V. Karelen
Kommentaari
Kommentar
Redaktionella kommentarer för hela verket kan läsas under Inledning.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik V. Karelen.Johan Tobias Sergels staty av Gustav III vid Skeppsbron.
1 KalevalaElias Lönnrot, Kalewala taikka Wanhoja Karjalan runoja Suomen kansan muinosista ajoista, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1835 (utvidgad version 1849).
3 traktaten i Nöteborgfredstraktaten som ändade det 30-åriga krigandet undertecknades 1323.
4 4°fyra längdgrader.
4 Den ena håller en sabel, den andra en pili tidigare och senare versioner av vapnet avbildas två händer hållande svärd respektive kroksabel.
5 rullstens flodNils Gabriel Sefström förklarade de lösa jordlagrens uppkomst, i en i Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar 1836 intagen undersökning, med att en våldsam grus- och stenblandad vattenflod av åtminstone 800 fots djup gått över Skandinavien från nordväst till sydost. Sefströms teori fick senare ge vika för istidsteorin.
5 Fysikern Parrot tänkte sigFriedrich Parrot, Vorläufiger Bericht an die Kaiserliche Akademie der Wissenschaften über die Reise des Akademikers Parrot nach dem Wasserfall Imatra (1838).
6 vaara(fi.) skogklädd höjd.
7 blästerverkenklare masugn för framställning av järn genom reduktion av sjö- eller myrmalm.
7 oldfadrenhär: stamfadern, läromästaren.
7 Rapakivi (sjelffrätsten)sv. rapakivi eller rapakivigranit.
7 Mätäkivi(fi.) rötsten.
7 Kauriin vaha(fi.) ung. vildrensvax.
7 oligoklas och albitmineraler.
9 haltia(fi.) rå.
9 skallfogdarnepersonerna som för viss tid utsågs inom ett distrikt (t.ex. en församling eller rote) till en sådan befattning. Hade till uppgift att bl.a. uppbåda folk till skalljakt.
9 suven auttaja(fi.) vargens hjälpare.
9 Filfrasenjärven.
9 raha(fi.) peng.
9 maamuutoksia(fi.) ung. förändringar i landet.
9 Rupi-Sammakko(fi.) vanlig padda.
9 strömingsnötterströmmingsnotar.
9 Torackorfi. torakka, kackerlacka.
9 Prussackorfi. russakka, från ryskans prusak, vars primära betydelse är ’preussare’, men används även för kackerlackor. I finskan var torakka och rusakka parallellbenämningar på kackerlackor, men senare har russakka kommit att betyda de i Finland förekommande kackerlackorna, medan torakka är ett paraplybegrepp för arten.
9 Näktergalen, Sylvia Philomela, Satakielinendet nutida latinska namnet är Luscinia luscinia.
9 hvarom Cygnæus sjungerFredrik Cygnæus dikt »Näktergalen», första gången tryckt i samlingen Höstispiggarna (1841).
11 Salix cinereagråvide.
11 Salix glauca (Wirna-paju)ripvide.
11 Andromedan(lat.) roslingen.
11 äringskörd.
11 backhympelnkullen.
11 stråtväg.
11 brynasvässäs.
11 bryddgenerad.
12 Hämäläiset(fi.) tavasterna.
12 den i finska sagan ryktbare MattisI artikelserien »Jättesagorna» beskriver Reinholm Matti som motsatsen till de enfaldiga jättarna. Matti kallades även Renki, kristnad människa, i motsats till de icke-kristnade jättarna. (»Jättesagorna», Helsingfors Tidningar 17/5–23/7 1851.)
12 Vatjalaiset (Voterne)voter, Ingermanlands östersjöfinska ursprungsbefolkning.
12 vår celebre Sjögren [...] andra finska orter.Anders Johan Sjögren, historiker, språkforskare och etnograf, företog 1824–1829 en längre forskningsresa som bl.a. sträckte sig till Lappland, Karelen, Ural och Perm. Efter att han återvänt till S:t Petersburg, där han blev utnämnd till forskare vid Vetenskapsakademin, publicerade han sina forskningsresultat 1830–1834. Sjögren definierade de finsk-ugriska folkens släktskap på ett nytt, på språkliga bevis grundat sätt. Han hänförde också vepserna, som han hade kommit i kontakt med under sin resa, till de finsk-ugriska folken. Till de ovan nämnda titlarna hör bl.a.: Über die älteren Wohnsitze der Jemen, ein Beitrag zur Geschichte der Tschudischen Völker in Russland (1830), Ueber den grammatischen Bau der Sürjänischen Sprache mit Rücksicht auf die Finnische (1832) och Ueber die Finnische Bevölkerung des St. Petersburgischen Gouvernements und ueber den Ursprung des Namens Ingermannland (1833).
12 Jääsken maaAnders Johan Sjögren, historiker, språkforskare och etnograf, företog 1824–1829 en längre forskningsresa som bl.a. sträckte sig till Lappland, Karelen, Ural och Perm. Efter att han återvänt till S:t Petersburg, där han blev utnämnd till forskare vid Vetenskapsakademin, publicerade han sina forskningsresultat 1830–1834. Sjögren definierade de finsk-ugriska folkens släktskap på ett nytt, på språkliga bevis grundat sätt. Han hänförde också vepserna, som han hade kommit i kontakt med under sin resa, till de finsk-ugriska folken. Till de ovan nämnda titlarna hör bl.a.: Über die älteren Wohnsitze der Jemen, ein Beitrag zur Geschichte der Tschudischen Völker in Russland (1830), Ueber den grammatischen Bau der Sürjänischen Sprache mit Rücksicht auf die Finnische (1832) och Ueber die Finnische Bevölkerung des St. Petersburgischen Gouvernements und ueber den Ursprung des Namens Ingermannland (1833).
12 Aika Jääsken maa(fi.) ung. Det rätta Jääskis land. Invånarna i Jääskis härad hade egen dialekt och lokalkultur.
12 Äyrämöiset och Savakotde två huvudgrupperna av finsktalande ingermanländare. Till Ingermanland hade äyrämöiset (äv. äkrämöiset) och savakot invandrat på 1600-talet, de första främst från västra delarna av Karelska näset, och de senare från häraderna Savolax, Jääskis och Lappvesi. Den förste att notera skillnaderna mellan savakot och äyrämöiset var A. J. Sjögren på 1830-talet.Äyrämöiset (äv. äkrämöiset) och savakot hade länge egna dialekter, egna klädedräkter och egna seder, men vid 1900-talets början hade de kulturella skillnaderna mellan dessa folkgrupper så gott som försvunnit. Till Ingermanland hade äyrämöiset och savakot invandrat på 1600-talet, de första främst från västra delarna av Karelska näset, och de senare från häraderna Savolax, Jääskis och Lappvesi. Den förste att notera skillnaderna mellan savakot och äyrämöiset var Anders Johan Sjögren på 1830-talet.
12 Wanha seppä Äkrämöinen(fi.) Den gamle smeden Äkrämöinen.
13 Kolpitsaegentligen en kista med lock under vilken det fanns en öppning som ledde ned till ett förrådsutrymme i våningen under.
13 ziraterornament.
13 mäki(fi.) backe.
13 ryhmä(fi.) grupp.
13 troglodytinvånare i jordhålor.
14 söknedagsöckendag, veckodag som inte är söndag.
14 Jääskeläiset(fi.) Jääskisborna.
14 silfverbriskspänne av silver.
14 Bältet, rundtomkring försedt [...] Venus fordom bar.Enligt grekisk mytologi bar gudinnan Afrodite, romarnas Venus, ett bälte som gjorde att hon kunde få vem som helst att bli förälskad i henne.
14 söljorsmå spännen.
14 hjonelagäkta par.
15 värttänä(fi.) slända.
15 tottensammanhängande mindre massa av ull eller lin som fästs på slända eller spinnrock vid spinning.
15 perpendikulärlodrät.
16 Kiisseli(fi.) ett slags kräm.
16 lohko(fi.) hapanlohko, maträtt bestående av klyftor av potatis, grönsaker och rotfrukter som kokas tillsammans med surdeg, vatten och mjölk.
16 talkkunamaträtt som tillverkas av finmalen säd (havre, korn eller råg) och ärter.
16 ero(fi.) avsked.
16 kaaschaeg. kasja.
17 Linnaan(fi.) till staden (egentligen till borgen, slottet).
17 parisniekatplur. av fi. parisniekka, från ry. barysjnik, uppköpare.
17 »lossotkan»från ry. plosjtjadka, öppen plats, här i betydelsen kreatursmarknad.
17 nahka-paju och virna-paju(fi.) gråvide och ripvide.
18 prinickorvariantstavning: prenikor, ryska pepparkakor, ry. prjaniki.
18 hästfuragethästfodret.
18 pelterierpälsverk.
18 Åbofredenslöts 1743, avslutade hattarnas ryska krig. I freden förlorade Sverige södra Karelen, delar av södra Savolax och städerna Villmanstrand, Fredrikshamn och Nyslott, med fästningen Olofsborg.
19 folkdanserna och lekarnaReinholm upptecknade själv folktradition och var särskilt intresserad av danser och lekar; i hans samlingar finns uppskattningsvis 4 500 anteckningar om dem.
19 basa.piska på.
19 »Virpon, varpon, tuoreeksi, terveeksi.»(fi.) ung. »Kvist och kvast, ung och frisk».
19 prinicka»prenika», ryska pepparkakor, ry. prjaniki.
19 OssianSkildrare och förmodad författare av en diktcykel som den skotske poeten James Macpherson hävdade att han hade översatt från åldriga källor skrivna på skotsk gaeliska.
19 Kojosen poika Iivana Kojosenpoika bygger på berättelser om bojaren Ivan Godvinovitj vars uppvaktning slutade i mord på bruden. H. A. Reinholm nedtecknade på en insamlingsresa i Sakkola 1849 folkdiktning om Kojosenpoika.
20 Georgs dag (Jyrinpäivä) efter gamla stylenDen helige Georgs dag (ry. Jurjev den) den 23 april, efter »gamla stylen» (enligt julianska kalendern) den 9 maj.
20 Elätti-kärme, Palvelus-kärme(fi.) tamorm, husorm.
20 Tomtormensnoken, husormen.
20 Kärmen-Käräjä-Kivi(fi.) ormtingssten.
20 tietäjä(fi.) vis man, magiker.
20 Solovetskoi klosterSolovetsk, kloster på Solovetsköarna i Vita havet, grundat på 1400-talet.
21 donatariersförläningsinnehavares, särsk. om innehavare av donationsgods. Efter fredssluten 1721 och 1743 hade tidigare svenskt territorium överförts under rysk överhöghet; detta Viborgska guvernement förenades 1812 med storfurstendömet Finland. Under den tid guvernementet tillhörde Ryssland hade regenterna enligt allmänt bruk i det övriga Ryssland beslutat om donationer på vissa orter av böndernas skatter och utskylder till olika enskilda dignitärer, ämbetsmän och militärer, under varierande villkor och för olika tidsperioder. Under 1700-talets lopp närmade sig donationsväsendet allt mera det ryska livegenskapssystemet, med flyttningsförbud och höjda krav på böndernas prestationer i penningar, persedlar och framför allt dagsverken på donatariernas egna gårdar. Genom en förordning 1826 förlorade donationsområdenas bönder ytterligare det mesta av sina rättigheter till hemmanen och övergick till att bli närmast landbönder, helt beroende av kontrakten med donatarierna.
23 KalevalasElias Lönnrot, Kalewala taikka Wanhoja Karjalan runoja Suomen kansan muinosista ajoista, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1835–1836 (utvidgad version 1849). Utkom i svensk översättning 1841.
23 OlchinRysk adlig släkt från Olonetska guvernementet.
23 KuscheleffKuscheleff-Besborodko, rysk grevlig släkt, introducerades på Finlands riddarhus 1849 som grevliga ätten nr 10.
23 vauxhallplats för offentliga nöjen.
23 »Saap’ olla menemättä, ei viipymättä»(fi.) uttrycker en önskan om att gästen skall stanna och inte skynda bort.
23 »Jumalan kans»(fi.) »med Gud».
23 kurial-språketden invecklade språkform som användes vid domstolar och ämbetsverk.
25 fardagdag då avtal om hyra eller arrende upphör att gälla.
25 åboerneäldre juridisk term för den som med ärftlig besittningsrätt innehade annans jord.
25 donatarienförläningsinnehavaren, särsk. om innehavare av donationsgods.
25 starosterry. starosta, »byäldste».
25 sotnikerry. sotnik, officersgrad inom kosacktrupperna, motsvarande löjtnant.
25 goloverry. golova, »huvud», ungefär motsvarande borgmästare.
25 föreningenav Gamla Finland med övriga Finland 1812.
28 berlinerblåttblått färgämne som består av järn och cyan.
28 Björkö sundspelade bl.a. en viktig roll i det s.k. Viborgska gatloppet, då den svenska flottan gjorde sin utbrytning ur Viborgska viken den 3 juli 1790.
29 affären 1656strid i Kivinebb under det s.k. rupturkriget 1656–1658 mot ryska strövkårer på Karelska näset.
30 Stolbova fredenslöts den 17 februari 1617 mellan Sverige och Ryssland, avslutade det ingermanländska kriget 1610–1617.
34 den nyanlagda staden JoensuuStaden grundlades 1848 på västra stranden av Pielis älv för att främja norra Karelens handel och ekonomiska liv.
34 place d’armes(fr.) huvudfästning för förråd och trupper.
35 Miettilän sotaSavolaxiska bönder innebrände 1656 fienden i Ohtaansalmi by i Mikkola hemman, vars dåvarande husbonde hette Juho Miettinen.
35 Jalo herra Jaakko Puntus(fi.) ädle herr.
35 Laiska Jaako(fi.) lat.
35 förslagenlistig.
36 mera ryktbar än LöfvingTopelius bidrog aktivt till att befästa Löfvings rykte; han förekommer redan i Hertiginnan af Finland (1850) och tilldelades sedan en synlig roll i »Flyktingen» i Fältskärns berättelser.
36 »till svenska arméns stora missnöje»,citatet har inte identifierats.
36 kolmevuotinen sota(fi.) det treåriga kriget.
37 örlogsflottanlydde under amiralitetet.
37 vidrigaogynnsamma.
37 betäcktesinneslöts.
37 tredäckarelinjeskepp med tre batteridäck.
37 kajkerkaik (ry. kaik, kajuk), typ av krigsfartyg som användes bl.a. av Turkiet och Ryssland.
37 skärgårdsflottanlydde under armén.
38 mörsarebarkassersmå skärgårdsfartyg med en mörsare i ett s.k. mörsarekar i fören.
38 hämeenmaatyp av fregatt inom skärgårdsflottan.
38 turunmaatyp av fregatt inom skärgårdsflottan.
38 uudenmaatyp av fregatt inom skärgårdsflottan.
38 brännarefartyg fyllt med brännbara ämnen för att sätta fientliga fartyg i brand.
38 tacklingrigg.
39 stötte Styrbjörn på, [...] af Ulfsby sockenTopelius återger episoden på samma sätt, lagd i fältskärn Andreas Bäcks mun i Fältskärns berättelser (första cykeln).
40 huone(fi.) hus.
40 maja(fi.) hydda.
41 ryska krönikanenligt Akiander, »Utdrag ur ryska annaler», s. 46, med hänvisning till Nikolaj Karamzins historia över ryska riket, 5. uppl., 1842.
41 »Analys öfver årets predikotexter»postilla på latin (1573), endast förordet bevarat.
41 Porthan utgaf 1775 hans berättelsePaul Juusten, Acta legationis Muscoviticae (1775).
41 En finsk kateches [...] handbok året derpå.Juustens katekes (inte bevarad) trycktes 1574, och hans Se pyhä messu [Den heliga mässan] 1575.
41 Krönikan öfver finska biskoparneCatalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium, sammanställd av Paul Juusten, spreds till en början som handskrift och utgavs första gången i tryck av Christian Nettelbladt 1728 och senare bl.a. av H. G. Porthan 1784–1800.
Rubrik Adam Wilke.I artikeln »Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Wiipurissa Wuosikertomus» i Suometar 3/3 1848 ingår en levnadsbeskrivning över Adam Wilke, där även citatet i kapitlets slut ingår.
42 huset Hackmans handelskontorHackman & Co., grundat 1790 av tysken Johan Friedrich Hackman, hörde på 1800-talet till de största sågindustri- och trävaruhandelsföretagen i Savolax och Karelen.
42 en runa full af värma»Saiman Höyry-Laiwalle Ilmariselle», Sanan Saattaja Wiipurista 17/8 1833.
42 Suomalaisen Kirjallisuuden Seura i WiborgFinska Litteratursällskapet i Viborg, grundat 1845.
43 Ett praktverk i folioutgivet av Alexanderskolonnens arkitekt August de Montferrand: A. Ricard de Montferrand, Plans et détails du monument consacré à la mémoire de l’empereur Alexandre (1836).
43 förnagladefästa med spik eller igenspikade. En framladdad kanon förnaglades genom att man i fänghålet slog ned en spik eller annat föremål och på så sätt gjorde kanonen tillfälligt obrukbar.
44 lodjorflatbottnade mindre rodd- och segelfartyg som användes i Finland och Ryssland.
45 Suurlahen kartano(fi.) Suorlaks gård.
47 Sjömanshusetverkställde på- och avmönstring av sjöfolk.
47 s. k. finske borgareborgare var dels på språkliga grunder, dels på privilegiegrunder indelade i tyska, svenska och finska. De finska borgarna fick sin utkomst genom detaljhandel och hantverk.
48 Couronne d’Anne(fr.) Annas krona.
48 Wiborgska kringlornabakades redan på 1400-talet av gråbröderna i Viborg, och blev mycket populära; levererades under 1800-talet till S:t Petersburg och ryska hovet.
48 demilune(fr.) halvmåne, benämning på ett slags utanverk med något växlande utseende.
48 pauvres honteux (fra.) utblottade ståndspersoner.
49 Advocatus(lat.) fogde.
49 Karl Ulfsson Sparre [...] »höfvidsman innan Wiborg»Sparre blev egentligen hövitsman först 1386, hans födelseår är okänt.
49 trossmängd av vagnar, som åtföljer en armé, och på vilka föras packning, livsmedel, foder, samt övriga förnödenheter (utom ammunition).
51 »Wanha Wiipuri»(fi.) gamla Wiborg.
51 Sjelf skald, har [...] Monrepos’ vackraste vyer.Ludwig Heinrich von Nicolay, Das Landgut Monrepos in Finnland (1804, trycktes 1806 i S:t Petersburg), ny utgåva 1840. Till den senare utgåvan bifogades tolv litografier av den franske konstnären Jean Louis Jacottet med dansken Christian Ferdinand Christensens akvareller som förlagor.
