som centrum för den vestfinska dialekten, d. ä. bibelfinskan, en omständighet, som antyder ortens centrala läge, icke blott i materielt, men äfven i intellektuelt hänseende.
23 IV. Öfre Satakunda öfredels härad utgöres af provinsens norra och inre delar samt omfattar soknarna Ikalis med Kanganpää, Karvia, Parkano och Hongajoki kapeller, Tavastkyro med Wiljakkala k. samt en del af Ruovesi med Kuru kapell. Dessa nejder, glest bebodda, förutom sjöstränderna, hafva ett tycke af enslighet, som ökas genom den nästan totala bristen på andra herrgårdar, än presterskapets gästfria boningar. En ofantelig ödemark, den fordom för sina röfvarehistorier och ännu för sina tiofjerndels håll och sin sandiga väg beryktade Tavastmon, utbreder sig öfver en stor del af Tavastkyro och Ikalis, genomskäres längre österut af Näsijärvis fjärdar m. fl. andra sjöar, men visar sig åter i Ruovesi och Orihvesi med samma karakter af storartad ödslighet. Dag från dag gör likväl odlingen allt större intrång på denna öken af sand, granit, barrskog och ljung; det ena nybygget efter det andra aftvingar mon sina skördar, och vintern igenom dåna Björneborgarnes yxor vid roten af Ikalis furor. Midt på mon är den ryktbara Kungskällan, der ingen resande underlåter att läska sin törst under sommarhettan; här, säger man, hvilade för hundra år sedan konung Adolf Fredrik med sin glänsande svit. Oaser af en förtjusande grönska, sådana som det täcka Skansi – ett krigsminne, – omvexla på ett angenämt sätt med de bruna ljunghedarna, och en half mil på sidan om stora landsvägen når till den resandes öra det mäktiga bruset af Kyro-fall.
24 V. Satakunda härad inom Tavastehus län utgöres af provinsens ostligaste delar med soknarna Lempälä, Kangasala, Orihvesi, delar af Ruovesi, Birkkala, Wesilaks, största delen af Messuby samt hela Teisko kapell. Dessa nejder bilda den östra omgifningen af Näsijärvis stora vattenbasin: samma rikedom på sjöar, höjder, dalar och den mest vexlande natur. Kangasalas skönhet är nästan ett ordspråk: Kangasala ås, besjungen af Runeberg, be|136|undrad af hänryckta resande, bjuder åt båda sidor det vidsträckta färgspelet af blåa sjöar, mörka skogar och ljusgröna stränder. Här förenar Kaivando kanal den klara älskliga Roine med den i vidsträckta fjärdar förirrade Längelmänvesi. En annan märkvärdighet af samma slag är Rikala kanal mellan Lempälä och Konhonselkä sjöar; påbegynt i början af detta sekel för att undvika Kuokkala fors, blef den afbruten af kriget, för att sannolikt aldrig fortsättas på samma ställe, utan förmodligen någon verst derifrån vid Hulaus. Men Rikala kanal är icke den enda ofullbordade. I Tammerforsoriginal: Tamerfors lefver ännu Rådman Haggren, känd för ett ganska storartadt projekt till en kanal, hvars resultat borde blifva en obehindrad sjökommunikation mellan Tammerfors och Åborättelse i originalet, och till hvilken Hr H., enligt sägen, lofvat anslå en större penningesumma. Att denna plan kommer till utförande, är mindre troligt. Säkert är, att de många smala näsen och åsarna mellan stora sjöar likasom inbjuda spaden att lossa elementernas bojor, och att nya planer, mera beräknade och lättare att utföra, ställas i förbindelse med den projekterade nya jernvägen från Helsingfors åt norden.
25 Kangasala har en mängd af inbjudande herrgårdar, bland hvilka må nämnas Joutsiniemi (Armfelt), Ljuksiala (Meurman), Fransila (Aminoff), Wägsjö (Wääksy, Favorinrättelse i originalet) med dess såg och förträffliga grynqvarn. Största egendomen i Lempälä är Lastus (Nyström). Orihvesi har Haga (Boisman) och Säynäjoki (Granfelt), och sedan man öfver mon, med dess ödsliga »Kallenautio» och dess för sina svåra backar illa beryktade »paha virsta»språk: finska kommit till Ruovesi, finner man der mellan de många sjöarna Aminoffska familjens Pekkala och Lindnäs samt Storminiemi (Enehjelm). Situationen på den björkbevuxna backen nära Ruovesi kyrka är för sin täckhet berömd. En annan punkt, ryktbar för sina utomordentligtoriginal: utmordentligt vidsträckta utsigter,|126| är Eräpyhä bergklint i Eräjärvi, som namnet antyder, en särdeles helig ort, der man i fordna tider funnit många spår efter hedniska offerställen, men hvilka spår numera gått totalt förlorade.
26 VI. Kuortane härad omfattar, jemte flera österbottniska soknar, jemväl det till Wasa län hörande nordöstra hörnet af Satakunda, nemligen Keuru socken med Pihlajavesi och Muldia kk. samt Wirdois och Etzeri kapeller af Ruovesi socken. Höjder, sjöar och tallklädda moar omvexla äfven här, men vyerna äro mera ensliga, skogarna vidsträcktare, björnars och elgars tillhåll ännu i dag. Bland sina hundrade sjöar har Wirdois en föga bemärkt, men sällsam naturegenhet, Toriseva sjö, som på ena sidan begränsad af en hög lodrät bergvägg, på den andra af lågländ mark, sträcker sig med ett litet afbrott omkring 3 verst i längd, med ett på sina ställen förvånande djup, under det att bredden aldrig öfverstiger 8 à 10 famnar. Keuru med dess kapeller, en af Lapparnes sista uppehållsorter i medlersta Finland, var ännu för 200 år sedan en utmark, hvarest kringliggande socknar tidtals idkade fiske, jagt och svedjande. Keurus läge är skönt mellan Ukonselkä och den 2 ½ mil långa Keurunselkä, som genom det 3 famnarrättelse i originalet höga Mänttä fall utflödar i Kuorevesi vattnen.
Satakundas Minnen.
1. Sanct Henriks Predikohus.
27 Omkring fem mil från Björneborg, när man en tid passerat långs stränderna af den mäktiga Kumo, kommer man i socknen af samma namn till en stor by vid namn Ylistaro. Stället har sin märkvärdighet såsom forntida plats för köpingen Östertelge, Björneborgs vagga, af hvilken nu intet annat återstår, än möjligen en viss rörlighet, spekulationsanda och dryghet hos byns befolkning.