51 Amors tempelett av parkens tidigare tempel.
51 Ludvigsburgvanligen benämnt Ludwigstein.
51 Lafermières minnesvårdden omfattande boksamlingen, som var en av Monrepos stora skatter, skapades av Ludwig Heinrich von Nicolay tillsammans med fransmannen Hermann François Lafermière. Efter Lafermières död tillföll boksamlingen, som kallades »bibliotheque des deux amis», Ludwig Nicolay enligt en ömsesidig överenskommelse.
52 riitamaa(fi.) ung. »disputerlig mark», dvs. där ägande- eller nyttjanderätten var omstridd.
53 koski(fi.) fors.
55 Parrot har underkastat dem en lärd undersökningFriedrich Parrot, Vorläufiger Bericht an die Kaiserliche Akademie der Wissenschaften über die Reise des Akademikers Parrot nach dem Wasserfall Imatra (1838).
56 När vid fredsslutet [...] efter apostelen AndreasS:t Andreæ.
56 Koljonlinnafi. linna, slott.
56 strandhafraeg. strandråg, lat. Leymus arenarius.
56 hoflägrethuvudgård på donationsgods.
56 GeorgsdagenDen helige Georgs dag (ry. Jurjev den) den 23 april, efter »gamla stylen» (enligt julianska kalendern) den 9 maj.
56 reduttslutet mindre fästningsverk.
56 öfverbyggarneinvånarna uppströms.
57 laxpatafast fiskebyggnad av växlande konstruktion avsedd för fångst av lax.
57 Unto (Untamo, Untamoinen), Kalevas broderI Kalevala framställs Untamo som sin bror Kalervos (Kaleva) fiende.
57 Prins Dolgorukieg. en furstlig ätt.
59 rådbråkningförvriding.
59 pesä-linna(fi.) inre slottet.
61 Sjögren förmodar Ladogas [...] betyda det vågiga.i Ueber die Finnische Bevölkerung des St. Petersburgischen Gouvernements und ueber den Ursprung des Namens Ingermannland (1833), s. 107–108.
61 råkorråk, spricka med öppet vatten i isen.
61 skjälart, kallad norppa (Phoca annulata?)fi. norppa, ladogasäl (Phoca ladogensis).
61 förpaktadtutarrenderat.
62 kitteldalardalar som omgivs av berg eller höjder på alla sidor.
63 Ryska krönikanförsta Novgorodska krönikan.
63 taffelgodsgods förlänat till mottagarens underhåll.
63 Hans grefvinna, miss PembrookeJekaterina Semjonovna Pembroke var egentligen Semjon Romanovitj Vorontsovs dotter, gift med George Augustus Herbert, earl av Pembroke.
63 hoflägerkronogård som brukades av donatarie. Även om dylik gård som (genom förläning och dylikt) övergått i enskild ägo.
63 farmerstörre arrendegårdar som lyder under en herrgård, även mönsterjordbruk.
65 kulppukaula(fi.) möjligen struma.
66 legdelejda.
67 kloster af tredje klassenKlostren i Ryssland var grupperade i klasser, med lavra som den högsta.
68 skubbarstryker.
68 pastor insularum(lat.) kyrkoherde för öarna.
Fotnot Rein, Suomi, 1845. 202.Gabriel Rein, »Geographiska och statistiska notiser om Kuopio län», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1845), s. 187–239.
Fotnot Gamla FinlandFrans Petter v. Knorring, Gamla Finland, eller Det fordna Wiborgska Gouvernementet (1833).
Fotnot Suometar 1849, 45.»Parikkalasta 30 p. Lokak.», Suometar 9/11 1849.
Fotnot Akiander, utdrag af ryska krönikor, p. 151.Matthias Akiander, »Utdrag ur ryska annaler», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1848), s. 1–284.
V. Karelen.
1 Karelens namn går tillbaka ända in i finska folkets dunklaste forntid, då det säges hafva haft Kymi (Kymmene), Neva, Ladoga, Onega, Kemi elf och Hvita hafvet till sin begränsning. Finge man sluta af lokalnamn, vore man frestad antaga, att det fordna Karjalan valta (Karjavaldai) omfattat till och med Waldai nejden, hvars namn tydligen härledes af det finska valtaspråk: finska. Om det verkligen så förhåller sig, har dock Ingermanlands uppkomst, i förening med folkrörelserna och politiska förändringar, längesedan bortblandat detta sydligare Karjala. Deremot kallas Karelens östra grannland, eller Archangelska och Olonetska guvernementerne, ännu Karjala och bebos af Karelare, hvilka långt bättre än finska sidans stambröder bevarat nationens äldsta dyrbara runor, så att Lönnrot från Uhtuva, Paanajärvi, Repola och Wuokkiniemi kunnat ihopsamla sitt odödliga Kalevala.
2 Karelen utgör Finlands östra och sydöstra del, hvarigenom Finnarne omkring Ladoga och Finska viken inkommit till Finska halfön (Suomenniemispråk: finska). Ingen del af Finland har varit underkastad så många vexlingar som Karelen. Ifrån att stå i ett visst beroende af den mäktiga republiken Nowgorodoriginal: Novgorod, kom det, visserligen genom Torkel Knutssons fälttåg 1293 under Sverige och afträddes formeligen af Ryssarne genom Nöteborgska freden 1323, men otaliga fredsfördrag och förlikningar, som följde derpå, visa alltför tydligt, huru det fortfor att vara en ständig tummelplats mellan de begge mäktige grannarne. Denna ofred, i förening med de ethnografiska olikheterne, hvilka här framträda skarpare än annorstädes i Finland, hafva helt och hållet bestämt folkkarakteren och provinsens mångfaldiga lokala differenser. För att orientera oss i denna labyrint, måste vi derföre till en början se huru det nuvarande småningom uppstått.
3 Genom traktaten i Nöteborg afträddes till Sverige de tre karelska gislalagen (häraderne): Äyräpää, Jääskis och Savolaks, hvarvid Systerbäck blef sydliga gränsen och den nuvarande gränsen mellan Savolaks och Karelen öfver Puruvesi, Orivesi och Juojärvi uppkom. Denna fred är hufvudsakligen derföre af vigt, att den i flere hundrade år förblef grundvalen för de freder, som slötos och åter brötos. Genom freden i Teusina (Täysinäspråk: finska) 1595 afsade sig storfursten Feodor Ivanovitsch sina anspråk på Estland, emot det att kon. Sigismunds fullmäktige återgåfvo Kexholms län. Stolbova-freden 1617 gaf åt Gustaf II Adolf Ingermanland och Kexholms län, hvarigenom Sverige kom att herrska öfver Neva och alla länder omkring Finska viken. Då uppkom äfven gräns|175|linien ifrån Jonkerikivi öfver Megrijärvi till Ladoga, som ännu är gräns emellan Karelen och Archangelska guvernementet. De särskilda fördragen häremellan och härefter verkade icke någon territorialrubbning.original: territorialrubbning, – Genom freden i Nystad 1721 återvann Ryssland Östersjöprovinserna och Ladogas omgifningar med Wiborg och en smal kuststräcka vesterut derifrån ända till Pyterlaks. En del af socknarne Wirolahti, |161|Säkjärvi, hela Wiborgs, halfva Jääskis, hela Hiitola, en liten del af Ruokolahti samt hela Parikkala och Uukuniemi, alla i södra Karelen, kommo nu under Ryssland, och vestra gränslinien mot svenska Finland kallades Taskula gränsen, efter Taskula by i Lappvesi, der den gick fram. Freden i Åbo lade under Ryssland det öfriga sydvestra Karelen, jemte några socknar af östra Nyland och stycken af flere savolakska socknar, med städerna Willmanstrand och Nyslott, då Kymi blef vestlig gräns. Genom dessa begge fredsslut uppkom det så kallade Gamla Finland. Kexholms län med det derunder lydande norra Karelen förblef under Ryssland ifrån Nöteborgs fred till Stolbova freden 1617, och efter sin öfvergång till Sverige sistnämnde år styrdes det af ståthållare dels i Kexholm, dels i Narva, dels i Wiborg. Namnet Ruotsin Karjala (Svenska Karelen) uppstod den tiden; men det man i sednare tider kallade Svenska Karelen utgör nuvarande Kuopio läns karelska del, som till sin södra gräns mot nuvarande Wiborgs län är ungefärligen sådan den bestämdes genom 1721 års fred. Ända ifrån svenska eröfringens första tider betraktades Wiborgs slott såsom den medelpunkt, omkring hvilken svenska väldet i Karelen småningom utvidgade sig. Derföre lydde äfven Savolaks derunder, tills Tott 1475 bygde Olofsborg (Nyslott, Savonlinna) och ett Nyslotts län uppkom; men äfven sedermera var detta län flera gånger förenadt med Wiborg, sednast 1658, då det förblef derunder ända till Nystadska freden. Genom denna fred fick Svenska Karelen en onaturlig förvaltning, derigenom att landshöfdingen öfver Kymmenegårds län, hvarunder det hörde, hade sitt säte långt borta, först i Fredrikshamn till 1727, sedan i Willmanstrand till 1743, och derefter i Lovisa, tills norra Savolaks och Karelen 1775 ändtligen fingo sin egen landshöfding i Kuopio. Vid Gamla Finlands återförening med det öfriga Finland d. 23 December 1811 förblef det nya länets omfång detsamma, med det undantag, att de genom 1743 års fred styckade socknarna Mäntyharju, Puumala, Sulkava, Kerimäki och Sääminkä med Nyslott 1816 i sin helhet förenades med Heinola och Kuopio län.
4 Sådan är Karelens intrasslade yttre historie. Det har ifrån Ingermanlands gräns vid Systerbäck till Kajana läns gräns en utsträckning af nära 4° eller 60 geogr. mil. Om man ifrån arealen för Wiborgs län, 779original: 779, geogr. qv. mil, afräknar dess savolakska, nyländska och tavastländska (Walkiala) beståndsdelar och i deras ställe tillägger arealen för Kuopio läns karelska del, hvilken uppskattas till 260 à 300 geogr. qv. mil, får man hela Karelens summa, utgörande ungefärligen 910 à 950 geogr. qv. mil. Karelens vapen är tvenne jernklädda krökta armar lyftade i hugg emot hvarandra. Den ena håller en sabel, den andra en pil i rödt fält. Skölden är krönt med hertiglig krona.
5 Karelska landet liknar i det hela så det öfriga Finland, utom södra Österbotten, att dess egenheter icke så lätt falla i ögonen. Om man ifrån Waldais höglända skogstrakt öfver Ingermanlands slätter, hvaruppå blott några enstaka backar höja sig, nedstigit till Neva-dalen, som, enligt hvad redan dess finska namn visar, för 150 år tillbaka vid sin mynning utgjorde ett kärr, vidtager strax i norr derom ifrån Toksava och det öfriga norra Ingermanland den natur, som öfver gränsen fortsättes uppåt Finland. Det är icke norra Tysklands tråkiga sandslätt, icke Polens och medlersta Rysslands enformiga lerfält, icke södra Österbottens långsträckta breda och jemna floddalar, utan en angenäm förening af höjder och dälder, som i ständig omvexling med hvarandra för hvarje steg tjusar ögat. Dessa höjder eller kullar äro i söder merändels isolerade, och mellan dem slingrar sig en å eller bäck i sorlande lopp, utan betydligare fall, ifrån dal till dal; men mera mot norr förena sig kullarna likasom i kedjor efter hvarandra, blifva högre och antaga ofta karakteren af höga sammanhängande åsar, hvilka sluta sig mer eller mindre till hvarandra, och omfatta en flod, ett sund eller en holmrik fjärd, hvilken lifvas af de stora kyrkbåtarna, som om söndagen i kapprodd med hvarandra färdas till kyrkan, hvilken oftast är belägen på en utskjutande udde eller ett näs. Åsarna utbreda sig ofta och bilda vidsträckta kärr och|176| mossar, såsom Eigyhtin korpi på Karelens nordöstra gräns, och Sukkula korpi i Libelits, som är 3 mil lång och hälften så bred. Jordytans daning tillskrifves en forntida öfversvämning, som i riktning ifrån nordnordvest till sydsydost öfvergått landet och derunder afsatt jord och grus samt i isflottor inbäddade, under framvältningen afnötta och rundslipade stenar. Denna så kallade rullstens flod skulle då, säger man, lagervis afsatt lera, mylla och sand, begrafvit en forntida vegetation och sammanhopat sand, grus och klappersten till landtåsar. Fysikern Parrot tänkte sig, under sin resa ifrån Petersburg till Imatra, tillgången dervid under följande bild. »Ju längre norrut man kommer, desto kolossalare blifva bergen och erbjuda lika många fantastiska tablåer, som de grupper, om hvilka en romantiserande inbillning roar sig att dikta tusende fabler om forn- och medeltiden. Finnes det något land, som till exempel|162| kan gifva oss en lefvande bild af den tummelplats, der gudarne stridde med jättarne, hvarest Olympens invånare och jordens söner slungade på hvarandra ofantliga klippor, är det säkert Finland, som erbjuder en vida trognare tafla af ödeläggelsen, än de grekiska poeterneoriginal: poëterne hafva kunnat uppfinna. Vi, som nu för tiden teckna jordens fornhistorie, hafva, med ledning af det vi nu iakttaga, bildat oss en annan myth, långt bättre än deras. Neptunus herrskade fordomdags ensam öfver den gamla Tellus, som rundtomkring omgafs af den omätliga oceanen. Vulkanus, afundsjuk öfver hans oinskränkta makt, dref ifrån afgrunden upp så höga och mäktiga berg, att de hotade att beherrska oceanen. Vattnets beherrskare, uppretad öfver denna djerfhet, slog då i sin vrede i kras dessa Vulkan’s skapelser, så att man ännu i dag kan i förstörelsen skåda hans raseri. Men eldens gud erkände sig icke så lätt för öfvervunnen; han byggde i sitt rike under hafvet ofanteliga grottor, som i sina svalg började uppsluka oceanen, under det deras hvalf började höja sig öfver böljorna och bilda fast land. Då blef Neptunus skrämd och skyndade att bjuda sin mäktige fiende fred, Vulkanus åtnöjde sig med sina djerfva skapelser och öfverlemnade åt honom tvåtredjedelar af jordytan, men betingade stolt det vilkor, att oceanens böljor skulle kröka sina ryggar under den dristige seglarens fartyg och förvandlas till allmän farväg emellan kontinenterne. Sedan detta krig blef slut, föddes menniskoslägtet vid slutet af dessa omstörtningar, sedan tusende slägter djur och vexter blifvit begrafne under spilrorna af en hundrade gångor förstörd och ånyo upplifvad verld.»
6 Karelen har högst få slätter; deremot finner man i Parikkala, Uukuniemi och Ruskiala backar likasom uppstaplade på hvarandra, hvarföre de af allmogen uttrycksfullt kallas: mäkien mäetspråk: finska (backarnas backar). Jordmånen inom Wiborgs län är mest lermylla, till och med i kärrbottnen, men jordbruket skötes här sämst i hela Finland. Sandhedar träffas förnämligast i Björkö och Nykyrka. Hällearten är i Kivennapa och Hiitola gneis. Ifrån stranden af Pyhäjärvi i Kides stryker åt nordost en ås, som i Tohmajärvi formerar ett Schweitz. Bergarten är der granit, men öfvergår vid Watala till qvarts m. fl. oundersökta bergarter*)Professor Arppe.. Denna ås skjuter sedan åt norr till Libelitsoriginal: Libelitz och skickar en nordostlig gren genom Ilomants till ryska gränsen. Norra Karelen har stort öfverflöd på bergstoppar, hvilka uppnå temmelig höjd och hvilkas namn mest slutas på -vaaraspråk: finska. Bland sådana anmärkas Martovaara och Timovaara, hvilka synas på 2 à 3 mils afstånd, ehuru höga marker ligga emellan, och Pyytinvaara, det högsta i hela denna trakt af Karelen, betäckt med jord ända öfver spetsen, – alla tre belägna inom kapellet Kontiolahti. Det 600 fot höga Piisavuori, öster om Syväri sjö, är tillika en gammal gränssten. En omkring 200 fot hög bergskedja, bestående mest af qvarts, framlöper på en sträcka långs vestra stranden af Pielisjärvi. På dess östra strand finnas Louhivaararättelse i originalet, Kontiovaara m. fl., som äro 150 à 200 fot höga och bestå till det mesta af stenblandadt grus eller uppstaplade klippstycken, men på sidorna bevuxna med skog samt till en del odlade och bebodde. Några, såsom Hiienvaara och Lautiovaara vid norra ändan af samma sjö, bestå nästan af idel uppstaplade stenblock*)Rein, Suomi, 1845. 202..
7 Ingen af Finlands provinser hyser en större mångfald af mineralier, än Karelen. Främsta rummet intager det redan i våra äldsta runor besjungna jernet, hvilket förekommer här mest i form|177| af sjö- och myrmalm. Sedan äldsta tider förstår öfre Karelens allmoge sig på att i smärre blästerverk bereda tackjärn (harkkospråk: finska) och anses vid masugnsarbete berömligen träda i oldfadren Ilmarinen fotspår. Knappt något finskt mineral har gifvit de lärde mera hufvudbry, än det för Finland egna Rapakivispråk: finska (sjelffrätsten). På utländska kartor får man derföre stundom läsa en bergsträcka i sydöstra Finland benämnd: Rapakivi-Gebirge. Denna märkvärdiga hälleart förekommer mest i södra delen af Wiborgs län, sedan vesterut åt Kymi samt sporadiskt i Tavastland och Åbo län, der den kallas än Mätäkivispråk: finska, än Kauriin vahaspråk: finska. »Rapakivispråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat säger geologen Neumann, »är en gerna förvittrande, af fältspat, svart glimmer och grå qvarts bestående, genom runda köttröda fältspatkorn porfyrartad granit, hvars fältspatkorn ofta omgifvas af oligoklas och albit likasom af en skorpa».konsekvensändrat/normaliserat Förvittringen härrör deraf, att de kristaller som formeras af fältspat i förening med obetydligt glimmer och ännu mindre qvarts, omgifvas af andra kristaller, som ännu mera hafva egenskapen att spricka. De lärde hafva ännu icke desto närmare lärt känna förvittringens orsak; men allmogen har derpå följande förklaring. I fordna tider uppstod nemligen genom Kiikan tulispråk: finska en så stor eldsvåda, att all skog emellan Finska viken och Ladoga brann upp och sjelfva stenarna genom den starka hettan började smulas. Mot norr satte |163|Wuoksi en gräns för den härjande eldens framfart. Anmärkningsvärdt är, att rapakivi högst litet förekommer norrom Wuoksi, att våra gamla runor ofta omtala ett sådant brand-år (tulivuosi, ponnetoin poutavuosispråk: finska), och att Nowgorodsoriginal: Novgorods krönikor deri instämma. Rikast på mineralier är norra Ladogatrakten. Guld har man dock icke upptäckt, och de silfveranledningar man funnit i Luumäki, Impilahti och Taipalsaari hafva ej lönat arbetsmödan, ehuru de fordom voro så i rop, att Ivan Wasiljewitsch af Kon. Joh. III fordrade finska silfvergrufvornasoriginal: silfvergrnfvornas afträdande.
8 Klimatet är i Karelen jemförelsevis något kallare än vestligare orter i Finland. Såsom egna fenomener anmärkas, att året 1735 var tidigt, att man den 6 Maj såg första axen af rågen och att denna skars den 24 Juni. Ännu tidigare var året 1750. Det började regna den 12 Mars, den 25 Mars var marken bar och sommarvärmen infann sig så att marken efter ett starkt slagregn med åska d. 30 Mars och 4 April, den 1 Maj var alldeles grön. Äfven år 1745 hade man d. 30 Mars ungefär kl. 3 e. m. plötsligen slagregn med åska*)Kivinebb’s kyrkobok..
9 Vext- och djurverlden gifva lif åt landskapet. Björnen, Karhu, Ohto, Mesikämmenspråk: finska (honingstassen), är äfven Karelens mäktigaste skogsdjur. De gästabud (Karhun peijaiset, Kouvon päällisetspråk: finska), som förut firades då en björn fälldes, äro numera ur bruk komna, ehuru minnet deraf ännu är temmeligen friskt. Björnjagt idkas ännu allmänt både med spjut och bössa, och intressant är att se med hvilket allvar det sker. Man ser på skyttens anlete, att han icke haft en fiende att leka med. En karelsk björnskytt har alltid i minnet en bönformel till skogens gudomligheter, och blir han rifven af björnen, menar han derom ungefärligen: skogens haltiaspråk: finska har så beskärt. Det Jagt-Sällskap, som bildat sig i Petersburg, gör årligen om vintrarna en resa för björnjagt till Sakkula och betalar den som ringar björnen med 5 à 10 R. S. Vargen gör trots skallfogdarne stora skador. I Alakuunu by i S:t Andreæ föranledde en varg ett skämtsamt upptåg. Sent om en höstqväll hördes en varg tjuta, men så ömkeligt, att husbonden tog det för menniskoqvidan och gissade att gårdens döfstumme gått ut och famlande i mörkret fallit utföre den branta Vuoksi-stranden. I den tron, att det var den döfstumme som plaskade, kastade han i vattnet en lina. Vargen bet deri och drogs drypande upp. Besten skakade litet issörjan ifrån sig, slog med sin våta svans mannen emot ansigtet och sprang sin väg. Af tacksamhet lär han den följande sommaren skonat gårdens boskap, men vintern derpå, när husbonden i ett större sällskap körde lass till Petersburg, kom en varg, på Mohla träsk emot dem, igenkände midt ibland de andra sin fordne hjelpare (suven auttajaspråk: finska) och knep bort just hans häst. Mannen sade sig tydligen igenkänt, att det var just den varg, han hjelpte upp från Vuoksi. Renen, Peura, Poropetraspråk: finska, kommer om vintrarne ned ända till Ladoga, åtföljd af Filfrasen, Osma, Ahmaspråk: finska. Bäfvern, Majavaspråk: finska, som förr byggde sina konstiga bon i strömmarna, har redan blifvit utödd för sitt dyrbara skins skull. Ekorren, Oravaspråk: finska, betyder nu föga, men hade fordom stort värde derföre|178| att ekorrskin eller öron utgjorde skiljemyntet. I runorna kallas den också ömsom oravaspråk: finska, ömsom rahaspråk: finska ännu i denna stund. Fåren förtjena derföre att observeras, att deras olika färg bestämmer färgen på vissa orters klädedrägt. Man ser nemligen vissa socknars allmoge gå i svarta, andra i hvita, andra åter i gråa kläder. Detta beror helt och hållet på färgen af den fårahjord de älska att hålla. Igelkotten tyckes i det fordna lifvet haft någon betydelse; den kallas, åtminstone i Wiborgs län och Ingermanland: Siilispråk: finska. Denna generations förfäder i Wiborgs län hafva berättat, huru de på en gång plötsligt i skogarna fingo se ett för dem alldeles obekant djurslag i stor myckenhet och förespådde deraf märkliga händelser (maamuutoksiaspråk: finska). Dessa voro icke annat än loar, och man fångade af detta dumma villbråd mycket med nät och nästan utödde dem med ens. Sedan priset fallit, anställes ej mera jagt efter dem. Emot Lärkans (Kiuruspråk: finska) sång råder en viss fördom; en grälig person säges tala med dess tunga. För Grodan, i synnerhet den så kallade Rupi-Sammakkospråk: finska, har man den största afsky. Grodan har, säger sagan, förut varit menniska och är det ännu i sitt dystra underjordiska rike, men ofvan jord är den förvandlad till ett styggt kräk. Svalan, Pääskynen, Pääskyläinenspråk: finska, täflar med Turjaspråk: finska landets örn om äran att i verldens första tid hafva lagt och kläckt de märkvärdiga ägg, hvaraf allt skapades. Gös fås i upplandets sjöar, större än i Wiborgs län och Ladoga. Särdeles anmärkningsvärd är Strömingen i Wiborgs län vid Finska viken. Redan dess namn har det egna, att den här kallas hailispråk: finska, då den i vestra Finland heter silakkaspråk: finska; ordet silakkaspråk: finska åter betyder i Wiborgs län all slags saltad sofvelvara. Hos Finnarne betyder fiskare och lättinge ordspråksvis detsamma. Hos|164| den lata Wiborgska allmogen finner man detta besannadt, ty vid kusten är det ett älsklingsyrke. Visserligen ser man t. ex. i Ino by fiskeriet bedrifvas i så stor skala, att en enda husbonde kan hafva ända till 12 stora strömingsnötter, men flere idka det till födokrok för dagen sålunda, att de fiska en handfull ströming och genast skynda dermed till Petersburg, så länge den är någorlunda färsk, och få goda priser, hvarmed de frossa ända till nästa resa. Om vintern ser man sådana personer dagarna ut sitta vid vak på mete, för att föra frusen ströming till Petersburg. Strömingspriset är dagens fråga, och pastor i Björkö kan på skämt påstå, att han kan beräkna sin lön till 300 000konsekvensändrat/normaliserat stycken strömingar. Öfver Karelen hafva Torackor och Prussackor under detta sekel inträngt långt in i Finland. Men också de nätta Rapphönsen, planterade i Wiborgs län af Kejsarinnan Katharina, hafva derifrån utbredt sig vesterut, och sjelfva Näktergalen, Sylvia Philomelaspråk: latin, Satakielinenspråk: finska, som i det öfriga Finland icke förekommer, har ifrån kontinenten inkommit till Wiborgs län och lofvar framdeles låta äfven det vestligare Finland få njuta af dess tjugusjufaldt ljufva toner, hvarom Cygnæus sjunger:
Lyss! ur det vakna lifvets dvala väckt,
Kring nattens fjällar silfverljudet strömmar.
Och högre ljus än dagens, som vardt släckt,
Kringströmmar sångarns dunkeltljufva drömmar.
11 I vestra Finland tänker man sig vanligen upplandet beklädt med dyster och vild furuskog. Det är ett stort misstag. Karelen har väl på sina ställen grof stockskog, men det är löfskogarnas lätta drägt på svedjemarkerna, som i omvexling med barrträden utgör landskapets allmänna karakter. Den i runorna besjungna eken trifves föga i hela Karelen. Kejsarinnan Katharina lät 1788 på Wammelsuu bys mark i Nykyrka socken plantera en lärkträds park, som ännu för kronans räkning sorgfälligt underhålles; efterhand har detta vackra hastigt vexande trädslag utbredt sig i hela Wiborgs län. Af öfriga ädla trädslag bidraga Lind, Lönn, Alm och Ask till södra Karelens fägring. Äppel- och Kirsbärsträden hafva i Puhois sin nordligaste gräns. Salix cinereaspråk: latin (Nahka-pajuspråk: finska) och Salix glaucaspråk: latin (Wirna-pajuspråk: finska) hafva stor betydelse för Wiborgs läns lata allmoge. Norra och södra Karelens flora måste naturligtvis förete mången olikhet; så äro t. ex. södra Karelens björkar högstammiga och lummigare än norra Karelens, der de krympa ihop och alltmera antaga naturen af buskar. Deremot blir Andromedan storbladigare och större, ju längre man kommer mot norr. Detsamma är fallet med hjortronen och åkerbären, hvilka mot norden blifva allt saftigare och större. Vid Wuottaa såg i Kivennapa socken växer en varietet af blåbär, som hos oss lär vara egen i sitt slag; de äro nemligen hvita och hafva högt pris på Petersburgs marknad. Af ålder har allmogen förstått sig på att använda vexter|179| för sina behofver. Qvinnfolkets sätt att färga med Färg-Lummer, Färgkullor och Färggräs (Kelta, Kelta kukkaspråk: finska och Mataraspråk: finska) är i synnerhet anmärkningsvärdt. I en mycket allmän runa uppmana tärnorna i syskonringen hvarandra med orden: »Låt oss, syskon, gå ut på det blomstrande linlandet, låt oss gå till gulkullorna och till mataraspråk: finska-gräset.» I öfra Karelen är åkerns areal blott ⅟₁₉₇:del af hela arealen och bördigheten äfven sämst i förhållande till Savolaks och Tavastland, ehuru jordbruket just på de 15 sista åren har gjort de jemförelsevis största framstegen. Ehuru nedslående det är, måste anmärkas, att i norra Karelen äfven under vanligt goda år halm, ax och bark blandas i brödet, och sådant bröd äter 48 procent af befolkningen i Ilomants, 40 proc. i Nurmis, i Pielis 35, Eno kapell 32, Libelitsoriginal: Libelitz 30, och äfven i de bästa år aflägges nödbrödet icke helt och hållet. Då missväxt åter inträffar, ätes nödbröd af 81 procent af befolkningen i Ilomants, 80 i Pielis, 75 i Libelits o. s. v. Af sådana tider har äfven södra Karelen minnet qvar. Men huru skralt allmogens jordbruk här ännu är, bevisar det, att en hemmansåbo kan räkna endast 9 tunnors afkastning af 3 tunnors utsäde, då en herreman i samma socken, som idkar rationelt jordbruk, kan anse 9:de eller 10:de kornet för missvext. Vanligast sås ännu någon del af rågen i sved (metsäänspråk: finska). Emot 3 t:r rågs utsäde svara 1 ½ t:r korn och 10 t:r hafra på samma hemman. Bohvete, Tattari, kukkatoukospråk: finska, sås på andra och tredje årets sved och gifver så ymnig äring, att man af en half kappes utsäde får en tunna. Såsom anblicken af en fyraårig utsugen karelsk svedjebacke, som icke på par år förmår framalstra ett grönt grässtrå, är i högsta grad motbjudande, likaså skön är deremot backhympeln i sin hvitröda bohveteklädnad, rapphönans älsklingställe. I Kuolemajärvioriginal: Kuolimajärvi kapell odlade en bonde i några års tid Mais, men vårt klimat var för detta sädeslag alltför kallt. Sjelfva bohvetet är så ömtåligt för frosten, att det föranledt det bekanta ordspråket: Tattari taloksi saataa, Tattari talottomaksispråk: finska, d. ä. Bohvetet gör en torpare så rik att han kan köpa sig ett hemman, men det kan ock så slå felt, att hela hemmanet ruineras. Potaten har trängt rofvorna undan. Frågar man, hvarföre rofvor ej odlas, kan man få det naiva|165| svaret: »derföre, att hvars och ens stråt är genast genom roflandet». Spanmålenoriginal: Spannmålen tröskas i Karelen icke samma höst, utan uppsättes i stora skylar, som kunna stå i flera år och hvarur man efterhand tager så mycket man för tillfället behöfver. Liksom man i det öfriga Finland säljer spanmåloriginal: spannmål tunntals, blir det derföre här fråga om att sälja skyltals. Den skära, som här brukas, synes vara ganska beqväm dermed att den icke flera gånger om dagen behöfver brynas. Den är nemligen i bettet småhackad, så att den liknar en hvass såg. Hölador höra ej heller till Karelens sed, utan man förvarar höet i så kallade pieleksetspråk: finska, som utgöra antingen en rundel omkring en centralstake, eller ock äro de aflånga, och storleken af denna pielesspråk: finska beräknas efter de stakpar, som efter hvarje halfannan famn behöfvas för att omsluta den. Ängen bergas icke med skrindar, utan helt enkelt sålunda, att man sätter tvenne björkar, som kallas sapilatspråk: finska, parallelt med hvarandra på marken och binder dem ihop med topparna, lassar på sapilat några bördor hö och låter hästen släpa det till något ställe (till och med lada), eller sjelf släpar detsamma. En sådan släpning heter Saattospråk: finska. Rakskaftiga liar nyttjas allmänt, ehuru de på allt sätt äro obeqväma. En karl ifrån vestra Finland kan med sin krokiga lie afmeja fyra gånger mera än Wiborgsbonden med sin på samma tid. Emedan det för allmogen är af högsta vigt att veta om regn instundar, finner man rätt ofta så kallade »märken» i stor mängd observerade af deras öppna natursinne. Sådana enkla märken äro t. ex., att flugorna flyga surrande en mot ögonen; att ett moln om morgonen uppstiger mot solen o. s. v. De äro på dem så säkra, att deras iakttagelse sällan slår fel. En gång hade en »Allnakan tekiä»språk: finska (topograf eller gradmätare) kommit hötiden till en bonde. Denne var högst angelägen om att af en så kunnig man få bestämdt besked derom, huruvida det den dagen skulle blifva regn eller ej. Gradmätaren ville behaga sin värd och lofvade vackert väder, då i detsamma värdinnan inträdde butter och, utan att veta af deras samtal, sade att regn instundade efter hennes märken. Värden blef brydd, gästen flat, och gummans spådom slog in.
12 Karelen bebos af Karjalaisetspråk: finska, ett smidigt, rörligt och poetiskt folk. Karelaren är icke så groflemmad som Tavastlänningen, icke heller så uppfinningsrik och driftig som Österbottningen. Karelens befolkning består, Ryssar och Zigenare oräknade, af en|180| mängd olika finska folkstammar, dem man redan af det yttre kan urskilja från hvarandra. Sådana folkblandningar kunna förklaras dels genom krig och oredor, som hade utvandringar och flyttningar till följd, dels af sjelfva landets första kolonisering. Att utvandringar skett till ryska sidan, visar äldre historien på hvarje blad, och det kan bevisas, att t. ex. Libelits under sådana oroliga tider fått en stor del af sin nuvarande befolkning genom inflyttning ifrån Savolaks. Både i norra och södra Karelen träffar man spår af fordna Lappars afkomlingar, hvilkas anletsdrag och kortare vext icke ännu kunnat utplånas. Af den gamla krigshistoriens Hämäläisetspråk: finska torde äfven många återstå. Under det den i finska sagan ryktbare Mattis skälmstycken med desse en gång berättades, yttrade berättaren på ett öfverraskande sätt, att »Vetjalaisetspråk: finska just voro desse Hämäläisetspråk: finska», och af Vetjalaisetspråk: finska eller Vatjalaisetspråk: finska (Voterne) bor, såsom kändt är, en obetydlig qvarlefva i nordvestra Ingermanland. Huru stor mängd af dem efterhand assimilerats med södra Karelarne, lärer förblifva en hemlighet, men vår celebre Sjögren har, bland annat genom jemförande af namnet Vepsaspråk: finska, trott sig finna deras spår i Jääskis och andra finska orter. Kanske kan man ännu hos den i norra Savolaks talrikt utbredda slägten Vepsäläinenspråk: finska finna några egna drag. Byn Vepsa i Jääskis anses ännu för den äldsta i socknen. Frågar man af Jääskisbon hvilken stam han tillhör, svarar han: Jääskeläinenspråk: finska, och kringliggande sockneboer säga om Jääskis med Kirvu, Ruokolaks med Rautjärvi, S:t Andréæ (och till och med Kaukola kapell), att det är Jääsken maaspråk: finska och Jääskis socken specielt Aika Jääsken maaspråk: finska. Hela södra delen af Wiborgs län utgör en brokig blandning af Äyrämöisetspråk: finska och Savakotspråk: finska, af hvilka de förre påtagligen utgöra den äldre folkstammen, ehuru skilnaden försvinner med hvar dag, så att den numera kan anses bestå blott i den antikare klädedrägten, som Äyrämöisetspråk: finska troget bibehålla. I gamla runor hör man Ilmarinen kallas: Wanha seppä Äkrämöinen. Savakotspråk: finska hafva utbredt sig söderut ifrån Wiborgs socken, der de helt och hållet äro rådande. Emellan Wuoksi och Ingermanland bo för öfrigt i alla socknar Äyrämöisetspråk: finska och Savakotspråk: finska i brokig blandning om hvarandra, medan åt Ladoga sidan de förra uteslutande råda, och denna stamskilnad fortsättes djupt in i Ingermanland. Dessutom anträffar man inom samma socken individer af ovanligt reslig vext jemte mycket korta och dvergaktige (en verkelig dverg lefde för någon tid sedan i Pyhäjärvi). Denna skilnad synes vara konstant inom vissa slägter. Slägten Kemppi är storvext och groflemmad, slägten Mustonen (t. ex. vid Äyräpääjärvi i Mohla) är kort och oansen|166|lig samt har gråa och icke blåa ögon. Karakteriserande för hela Karelen äro familjenamnen, som i Österbotten och vestra Finland kommit ur bruk; de torde i sin mån tjena till upplysning om våra fornförhållanden, blott man en gång kommer att fästa vigt dervid. Genuint finska namn förekomma ännu mer än tusen, men dessutom finnas en stor mängd sådana, hvilka uppkommit af främmande familjer, som blifvit bönder, och ofta på ganska eget sätt blifvit assimilerade, såsom Kyllästinen af Gyllensten.