28 Invid byn och till höger om vägen, när man färdas åt sydost, ser man en gammal förfallen lada eller ria af så oansenligt yttre, att man säkerligen icke skulle bevärdiga den med en blick, derest icke traditionen dervid fästade en synnerlig märkvärdighet. Den minsta pojke i byn vet att berätta dess historia, och med en skygg vördnad betraktar allmogen ännu i dag detta »Pyhän Henrikkin saarna-huoneh».konsekvensändrat/normaliseratspråk: finska
29 Fordom när Sanct Henrik, Finlands skyddspatron, ännu gick bland de lefvandes tal och drog omkring att predika korset för hedningarna, kom han öfver sjöar och ödemarker äfven till den|137|na nejd. Allt folket församlade sig och hörde hans ord, somliga med undran och misstroende, somliga med vördnad och tro. Han predikade outtröttligt, dag och natt, för hvem som ville förnimma sanningen, och stundom var den fria slätten hans kyrka med den höga himmelens blåa dome till tak. Men stundom predikade han för sina lärjungar i en ria vid byn, ty helgon äro ödmjuka och akta icke på ställens ringhet. Derföre välsignade Gud hans predikan med mycken frukt, så att från den låga kojan utgingo flera väckta samveten och hugsvalade själar, än ifrån mången praktfull kyrka, strålande af guld och herrliga taflor.
30 När Sanct Henrik sedan drog bort och under samma färd led martyrdöden för Lallis yxa på Kjulo sjö, blef rian stående qvar såsom ett evärdeligt minne af den helige mannens besök i Kumo. Under katholska tiden skedde der mångfaldiga underverk, som här vore för vidlyftiga att uppräkna, så att icke allenast många sjuka blefvo helbregda i detta hus, utan jemväl många böner blefvo hörda och menniskor på annat sätt hulpna, när de här åkallade helgonet. Dock synes det af sägnerna, som skulle den märkvärdiga byggnadenoriginal: bygnaden fortfarande blifvit begagnad till sitt ursprungliga enkla ändamål att tröska säden för menniskors föda; kanske emedan man riktigt slöt, att själens spis icke utesluter omsorgen om kroppens näring. Detta har dock troligen skett, för att gifva helgonet tillfälle till nya underverk, som icke heller uteblifvit. Två gånger, säger berättelsen, har eld utbrustit i rian, och båda gångerna har den öfverbygda nyare logen, som icke stod under helgonets inflytande, nedbrunnit; men båda gångerna har den heligvordna gamla stommen af huset förblifvit af elden oskadad. Allt hvad nyare profana händer här byggt till, det har blifvit förtärdt af tidens tand, och har det icke brunnit, så har det multnat som vanligt virke. Dock den äldsta helgade byggnaden står qvar ännu efter snart fulla sju århundraden, och den som icke tror på andra underverk, måste åtminstone tro på detta, som intygas af sägners sanning och egna ögons vitnesbörd. Man må dock härom tänka hvad man vill: så mycket är visst, att byggnaden är mycket gammal och att ingen historisk forskning kan beslå sägnen derom med lögn. Dess väggar äro gröna af seklers mögel och till hälften infallna af seklers vanvård. Norra gafveln lutar till fall, och snart|127| skall det fordras ett nytt underverk, för att upprätthålla den katholska reliken under lutherdomens likgiltighet och nyare tiders stora otro.
31 Att förekomma denna förstöring af en bland landets äldsta fornlemningar, väcktes för flera år sedan fråga om insamlandet af medel för att genom en kringbyggnadoriginal: kringbygnad af sten bevara från undergång Sanct Henriks predikohus. Med öfverhetligt tillstånd skedde ock verkligen kring hela landet en insamling för detta ändamål och inbragte inalles 1 560konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Men härintills har planen icke vidare blifvit satt i verkställighet, som det uppgifves, af orsak att byggnadensoriginal: bygnadens läge tätt invid landsvägen fordrar dennas flyttning åt sidan, samt emedan nuvarande ägaren af tomt och byggnadoriginal: åbygnad gjort svårigheter och fordrat för hög ersättning. De insamlade medlen förvaras emellertid räntebärande, för att en dag användas efter gifvarnes mening, såframt icke huset derförinnan hunnit instörta. Om den helige Henriks ande ännu stundom besöker detta rum, skall han der finna de tydliga spåren af förgätna välgerningar; men är han helgon till sinne som han är det till namn, så skall han trösta sig öfver menniskors otack och nöja sig med den outplånliga, aldrig bestridda och aldrig förgätna plats han dock städse intager i Finlands häfder och det folks minne, för hvilket han dött.
2. Pispala och Prouasti*)Muntligen meddelad folksägen.
32 kallas tvenne bondhemman i nejden af Tammerfors, om hvilka en gammal sägen går att de erhållit sitt namn genom följande öfvernaturliga tilldragelse.
33 För många hundraoriginal: hnndra år sedan, säger sagan, hände sig att ett ondt väsende, som af gammalt är illa beryktadt för sin illfundighet, – kort sagdt djefvulen sjelf, – hade funnit för godt att bosätta sig nedanför Tamperikoski, hvarest folket den tiden, i saknad af alla broar, plägade på skrala farkoster färja sig öfver lugnvattnet. Stället var af vigt som smalaste öfvergångspunkten mellan de folkrika trakterna å ömse sidor om de stora sjöarna, och sannolikt|138| hade den lede fienden just derföre, i hopp om rikelig fångst af själar, här nedslagit sina bopålar.
34 Nejdens inbyggare, som voro långt ifrån att ana tillvaron af en så farlig granne, fortforo emellertid i all oskuld att passera öfver stället, som de af ålder varit vana. Frestaren var då icke sen att knipa sig än en, än en annan syndig själ, så att tid efter annan många olyckshändelser inträffade vid öfverfarten, båtar af osynliga händer neddrogos i djupet och annars förunderliga tillbud störde trafiken gång efter gång. Detta förekom dock slutligen det beskedliga folket alltför besynnerligt. De gingo således till sina prester och frågade deras mening, hvad som vore på färde och hvad som vore att göra. Presterne rådslogo derom allvarligen samt stadnade ändtligen vid den oförgripliga mening, att detta allt vore djefvulens funder, hvilka endast genom kraftiga besvärjelser kunde förekommas för framtiden.
35 Detta skedde. Nu företogos här till det vanryktade stället högtidliga processioner, anförda af både biskop och prost, messor afsjöngos, stränderna bestänktes med vigvatten och mångahanda mustiga kraftord lästes, men allt förgäfves. De helige männen voro mycket ihärdige, de fortsatte försöken i år och dag samt uppburo derunder mången fet skinka och mången rar ost som vedermälen af invånarnes tacksamhet, men ack, det båtade allt till intet. Nu hette det att sammanskotten voro för ringa; man måste ihågkomma kyrkan med ännu rundligare gåfvor och sedan börja på nytt. Allt väl, man gjorde så, men framgången blef lika liten. Den onde gästen lät ickeoriginal: ieke allenast icke skrämma sig, utan bedref fastmera sitt oväsende argare än förr, så att slutligen öfverfarten på detta ställe, för de många olyckornas skull, måste alldeles inställas. Nu förklarade presterne att företaget misslyckats af brist på tro, hvarpå de öfvergåfvo alla vidare försök och tröstade sig med den läckra valuta för deras besvär, hvilken i denna oskuldsfulla tid gjorde tjenst i stället för den syndiga penningen.
36 Vid samma tid bodde icke långt från Tamperikoski och öfvergångsstället tvenne hederlige och förståndige bönder, som från början icke haft riktig tillit till de andlige fädernes besvärjelser och sinsemellan begrundat huru man borde bete sig, för att, utan alla processioner, komma den stygge fienden på skam. Och emedan hela traktens nöd och vedermöda gick dem mycket till sinnes, beslöto de, efter långa och gudliga förberedelser, att sjelfva begifva sig åstad, för att antingen blifva hela nejdens befriare, eller duka under som martyrer för den goda sakens skull.