13 Bygnadssättet har betydlig olikhet i norra och södra Karelen. Det förra har ännu temmeligen allmänt qvar sina stora familjestugor, der ända till 100 personer sammanbo. Stundom äro två stugor emot hvarandra på hvardera sidan om farstugan. Under golfvet kommer man till ett rum, som kallas Kolpitsaspråk: finska. Äfven i fonden af farstugan är ofta ett rum, hvaraf man kan urskilja tre våningar: Pyöninkispråk: finska (vinden), förvaringsrummet för väfstolen, dit man uppklifver på stege genom andra våningen; Etehinenspråk: finska, der man förvarar kärl och matvaror. Till det tredje, Poklieta, inkommer man genom en dörr på yttre sidan; här förvaras alla dryckesvaror. Niskapieti hemman i Rautjärvi kapell torde vara den sydligaste ort, der man ännu i sednare tider kunnat uppvisa en 9 famnar lång familjestuga, der 60 personer bodde tillsamman. Storskiften hafva gjort slut på detta gamla patriarkaliska lefnadssätt och skingrat familjerna. Glasfönster hörde icke till Karelarens lyx i fordna tider. För en mansålder tillbaka sades i Wederlaks om en bonde, som i förra seklet fått i sin stuga den första glasruta i stället för den hittills brukliga dragluckan, att han ständigt tittade ut och, då någon nalkades, redan på afstånd ropade till honom, att han icke måtte sticka in sin hand. Ju längre man kommer åt Ingermanlands gräns, desto mera hopkrympa stugorna af brist på skog. Ryska byar, som här och der förekomma, igenkännas lätt genom sin raka bygata, hvarvid husen i god ordning äro byggda med gaflarna utåt, prydda med zirater. Karel|181|ska gårdarna äro oftast utan synbar ordning belägna på åsar och backar, och dessa benämnas efter slägten som bor eller bott der, såsom Loposen mäki, Hartikan mäki. Ofta nämnes vid angifvandet af lägenheten endast slägten, såsom Rouhiaiseträttelse i originalet, Mansikat, Hurskaat, och ända till 40 hemman kunna bo på samma backe nära hvarandra. Detta kallas ryhmäspråk: finska. Inom de stora donationerna träffar man de eländigaste kojor. Vid Suvanto sjöstrand kan man tätt vid vägen göra ett besök hos en verkelig troglodyt. Ett torp (mökkispråk: finska) är nemligen bygdt i backbrinken helt och hållet under jorden, så att den resande kunde taga det för en potatisgrop. Ett gärde är satt rundtomkring, på det ingen af ovarsamhet kunde trampa in taket. Då man af den fattige inbyggaren frågar om han icke fruktar att taket skall nedramla öfver honom, yttrar han med resignation: »Jag behöfver då ingen annan graf, kanske blott ytterligare några spadtag ifrån backen.»
14 I Karelen får man nästan i hvarje socken se någon betydligare olikhet i klädedrägten. En hvar har i städerna bästarättelse i originalet tillfälle att se Karelarens höga vintermössa af illerskin och fårskinspels. Sommartiden nyttjas ett slags hattar med många spännen. Stöflar med höga skaft brukas både sommar- och vintertid. Till högtidsdrägten hör en hvit eller blå fotsid kaftan, som ombindes med bälte. Allt detta är, åtminstone i Wiborgs län, köpt i Petersburg, derföre är äfven Karelarens drägt mest öfverallt lika. Qvinnodrägten erbjuder deremot så karakteristiska olikheter, att ett vant öga blott deruppå kan urskilja ifrån hvilken socken qvinnan är. Hårets ans och prydnad är föremålet för den största och småaktigaste omsorg. Den gifta qvinnan skall alltid, både sön- och söknedag, gå med betäckt hufvud. Denna betäckning kallas vanligast huntuspråk: finska. Ser man en qvinna med en hufva, som betäcker hela hufvudet, kan man vara säker på att hon är hemma ifrån socknarne åt Nylands gräns eller Kexholm; är den liten och rund, är hon en Äyrämöisspråk: finska qvinna ifrån någon socken emellan Finska viken och Ladoga. I Sakkula är den minst, eller icke större än en två kopeks slant, och blir, likasom hjerpen, år för år mindre, tills den väl troligen utbytes emot någon smakfullare hufvudprydnad. I Pyhäjärvi är huntuspråk: finska oval tvärsöfver hufvudet. I norra Karelen bäras dukar. Inom Wiborgs län allenast urskiljer man trenne till klädedrägten fullkomligt olika folkindividualiteter: Äyrämöisetspråk: finska, Savakotspråk: finska och Jääskeläisetspråk: finska. Utom den omnämnda huntuspråk: finska, är bland annat en på bröstet broderad skjorta (rekkopaitaspråk: finska), som hopfästes med en stor silfverbrisk, egen för Äyrämöisetspråk: finskarättelse i originalet. Bältet, rundtomkring försedt med söljor (lappavyöspråk: finska), förtjenar icke mindre uppmärksamhet, än det gudinnan Venus fordom bar. Denna drägt är, jemte Jääskis drägten, sannolikt den uråldrigaste i Finland, och man beundrar qvinnans trohet för den gamla seden. Jääskis drägten igenkänner man af den hvita hufvudduken, som hänger långt ned på ryggen. Nyaste modet hos Wiborgs läns allmoge representeras af Savakotspråk: finska, hvilka gå smakfullast klädda och småningom få öfvervigten öfver de andra. Men mycken bitterhet råder ännu på ömse|167| sidor för det olika modets skull. Om ett giftermål skall afslutas emellan en Äyrämöinenspråk: finska och en Savakkospråk: finska, är den klädedrägt ungmor för framtiden skall bära föremål för lifliga diskussioner emellan kontrahenternes målsmän. Äyrämöisspråk: finskaqvinnorna hafva den förtjensten att de alltid sjelfva sy och brodera sina kläder, hvartill sannerligen fordras en konstfärdighet, värdig hvilken mamsell som helst. De förebrå med skäl Savakotspråk: finska för lyx, ty dessas tyger äro ifrån bodarna köpta och kosta ända till 50 R. S. Karelska qvinnans förnämsta, och man kan tillägga enda, rikedom består i kläder. Utom boningsstugan (tupaspråk: finska) finnas i gårdarna flere enskilda rum (huoneetspråk: finska). Ett sådant disponerar hvarje hjonelag, och här får man till sin förvåning se en qvinnas garderob bestå af 50 förkläden och andra plagg i proportion.
15 Äldre qvinnor ha i sin lefnad aldrig sett, än mindre nyttjat spinnrock, som här eljest kallas vokkispråk: finska, utan nyttja värttänäspråk: finska. Denna består af ett i ena ändan krokigt träd, hvarpå man sitter. På öfre ändan sättes totten. Värttänäspråk: finskaoriginal: Vättänäspråk: finska svarar emot rullan. Att tvinna, det tillgår sålunda, att spinnerskan omvexlande med venstra handen drager ut och med den högra emot knäet kringsvänger värttänenspråk: finska, som hålles i perpendikulär ställning medelst en liten sten (keträspråk: finska).
16 Nordligare Karelen är fattigt och i sin mat tarfligt. Sydligaste delen mot Ingermanland är här lika fattig, om möjligt fattigare, men dess inbyggare lefverrättelse i originalet ett frossande lif för dagen. Ordsprå|182|ket: »när brödet blir slut, äter man hvetebröd (kun leipä loppuu, syödään vehnäistäspråk: finska)» karakteriserar honom fullkomligt, ty lättheten att i Petersburg få litet penningar för äfven det ringaste gör att han blir håglös och förlorar all drift i sin ekonomi. Han är ingen supare, utan en hjerteligen god slarf. Han vill gerna vara med i sällskaper, der hela hans äregirighet består uti att kunna visa sig liberal ända till »sampaan kalja»språk: finska (champagne). Men under tiden tänker han icke derpå att hustru och barn hemma svälta. Detta sker dock mera af lättsinne, än af bristande ömhet. Egendomlig för denna del af Finland är Kiisselispråk: finska, en rätt tillagad af hafremjöl, som kokas, silas åter samt derefter syras och ätes som gröt med mjölk. Förnämsta rätterna äro dock lohkospråk: finska och kanhända talkkunaspråk: finska, dessa begge få åtminstone icke saknas vid bröllop. När ero-talkkunaspråk: finska bjudes vid bröllopet, är det ett bevis på att intet vidare bestås, och gästerna skiljas åt. Piroger äro mycket vanliga. Hos grekiske Ryssarne, t. ex. i Salmis, får man göra bekantskap med en hel mängd olika »piiraschi»,konsekvensändrat/normaliserat såsom sulschina, tschupukka, keitinpurasspråk: finska, tschipaniekka, pyöraitäspråk: finska, kuurniekka (andra orters kalakukkospråk: finska), utom gröten (huttuspråk: finska) och den smakliga ugnsgröten (kaascha)rättelse i originalet. Puukkonspråk: finska, som alltid bäres vid bältet, till och med af qvinnor, tjenar till bordsknif, gaffel nyttjas icke, och har Karelaren en tallrik (lautanenspråk: finska) för sig på bordet, lägger han fiskbenen hellre bredvid sig på bänken, än på tallriken. Karelaren är läcker så ofta han kan, och emedan hvar och en behöfver åtminstone bröd, visar det sig deruti, att han nästan dageligen skall hafva färskt mjukt bröd. Då man i vestra Finland före den bråda arbetstiden med ens bakar sina hålkaksbröd, så att de förslå för minst en månads tid, ser man den karelska värdinnan ständigt upptagen af brödbakning.
17 Handeln är Karelaren likasom medfödd. Vår äldre historie omtalar Karelarne såsom djerfve äfventyrare till sjöss, hvilka foro öfver Östersjön på plundring, men om någon handel dermed var förenad, veta de magra krönikorna icke förmäla. Detta är dock troligt, ty i Hansaförbundets tid var Björkö Karelens stapelplats. Sedan Petersburg börjat tillvexa, har Karelens handel dragit sig dit. Men emedan handeln hufvudsakligen beror af beqväma kommunikationer, är det naturligt, att nordligaste och sydligaste Karelen måste förete betydlig olikhet. I det förra händer väl att någon individ aldrig i sin lefnad ser Petersburg, då deremot Wiborgsbon skryter deröfver, att han känner hvarje gränd i den stora staden. Med distanserna förändra sig föremålen för spekulationerna. I de socknar, som äro belägna närmast gränsen, kan man hos bönder finna iskällare, hvilka på andra sidan gränsen icke gerna få saknas till och med i de eländigaste hemman, emedan de behöfvas till att förvara allt slags färskt, framför allt grädda, hvilken man om några dagar skall transportera Linnaanspråk: finska, d. v. s. till Petersburg. När man ordspråksvis på skämt säger att till och med stenar någonstädes duga till salu, har detta sin fulla tillämpning i Petersburg. Nykyrko- och Björköboerne lasta nemligen ofta, i brist på bättre varor, sina skutor med idel småsten från sjöstranden och göra dermed rätt goda affärer; eller ock sälja de året om i Petersburg och Cronstadt färsk ströming à 10 kop. S. för 100. Jemte det enhvar gerna sjelf reser till Petersburg med det han har att föryttra, finnas nästan i hvarje socken byhandlare, parisniekatspråk: finska eller raassulitspråk: finska, som färdas omkring för att uppköpa ägg, färskt smör, fjäderfä, bärsorter, med undantag af hallon, grisar, kalfvar och oxar, med ett ord allt som kan smaka Petersburgs läckergomar bäst. En sådan parisniekkaspråk: finska ser man sedan|168| färdas till kejsarestaden med sitt lass, och detta är i särskilda lager rätt konstigt sammansatt sålunda, att bären, som äro ömtåligast för skakning, radas öfverst i breda och långa korgar, oftast flera på hvarandra. Hvar och en bonde känner »lossotkan» vid Moskovska porten, der han har säker afsättning på kreatur, samt andra ställen, der han med största fördel kan afsätta annat. Då en parisniekkaspråk: finska åt sin granne hemma kan betala 60 R. S. för ett par oxar, 25 á 35 k. s. för ett par kycklingar, kan man lätt föreställa sig hvilka höga priser i Petersburg betalas, om handeln skall gifva honom någon vinst. Smultronen få hemma icke plockas fullmogna, utan blott halfmogna, ty eljest skulle de vid transporten sammanknådas och förlora sitt pris, hvilket är högst betydligt, nemligen 7 Rub. S:r. och stundom dubbelt så mycket för pudet. Med hjortron och tranbär, hvilka äfven säljas efter vigt, ehuru de äro mycket billigare, måste samma försigtighet iakttagas. Blåbär och lingon betalas med 25 k. à 1. 30 fjärdingen. Går man en|183| septemberdag ut att promenera på ett af Petersburgs salutorg, får man se alla dessa bärsorter uppstaplade i stora pyramider. För garfverierna behöfves bark af tvenne videarter, Wiborgska allmogens nahka-pajuspråk: finska och virna-pajuspråk: finska. Barken tages af de finaste qvistar, torkas och malas. Ehuru för pudet betalas endast 1.20 á 1.50 B:co, har detta likväl utgjort en af de vigtigaste industrigrenar för södra Wiborgs läns befolkning, då råglåren blir tom, hvilket vanligen händer i Mars, eller åtminstone i April. Petersburgs torgpriser äro Karelarens, i synnerhet Wiborgsbons, vigtigaste fråga, men har hos den sednare tillika så uppslukat alla ädlare intressen, att man hos dem börjar finna bedrägeri, småaktig egennytta och håglöshet utpreglade såsom karaktersdrag, i bjert motsats mot den redbarhet och det stolta mod, hvilka ännu utmärka norra Karelaren, som äter barkbröd. Här besannas, att penningars lätta förvärfvande icke ensamt lycksaliggör, ty på samma orter, der nämnde trafik mest bedrifves, råder tillika det största elände, och en förmögenhet af 50 000konsekvensändrat/normaliserat R. B., som man ofta träffar annorstädes i Finland, är här blott några främmande spekulanters lott, under detoriginal: dett att alla de öfriges per medium uppskattas till 2 000konsekvensändrat/normaliserat R. S. eller mindre.
18 Uti det öfriga Finland är Wiborgsbon känd nästan endast som fraktkarl, och det gifves socknar, der knappt någon medelålders man finnes, som icke kan med ett visst skryt säga, att han på sådan fraktfärd besökt Helsingfors och Åbo, ja till och med Uleåborg. Sällan eller aldrig hör man, att han derunder skulle begått någon oredlighet. Deremot röja sjelfva dessa resor tydligen hans brist på spekulation. Tvenne bönder taga t. ex. i Petersburg hvar sitt lass, bestående af läder, prinickor m. m. till Åbo. På denna 59 mil långa väg åtgå 35 dagar, och i frakt betalas åt hvardera 10 R. S. eller 1 R. B:co pudet. En ekonom kan lätt afgöra, om någon vinst häraf kan blifva, när männens föda, hästfuraget m. m. afdrages. Fastmera uppstår en stor förlust, om icke fraktkarlarne lyckas få en returfrakt, t. ex. af pelterier till Wiborg, och ackordera sig i forlön 80 R. B. Allramesta fraktsläpningen har hittills idkats emellan Saima-strand i Joutseno socken och Wiborgs stad. Lyckligtvis har Wiborgska allmogen redan börjat inse misskalkylen vid fraktsläpningarna och slagit sig mera på jordbruk, hvilket bäst bevisas af de i afseende härå uppkomna betecknande uttrycken: Kangas ei lakohon kasva, Eikä siementä hävitäspråk: finska, och Mitä ruoskalla puijaan, se maantielle kariseespråk: finska; af hvilka det förra uttrycker, att sjelfva den magra mon ger åtminstone utsädet, det sednare ordagrannt: det man tröskar med pisken, spilles bort på landsvägen. Dessa förändrade tänkesätt hafva sannolikt bidragit dertill, att jordagods så stigit i värde, att då de för en mansålder tillbaka betalades med några rubel b:co, nuvarande innehafvaren icke vill föryttra dem emot lika många hundra i silfver, och oftast säljer ej bonden sitt hemman för hvilket pris som helst. Åbofreden, som utsträckte Rysslands gräns till Kymi elf, verkade oförmånligt på handeln i norra Karelen, som förblef svenskt. Upplandsallmogen plägade på sina båtar hemta tjära till Willmanstrand, hvarifrån den vidare transporterades till kuststäderne, men då nämnde stad gick förlorad, upphörde Karelens tjärubränning, så att mot slutet af seklet icke blott i Karelen, utan äfven i Savolaks, alla tjärubrännerier i brist på afsättning voro nedlagde. – Karelarens åkdon äro obeqväma och groft arbetade, men lätta för hästen. Här, der vägarna ännu äro jemförelsevis få, anträffas ännu det enklaste och äldsta åkdonet, purilotspråk: finska, eller tvenne i ändarne krökta stänger, på några ställenoriginal: sällen sammanbundna med vidjor, som i lutande ställning släpas efter hästen lika lätt öfver skogssnår sommartid, som om vintertid på snön. På purilotspråk: finska transporterades lik till kyrkan och lass till städerna.
19 Af de inemot 200 ännu ofullkomligt kända folkdanserna och lekarna synas omkring 20 vara för Karelen egna. Gåtor och ordstäf äro här flera och sinnrikare än annorstädes. Man har exempel på att algebraiska problemer framställas såsom gåtor, och den som ej gissat har nödgats springa barfota 12 verst i smällkalla vintern. Många dagar och högtider hafva i Karelen en|169| särskild festlig betydelse. En bland sådana är Palmsöndagen. Tidigt om morgonen gå de unga med buketter af blommande vide, med skalade hvita grenar, från stuga till stuga att basa. dem som ännu sofva, hvarvid de med en ton, som under yttre allvar och högtidlighet andas det godmodigaste skämt, recitera ett slags egna verser, hvilka börjas med: »Virpon, varpon, tuoreeksi, terveeksi.»språk: finska Olika välönskningar frambäras särskildt till husbonden, vär|184|dinnan, dotter, son, dreng, piga, och lönen för besväret blir en prinicka, en smörgås, en sup eller en kopp kaffe. Dagens namn, Virpo-Suntakispråk: finska, härrör af denna sed. Samma glada stämning röjer sig ständigt hos Karelaren; han lefver ett poetisktoriginal: poëtiskt lif, och detta utgör hos honom det vigtigaste karaktersdraget. Den bästa skildring af det karelska folklifvet i alla dess olika skiftningar vore en fullständig exposé af runosången. I södra Karelen eller Wiborgska delenoriginal: Viborgska delen har det öfverhandtagande handelssmåsinnet utplånat sångens ädla gåfva hos den yngre generationens män, men qvinnan har, i detta så väl som i annat, här bevarat det nationelt egna. Det är dessa skaldinnor, som hafva största äran af de både episkt-mythiska och lyriska sånger, hvilka i sednare tider samlats, och mången Anni och Kajsa kunde förtjena ett rum i minnets tempel jemte berömde folkskalder. Märkvärdigt är, att i södra Karelens och Ingermanlands folksång skaldefadren icke förekommer under namnet Väinämöinen, utan Sokia poika (den blinde gossen), hvilket påminner om Homerus och Ossian. Ilmarinen roll öfvertages af Kojosen poikarättelse i originalet. En af de bittraste förebråelser emot nutidens män uttalas af qvinnorna i sånger, der hustrun omtalar huru mannen lättjefull med sin granna pipa vandrar från gård till gård och nödgar henne, för hela familjens underhåll, begifva sig till barnhuset i Petersburg, för att emot ett litet årligt arfvode antaga barn till uppammande. »Derföre»,konsekvensändrat/normaliserat säger sången, »äro vi hustrur bleka och utmärglade; hela min slägt sörjer deröfver att jag måste tillgripa en sådan födkrok; med mycket besvär och sorg samlar jag styfrarna blott för att mannen skall förstöra dem på krogarna.»