37 Detta sitt beslut utförde de manhafteligen. Tidigt en morgon infunno de sig på stället och började att ansätta den onda anden med besvärjelser af den|128| kraftiga sort, att han kände sig högeligen generad. I början försökte han att afleda besvärjarne med list; än hördes midt i forsen ett nödrop såsom af en drunknande; än ropades de båda männen vid namn i skogen; än flaxade besynnerligt granna fåglar och andra beläten fram och åter förbi deras ögon. Men de två läto icke vilseleda sig, de voro frestaren för sluge, och de fortforo med sina kraftord, så att det brakade i skogen och stenarna på stranden spräcktes liksom af åskviggar.
38 Nu råkade Satanas i nöd och vånda samt började att sätta hårdt mot hårdt. Han samlade all den öfvernaturliga makt han ägde öfver den omgifvande naturen och rustade alla dess elementer till strid om öfverväldet. De mest förfärande tilldragelser begynte, tilldragelser, för hvilka det modigaste sinne skulle med bäfvan ryggat. Än hördes i luften ett ljud såsom af tusen ormars hväsande; än rullade den väldigaste åska med knallar och ljungeldar tätt invid jorden, som ville den spränga hela verlden i stycken. Än skalf hela jorden under de modige männens fötter, som ville den uppsluka dem lefvande utan nåd; än reste sig sjön med tornhöga vågor och förfärligt brus såsom en ocean i uppror, och dervid steg vattnet så högt, att besvärjarne slutligen stodo ända till medjan i vågsvallet. Men de två läto icke skrämma sig, de fortforo att utsäga än mäktigare ord. Och det vet man här i landet, att ordet, kraftigt taladt, bryter all fiendtlig makt, vare sig en naturlig eller en öfvernaturlig. Detta erfor äfven Satanas till sin både skam och skada. Ty när han en tid förgäfves spjernat emot besvärjelsen, måste han ändtligen med blygd ge vika och utan allt vidare krångel draga sina färde på ögonblicket.
39 Under flykten återhämtade han likväl en del af sitt förra kurage och började inbilla sig, att om han gräfde ett nytt utlopp från Näsijärvi till det nedanföre liggande Pyhäjärvi, skulle ingen|139| kunna fördrifva honom från hans eget verk, hvarföre han ämnade der efter behag husera. Han stal derföre under flykten en half skofvel från en gård i granskapet och valde ett ställe invid Pyynikkö berget såsom det lämpligaste för näsets genomskärande. Här begynte han gräfva och tog med sitt usla redskap så kraftiga tag, att af hvarje skofvel, som togs ur backen och utkastades i Pyhäjärvi, uppstod en holme, som der kan ses ännu i dag. Men flera än tvenne tag med skofveln hann den lede fienden icke taga, ty, o under! i samma stund begynte klockorna i gamla Birkkala kyrka att ringa af sig sjelfva, och vid detta ljud fann Satanas för godt att hastigt fly, men denna gång för att icke mera återkomma. Väl troddes, att han ändock vistades någon tid på de små holmar han sjelf uppkastat, och tid efter annan såg man liken af drunknade der uppflyta. Men ändtligen lärer han ock härifrån ha dragit sina färde och lemnat trakten i fred, ty nu har man icke på länge hört något om hans vidare framfart.
40 De hederlige männen, som med sina kraftiga besvärjelser förjagat vidundret, kommo deremot oskadde åter till sina hemgårdar och helsades, som man väl kan föreställa sig, med stor heder och vördnad som nejdens befriare. Och vare sig nu att man endast ville i sjelfva gårdarnas namn föreviga minnet af en besvärjelse mäktigare än både prostars och biskopars, eller att man härmed ville taga en liten oskyldig hämd uppå de goda prelaterne, som låtit så väl betala sig för det de så litet uträttat, alltnog, de två böndernes gårdar fingo för evärdeliga tider namnen Pispala och Prouasti, hvilka de med heder bibehållit intill denna dag.
41 Hvad angår de två skofveltagen i Pyynikkö landet gentemot holmarna, kunnaoriginal: hunna de der ännu beses af alla som ha god tro och icke hellre vilja förklara dem för vanliga jordras.
42 Den mystiska person, som här figurerar under skepnad af hin onde, plägar dock oftare visa sig i jättehamn. Desse jättar, som bland annat hade sitt tillhåll i Pirunvuori och derifrån visste att genom en underjordisk gång praktisera sig till prestgårdens källare, voro med om att bygga Karkku och Hvittis kyrkor, likasom de byggt Reso, och man såg dervid stora stenar komma framrullande af sig sjelfva eller flyta långs Kumo elf. Men engång när en stor stenflotta kom nedflytande, gol hanen och stenarna sjönko genast till botten. När man fått Hvittis kyrka färdig, ringdes en hel dag med klockorna; slutligen hörde man flera gångor upprepas: »heitänkömä? heitänkömä?»språk: finska (skall jag kasta?). »Nå kasta då!» svarade en, och strax kastade jätten från Ripuvuori berg på ½ mils afstånd mot kyrkan en ofantlig klippa, som under farten lyckligtvis gick i tre stycken, hvilka alla ännu kunna ses, hvardera så stort som ett mindre hus. En dylik sten är kastad från Kukkuri berget på ¼ mils afstånd mot Tyrvis kyrka.
3. Lapparne, Birkarlarneoriginal: Birkkarlarne och Kurckeslägten.
43 Får man tro sägnerna, så bodde i äldsta tider kring de stora sjöarna i Satakunda endast Lappar. De voro ett trollskt och illparigt slägte, för hvars|129| konster man ännu icke är säker, ehuru lång tid förgått sedan de drefvos norrut. De fara ännu omkring i väderhvirflar och samla fåglar, hvilka de med sin trollmakt drifva till den brödlösa Lappmarken. Qvarnarna äro mest deras tillhåll under sådana expeditioner. Händer det vid en qvarn att det i hast börjar förfärligt blåsa och att tjädrar, orrar m. fl. fåglar till oräkneligt antal samlas i den nära småskogen, då skall man se sig noga omkring. Man blir då varse en liten lappgubbe, som kommer till qvarnen för att påtända sin pipa, och dervid säger han: »jag låter nu mina fåglar beta en stund».konsekvensändrat/normaliserat Eller ock ser man en gumma i samma ärende; hon har två qvastar, och när hon vill resa vidare, sätter hon sig att rida på den ena, men med den andra hviftar hon till blåst. Detta är orsaken hvarföre icke skogsfåglarna ökas, såsom de borde. Man vet ock annars, att i hvarje väderhvirfvel far en lappgumma fram, och det är icke rådligt att i hvirfveln kasta en knif eller annat, som gumman tager illa upp, ty då är man tvungen att följa henne upp till Lappmarken. Detta hände en Tyrvisbo, som höbergningstiden begaf sig åstad och först jultiden ankom till ort och ställe, der han såg sin knif fastsittande i värdinnans höft. »Se der är ju min knif!» yttrade han. »Vet du icke det!» svarade husbonden; »efter den kom du ju.» Nu fann Tyrvisbon för godt att taga skeden i vackra hand och lofva Lapparne en oxe, om de ännu samma afton förde honom hem. Lappen rådgjorde då med sina söner om den möjligast hastiga färd.|140| Den äldste lofvade framföra sin man »niinkuin teeri ja tuuli»språk: finska (som orren och blåsten); den mellersta »niinkuin pyssyn nuoli»språk: finska (som bösskottoriginal: bössskott), men den yngsta »niinkuin ihmisen mieli»språk: finska (som menniskotanken), hvarpå denne sattes med den resande i ett tråg och detta åter med det enda ordet »huis»språk: finska sattes i sådan fart, att man i ögonblicket var på taket af Karkku kyrka. »Känner du igen dig?» frågade lappgossen. »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Tyrvisbon. Man hoppade nu först till Wammaskoski bro och derifrån till Finnens egen gård, som till minne af det mäktiga »huis»språk: finska fick namnet Huisu.