20 Grof vidskepelse träffas ännu öfverallt i Karelen. Palmsöndagens buketter uppfästas af värdinnorna i fähustaket till amuletter. Georgs dag (Jyrinpäiväspråk: finska) efter gamla stylen utsläppes boskapen för första gången under de vidskepligaste bruk, hvartill det såkallade julbrödets utdelande hör. Då herden första qvällen hemkommer med hjorden, skall han vattenösas. En fru, som inflyttar till ett nytt ställe, får af en välmenande granngumma vid porten en bukett af 9 slags örter, med tillsägelse att kasta denna först in öfver tröskeln och sedan sjelf träda deröfver. I medicinen användas vanligen 9 slags örter på en gång, helst 3 af hvarje, skilda trollformler dessutom vid hvarje sjukdomsfall, till och med vid badstugugång. Man har yttrat den förmodan, att Tavastlänningen ursprungligen varit träddyrkare, Karelaren ormdyrkare. Detta är falskt så vida, att Karelaren haft heliga träd och derjemte äfven haft ormen, nemligen den svarta (Elätti-kärme, Palvelus-kärmespråk: finska) till husdjur. Många träd åtnjöto helgd. Till deras rötter buros allehanda godbitar. Såsom nyligen passerade händelser omtalas, att späda barn om tisdagar och fredagar icke fingo modersmjölken, emedan denna då måste offras åt trädet. Förstlingen af sin mjölk skulle barnaföderskan ditföra. En ung hustru gret deröfver, att sådant skulle förestå henne. »Bry dig icke derom»,konsekvensändrat/normaliserat sade en man åt henne; »gif mig ett qvarter brännvin, så skall jag fälla trädet.» Under natten hade han en dröm, deri han afråddes från företaget. Men han fällde trädet, och se, samma dag sjönk hans hingst i ett kärr, andra olyckor tillstötte, hela hans slägt utdog för denna synd. I roten af samma träd var en förfärligt stor groda. Tomtormen matades ännu för en tid sedan allmänt i hvarje karelsk stuga; ännu är det icke ovanligt att se den på golfvet förtroligt äta från samma mjölkkopp som barnet, och icke misstycka om barnet med sin sked knackar den på hufvudet och säger: »Du får icke äta så mycket.» Tomtormen hölls i mycken vördnad af den generation som nu afgår. Förstlingen (meh) af allt sattes för den, och husets lycka ansågs bero på den. Äfven giftiga ormar ses stundom uppsticka sina hufvuden mellan de glesa golftiljorna och få sig en örfil af katten. Fördomar och skrock äro om dem allmänt gängse. Den som dödar en orm får 9 synder förlåtne. Den största ormen, modren till alla andra, är hvit. Om våren hålla ormarna ting tillsammans i en grop, hvarvid en liten rund sten cirkulerar hos hela sällskapet ifrån mun till mun. Denna sten kallas Kärmen-Käräjä-Kivispråk: finska och anses af den, som öfverkommer en sådan, för en dyrbar amulett. Inga åkommor äro i Karelen mera föremål för trollkarlarnes bemödanden än ormbett. Hvarken mjölk, vatten eller fett ifrån ormens rygg anses tillräckligt, om icke en katsajaspråk: finska eller tietäjäspråk: finska tillkallas för att undersöka det ondas ursprung och derefter läsa trollformler. För att bota en grå orms bett, har trollkarlen kokat spenvarm mjölk, tagit grytan och gått dermed i sjön, så djupt att blott lugg och näsa synts öfver vattenytan, samt|185| hållit grytan med begge händerna öfver hufvu|170|det. Lådor fulla med penningar hittas stundom ännu, i synnerhet i källor, hvilka fordom höllos i helgd. En fattig Jääskis-bonde gjorde ett sådant fynd, men gömde det undan och skröt blott huru hans döttrar en gång skulle blifva rika genom hans dukater. Men en gång fastnade honom en köttbit i halsen, hvaraf han dog, utan att kunna yppa hemligheten. Ingen fann sedan hans skatt, och familjen är ännu i misère. Sådana jordfynd äro i hela Karelen ett lifligt samtalsämne, derföre att man tid efter annan ser ryska munkar här göra besök för att upptaga skatter, öfver hvilkas förvaringsställen Solovetskoi kloster tros hafva noggranna uppgifter. Man kan knappt tvifla derpå, att en mängd sådana fynd af långväga främlingar verkeligen blifvit gjorda, hvilka icke annorlunda kunna förklaras, än att några fordom till Ryssland flyttade personer sett sig tvungne att nedgräfva i jorden sin förmögenhet och för sin själs salighets skull lemnat klostren noggranna uppgifter om stället.
21 Med skäl anmärker Knorring, att den osäkerhet och det förtryck, som så djupt inpräglats i Karelarens ansigte, äfvensom hans håglöshet och brist på drift, härröra af de i nära sju århundraden med yttersta stränghet förda krigen, för hvilka han mer än andra varit blottställd. Misstroendet och envisheten tillskrifver han*)Knorring, Gamla Finland, p. 39–41. likaledes ganska naturligt kronobetjeningens fordna missbruk och donatariers obilliga fordringar. Salmis-bonden röjer ännu fordna tiders slafveri i sin vanliga helsning till en herreman: »Kallisch pää! Mie tuljin siulle lyömäh otscha»språk: finska (Dyrbara hufvud! Jag kom att för dig slå min panna). De våldsamheter, till hvilka man ser Karelaren stundom låta förleda sig, måste, likasom hans vidskepelser, mest tillskrifvas hans grofva okunnighet. Af naturen har han vekt sinnelag, snabb fattningsgåfva och mycken vettgirighet. Man har derföre att hoppas allt godt för framtiden af de nyligen på några ställen organiserade sockneskolor och lånebibliotheker. Karelaren skyr inga uppoffringar för en sak, om hvars behöflighet han öfvertygat sig; man ser honom gerna uppoffra sista kopeken för egen bildning eller sönernes skolgång. En i Parikkala inrättad skola lemnade redan första året förvånande bevis på bondgossarnes framsteg. Desse, som året förut knappt kände bokstäfverna, hade nu lärt sig räknekonsten, Euklides elementer, Finlands historie och statistik, och de äldre dessutom algebra samt något af integral- och differential-kalkyl*)Suometar 1849, 45..
22 Vid Gamla Finlands förening med det öfriga Finland blef södra Karelen delaktigt af finsk lag, men man bör icke förundra sig deröfver, att Wiborgsbonoriginal: Viborgsbon icke strax förmådde uppskatta denna ovärderliga förmån, utan hängaf sig åt en gränslös process-lystnad, förledd af snikne jurister som ditströmmade. Process-sjukan är nu i märkbart aftagande, så att man t. ex. i Äyräpää härad räknar blott 300 mål, emot förra tiders 8 à 900. Likväl ser man ännu dyra protokoller lösas för de allraminsta småsaker, såsom för en fordran af 5 strömmingar eller för en kam, hvars värde vittnet anser vara vida mindre än en kopek, »så att den blott kunde kastas på sophögen».konsekvensändrat/normaliserat
23 Karelskan är Kalevalas språk, ehuru i dagligt tal icke så fulla metriska former förekomma. Vid beröringen med Ryssar hafva sådana ord som solkovospråk: finska, en silfverrubel, polttinaspråk: finska, halfrubel, riveniekkaspråk: finska, tio kopek silfver, vunnit burskap; eljest har ryskan icke inverkat på finska ordens organism, utan på några orter blott förvandlat t och k till d och g. Största delen af de lånta orden äro med en egen smidighet assimilerade, såsom: supukkaspråk: finska, af tjubokspråk: ryska, munstycke; viipurniekkaspråk: finska, vibornijspråk: ryska, en slags byäldste; liuhkispråk: finska, slifkaspråk: ryska, rädda; Olehinaspråk: finska, Olchinspråk: ryska; Kosselavaspråk: finska, Kuscheleffspråk: ryska. Detta går för Karelaren lika lätt, som att af vauxhallspråk: engelska, orangeri, terpentin, gensd’armesspråk: franska bilda: vassali, ansatieri, tipin taari, karmasonnispråk: finska. Folkets poetiska sinne har gifvit dess språk en mängd naiva ordvändningar samt uttryck för artigheter, som annorstädes äro sällsyntare. När en värdinna skall säga åt sin gäst: får det lof att vara? heter det: suvaittenkosspråk: finska? Vid afskedet, som hon småleende söker fördröja med ordspråket: »Saap’ olla menemättä, ei viipymättä»språk: finska, säger hon: »Sanokaat munia syöneen, vaikk’ei kanoja olisi ollutkaan»språk: finska (säg, att ni fått ägg, ehuru höns kanske ej funnits en gång), och hennes sista ord är: »Jumalan kans»språk: finska, farväl. |186|Wiborgs län är språkförbistringens land. År 1782 gjordes tyskan till kurial-språket. Äldre ståndspersoner minnas ännu, huru de måste begagna smygvrår för att få tala svenska, hvilket farfar och farmor talade. I sednaste tider har tyskan förlorat sitt monopolium, och man hör ofta i sällskaper finskan, till och med svenskan, talas lika flytande som tyskan, ryskan och franskan.
24 Af Borgå stifts 16 prosterier höra 6 helt och hållet samt Fredrikshamnska och Willmanstrandska prosterierne till en del till provinsen Karelen med inalles 34 socknar, men norra Karelens begge prosterier äro vid sednaste stiftsreglering förda till det nybildade stiftet Kuopio. I administrativt hänseende hör Karelen till tvenne lagsagor och tvenne län samt 4 provincialläkare-distrikter.|171|Söderfinne lagsagan innefattade Karelen, tills detta 1578 blef egen lagsaga. Nu innefattar Wiborgska lagsagan största delen af södra, den Karelska deremot, jemte sin andel af Savolaks, norra Karelen; båda lyda under Wiborgs hofrätt. Sex karelska härader samt delar af Kymmene och Jääskis höra till Wiborgs och trenne till Kuopio län.
25 Särskildt afseende måste för hvarje socken i Karelen fästas vid donationerna, som voro af flere slag. Donations-frälsen blefvo genom Kejs. förordningen af den 25 November 1826 förklarade vara af frälsenatur, med 10 års fardag för nuvarande åboerne. Det kontrakt, som i anledning deraf upprättades emellan donatarien och bönderne i Taubila, infördes sedermera på många egendomar. I Wiborgs län förblefvo auktoriteterna desamma som under svenska väldet till år 1784 och svenska lagen följdes. Dödsstraffet förvandlades 1754 till kroppsstraff eller försändning till Sibirien. Guvernementskansliet med provincialkanslier af år 1721 förbyttes 1784 till guvernörsembete med en krigs- eller generalguvernör och en civilguvernör, hvarjemte flera förändringar i jurisdiktion och administration skedde. Ifrån 1796 till föreningen var Finländska guvernementet fördeladt i 6 landtkommissariater (motsvarande härader), de flesta auktoriteter af år 1784 upplöstes, men lagmans- och häradsrätter infördes ånyo. Länsmän och andra underordnade tjenstemän från svenska tiden fortforo alltid, jemte starosterspråk: ryska, sotnikerspråk: ryska, goloverspråk: ryska. Ny skattläggning, redan af Kejsarinnan Katharina 1765 anbefalld, pågår som bäst. Efter föreningen är lots- och båkverket den enda auktoritet, som ännu lyder under Amiralitetskollegium i Petersburg. Wiborgs län har nu äfven en egen ägodelningsrätt och 3 gränsefiskaler.
26 I. Kymmene härad, finska vikens kustland ifrån Nylands gräns, har af Karelen socknarna Vederlaks (Virolahti) och Säkjärvi. Den förstnämnde har sitt finska namn efter Ester, Virolaisetspråk: finska, som fordom ditflyttade. Bland egendomar märkas: Miehikkälä donationer, inalles 53 hemman, af hvilka 23 år 1790 donerades åt Major Olsufiefforiginal: Olsusieff, 30 fyra år derefter åt en Lumian, men sedan löstes af familjerne Bruun och Govenius. (Om Pytterlaks längreoriginal: ’längre fram). Säkjärvi blef egen församling omkring 1535. Teikarsaari eller Flegerö, en ö i yttre Wiborgska viken midtemot Trångsund och Pulliniemi udde, är en egendom för sig. Pitkäpaasi är bekant i sjökrigshistorien. Denna klippa af 200 tunnelands vidd, hvaraf blott 9 tunneland är äng och 7 kappeland åkerjord, bebos af 150 menniskor.
27 II. Jääskis härad (hvarom mera längre fram) omfattar socknarne Jääskis med Kirvus k. och S:t Andreæ. Dess öfriga delar räknas till Savolaks. Det utgjorde förut en enhet för sig, som sedermera genom traktater blifvit styckad.
28 III. Stranda härad är provinsens sydostligaste del, hvars strand i en halfcirkel framskjuter emot Finska viken. Hit höra socknarna Nykyrka med Kuolemajärvioriginal: Kuolimajärvi kapell, Björkö (Koivisto) och Wiborgs landsförsamling med Kakkis kapell. Nykyrka har af ålder hört till Äyräpää och omnämnes såsom skild socken 1527. Enligt sägen, skall den heliga Brigitta här ägt Kaukjärvi by och någon del af moderkyrkan samt vid nämnde by haft ett boningshus. Nära Talpola by vid stranden af Kaukjärvi skall hon låtit bygga en liten trädkyrka, som efter henne kallades Piritin kirkko, der ända till 1781 gudstjenst hölls tvenne gånger om året, Brigittedagen och någon annan söndag. Vördnaden har öfvergått på Kuolemajärvioriginal: Kuolimajärvi kapellkyrka, men af det gamla kapellets stock fanns en lada ännu in på sistförflutna decennium. Baron Brivitsch och fröken Bellingshausen innehade ännu 1806 en del af Kuolimajärvi, som på viss tid blifvit af Kejsar Paul doneradt. I sednaste tider hafva Petersburgare valt företrädesvis Nykyrka till sin sommarbostad och köpt der ett så stort antal gods, att|187| stränderna omkring det vackra Kaukjärvi likna en rysk koloni. Här finnes Halila fabrik för tillverkning af berlinerblått (1833 Saschigin). Björkö ligger vestligast i häradet. Öarna Björkö (Suursaari), Biskopsö (Piisaari eller Kykisaari), Vasikkasaari,original: Björkö (Suursaari). Biskopsö (Piisaari eller Kykisaari) Vasikkasaari, Tiurinsaari eller Tuorsaari (Thorsö) bilda, jemte de mindre och obebodda öarna Petäjänsaari och Suensaari, det historiskt märkvärdiga tre mil långa Björkö sund. Äldsta kyrkan fanns på ön Björkö; 1617 blef Björkö skild socken. Wiborgs socken är den äldsta och förnämsta i Karelen. Flera donationsgods finnas här: Saarela (Steinheil, 1794); Ykspää, invid staden, doneradt 1726 åt Schuvaloff, sedan tillhörigt Olchin och hans arfvingar. Juustilajoki (Thesleff), Kananoja (Fieandt), Kiiskilä, Tervajoki, Herttuala, Talis, Äikä m. fl. äro mindre egendomar af mer än 20 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:rs värde. I kapellet ligga Kirjola talg- och stearinljusfabrik (Alfthan) och Rokkala spegelfabrik, anlagd af handl. Lund och sedermera försåldt till kejserliga kabinettet. Här tillverkas spegelglas af alla dimensioner. Ett år 1835 bildadt kärrbruksbolag har i Wiborgs socken odlat trenne kärr, Nikusen suo, Pekkasen suo och Kilpa suo, det sistnämnda af 300 tunnelands vidd. – Om Wiborgs stad se nedanföre.
|172|29 IV. Äyräpää eller Äkräpää härad, socknarne Mohla (Pyhäristi) med Heinjoki kapell, Kivinebb (Kivennapa), Walkjärvi och Rautus, utgjorde, med undantag af Rautus, 1352 en enda socken. Ifrån Mohla, som ännu i Karl XI:s tid företrädesvis kallades Äyräpää, hafva de öfrige efterhand blifvit skilde. Rautus, sydligast emot Lembala och Vuolle soknarrättelse i originalet i Ingermanland, är beprisad för sin sköna natur, som består af idel runda kullar bevuxna med löfträn. Hela socknen donerades 1727 åt Gen.Adjut. Lopuchin. En Devier erhöll 1743 deraf största delen i trenne gods, Sumpula (32 ⁷⁄₁₂ mtl), Leinikkälä (32 ⁷⁄₁₂ mtl) och Wehmais (32 ⁵⁄₁₆ mtl). Det förstnämnda med en masugn för tackjern och gjutgods äges nu af Öfverstinnan Anna Fock, det andra af Gen.Major Friedricszt, det tredje af Gen.Lieutenant Focks arfvingar. En fabrikör Eppinger ifrån Petersburg har köpt den så kallade Vepsatrakten och blifvit en fader för sina underhafvande. Nöteborgs fred skilde genom Saajoki Rautus ifrån Walkjärvi, som tillföll Sverige. Walkjärvi består till största delen af Weikkola eller Walkjärvi frälse med derunder lydande 38 byar af inalles 77 ⁵⁄₁₂ mtl och donerades 1710 åt Tschernischeff. Gen.Major Friedricszt köpte det 1842 af Hofrådet Blandov för 91 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Hela Kivinebb socken gafs 1742 åt Hofmarskalken Schepeleff. Prestgården kallas här linnaspråk: finska (slottet) derföre, att den är byggd på ett förstördt fäste, hvarest efter affären 1656 kulor och vapen stundom hittas. Peter I gaf 1710 godsen Pellilä (76 ¹⁹⁄₂₄ mtl) och Kyyrölä (9 ⅓ mtl) i Mohla åt Tschernischeff, som hit koloniserade de infödde Ryssar, hvilkas efterkommande bebo tre byar och i Kyyröläoriginal: Hyyrölä hafva sin kyrka. Kuusa gods (27 ⅓ mtl), förut tillhörigt ätten Skoo eller Hästesko till Numlaks, gafs 1726 åt Schuvaloff och köptes sedan af Kommerserådet Olchin jemte de andra Schuvaloffska godsen Yxpää i Wiborg, Kavantjärvi i S:t Andreæoriginal: S:t Adreæ och Kuusa (10 ³⁄₄ mtl) i Walkjärvi. Olchinska arfvingarne sålde 1837 sina flesta gods i smärre stycken: Heikurila (Lindberg), Ristseppälä (Grotenfeldt), Kuusa (i Mohla, Masalin) m. fl., och sedan bönderne i Uusikylä, Metsavirkki och Päiväkivi byar af Walkjärvi 1846 äfven fått tillösa sig sina hemman, lärer numera blott Oravaniemi i nämnda socken qvarstå osåldt.
30 V. Kexholms södra härad invid Ladogas strand omfattar Sakkola med Metsäpirti k., Pyhäjärvioriginal: Pykäjärvi, Räisälä med Kaukola k., Kexholms landsförsamling samt Hiitola med Ilmes och Tiurolarättelse i originalet kapeller. Om staden Kexholm se nedanföre. – VI.original: V1. Kexholms medledels härad: Kronoborg, Jachimvaara och Parikkala. – VII. Sordavala härad: Uguniemi, Ruskiala med Leppälaks kapell och Sordavala landsförsamling. Här ligger staden Sordavala vid en vik af Ladoga. Tiden för dess anläggning är okänd, men sannolikt begynte handeln att kort efter Stolbova freden här söka en nederlagsplats. Redan 1629 hade Sordavala privilegium att segla på Sverige, och som stapelplats för handeln öfver Ladoga på Ryssland synes orten vid medlet af 1600-taletoriginal: 1600 talet, då den hörde till Banérs förläningar och räknade magistrat samt 200 borgare, ej varit utan betydenhet. Efter dess sköfling af fienden 1705 nedsjönk Sordavala för mer än hundrade år till en eländig köping, hvars välstånd först efter år 1816, då orten erhöll uppstads privilegier, å nyo begynnt stiga. Folkmängden utgör nu omkring 850 personer; här finnes en ordningsman, en rådman med tvenne|188| bisittare och 65 inskrifne köpmän, af hvilka endast 20 här drifva handel, samtligen på Petersburg. Ladogas stora fjärdar lifvas af deras galeaser, och stundom hitför ett ångfartyg lustfärdare från södern, nyfikna att betrakta den storartade klippnatur, som ger Ladogas norra strand ett så pittoreskt behag. – VIII. Salmis härad: Impilaks socken med Kidelä kapell, Suistamo, Salmis, en del af Suojärvi med Korpiselkä kapell. Om sistnämnde fyra härader nämnes mera längre fram (Se Wuoksi och Ladoga). Häraderne af Kuopio län äro:
31 IX. Pielisjärvi härad, Karelens nordligaste del, som innefattar socknarna Nurmis med Rautavaara bönehus, Pielis eller Pielisjärvi med Juuka kapell. Pielis socken kallas på finska vanligast Lieksa efter elfven af samma namn, som ifrån Repola i ryska Karelen vid socknens kyrka infaller i det stora Pielisjärvi, omkring hvilken sjö häradet ligger. Hela häradet hörde till det grefskap, som Per Brahe erhöll 1650.
32 X. Ilomants härad är medlersta delen af öfre Karelen emot ryska gränsen och består af socknarna Ilomants (Iljamants) med Eno kapell, en del af Suojärvi, Tohmajärvi med Kihtelysvaara kapell samt Pälkjärvi. Ilomants har i Herajoki ett kopparverk (Snettkoff). Socknens grekiske Finnar hafva tvenne bönehus (tjasovnaspråk: ryskarättelse i originalet) i Kovero och Melaselkä. Koita å är bekant för sin goda muikrom. Denna sockens vatten utfalla mest i Pielis elf, som äfven kallas Enojoki, Tohmajärvi vattnen genom Jänisjärvi sjö till Ladoga. De förenade sjöarna Sarvinki och Jakojärvi utföllo om sommaren 1743 mycket hastigt derigenom, att bonden Nuutinen genomgräfde en jordvall. Dåvarande prosten i Tohmajärvi tog mannen med sig|173| till Stockholm, der riksens ständer icke allenast tilldelade honom alla tillandningarna, utan äfven begåfvade honom med 3 000konsekvensändrat/normaliserat daler k:mt. Nämnde sjöar äro nu de yppigaste ängar, och man åker beqvämt en hel mils sträcka långs bottnen af Sarvinki, hvarest Enoboerne fordom utlade nät och krokar.
33 XI. Libelitsoriginal: Liebelits härad, med socknarna Kaavi, Libelits (Liperi) med Kontiolahti kapell och Polvijärvioriginal: Palvijärvi bönehus, Kides (Kiteen pitäjä) med Bräkylä kapell samt Kesälaks, är norra Karelens vestra del emot Savolaks. I Taipale by af Libelits hafva grekiske Finnarne egen kyrka. Norra fjärden af det stora Orivesi omfattas af samma Libelits, hvars bästa del består af en mot söder utskjutande halfö, som slutar med Tutjuniemi udde midtemot Bräkylä. Här bor en af de rikaste finske magnater i Karelen, bonden Hirvonen.
34 Inom Kontiolahti kapellgebit ligger den nyanlagda staden Joensuu vid det ställe, der Pielis elf ifrån Pielisjärvi utfaller i Pyhäselkä fjärd af Orivesi. Redan för längre tid sedan funnos i Joensuu by en mängd publika verk, ett kronomagazin, ett varf, ett kronobränneri, och i militäriskt hänseende ansågs orten för den tjenligaste till en place d’armesspråk: franska för Karelen. För underlättande af de nordligaste Karelarenes handel på Joensuu hafva genom strömrensningar elfvens många forsar blifvit gjorda farbara. Ännu är staden en blomma som håller på att utveckla sina första blad, men utvecklingen skall säkert få raskare fart genom Saima kanal. Flera tomter äro redan bebyggda och publika verk hit förlagda. Öfre Karelens postkontor inrättades först i Tohmajärvi, flyttades 1763 till Libelits, återflyttades 12 år derefter till Tohmajärvi och ändteligen, äfven för andra gången, åter till Libelits.
Karelens minnen
35 äro till det mesta krigiska och blodiga; kulturens hågkomster jemförelsevis sparsamare. Forntida gränsfejder voro förfärligt ödeläggande, och dock uppkommo de ofta af de obetydligaste anledningar. Krönikan berättar ganska naivt, att en rysk furste gick ut att berga torrhö och, likasom på skämt, gjorde tillika ett sköflingståg*)Akiander, utdrag af ryska krönikor, p. 151.. Både före och efter den reguliera krigstjenstens införande i Karelen under Pehr Brahes tid företogo partigångare mer eller mindre lyckliga ströftåg vid gränserna. Under 1656 års krig utmärkte sig Paavo Lyytikäinen, en veteran från 30-åriga kriget. I det så kallade Miettilän sotaspråk: finska nedgjorde han i spetsen för bönder och drengar ett parti grekiske Karelare, som utgått på plundring. Hufvudaffären utkämpades under Gustaf Ad. Lewenhaupts befäl i Wiborgs län. Emedan det mesta reguliera krigsfolket var med konungen i Polen, deltogo bland andra, 13 Wiborgs|189| gymnasister, dels som officerare, dels som soldater, i tvenne kampagner. Sådana fänrikar voro en Simon Kähärä och Klemens Tiuremäkiensis. Under samma krigs-kampagne d. 6–16 Juli fäktade de lyckligt vid Rautus kyrka och drefvo fienden på flykten. Man visar ännu stället der fienden upprifvit en bro för att undkomma. Pontus de la Gardie och hans son Jakob lefva ännu i folkets minne för sina krigsbedrifter, den förre under namn af Jalo herra Jaakko Puntusspråk: finska, den sednare under namn af Laiska Jaakospråk: finska. År 1590, då vintern afskar för Svenskarne kommunikationen med Est- och Liffland samt Ryssarne fingo öfverhand, gjorde desse ett infall i Finland. Då församlade sig Jääskis och Äyräpää boerne till 600 man, alla goda skidlöpare, anföllo i den djupa snön den öfverlägsne fienden och tillfogade honom ett, som berättelsen uttrycker sig, »otroligt nederlag».konsekvensändrat/normaliserat I Karl XII:s krig inlades flere prof på mod och rådighet med små hjelpmedel. J. H. Fieandt, densamme som 1711 med 34 man förstörde Mohlaoriginal: Moola skansar och sluteligen blef fången först vid Storkyro och derpå i Kajana, hade bevistat inalles 20 fälttåg. Då allmän rådlöshet inträdde efter Wiborgs öfvergång den 10 Juni 1710, spelade Major Luukkonen med sina finska frikompanier en stor role. Han var en djerf och förslagen bonde, som, tillika med sina kaptener Långström och Kivekäs, hade egna kompanier af goda skyttar, väl beridne och väl bekante med de minsta stigar öfver berg och skogar, samt tillfogade fienden, i synnerhet efter infallet 1713, stor skada. En gång, då Luukkonen och Långström voro ute att kunskapa åt Wiborgska sidan, hade de missödet att begge af Ryssarne uppsnappas och föras till Petersburg. Processen med dem blef kort, Luukkonen i sina bondekläder fick repet om halsen och skulle genast hängas. Men till sin lycka hade han i barmfickan sin majorsfullmakt, vid hvars uppvisande Tsaren ändrade beslut och försände dem begge såsom officerare till Moskwa, för att der hållas under sträng bevakning. De förslagne kämparne förskaffade sig tillfälle att rymma och voro tre veckor efter tillfångatagandet åter hemma i spetsen för sina män. När Tsaren kort derpå spisade middag på en herregård emellan Wiborg och Petersburg, öfverraskades han af Luukkonen och undgick med|174| möda fångenskapen. Desse snapphanar fortsatte småkriget, tills hela Finland af Ryssarne blef inkräktadt. Deras flesta äfventyrliga bedrifter äro med dem sjelfve döda och begrafna. Långström med sitt kompani åtföljde svenska armén till Vesterbotten och stupade mot Norrmännen 1718. Han skall hafva blifvit adlad med namnet Långsvärd, Kivekäs med namnet Käkis-udd. Af Kivekäs qvarstår i sagans dunkla minne det kollektiva namnet Kivekkäätspråk: finska, hvilka man tror hafva egt mer än mensklig förmåga. Sannolikt uppkom namnet deraf, att de i brist på amunition begagnade stenar.
36 Ingen partigångare är mera ryktbar än Löfving, hvilken, likasom Fieandt, tillhör både Karl XII:s och 1741 års krigshistorie. Han var outtröttlig samt i högsta grad snabb och rådig både till lands och sjöss. Än hade han hemlig audiens hos konungen i Skåne, än trängde han sig förklädd midtibland fienderne i Åbo och utspionerade deras ställning, än var han åter bland utposterne i Wiborgs län, gjorde byte och tog fångar. Det enda obetydliga byte, som i det sednare kriget vanns, var Löfvings förtjenst. Det ömkeliga fälttåget skulle sannolikt tagit en helt annan vändning, om den erfarne Löfvings råd blifvit antaget. Den 22 November nämnde år, några dagar innan Kejsarinnan Elisabeth uppsteg på thronen, begärde Löfving af General en Chefspråk: franska 2 000konsekvensändrat/normaliserat man frivillige och lofvade under höstmörkret utan förlust bestiga Wiborgs vallar samt lefverera fästningen i generalens händer. Buddenbrock, som förmådde allt hos Lewenhaupt och hvars broder var kommendant i Wiborg, afböjde, »till svenska arméns stora missnöje»,konsekvensändrat/normaliserat detta förslag. Sedan Ryssarne den 28 Febr. följande år uppsagt stilleståndet, rådde i Fredrikshamn den största oreda. Alla innevånare flyktade ur staden, och dock visste ingen om fienden var i anmarsch eller ej. Under allt detta var Löfving allena vaksam, endast han inkom med rapporter. Den 5 Mars gaf den ärlige krigaren öfverbefälhafvaren en skarp förebråelse för hans håglöshet, men försvann med detsamma. Tre veckor derefter fick man veta i högqvarteret, att Löfving satt i Tavastehus fängslad till händer och fötter, under det Lewenhaupt nesligt retirerade. – Raskare betedde sig bönderne i öfre Karelen. De uppsatte militär-korpser och valde ibland sig de dugligaste till befäl. Sallinen var deras general, han hade till adjutant en Simanainen, och kapten var Haapanainen. – Bland de minnesvärdaste hän|190|delser under 1788 års krig, som Finnarne kalla kolmevuotinen sotaspråk: finska, är
2. Sjöslaget i Wiborgska viken.
37 Den 30 April 1790 lyftade Svenska örlogsflottan, bestående af 23 linieskepp, 12 fregatter, 3 kuttrar och 10 mindre fartyg, i Karlskrona ankar under Hertigens af Södermanland befäl. Den 13 Maj afseglade ytterligare 2 linieskepp, en fregatt och 2 kutterbriggar. Flottan kom till Revals redd den 12 Maj och hade god utsigt att taga eller förstöra den här förlagda fiendtliga eskadern, bestående af 11 linieskepp och 5 fregatter, men detta misslyckades i anseende till vidriga vindar. Den 15 vann skärgårdsflottan under konungens eget befäl en mindre seger vid Fredrikshamn. Härefter beslöt konungen anfalla Wiborg till lands och sjöss. Skärgårdsflottan lopp ut från Svensksund och ankrade den 2 Juni i Björkö sund vid Biskopsö. Stora flottan kom den 31 Maj på höjden af Pitkäpaasi och tycktes attackera Kronstadtska eskadern, som den 1 Juni lopp ut från Kronstadt under amiral Kruses befäl. Efter en liflig, men ej afgörande kanonad den 3, förföljde svenska flottan sin motståndare hela dagen den 4. Dagen derpå kom Revalska flottan i sigte, i afsigt att förena sig med den Kronstadtska, men följdes hela dagen af svenska eskadern, tills en uppkommen mist gjorde slut på manövrerna. Svenska flottan önskade batalj, för att slå de båda fiendtliga flottorna hvar för sig. Den Kronstadtska eskadern åter följde efter den svenska, för att få den emellan tvenne eldar. Då ankom den 6 Juni konungens adjutant öfverste Sidney Smith med ordres, att örlogsflottan skulle segla till inloppet af Wiborgska viken, för att beskydda skärgårdsflottans operationer derstädes. Örlogsflottan vände om och tog sin ställning i den vik, som i söder begränsas af Wiborgs och Björkö socknar, i norr af Vederlaks, Säkjärvi och Wiborgs socknar samt i öster sträcker sig till den inre Wiborgska vikens inlopp, Trångsund, i vester till Krosserorts udde. Den räknade här 21 linieskepp samt 12 större och mindre fregatter och stödde sin venstra flygel på Biskopsö, hvarifrån den emellan grunden utsträckte sig till andra sidan af viken norr om Krosserorts udde, der 4 skepp formerade högra flygeln. Visserligen blokerades Wiborgska viken härigenom och skärgårdsflottan betäcktes, men Revalska och Kronstadtska eskadrarna fingo samma dag obehindradt förena sig. Ifrån detta ögonblicket hade ryska flottan offensiven, den svenska defensiven. Den sednare var instängd, så att endast den 5 och 6 någon förstärkning till skärgårdsflottan kunde anlända. Men den 7 lade den ryska sig framför den svenska sålunda, att 18 linieskepp, hvar|175|ibland 8 tredäckare, samt 6 fregatter voro emot svenska hufvudstyrkan, 5 linieskepp emot venstra och 4 emot högra flygeln, hvilka sedermera förstärktes med 5 fregatter och alldeles tillstängde farleden för Svenskarne. Till offensiv gjorde Svenskarne blott vanmäktiga försök. Skärgårdsflottan anföll den 14 och följande dagar, understödd af stora eskadern och landstigningstrupper, Trångsund ifrån tre sidor på en gång, för att forcera inloppet till Wiborgs stad, men detta var vid hufvudpasset befästadt med tvenne rader förskansningar, hade på begge flankerna, åt Uuransaari och Koivusaari, starka batterier samt stängdes dessutom af pråmar och andra fartyg, så att planen misslyckades och svenska flottan måste den 18 draga sig tillbaka, helst den hvarje ögonblick hade att frukta allmän attack af stora ryska flottan, hvilken den 16 ytterligare förstärktes med 5 linieskepp. Genom en den 19 anländ förstärkning af 46 galerer och kajker blef äfven ryska skärgårdsflottan öfverlägsen den svenska och delade sig i tvenne divisioner, hvaraf den ena gick till Krosserort, den andra hotade Svenskarne ifrån södra inloppet till Björkö sund.
38 Den 27 ankom rapport, att öfverstelöjtnant Cronstedt låg med den väntade förstärkningen af Stralsunds och Norrbottens skärgårdsflotta vid Svensksund, men hans försök den 1 Juli att förena sig med den öfriga flottan aflopp med en liten förlust vid Pitkäpaasi. Under de fyra veckor Svenskarne voro instängde, började alla fälla modet i samma mån som fiendens hopp stegrades. De tappraste män yttrade högt, att »den som fört dem in, också måtte föra dem ut igen».konsekvensändrat/normaliserat Gustaf III insåg sjelf sitt misstag och valde sluteligen för befrielsen den enda utväg som fanns och som öfverensstämde med hans ridderliga sinne, nemligen att slå sig igenom, om ock med förlust. När vinden den 2 Juli sprang öfver till ostlig, uppgjordes dertill följande plan. Öfverstelöjt|191|nant Törnings, kaptenerne Tolls, Jönssons och Brummers kanonslupsdivisioner samt kapten Hårds mörsarebarkasser skulle i dagningen följande morgon gå igenom Tiurinsaari sund och på en gång ifrån tvenne sidor anfalla de 5 ryska linieskepp, som lågo nära landet midtemot venstra flygeln, och genom denna diversion förvilla fienden, hvilket äfven lärer haft den beräknade verkan. Kronstadtska skärgårdsflottan, bestående af 16 à 18 större och 50 mindre fartyg under Prinsens af Nassau befäl, gjorde redan samma dag ifrån södra sidan af Björkö sund attack på den svenska, men afslogs med den framgång, att en af dess tremastare råkade i brand och flög i luften. Den 3 Juli kl. ½ 8 f. m. gick svenska flottan till segels, för att forcera fiendens venstra flygel emellan Krosserort och Salförsgrundet, som försvarades af 5 linieskepp, 5 fregatter och ett batteri på udden vid Krosserort. Ibland de främste voro hämeenmaa Styrbjörn, förd af Stedingk, 4 linieskepp och Malmborgs kanonslupsdivision. Hämeenmaaspråk: finska understöddes af turunmaaspråk: finska Norden och tvenne uudenmaaspråk: finska. Alla öfriga passerade efterhand fiendens oafbrutna eld. Konungen sjelf lät ro sig midt uti kulregnet. Linieskeppen Finland, Hedvig Elisabeth Charlotta, Enigheten, Ömheten, Lovisa Ulrika samt fregatterne Uppland och Jaroslav stötte på grund. Enigheten och fregatten Zémire, som voro beordrade att betäcka skärgårdsflottan, blefvo antända af tvenne Svenskarnes egna brännare och flögo i luften, hvilket hade den dubbla följd, att ännu flera svenska fartyg, som i det trånga farvattnet skulle undvika de brinnande fartygen och vraken, höllo för långt undan, missledde af falska prickar och stötte på grund. Fienden sjelf tycktes länge villrådig, så att han lät halfva svenska flottan passera, innan han lyftade ankar för att understödja sin venstra flygel. Inom tre och en half timme hade de flesta galererne passerat eldgapet och togo kosan åt Vidskär, hvarpå de den 4 och 5 om morgonen förenade sig med Cronstedts eskader i Svensksund. Fyra af dem blefvo under flykten tagne vid Pitkäpaasi af de fyra der stationerade större fiendtliga fartygen. Inalles förlorade skärgårdsflottan 7 galerer, 4 kanonslupar, 7 jollar samt åtskilliga transportfartyg, 39 man döde och 47 blesserade. Örlogsflottan tog kosan åt Hogland, förföljd af fienden under en ständigt tilltagande storm. Skeppet Sophia Magdalena, hvars tackling var skadad, måste samma qväll efter ett tappert försvar gifva sig, och samma öde hade Rättvisan utanför Mjölö. Med 14 linieskepp och 9 fregatter inlopp den illa tilltygade svenska flottan till Sveaborgs redd. Fem dagar derefter vann svenska skärgårdsflottan den stora segern vid Svensksund.