44 Vare nu huru som helst med Lapparnes trollkraft; visst är, att de i Satakunda fingo mäktige fiender, som kufvade, skatlade och slutligen förjagade dem. Desse fiender voro Birkarlarne, ett besynnerligt folk, om hvilket man gissar mera än man vet. Hälften krigare, hälften köpmän, voro de sannolikt kolonister och nyomvände, hvilkas lust till vinning och äfventyr icke fann tillräckligt utrymme i det samhälle, som på 1200-taletoriginal: 1200 talet med all makt sträfvade att ordna sig med biskopen i Åbo till medelpunkt. De trängde derföre in i det inre af Finland och underlade sig med styrkans rätt de föga stridbare Lapparne, som af dem behandlades med mycken hårdhet. Visst stod der ock mången förtviflad kamp på stränderna af Satakundas sjöar; men tiden har deraf bortsopat alla spår. Det vet man blott, att Birkarlarne, – hvilkas namn man än velat härleda af det svenska Björkö, än af det björknäfver, hvarmed de tros hafva omlindat sina ben, och efter hvilka Birkkala socken än i dag är nämnd*)En förf. i H:fors Mbl. 1844 N:o 17, hvarur vi lånat traditionen om Kurckarne, anmärker, att Birkkala, Karkku och Lempälä äro ganska gamla socknar, medan Orihvesi, Ruovesi och Keuru ännu långt sednare utgjorde s. k. eriemarker (erämaa’tspråk: finska), besökta blott för fiske och bete. Se ofvan om Keuru. – man vet blott, att de för ständiga striders skull varit tvungne att bilda ett slags militäriskt samhälle och att deras anförare år 1277 hetat Mathias Kurck.
45 Detta namn har för Satakunda en egen välbekant klang, emedan Kurckeslägten, en af Finlands berömdaste inhemska ätter, hade sitt stamsäte på Laukko i Wesilaks och utgör ämnet för många af ortens sägner. Hvem känner icke den i Kanteletar införda sköna balladen »Elinan Surma»,konsekvensändrat/normaliserat hvars brottslige hjelte är en Kurck! Men om ättens ursprung finnes en annan sägen, mindre berömd, dock märkvärdig nog, emedan den härleder detta ursprung från en finsk bonde.
46 I äldsta tider bodde i Wesilaks endast Lappar. De voro hedningar och tålde ingen kristen ibland sig; men då kom svenska kungen och kufvade dem med härsmakt, Finnarne kommo söderifrån, och Lapparne trängdes undan. Då flyttade de till en stor holme i sjön, Wapa Luoto benämnd, emedan de der försvarade sin frihet; men slutligen måste de vika äfven derifrån. Vid samma tid fanns bland de inflyttade en myndig man, Mathias vid namn. Han hade deltagit i mången härfärd både på egen hand och under kungens befäl; hedningarne bäfvade för hans namn, och stort var hans vapenrykte. Och det begaf sig, att Ryssehöfdingen fick i sin tjenst en stridsman, Potko hette han, en jätte till vext och till krafter förmer än en menniska. Denna Potko sände han till Sverige på skryt, för att utmana den tappraste man i landet till envig; och han trodde fullt och fast, att i det riket funnes ingen, som kunde stå Potko emot. Hardt nära var det, att så ock skett, ty ingen af svenska|130| kungens kämpar vågade sig deran, och sjelf satt kungen ledsen och flat öfver de sinas klenmod. Då rann honom i hågen att Mathias väl vore rätta mannen till ett sådant värf; hvarpå han tillsade Ryssen att fara öfver till Finland och söka samme Mathias der; han skulle icke svika.
47 Innan de båda kämparne möttes, fick Mathias af kungens budskap veta hvad honom förestod, och sannt är, att hjertat klappade högre inom hans manliga bröst, ty Ryssen hade ett mäkta stort rykte. Mathias drog derföre till nordens trollkunniga Lappar; der erfor han, att en förtrollning gjorde Potko osårbar och blott kunde lösas genom besvärjelser, medan mannen sof. Till all lycka hände ock att Mathias fick läsa öfver sin ovän många kraftiga ord, medan denne låg i sömn, och nu var förtrollningen bruten. Man ställde alltså till en holmgång. I en fjärd af sjön ligger en liten holme, som än i dag kallas Kurjen kivi, och här landade kämparne på utsatt tid i hvar sin lilla båt. Knappt hade Mathias satt foten på land, innan han så kraftigt sparkade Ryssens båt, att den lossnade från land, for öfver hela sjön med stäfven främst och sköt så upp på motstående strand. »Hvi gör du så der?» frå|141|gade Potko. »Den som skall hvila här»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Mathias, »behöfverkonsekvensändrat/normaliserat ingen båt för återfärden.» Förgrymmad drog Ryssen sitt svärd och högg Mathias, så att hans högra arm flög af och han sjelf dignade ned på ett knä. »Sinä hyppäät niinkuin kurki»språk: finska (du hoppar som en trana), utropade Potko triumferande. Men Mathias, som var vensterhändt, hoppade opp och sade: »vielä minä lentääkin taidan»språk: finska (ännu kan jag flyga) och gaf i detsamma sin ovän banesår. För denna bragd gaf honom kungen det af Lappar bygda Laukko till skänks med vidsträckta ägor, hvarpå Mathias antog sin fiendes speord till slägtnamn och kallade sig Kurki, försvenskadt Kurck. Från honom härstammar den berömda slägten af samma namn.
48 De gamle berömde Kurckar till Laukko utdogo med Finlands siste katholske biskop Arvid Kurck, hvilken, som bekant, drunknade med alla sina skatter under flykten till Sverige. En viss Axle eller Oxle, hemma från Småland, var genom sin ättling Axel Jönsson Kurck till Hannula stamfar för de yngre Kurckarne. En af dessa, president i Åbo hofrätt, blef år 1651 friherre till Lempälä, men miste sedan detta friherreskap genom Carl XI:s reduktion, och från denna tid kan man räkna Kurckeslägtens förfall.
4. Kaivando*)Detaljerna benäget meddelade af Löjtnant Lennart Forstén..
49 Mallasvesi och Roine, jemte flera med dem förenade vidsträckta vattendrag, utströmma genom Walkeakoski i Wanajavesi medelst ett 15 fots fall i tvenne afsatser. I denna fors, som utgjorde det enda afloppet för ett så stort vattensystem, voro icke mindre än 15 qvarnar anlagda och strömfåran uppdämd till endast 7 alnars bredd. Följden var att sjöarnas ytor stego, att låglända ängar i Kangasala, Pälkäneoriginal: Pelkänä, Hauho och Längelmäki totalt uppslukades, så att der fordom hölador stått, man slutligen fann ett djup af 3 alnars vatten. Folket klagade, men qvarnarna hade lagliga privilegier. Man gräfde derföre en 15 alnar bred sidokanal, flyttade en del qvarnar, sammanslog andra och upprensade forsen, hvarefter de ofvan liggande sjöarnas ytor föllo 3 ½ fot och en del af vattnets inkräktade områden återeröfrades.
50 Samtidigt härmed, år 1820, började man genomgräfva smalaste stället af den ås, som i Kangasala åtskiljer de stora sjöarna Längelmänvesi och Roine. Åsen var här 200 alnar bred och 43 fot höjd öfver den 5, och slutligen ända till 6 ½ fot lägre liggande Roinesoriginal: Roinis vattennivå. Som en märkvärdighet kan nämnas, att de stora sjöarna norrom åsen fordom hade sitt naturliga utlopp genom Sarsa å, men år 1604 bröto sig böljorna en ny väg vid Ihari genom den s. k. Ihari ström, hvarigenom sjöarnas ytor då betydligt föllo och det förra afloppet blef torrt. Likväl steg vattnet ånyo, till följe af 6 i Ihari anlagda qvarnar med deras fördämningar, som gåfvo anledning till nya klagomål. På samma ställe, der nu gräfningen företogs, syntes spår af fordna gräfningar, som man förmodar, från den tid, när Katharina Månsdotter bodde på Ljuxiala. Åsens jordmån bestod af lös rinnande sand, hvarföre den största försigtighet var af nöden, på det att vattnet ej skulle skära kanalen djupare och belasta de nedre sjöarna med en större vattenmassa, än utloppen förmådde svälja. Arbetet vid detta s. k. Kaivando bedrefs derföre med stor omsorg under ledning af Friherre v. Rosenkampff, aktad och älskad för så många utmärkta verk öfver hela Finland; botten pålades öfverallt och doceringarna reveterades med stenläggning. Bron för allmänna landsvägen var redan uppförd på trädbågar öfver kistor af sten och allt syntes beräknadt att väl emottaga de ännu|131| af dammen utestängda vattenmassorna, då en oförutsedd händelse plötsligen förstörde flera års arbeten.
51 När dammen småningom öppnades och det häftigt påträngande flödet begynte spela genom öppningen, undanskars natten mot den 3 April 1830 jorden i hast så djupt, att pålarne svigtade, de första hvarfven gåfvo vika och ingen mensklig makt kunde uppehålla de påträngande vattenmassorna, som på ett dygn stego i kanalen från 3 till 25 fot och vidgade dess bredd till 20 famnar, d. v. s. dubbelt emot dess förra. Inom få timmar voro den vackra kanalens stenreveteringar bortspolade som ett stoft, bron instörtad och dess stycken bortsköljda af vågorna. Strömmens våldsamhet saktades först då, när Roine stod på samma nivå som|142|Längelmänvesi; men den åsyftade fällningen af den sednare var ock med detsamma komplett, utloppet vid Ihari torrt och 4 500konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord, mest god ängsmark, vunna för odlingen. Roines vatten, som i början svämmade öfver, sänkte sig efterhand, 7 torra qvarnar inlöstes vid Ihari, bron öfver kanalen uppfördes ånyo, prydligare än förr, kanalen iståndsattes och har alltsedan, utan vidare ofärd, utgjort på engång en utomordentligt intagande punkt, der hvarje resande stadnar, och en fiskrik föreningslänk mellan de nämnda stora sjöarna. Hela arbetet hade kostat 102 491konsekvensändrat/normaliserat dagsverken och 28 787konsekvensändrat/normaliserat rub. 16 kop. silfver.
5. Krigsminnen.
52 Satakunda har krigsminnen, som stå i sammanhang med det för Österbotten så blodiga klubbekriget. Men spåren äro här af tiden bortsopade; man vet icke ens om, när och hvar de blodiga strider stått, om hvilka sägnerna tala. Här har man slagits i fordna tider, heter det; man frågar när, men ingen vet. Då säger man: det var under klubbekriget.
53 Från stora ofreden under Carl XII har man i Keuru en tradition*)Antecknad af Mag. Reinholm. af hufvudsakligen följande lydelse. Fienden sköflade i denna nejd, som den tiden var en ödslig vildmark utan vägar, hvarpå ännu i dag är brist. Då företogo sig Keuruboerne att mota hans framfart med ströftåg, ett småkrig, som med list och tapperhet fördes i oländiga pass och på ensliga sjöstränder; ja de lyckades att plundra en rysk transport i Längelmäki och nedhugga betäckningen. Dervid, säges det, lyckades en skräddare att tillgripa och hemligen dölja det mesta af bytet; men Gud straffade mannen med galenskap. Böndernes anförare på dessa ströftåg voro tre bröder, hvilkas namn ännu fortlefver med hjelterykte på allmogens läppar. De voro nemligen söner till dåvarande kyrkoherden Georg Härpman, som befinnes hafva dött år 1729; men traditionen gör mellan dem ingen skilnad, utan kallar dem alla gemensamt »Härkmannin pojatspråk: finska».konsekvensändrat/normaliserat Alla tre voro unge män af ovanlig kroppsstyrka, och alla tre voro folkets sjelfvalde anförare. Man visar af deras storverk ännu i dag en djup graf, öfver hvilken landsvägen går förmedelst en bro, och med denna graf hafva Härkmannin pojat befästat det enda ställe på minst 12 mils sträcka i norr och söder, der fienden kunnat från Jyväskylä sidan framtränga vesterut åt Pihlajavesi och Wirdois. Stället ligger ett stenkast från Keuru kyrka, der Tarhia sjö skjuter fram nära Ketvelenlahtioriginal: Kelvelenlahti, som genom Kivilahti sammanhänger med Keuru 2 ½ mil långa sjö. Grafven gräfdes öfver det knappt 10 famnar breda näset, och alla båtar bortskaffades från sjöarnas östra sida till den vestra. Här värjdes landet en tid bortåt med stort mannamod, men slutligen kom fienden öfver förmedelst sin öfvermakt och genom kunskapare, som röjde böndernes ställning. Härkmannin pojat måste då med sitt folk retirera till Ampiala höga backe, kanske den högsta kulle af Maanselkä i medlersta Finland. Der förföljde dem ett parti »Sissit»,konsekvensändrat/normaliseratspråk: finska d. ä. partigångare, bestående af kosacker och fotfolk, och de uttröttade, till antal underlägsne Finnarne nödgades taga sin tillflykt på en badstugulafve. Äfven här uppspårades de af fienden, det gällde nu lifvet, och Härkmannin pojat värjde sig så manligen, att fienden icke visste annat råd, än att tända eld på badstugan; det lyckades, och Härkmannin pojat förgingos i lågorna. – Nära detta ställe blottar den höga åsen sin hjessa af granit, och på berget hvilar en häll af flera qvadratfamnars vidd så löst, att om man stiger på ena kanten, slår hällen mot berget med en skräll, som hörs vida omkring. Denna sten kallas Jylhän kivi och begagnas nu för att gifva signal åt vallhjonen i utmarkerna. Men under stora ofreden nyttjades den af Ryssarne att gifva signaler.