39 Bland de många berättelserna om Stedingk och befrielsen ifrån Wiborgska viken är följande lika trovärdig som mången annan*)Meddelad af Stud. Edv. Avellan.. Sedan vinden vändt sig till ostlig, skickades en brännare emot de i den trånga farleden liggande ryska skeppen. Ryssarne lemnade denna fri passage. Efter brännaren följde Stedingks fartyg Styrbjörn och sköt glödgade kulor till höger och venster på de fiendtliga skeppen. Men bäst det var, stötte Styrbjörn på, och allmän bestörtning uppstod om bord. »Gossar»,konsekvensändrat/normaliserat sade befälhafvaren, »vikonsekvensändrat/normaliserat äro förlorade.» »Å nej»,konsekvensändrat/normaliserat svaras ur hopen, »kommendera bara: alla man i förn! det är aktern|176| som sitter på.» Det kommenderades så; Styrbjörn blef flott, och hela svenska flottan följde i dess spår. Hvem hvar det som i det afgörande ögonblicket gaf det goda rådet? Mannen hette Henrik Fågel, född i Ahlais by af Ulfsby socken. När konungen en vecka derefter höll mönstring, framropade adjutanten matrosen Fågel. Denne framträdde och belönades med en medalj och en penningesumma. Fågel lefver ej mera, men ännu lefvande personer minnas huru han, hvarje gång han omtalade händelsen, alltid tillade: »När vi sutto på och fiendens kanoner dundrade kring våra öron, då var jag icke rädd; men då jag kallades ur ledet att träda inför konungen, då betogs jag af fruktan och darrade så, att jag hade svårt att skyldra. Skulle någon hafva beskyllt mig för något brott emot fosterland och konung? var den tanke som kom blodet att stelna i mina ådror.»konsekvensändrat/normaliserat
3. Bojaren.
40 En Bojar (Pajarispråk: finska) rådde öfver hela Karelen och plågade allmogen på allt upptänkeligt sätt. Han lät ro sig uppför forsar och fjärdar och seglade med förlig vind samma väg tillbaka, blott för att yt|192|terligare möda folket med ny rodd och förlusta sig åt deras anletes svett. Äkta sängens första natt hade han tillvällat sig. Sådana våldsamheter åstadkommo en allmän resning emot bojaren. När han fick kunskap derom, satte han sig på sin guldsadlade häst och flydde undan. Men vid Syrjäsalmi sund i Kides nära Kesälaks sockens gräns upphanns han af bönderne, hvilka samlat sig så talrikt, att när en hvar tog en sten och kastade på honom, blef han sittande på hästen, med ens begrafven under stenhögen. Den som passerar stället, halfannan verst från allmänna karelska vägen utåt Kesälaksvägen, måste kasta en sten på högen, så framt han vill undgå hufvudvärk, och emedan ingen lärer försummat att med sin skärf bidraga till högens ökande, kan man icke undra deröfver att denna vuxit till en kon af 30 à 40 alnars bas. Enligt en annan uppgift är samma tradition fästad vid Pajarinsaari holme i Pyhäjärvi vid farleden emellan Puhois och Ristilahti. Bland denne bojars öfvermodiga handlingar nämnes, att han brukade rida in i kyrkan på sin hvita häst. När han förföljdes af allmogen, simmade han på hästryggen öfver till nämnde holme och stenades der till döds på sätt nämndt är. – I öfre Karelen tillskrifver man våldsgerningarna en Aflecht, som skulle haft socknarne Nurmis, Pielis, Ilomants, Tohmajärvi m. m. under sig och bott vid Pielis kyrka, der någon koja eller grushög ännu nyligen kallades Ahlekin huone eller maja.
4. Paul Juusten.
41 Ehuru ryska krönikan berättar, att deras prester redan 1227 döpt Karelare, är det likväl osäkert om någon, åtminstone i Wiborgska trakten döpt och kristnat, förrän biskop Peder i Vesterås dit anlände i sällskap med Torkel Knutsson 1293. Magnus Smek umgicks 1361 med planen att gifva Wiborg en särskild biskop, men den gick under hela katholska tidehvarfvet icke i verkställighet. Reformationstiden har deremot att uppvisa en lång rad af biskopar, hvilka i Wiborg styrde Finlands andra, eller östra stift. Ifrån 1617 lydde de eröfrade provinserna Kexholms län och Ingermanland någon tid under biskopen i Wiborg, tills sistnämnde provins fick en egen superintendent. David Lund blef 1705 Wiborgs sista biskop, Paul Juusten 1554 den förste. Juusten härstammade från godset Juustila i Wiborgs socken, hvarefter familjen tog sitt namn, och var född i Wiborgs stad; prestvigdes i Åbo 1540 och var derpå i tvenne år skollärare i Wiborg. Biskop Skytte fann hos mannen mindre vanliga anlag och sände honom 1543 till Wittenberg, der han i tre år afhörde Luther, Melanchton m. fl. samt 1547 under hemresan andra lärde män i Rostock och Königsberg. Hemkommen som philosophie magister och höglärd theolog, fick han af konung Gustaf I strax till underhåll præbenda clericorumspråk: latin i Åbo och blef året derpå rector scholæspråk: latin derstädes. Då en särskild biskopsstol uppsattes i Wiborg 1554, kallades Juusten att intaga densamma, förenande dermed 1563 äfven Åbo biskopsdöme. Samma år fick Wiborg likväl i Canutus Johannis åter sin egen biskop, men Juusten förblef biskop i Åbo. År 1569 sändes Juusten, jemte andra, af Kon. Johan III på en legation till Storfursten Ivan Vasiljevitsch, der han i tre års tid hölls fängslig och förlorade sin helsa. Lösgifven 1572, återkom han svag till Åbo, der han dog den 22 Augusti 1576 och begrofs i domkyrkan. Under sitt fängelse i Moskva sammanskref han en »Analys öfver årets predikotexter»,konsekvensändrat/normaliserat dedicerad till pastorer, komministrar och öfrige prester i Finland. Denna förvarades före branden i Universitetets bibliothek. Porthan utgaf 1775 hans berättelse om beskickningen till Ryssland, hvilken icke läses utan nöje. En finsk kateches af Juusten trycktes 1774 och hans finska handbok året derpå. Men berömdast är han såsom författare till Krö|177|nikan öfver finska biskoparne, hvilken utgafs och kommenterades af Nettelbladt (1728) och Scarin, men sednast åren 1780–1799 af Porthan disputationsvis i en ny granskad upplaga med anmärkningar och en särskild dokumentsamling, i hvilket nya skick den utgör grundvalen för allt det som i Finlands äldre historie är skrifvet. Juustens förhandlingar vid prestmötet i Åbo 1573 berömmas af Porthan. Kort efter ryska beskickningen blef han af sin konung adlad och derjemte begåfvad med några gods. Ätten utdog snart på svärdssidan, men hans dottersson, borgmästaren Croel i Wiborg, tilläts 1653 upptaga hans vapen under namn af Rosencroel.|193|
5. Adam Wilke.
42 Adam Wilke tillhör på en gång bonde- och borgareståndet och framvisar i sin karakter en skön förening af det förras flärdlösa redlighet och hugfullhet samt det sednares drift och insigter. Som barn gick han i Lensu by af Lappvesi socken med hemgårdens vall, men sattes för sitt goda hufvud 1811 vid 12 års ålder i Willmanstrands, och tvenne år derefter i Wiborgs skola, den han likväl för medellöshet snart lemnade och ingick på huset Hackmans handelskontor. Vid handeln förflöt hans öfriga lifstid tyst såsom den lugna bäcken i dalen. Hans skolrektor hade, efter den tidens sed, ansett hans ärfda namn Kiiski, på svenska girs, såsom mindre passande och gifvit honom ett nytt, taget efter socknetrakten (Vilkjärven kulma), der hembyn låg. Det nya namnet bar han, men utan den fåfänga, som plägar åtfölja sådana namnförändringar. Sina ärfda anlag för runopoesi odlade han äfven som handlande och författade ibland annat en runa full af värma, när ångfartyget Ilmarinen första gången plöjde vågen. Wilke var en bland de 14 stiftarene af Suomalaisen Kirjallisuuden Seura i Wiborg. Vid sin död den 28 Mars 1847 gjorde han en testamentarisk disposition, hvarigenom han åt nämnde sällskap öfverlemnade hela sin förmögenhet, öfver 11 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver, hvaraf intresset skulle användas till en folkskola i Wiborgs, Lappvesi eller någon annan tillgränsande socken, der ibland andra kunskapsgrenar äfven jordbruk skulle läras på finska språket. Anspråkslöst yttrar han deri tillika, att som han ansåg sina tillgångar för små, skulle hvarje Finne gifva ytterligare bidrag till företaget, för att befordra modersmålet och fäderneslandets väl. Fastän han sjelf önskade blifva glömd, »emedan den intet är som sår eller den som vattnar, utan den som vexten gifver»,konsekvensändrat/normaliserat uppreste hans vänner åt honom en vacker grafvård. Men den tidsenliga inrättning han framkallat skall ännu bättre bevara hans minne.
Lokala Detaljeroriginal: detaljer.
57. Granitbrottet i Pytterlaks.
43 Ifrån finska viken inskjuter mot norr i Vederlaks socken en liten vik, kallad Vironlahti, Esternes vik, omgifven af granitberg. Här fann Peter I det lämpligast att bryta sten till kyrkorna, kanalerna, bryggorna m. m. uti sitt nya Petersburg, och bergen taga ännu icke slut, ehuru man i halftannat sekel fortfarit att beskatta dem. Stenen brytes på åtskilliga ställen i socknen, men mest på ömse sidor om Vironmäki backe vid nämnde vik. Denna granit är grofkornig och består företrädesvis af mörk, köttröd fältspat, en mindre mängd grå qvarz samt ännu mindre brun glimmer, som i enskilda väl utbildade taflor blott här och der är insprängd. De ofantliga block, som här utkilas och sprängas, transporteras mest på fartyg till Petersburg. En temligen hög öfvervattens klippa ostsydost om holmen Lilla Fiskaren tillkom 1847 derigenom att ett sådant fartyg förliste; vraket ligger litet vestligare vid Stora Fiskaren. Den stora mängd 55 fot höga pelare man ser på Isaaks kyrkans trenne sidor i tre dubbelrader, äro troligen alla från Pytterlaks och hafva råhuggne kostat 20 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B. A. Men störst, praktfullast och ryktbarast bland alla här utkilade stenblock är Kejsar Alexanders obelisk på platsen utanför vinterpalatset. Sjelfva obelisken håller 52 alnar i längd och 3 ½ i diameter, foten närmare 11 alnar i qvadrat; 8 mindre stenar hafva 8 à 9 alnar i längd, 2 à 3 alnar i bredd. Till en del fördenskull byggdes en ny brygga, som kostade 50 000konsekvensändrat/normaliserat Rub., och 275 menniskor, mest Ryssar, arbetade i 18 månader åren 1830 och 1831 blott på sjelfva obelisken. Huggningskostnaden uppgick till inalles 361 000konsekvensändrat/normaliserat Rub., frakten till Petersburg till 175 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. och samteliga kostnaderna till 585 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B. A. Ett praktverk i folio utgafs med plancher öfver monumentet samt alla de mekaniska apparater som måste användas för dess uppresande. – På vestra sidan om samma vik ligger Pytterlaks gästgifveri, som genom kronobyggnaderna har utseende af en kasern. Den 27 Maj 1790 föreföll här en affär. En division af den åt Wiborg afseglande svenska flottan med 200 man under kapten Brummers befäl landsteg vid |178|Pytterlaks,|194| sprängde eller förnaglade 19 36-pundige kanoner, uppbrände en kasern och ett par magaziner, hvilka försvarades af 150 man, samt afseglade strax derefter.
58, 59. Puhois, Suorlaks.
44 I mer än ett halft sekel har man föreslagit anläggningen af en stad i Öfre Karelen. Puhois i Kides socken var ett af de föreslagna ställena, på grund af sitt fördelaktiga läge på näset emellan Orivesi och Pyhäjärvi, der den sednare genom en 100 famnaroriginal: fammar lång fors med ungefär 12 fots fall utgjuter sig i den förra. På Puhois hölls förut en af hela upplandets allmoge och många ryska handlande besökt marknad, gynnad af ortens vidsträckta och ypperliga sjökommunikationer. Men det är egenteligen det förmånliga läget för transitohandeln mellan upplandet och Ladoga, som gifvit Puhois betydenhet. Båtar, lastade med viktualier, dragas öfver Puhoislandet öfver till Pyhäjärvis strand och fortsätta långs denna smala sjö sin väg ända till Ännikänniemi i Uukuniemi socken, hvarifrån 3 mils landtransport vidtager antingen åt öster till Sordavala eller åt söder till Jachimvaara. Vid Puhois lastas större lodjor till brädden med trädvaror och bogseras ¼ mil till Näsö, ett täckt ställe vid Pyhäjärvi, hvarifrån större fartyg transportera varan till Ristilahti i Uukuniemi. Denna väg är och förblir för Karelaren den ginaste, men Savolaksarne få något kortare väg om en kanalled öppnas mellan Orivesi och Puruvesi. Genom strömrensning i Puhois fors åren 1829–1839 fälldes Pyhäjärvis vattenyta, i afsigt att derigenom vinna kärrodlingar. Denna sjös ⁵⁄₄ mil vestligare utlopp, Hiiskoski, torkade med detsamma, så att dess strömfåra för en qvarns skull måste fördjupas. Planchen är tecknad ifrån taket af karaktersbyggnaden och lemnar åt nordvest en vacker utsigt öfver holmarne i Kokonselkä, den sydostligaste fjärden af Orivesi. Trädgården består af lindar, lönnar, hassel, äppel- och körsbärsträd; en lärkträdspark är anlagd på Koivikko hemman nära derintill. I forsen finnes en qvarn samt en såg af stor betydenhet. För beqvämare brädtransport byggdes här 1840 ifrån Orivesis strand till den af Strömrensningskorpsen byggda kanalen en 100 famnar lång jernväg, den första i Finland. Äfven uti Finlands ångfartygsrörelse förtjenar Puhois ihågkommas, emedan landets första ångfartyg, den Hrr Hackman & Komp. samt Arppe tillhörige Ilmarinen om 30 hästars kraft, sommaren 1833 här gick af stapeln. Det upptimrades af en Österbottning, dess machineri var beställdt i Petersburg. Sedan machineriet blifvit uppställdt af Engelsmannen Reed, fann man snart inhemska machinister dertill, den ene en smed, Nousinen, den andre en skräddare vid namn Rouvinen, som lemnade sax och pryl, för att hastigt inöfvas till sitt nya yrke. Ilmarinen gjorde turer emellan Joensuu och Willmanstrand samt slutade 1844 sin elfvaåriga verksamhet äfvenledes i Puhois. De farkoster, som ännu för 30 år sedan brukades i Karelens farvatten, voro små och eländiga, men på Puhois varf byggdes 1829 tvenne de första större lodjor.
45 Vid det ställe, der Kides kyrkoväg skiljer sig ifrån norra vägen åt Bräkylä, ligger Suorlaks, som äfven kallas Suurlahen kartano och Sophielund. Afståndet från Puhois är blott en mil och öfver samma fjärd har man här samma leende utsigter. Godset har i flere generationer ägts af familjen Arppe, hvars förfäder ägt Tuorela rusthåll i Piikkis. Israël Arppe tjenade såsom fänrik under Karl XII, fick för sina i norska fälttåget erhållna blessyrer afsked med löjtnants fullmakt 1724 och dog på Suorlaks.
60. Wiborg.
46 Wiborg, Finlands tredje stad och till ålder Karelens första, ligger vid finska vikens nordostligaste hörn, Wiborgska viken. Denna vik räknas vanligen från Trångsund (Uuransalmi), ett smalt inlopp mellan Uuransaari och Ravansaari, hvarifrån viken förbi åtskilliga holmar, en med ett batteri, sträcker sig 12 verst mot norr till trenne sund, af hvilka de vestligare vid Hietala och Kivisilta omfatta holmen Sorvalinsaari, stadens begrafningsplats, den östligaste deremot omfattar Wiborgs gamla fästning med sjelfva staden på högra sidan. Mellan detta sund och den nämnda Kivisilta leden ligger en 3 verst lång och bred holme: Monrepos. Utsigten är på planchen tagen från norra sidan, som mellan staden och Revonhäntä udde sköljes af Salakkalahti vik, hvilket vatten under namn af Suomenvedenpohja fortsättes 7 verst till Lavola, hvarest|195| en 25 verst lång, men ofarbar, naturlig kanalled ifrån Vuoksi vid Lempassas i S:t Andreæ förenar sig med finska viken och den andra, Saima kanals 57 verst långa linie, från de öfre sjöarna leder ut till Juustila.