54 Bland nyare minnen är det omöjligt att tänka på 1808 års krig, utan att erinra sig Björneborgs regemente. Det första i striden, det sista på återtåget, städse trotsande faran med kall blod, var denna trupp, som en samtida författare uttrycker sig, »på engång de tappres vagga och högskola under detta krig».konsekvensändrat/normaliserat När man i krigets början såg de välmående gestalterna i deras något|132| paltiga uniform och föga paradmässiga skick, funnos väl de, som väntade föga af Björneborgarne i fält. Men snart fanns det intet finskt öga, som icke med aktning helsade denna trupp, som med Savolaks brigaden delade äran att kallas de tappraste|143| bland de tappre. Redan d. 24 Febr. slogos Björneborgarne under Eek vid Kuuskoski, och sedan voro de med öfverallt der faran var störst. Det var Björneborgarne, som under Döbeln, Eek och Grönhagen genombröto Ryssarnes venstra flygel i Lappos rågåkrar och eröfrade byn; det var de, som delade äran af Kauhajoki och sedermera gjöto sitt blod i alla de slag, som på Österbottens slätter afgjorde Finlands öde. Det var en partigångare af samma regemente, underofficeraren Roth af Ruovesi kompani, som gjorde fienden mera afbräck, än en förlorad batalj. Efter slaget vid Lappo hade Rajevskij förskansat sig vid Alavo. Roth kastade sig med 40 man i fiendens rygg, bortsnappade hans transporter till lands och sjöss, fångade kurirer, öfverrumplade smärre posteringar, uppbrände broarna och tog slutligen sitt stamhåll på en liten holme i Ruovesi sjö, der han samlade alla nejdens båtar och, lik forntidens vikingar, var öfverallt och ingenstädes, till fiendens stora förfång på alla stränder och fjärdar. Så närgången blef denne tappre partigångare, att han den 23 Juli gjorde ett anfall på Tammerfors och blott med möda blef tillbakakastad. Rajevskij, utan lifsmedel, utan ordres från högre ort och utan förbindelse med de öfriga trupperna, råkade i en ställning så betänklig, att sjelfva den kloke Kamenskij, som strax derpå tog öfverbefälet, fann rådligt att draga sig tillbaka till Tavastehus. Roth blef nu i sitt tillhåll på holmen angripen af en talrik fiende och nödgades på omvägar förena sig med Klingsporska hären. Men derom är man ense, att ett guerillakrig sådant som hans, väl kombineradt och understödt, kunnat förändra hela fälttågets resultater.
Lokala Detaljer.
Planche 22. Raumo.
55 Utsigten är tagen från nordvest. Man ser den lilla staden i sommargrönska, omgifven af lummiga björkar. I fonden den åldriga kyrkan, längre bort det prydliga rådhuset. Ingen sjö synes, och likväl har Raumo sin trefnad af sjön. Men det våta elementet är staddt på flykten, vattenminskningen märkbar. Den plats, der kyrkan står, har fordom varit kringfluten. Raumo ligger åt sidan; närmaste nejd är kuperad och vacker; Sorka by märkvärdig för sina groteska berg. Den lilla ån kommer från Eyhö träsk. Vid dess utlopp ligger Lensu äng, stadens vackraste promenad. Brunnsparken ligger vid en liten insjö, som kommunicerar med Syvä Rauma vik af saltsjön, stadens bästa simställe med lusthus och barrskog. Inskären börjas vid Werknäs udde; sundet mellan Omeenpuumaa och Rekisaari är en sjönejd af omvexlande behag. Ytterst i hafsbandet ligga Pihlus holmar och Aikko torp, bekant för sina feta betesmarker och sin rara ost. Sommartid andas Raumo sjöluft; anblicken af dess små röda hus i den vänliga grönskan liknar en enslig idyll, genomblåst af hafvets friska vindar.
23. Wuojoki.
56 Norrom Raumo ligger Wuojoki tätt invid kusten. Den ståtliga karaktersbyggnadenoriginal: karaktersbygnaden är aftecknad från norr och vetter med gafveln mot den långgrunda stranden af sjön. Man ser här tre stenhus, alla med koppartak. Nuvarande ägaren, Kapten von Björkenheim, köpte egendomen af framlidna Friherrinnan Klinkowström. Egendomen består af tvenne hufvudstammar, Wuojoki och Lavila, hvardera med särskild inspektor. Under nuv. ägaren, som besitter öfver 50 mantal af Euraåminneoriginal: Eura Åminne socken, hafva de gamla byarna, som efterhand blifvit inköpta, ombytt skaplynne. Byar finnas, hvilkas åkerjord hel och hållen är förvandlad till ängsmark och tvärtom. Talrika dagsverken infordras vid behof och för fixeradt pris. Mycken konst och stora depenser äro nedlagda på denna egendom. Bland flera föremål tilldrager sig en half mil lång väg, till större delen sprängd genom berg på södra sidan om Lappjoki å, den resandes undrande blickar. Som en sällsynthet nämnes, att uttrar finnas i denna å.
24. Kauttua.
57 Det pittoreskt belägna stället i dälden mellan björkar och rinnande strömdrag är Kauttua jernbruk. Det anlades år 1681 i Eura|144| socken af dåvarande landshöfdingen i Åbo och Björneborgs län, den verksame Grefve Lorentz Creutz, anläggaren af så många andra inrättningar till bergväsendets flor. Namnet Kauttua (fordom Kauhtua) härledes från finska ordet kauhiaspråk: finska, förskräcklig, och någon anledning dertill har man trott sig finna i det der nedstörtande fallet, som vid ett högre vattenstånd torde erbjudit en imponerande anblick. Bruket är nemligen beläget vid Pyhäjärvi sjös utlopp genom Eura å medelst ett|133| fall af 44 fots höjd på 2 000konsekvensändrat/normaliserat alnar och bestod i början af en stångjernshammare med tvenne härdar och 700 skeppunds smide. Af Grefve Creutz’ arfvingar försåldes det till Grosshandlaren i Stockholm Paul Timm, hvars sonsons dotter är gift med brukets nuvarande ägare, Geheimerådet Falck. Vid slutet af stora ofreden var bruket någon tid i Ryssarnes våld. År 1759 inrättades en kniphammare, jemte tvenne spikhamrar, samt vidare år 1806 en stångjernshammare med 550 skeppunds smide, så att bruket nu årligen tillverkar 1 350konsekvensändrat/normaliserat skeppund, det högsta smide i Finland, utom öfversmide. Sex qvarnar och en såg öka lifligheten vid Kauttuas strömdrag. Trädgård och park försköna dess omgifningar.
58 Nära bruket ligga tvenne skogbevuxna höjder, Neitynlinna och Linnavuori, hvarest man tror sig finna fornlemningar. Ett långt utskjutande stengrund i Pyhäjärvi sjö kallas jättebron (Hiidenkaari). Der har en jätte, förbittrad öfver kyrkklockornas klang, som ljöd en qväll öfver sjön, begynt att bygga en bro af kullersten, för att på genaste vägen komma åt kyrkan. Men då har en qvinna yttrat spefulla ord öfver jättens trasiga kläder, hvilkas brister blifvit alltför synbara vid den lutande ställningen under arbetet; jätten har förgrymmad upphört med brobyggnadenoriginal: brobygnaden och slungat efter qvinnan en klippa, som än i denna dag utgör ett jordfast råmärke mellan Kauttua rusthåll och Säkylä socken. För öfrigt kan man om Kauttua läsa följande uti Fredrika Bremers »Dagbok» sid. 30: »Vid den strand, der jag är född, vid Kauttuas albekransade strömmar, gick jag som barn ofta ut på perlfiske, när sommarens hetta hade minskat vattnet. Jag tycker mig ännu känna de klara svala böljorna skölja öfver mina fötter; jag tycker mig se perlmusslorne, som forsen hopat här och der i sanden vid de små gröna holmarna. Hela högar af dessa musslor hämtade jag uppå stranden, och när jag fann perlor i dem – hvilken glädje! Ofta voro de ofullkomliga, halfva och skadade, men stundom fann jag rätt sköna. Nu vill jag åter gå ut att fiska perlor, – men i lifvets ström.»
25. Björneborg.
59 Utsigten är tagen från nordost. Man ser en af stadens bäst bebyggda delar, det prydliga rådhuset och den lilla gamla, numera utdömda kyrkan, som snart kommer att ersättas med en ny kyrka söderom staden, beräknad att kosta öfver 46 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Förbi flyter den mäktiga Kumo med sin rörliga trafik af jakter och slupar; ångslupen Sovinto sätter sig i rörelse, för att afgå till Räfsö. Strax invid är färjstället; här må man väl se sig före höst och vår, när isen hvarken bär eller brister, ty elfven är bred och strömmen strid. Läget är en motsats mot Raumos; föga poesi i naturen, föga omvexling i nejden; deremot lif, rörlighet, välstånd och energi.
26. Kyrofall.
60 Satakunda har två berömda forsar, Nokia och Kyrönkoski, båda herrliga, dock i olik stil och af olika intryck. Nokia är romantiskt, man kunde säga schveitziskt, snarare ett djerft skämt af naturen, än en på allvar kämpande strid mellan dess starkaste elementer. Man ser der skyhöga brådstupande stränder, från höjden till djupet bekransade med tätt slokande granar, och mellan dem der nere, – så djupt, att man ej kan upptäcka hvarifrån dånet kommer, förrän man häpen stadnar på sjelfva branten – ser man den fradgande forsen ila förbi och med skum bestänka granarnas hängande qvistar. Det är Pyhäjärvi, som, efter att ha mottagit skatt af så många stora sjöar, utför en långsluttande fors rullar ned till Kulovesi. Kyrö är mera dystert och storartadt, naturen skämtar icke här, den kämpar en rasande strid på lif och död; ty Kyrö är mer än en fors, det är ett vattenfall, – det är Ikalis sjöar, som, otåliga att upphinna de lägre vattnen, störta sig hufvudstupa med blindt hjeltemod utför de branta klippväggarna.|145| Här, säger en vacker allegori*)Införd i en af de äldre årgångarne af H:fors Morgonblad., ha naturens makter råkat i fejd. Vattenandarna ofvan i den höga kristallklara sjön hade vuxit till ungdomskraft och trifdes icke mer inom strändernas fängsel. Ut ville de, ut att söka hafvet, det stora och oändliga; men bergandarne, som af ålder kufvat sjön och klämt den i sina armar af granit, de ställde trottsande mot vattnens frihet sin fasta mur af sten. I årtusenden krossade böljorna sina hufvuden mot denna starka dam; hvar vår drogo de i härnad mot den, hvar höst sjönko de åter slagna, dock aldrig tillintetgjorda, inom sin förra bädd. Då hände sig en vår, att de från hundrade sjöar och strömmar samlade hela nejdens vattenmakt och rusade mot klippans mur; den skälfde, den vacklade, den störtade med dån tillsamman, och ut ur sitt fängelse rusade de unga böljor med förfärande kraft, allt föll i deras väg, oemotståndlig gick deras bana genom många fjärdar|134| och strömmar till hafvet. Men bergandarne, kufvade och slagne i sin ordning, hade ännu rådrum att midt i fallet ställa en af sina starkaste kämpar. Det är en klippa, som ännu i dag står trottsande der; och än i dag bryta sig böljorna i vrede mot dess skrofliga bröst; man tycker sig se granitstränderna sammanpressa sin famn, för att fånga vattnen, och vattnen ryta af smärta och raseri, när de slingra sig derur. Med deras tjut blanda sig de arbetande bergandarnes suckar, och när aftonsolen skimrar genom fallets stänkande dimma, skönjer man klart de instängda andarnes glimmande palats.
61 Kyrofall ligger en half mil åt sidan från stora landsvägen i Tavastkyro socken. Omgifvet af de herrligaste höjder – hvilkas mörka skog tyvärr de sednaste åren glesnat för yxan – förenar det med all sin ensliga dysterhet en storartad skönhet. Detta intryck störes icke af de många qvarnar, hvilka så att säga hänga öfver forsen, och der man stundom ser gossar, nedhukande öfver klipporna, dricka ur fallet. I ett af krigen, säger man, har en bonde, tvungen af fiender att styra deras båt på den öfra sjön, styrt direkte i fallet, der alla omkommit, förutom styrmannen sjelf. År 1810, natten mot den 14 December, hände det sällsama, att fallet sinade ut, så att alla qvarnar stadnade och man kunde på stenarna torrskodd hoppa deröfver och upptaga från botten fordom fällda yxar. Först på tredje dagen derefter begynte vattnet åter långsamt stiga. Denna ovanliga naturhändelse, hvilken likaledes inträffat åren 1645 samt 1766 den 7 Dec., förklaras deraf, att en stark nordlig storm upprifvit isen på sjön och hopat den i den trånga och grunda fjärden ofvanför fallet samt sålunda tilldämt vattenflödet.
62 Denna vy är åtminstone den sjette, som blifvit tagen af Kyrofall. De veterligen äldsta finnas i grefve Schönbergs för omkring 50 år tillbaka utgifna pittoreska vyer. På sednare tider finnes fallet aftecknadt af Kügelgenoriginal: Kugelgren i hans bekanta vyer, af franska nordpolsexpeditionen, – ett lithografiskt praktverk, – af Kruskopff m. fl.
27. En utsigt vid Kauniais.
63 Kauniais ligger i Karkku vid ett af nejdens skönaste vattenpass och gör skäl för namnet (af Kaunisspråk: finska, vacker). Vänligt bjudande står den landtliga bänken vid björkens stam; der är fjärden med sina holmar, en del af det på sund och vikar rika Kulovesi, som icke långt härifrån upptager Ikalis sjö genom Siuru fors. Hela trakten är af ett mildt behag, grönskan ljufvare, vattnen klarare, än annorstädes. Stundom hör man ur sjön en klang af melodiskt klockspel. Der, säger sagan, ligger begrafven en silfverklocka, som fordom tillhört Karkku kyrka. Röfvad af fiender under forntida fejd, skulle den föras i båt öfver sjön, men blef då plötsligtoriginal: plösligt så tung, att den sjönk genom båtens bristande botten. Med den sjönko dess röfvare i djupet, der klockan ännu förgäfves efterletas af skattsökare. På andra sidan om sjön ser man de vilda konturerna af det ofvan beskrifna Pirunvuori; ett stycke hedniskt trots midt i en kristen idyll. För öfrigt är nejden icke enslig. På fjärdarna glänser månget segel, och om söndagarna har man den lifliga anblicken af de stora kyrkbåtarna med 8 ända till 14 par årar, inrymmande ända till 50 personer och vid kapprodderna utantill bestrukna med råa ägg, för att göras rätt hala. I närheten finnes en såg, hvars plankor nedföras till Björneborg.|146|
28. Laukko.
64 Vesijärvi är likaså en af Finlands klaraste sjöar. Vid dess stränder ligga Laukko och Tottijärvi allodialsäterier, numera ett gods, hvars ägor ej kunna från hvarandra skiljas. Det förra ligger i Wesilaks socken, det sednare i Tottijärvi kapell, omkring 2 ¾ mil från Tammerfors; båda, jemte underlydande frälsehemman, utgöra omkring 8 mantal. Laukko ser ifrån höjden ned öfver de båda fjärdarna af sjön, en brokig tafla af vatten och grönska. Planchen, med dess på afstånd tagna vy af byggnaderna, ger härom ingen föreställning.
65 Ehuru långt från kusten och Finlands första kulturnejder, är Laukko en af landets äldsta egendomar. Sagan härleder namnet från en Lappe, som der nedkastat sin rensel, laukkuspråk: finska, och blifvit ställets förste bebyggare. Det vissa är, att godset under medeltiden tillhörde familjen Kurck (se ofvan). Flera sägner skildra denna slägts myndiga hofhållning på Laukko under näfrättens vilda tider, och man erinras här åter om den vackra sången »Elinan Surma», antecknad af Dr. Lönnrot på Laukko och handlande om dess Kurckar. Det är nämndt huru den äldsta Kurckeslägten dog ut och huru en ny upptog namnet. Den nya slägten blef rik och mäktig, intill reduktionens stora räfst, hvarefter Kurckarne skrefvo sig endast friherrar till Laukko; men äfven af denna egendom såldes flera hemman och lägenheter för ögonblickets penninge|135|behof. De siste Kurckarne lefde utan politisk betydenhet som vanlige landtjunkare på Laukko, lemnande åt traditionen minnen och sägner, nog triviala i bredd med slägtens poetiska hågkomster från medeltiden. För att hindra egendomens ständiga minskning, gjordes Laukko på 1770-taletoriginal: 1770 talet till fideikommiss af dåvarande ägaren Hofjägmästaren Friherre Kurck, den siste af detta namn, som bodde på stället. Sjelf barnlös, insatte han till fideikommissarie sin frände, sedermera Presidenten i Svea hofrätt Friherre Kurck, från hvilken egendomen öfvergick till justitierådet af samma namn, den siste fideikommissarien af Laukko. Som denne var barnlös, skulle godset efter hans död förlora sin natur af fideikommiss. Emellertid utbröt det krig, som lösryckte Finland från Sverige och, till följe deraf, nödsakade svenska jordägare i Finland att inom viss tid antingen sälja sin jord, eller hit öfverflytta som finske undersåter. Justitierådet Kurck, hvilken lika litet som hans företrädare bott uppå stället, valde det förstnämnda alternativet och försålde Laukko år 1817 åt Professoren, numera Archiatern Johan Törngren, som ännu besitter detsamma.
29. Koivola vik.
66 När man från Tammerfors böjer af åt öster kring en vik af Näsijärvi och derpå vänder rakt norrut på den s. k. Teiskovägen åt Ruovesi, passerar man en nejd lika skön, som halsbrytande. Höjder, vikar, fjärdar, sund, ej sällan lifvade af fiskares notfångst och sprittande laxar, fröjda ögat i ständig vexling. En bland dessa är Koivola vik af Näsijärvi nordost om Tammerfors, berömd för sina täcka grupper af holmar, strödda som ljusgröna tankar i den stilla begrundande fjärdens blå. Denna vy bör ses vid solens uppgång eller nedgång, när skuggor och dagrar vexla på fjärden. Ordet Koivolaspråk: finska kan öfversättasoriginal: öfsättas med »björkens hembygd».konsekvensändrat/normaliserat Och hvad finnes väl täckare i en finsk natur, än dessa slokande björkar, speglande på holmens strand sina ljusa lockar i blanka vatten?
30. Pyynikkövuori.
67 Pyynikkö, eller rättare Pyynikkä, är en höjd invid Tammerfors, bekant för sina vackra utsigter öfver de närmaste sjöarna och såsom stadens mest omtyckta promenad. Öfverst på höjden står en liten täck paviljong med ett träd uti midten. Thermopyle är det klassiska namnet på ett bergpass i samma nejd, hvarifrån man har en intagande utsigt öfver Pyhäjärvi. Pyynikkä har, som alla märkvärdiga ställen, sitt rå, sin haltiaspråk: finska: det är dess fordne ägare, Pyynikkä-gubben, som antages hafva lefvat vid den tiden man anlade köpingen Tammerfors och som ännu stundom visar sig der i sin gråa jacka. Sådana haltiorspråk: finska finnes mångenstädes, de stå med stor ambition på sina gårdars bästa, och man berättar om dem putslustiga saker. Så t. ex. berättas, att när Ljuksiala och|147| Vägsjö-haltiornaspråk: finska råkade i strid om hvardera gårdens företräde, den förre infann sig på mötesplatsen beväpnad med en stor påk, den sednare deremot med en mjölsäck. Ljuksiala höjde påken, men Vägsjö slog till med säcken, och säcken vann segern.
31. Tammerfors.
68 Utsigten är tagen från öster. Man ser en del af den praktfulla forsen, Hr Nottbecks engelska trädgård, sköljd af dess skummande böljor, samt den stora, sex våningar höga bomullsfabriken. På hinsidan forsen ligger en masugn. Vid öfre mynningen af forsen synas mästerna på en af dessa jakter, som befara Näsijärvi. Trafiken från norr är liflig och blir det ännu mer efter rensningen af Murole fors. Aftonen före höstmarknaden händer vanligen, att många kommande båtar landa vid Otavasalo, förr en kringfluten holme, nu en udde i Ylöjärvi, och der roa sig natten om, de unga med dans och lekar, de gamla vid sina kaffepannor och upptända eldar. – En fullständigare öfversigt af det vackra Tammerfors erbjuder sig från en hög sandås öster om forsen. Staden visar sig der i hela sitt romantiska läge på en udde mellan det nedforssande Näsijärvi å ena och det långsträckta Pyhäjärvi med Hattanpää mörka utskjutande udde å andra sidan.