47 Wiborg har således ett förmånligt läge; afståndet ifrån Petersburg är 14 mil, ifrån Helsingfors 28. Under sin tillvaro af fem och ett halft århundrade har denna stad varit underkastad flera skiften och räknar flera minnen än nå|179|gon annan i Finland, kanske med undantag af Åbo; men emot ingen ler framtiden mera hoppfull än för Wiborg. Saima kanal har sin yttersta mynning vid den punkt, der man ser bron vidröra staden. Hit skall från och med 1854 all export från Savolaks och Karelen flöda och göra epok i den lyckliga stadens historia. Handeln ärfde Wiborg af det närbelägna Björkö och erhöll 1403 af Erik XIII stadsrätt. Nya privilegier utfärdades flere gånger af följande regenter. Efter Nowgorodsoriginal: Novgorods och Pleskovs fall skulle Wiborg säkert dragit handeln till sig, derest icke okloka handelsåtgärder nedtryckt densamma, förnämligast derigenom, att regeringen öfverlät tjäruhandeln, stadens förnämsta export, åt ett handelskompani samt framför andra städer gynnade Sandhamn (Helsingfors). Först den 11 Oktober 1816 återfick Wiborg sin stapelstadsrätt. Under Karl XI:s eljest lyckliga regering räknade staden blott 150 familjer, af hvilka knappt 30 kunde betala sina utskylder. År 1812 var folkmängden 2 893konsekvensändrat/normaliserat personer och har nu stigit till 4 966konsekvensändrat/normaliserat mantalsskrifne och 432 å pass vistande personer, utom 2 000konsekvensändrat/normaliserat man militär. Till följe af 1788 års krigsolyckor hade Wiborg 1794 blott ett enda fartyg, men 1850 räknade det 19 fartyg om inalles 2 153konsekvensändrat/normaliserat läster. På varfvet byggdes 1846 en ångbåt, Saima, om 9 läster för kommunikationen på kustlinien emellan Petersburg och Helsingfors. Wiborgs handel har länge varit af passiv natur, i det att utländningen ända till sednare tider mest afhämtat med sina fartyg Wiborgs export. En navigationsskola fanns redan under svenska tiden, men indrogs 1826 och dess fond, 1 343konsekvensändrat/normaliserat Rub., anslogs till underhåll af stadens brandanstalter. Sjömanshuset var ifrån dess början gemensamt med Fredrikshamn; sedan 1840 finnes ett sådant ensamt för Wiborg. År 1847 funnos 155 inskrifne handlande, af hvilka 82 i staden bosatte, och dessutom 29 s. k. finske borgare. Öppna handelsbodarnas antal var 52, hvaraf 49 innehades af Ryssar. Wiborg har solida handelshus och omsätter årligen omkring 300 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r, oberäknadt vexelhandeln. Årliga penningerörelsen uppskattas till omkring 1 500 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. Privata förmögenheten är i allmänhet stor, men lifvet dyrt, hvilket mest härrör af Petersburgs närhet. Derföre äro ock handtverkerierna dyra. Staden hade 1847original: 1847, 79 mästare med 172 arbetare. Wiborg har tvenne tobaks- och cigarrfabriker samt ett tvål- och såpsjuderi. Staden är guvernörsresidens. Af allmänna verk och inrättningar härstädes datera sig flera från sednaste decennium, såsom hofrätten, hvilken gifvit staden ökad betydenhet; sparbanken inrättad 1845, söndagsskolan 1843, allmänna promenaden med lärkträds-planteringar samt bazaren, en större stenbyggnad, 1847 m. fl.
48 Tidigt uppstodo i Wiborg kloster, kring hvilka, i skydd af fästningen, staden uppvexte. Dominikanerklostret, som anses vara anlagdt 1318, är nuförtiden inredt till boningshus. Nuvarande finska kyrkan, uppbyggd 1481, skall ursprungligen varit en af de rika Franciskanernes klosterbyggnader. Gustaf Wasa lät nedrifva de flesta klosterbyggnader och använda dem till fästningsmurarnas förbättring. Klostren gåfvo sannolikt upphof åt stadens första skola 1409. Gymnasium invigdes 1641; samma år funnos en trivialskola och en mindre skola. Under Karl XII:s krig upphäfdes alla läroanstalter, och först 1745 finner man här en kathedralskola. Skolsystemet förändrades 1788 sålunda, att normalskolor i länet inrättades med en »Hauptschule»språk: tyska i Wiborg. Dessa kallades kretsskolor och åsyftade mera folkundervisningen, än högre lärdom, för hvars vinnande Dorpat besöktes. Samtidigt funnos tvenne fruntimmersskolor. – Under Ryssarnes anfall 1322 och 1359 var staden öppen och försvarslös. Erik Axelsson Tott började 1477 dess befästning, som af Gustaf I, Peter I och Kejsarinnan Anna efterhand utvidgades. År 1710 fanns blott en förstad Siikaniemi – holmstranden, vester om bron – hvilken i vidd utgjorde något mer än en tredjedel af sjelfva staden och hade egen pastor. En del deraf är nu integrerande del af stadsfästningen, sedan nämnda Kejsarinna 1738 låtit omgifva den med murar, och kallas Couronne d’Anne, eller i dagligt tal Korsaari. Bortom denna har den s. k. Wiborgska förstaden eller Neitsyniemi uppstått,|196| bekantast genom de välsmakliga Wiborgska kringlorna. Denna förstads sydligaste udde kallas Tervaniemi, synbarligen stadens äldsta tjäruupplagsplats, hvars mark är stenhård af sammanklibbad tjära. På motsatta sidan af staden är den s. k. Petersburgska förstaden. Den inom stadslinien Wiborg tillydande jorden utgör 572 tunneland, hvartill 1844 tillkom Maaskola hemman. Den egentliga staden har ett på en gång antikt, lifligt och militäriskt utseende, är omgifven af en ringmur, med 7 bastioner, en större och en mindre demilune och 8 portar, är 910 famnar lång, 655 famnar bred och 2 200konsekvensändrat/normaliserat i omkrets. Den är väl befästad, men trång och kan vidgas blott utåt förstäderna. De flesta hus äro af sten. Betydligare eldsvådor hafva 8 gånger härjat Wiborg, nemligen 1457, 1575, då skolan och slottstrakten afbrunno, 1682, 1690, 1738, då hela staden ända till vallen nedbrann, 1793, då elden med sydvestlig storm löskom några dagar|180| före midsommar och sköflade allt, så att blott finska och ryska kyrkorna, Weckrothska huset, H. Lado’s hus samt ett kronohus skonades, samt sednast 1817 och 1834. Wiborgs fördelaktiga läge har hvarje gång låtit det likt en phœnix åter uppstå ur gruset. Under krigen såg man svenska väldet i Karelen bero på denna gränsfästning, ty om ock landet vidt och bredt sköflades, gingo de underlägsne Svenskarne utan förlust ur striden, så länge Wiborg tappert afslog anfallet; deremot när denna fästning 1710 öfvergick, var det slut med svenska väldet öfver denna provins. Ingenstädes i Finland finner man på en så inskränkt terräng en så brokig blandning af religioner, språk och klädedrägter, som i Wiborg. År 1812 räknade man här 362 Tyskar, 412 Svenskar, 1 273konsekvensändrat/normaliserat Finnar, 846 personer af grekiska och katholska trosbekännelsen. År 1841 funnos 2 801konsekvensändrat/normaliserat af lutherska, 1 202konsekvensändrat/normaliserat af grekiska, 21 af katholska trosbekännelsen, och Finnar utgjorde största antalet af befolkningen. Allt detta oaktadt råder i få finska städer en större allmänanda än här. Wiborgs välgörenhet är allmänt bekant. Öfverste von Stampher testamenterade 1805 Nygårds hemman samt 15 500konsekvensändrat/normaliserat Rub. B. till en fattighusinrättning, hvartill 1818 af enskilde lades ett sammanskott af 60 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B. Sedan 1829 en del af dåvarande fattig- och arbetshusfonden, 132 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B., blifvit i nåder tillagd, öppnades 1831 på Nygård, 18 v. från staden, en uppfostringsanstalt för fattiga och värnlösa barn och samtidigt dermed arbets- och korrektions-inrättningen på Pantsarlaks, hvilka begge stå under gemensam direktion. Handl. C. A. Lado testamenterade 1766 100 000konsekvensändrat/normaliserat daler k:mt, äfven egentligen till fattighusinrättning, ehuru räntorna af kapitalet (13 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r) utdelas åt stadens fattige, företrädesvis af handels- och borgareståndet. Konsul J. S. Ignatius donerade 1826 till de fattige 25 625konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r, hvaraf räntan tillfaller pauvres honteuxspråk: franska. Wilke är redan i det föregående nämnd. Finska fruntimmers ädla omsorg att räcka lidandet en hjelpsam hand vaknade tidigast i Wiborg, der Kollegiirådinnan Sofi Oern 1835 för detta ändamål gaf en summa penningar, som af stadens fruntimmer förstärktes och ständigt förökas genom lotterier, maskeradbaler, m. m.
61. Wiborgs Slott,
49 anlagdt 1293 af Riksmarsken Torkel Knutsson, var den fasta punkt, kring hvilken svenska väldet och kristna läran i Karelen småningom utbredde sig. Uppfördt på en liten holme och omflutet af en arm af Suomenvedenpohja, ligger det inom den nuvarande befästade staden, och uppgången dit sker från midten af bron. Dess äldsta kände kommendant var Efflerus. Åren 1320 och 1327 omnämnes såsom Advocatus Viburgensisspråk: latin riddaren Per Jönsson Bååt till Flishult. Innan staden hann uppkomma, hade befälhafvaren på slottet både i militäriskt och administrativt hänseende »högsta befallningen» öfver svenska väldets svaga början, men sednare skildes de åt eller omvexlade med hvarandra. Krister Nilsson Wase var från 1438 till sin död 1442 höfvidsman öfver staden, slottet och länet tillika. Långt aflägsne ifrån Sverige, utöfvade desse befälhafvare, i synnerhet vissa tider, en obegränsad myndighet. Den på sin tid ovanligt lärde Riddaren Karl Ulfsson Sparre till Tofta, som 1369 vid 79 års ålder blef »höfvidsman innan Wiborg»,konsekvensändrat/normaliserat hade makt att utdela adelskap. Likasom länet, staden och slottet på en gång styrdes af en eller flere på en gång, så voro de äfven gifne i förläning delvis eller alla tillsammans. De ryktbaraste förläningsinnehafvarene i Wiborg voro: Bo Jönsson Grip, som i sednare hälften af 14 seklet rådde om hela Finland; Karl Knutson Bonde, hvilken i Wiborg|197| förde en kunglig ståt och, när han 1448 afseglade till Stockholm för att emottaga konungavärdigheten, åtföljdes af 800 riddare. Gustaf I förlänade 1525 Wiborg samt Nyslotts och Borgå län åt sin svåger hertig Johan af Hoija. Hertigen belönade konungen för hans frikostighet dermed, att han ingick förbund med rikets fiender, Lübeckarne. Erik Fleming och Nils Grabbe skickades att af honom borttaga förläningen, och den förre intog slottet 1534. Konungen blef derefter så misstrogen, att han stundom på ett enda år tio gångor ombytte slottets befälhafvare. Slottet har flera gånger brunnit eller skadats under belägringar. Fiendens anfall 1322 och 1359 motstods lyckligt; sedermera delade slottet sina faror med den befästade staden. Ryktbarast är Wiborgska smällen den 30 November 1495. Ivan Wasiljevitsch belägrade Wiborg med 60 000konsekvensändrat/normaliserat man. Allt för svag var besättningen, hvarför befälhafvaren, Knut Posse, sökte sin räddning uti en mina, hvarmed han sprängde ett torn öfver de anfallandes hufvuden. Detta lyckades så väl, att en mängd af fienderne omkommo vid smällen, de öfrige lemnade all tross och flydde hals öfver hufvud, förföljde af Svenskarne flera mil till byn Rautus, der de sägas ha lidit ett så stort nederlag, att knappt någon enda blef öfrig för att hemföra sorgebudet. Denna händelse har blifvit ett kärt ämne för folksagan och vidskepelsen. I en gammal handskrift säges, att ryska armén varit 150 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, hvarifrån en nolla torde afprutas. Posse ansågs blott genom svart|181|konst och trolldom kunnat tillställa smällen. Han säges uti en stor kopparkittel hafva kokat paddor, ormar, qvicksilfver, lut och kalk, samt låtit alla dessa ingredienser sjuda en half dag, hvarpå han befallt alla innevånare gå i jordklyftor och källare eller inkrypa i bolster. Derpå har han låtit en gammal man fyra af, hvilket skett med den verkan, att fienderne svimmat och låtit Svenskarne i par timmars tid obehindradt afskära deras halsar; men af Posses eget folk skulle, utom den nämnde gamle mannen, blott 300 nyfikne, som icke efterkommit befallningen, tillsatt lifvet. Kitteln förvarades eller inmurades i Wiborgs slott. Andra berätta, att inom slottet funnits ett hvalf, hvari en oxes bölande hördes så fasansfullt, att man deraf döfvades och föll sanslös till marken. Possen fyllde, likasom fordom Ulysses, sina mäns öron med vax, förde en oxe i hvalfvet och döfvade dermed fienderne så att de läto »slagta sig som boskap». Dock snart återkom fienden på nytt för att belägra Wiborg. Då har Possen, som stod i förbund med djefvulen, uppstigit i slottstornet och utskakat i luften en fjäderpåse, och af hvarje fjäder har han erhållit en fullrustad krigare till fästets försvar. Till det osäkra i uppgifterna hör äfven, att man icke med visshet vet om den bekanta smällen försiggått i slottet eller inom stadens vallar. Belägringarne gällde likväl alltid båda gemensamt, och genom en underjordisk gång skola de med hvarandra vara förenade.
50 Den 30 April 1834 om aftonen nedslog åskan i det åldriga slottet och antände detsamma. Ehuru det dervid led betydlig skada, höjer det likväl, efter undergången reparation, ännu stolt sitt torn. Men sin ursprungliga bestämmelse har slottet öfverlefvat: det tjenar nu till länehäkte.
62. Monrepos.
51 Berömdast af alla Wiborgs omgifningar och ensamt i Finland är Monrepos. Norrom staden och kringfluten af samma fjärd, som sköljer dess stränder, ligger en ö, der ännu för hundrade år sedan 4 bondhemman om inalles ⁵⁄₆ mantal skötte mellan klippor och dälder sin tarfliga gröda. Trakten kallas ännu »Wanha Wiipuri», möjligen emedan stadens första handel här sökt en nederlagsplats. Krigsguvernören Stupischinoriginal: Stupeschin var den förste, som på 1770-talet begynte att rödja denna vidsträckta mark; hans verk fortsattes af kejsarinnan Marias broder, prinsen af Würtemberg Fredrik Wilhelm Carl, då generalguvernör, sedermera skild ur rysk tjenst 1787, kurfurste 1803, konung 1805 och död 1816. År 1811 donerades dessa gods åt Baron Ludvig Henrik Nicolay, som här i sitt herrliga Monrepos sökte den landtliga hvilan och förstod att med smakfull hand och älskande hjerta afslöja naturens skönhet. Sjelf skald, har han besjungit sitt Monrepos uti ett tyskt poem, som bär vittne om en känslofull själ. Hans son, Paul Nicolay, f. d. rysk minister i Köpenhamn och godsets nuvarande ägare, har af detta poem ombesörjt en ny upplaga och prydt den med tolf af Monrepos’ vackraste vyer. Tvenne af dessa återfinnas här uppå|198| planchen, nemligen karaktersbyggnadenoriginal: karaktersbygnaden och Leukadiska klippan. Denna sednare, som förut bar ett Amors tempel, prydes sedan 1827 af en marmorstod, upprest till minne af tvenne hertigar af Broglio, Baron Nicolays svågrar, hvilka båda unge stupat på ärans fält, den ena 1805 vid Austerlitz, den andra 1813 vid Kulm. Den på planchen synliga flottbryggan vid stranden för öfver ett smalt sund till en täck holme, på hvars midt reser sig Ludvigsburg, helgadt åt minnet af Baron Nicolay den äldre, hvars stoft här hvilar. Monrepos är rikt på omvexling; hvarje vink af naturen är skickligt förstådd, intet drag af dess skönhet går här förloradt; hvarje kulle har sitt tempel eller sin ruin, hvarje däld sin eremitkoja eller sin gömda berså, hvarje förtjusande utsigt sin inbjudande hviloplats. Än stadnar vandraren vid Lafermièresoriginal: Latermierés minnesvård, än vid Marienthurm, hvars interiör ännu är sådan kejsarinnan Maria lät utsira den, än vid Sylmias källa, der en hvilande Narcissus af marmor bjuder en dryck af den klaraste kristall. Och följer han den smala gången vid stranden, der väldiga massor af granit hota att nedstörta öfver klippornas port, då stadnar han öfverraskad vid en trång platå mellan stranden och den lodräta bergväggen. Här hade Baron Nicolay den äldre haft för afsigt att uppresa en bild af den helige Nicolai. Men sonens pietet fann med vacker delikatess ett annat föremål, värdt att pryda denna plats, och han, en född utlänning, var den förste i Finland som reste Wäinämöinen staty, ett verk af danske bildhuggaren Borup. Så ledes den tjusade vandrarn utan vägvisare från vy till vy, från skönhet till skönhet, och öfverallt ser han taflan framträda i en ny dager. Monrepos har ett stort och välförtjent rykte; man bör endast icke söka här ett Italien. Monrepos är Finland i ädlaste stil, Finland i dess armod, om man här söker söderns färgprakt, Finland i dess rikedom, om man har ett hjerta för den allvarliga, men ljufva skönheten af sjö och berg och dal, omgifna af nordens|182| mörkare grönska. Det är Monrepos’ ära, att icke vara ett undantag, utan en trogen tafla af sitt lands natur; det är anläggarnes ära, att Finland, som äger så många nejder af ursprungligt lika skönhet, icke äger någon, der konstens vårdande hand så varsamt och likväl så skickligt förstått att höja och i dess rätta dager ställa naturens behag. Baron Nicolay har visat hvad man kan göra af en finsk natur; den förbindelse, hvari landsmän derföre stå till honom, ökas än mer genom den liberalitet, med hvilken han öppnar Monrepos’ portar för alla, mot en lindrig afgift, hvars hela belopp tillfaller Wiborgs fattiga.
63. Rajajoki.
52 Mellan gränsesocknarna Lembala och Walkiasaari af Ingermanland samt Kivinebb och Nykyrka i sydligaste Finland flyter en å uti finska viken midtemot ön Retusaari, hvarpå Kronstadt är byggdt. Den har sin märkvärdighet blott deraf, att den från 1323 till 1617 var södra gränsen emellan de delar af Karelen, som Sverige och Ryssland tillegnade sig i Nöteborgs fred, samt ännu betecknar kejsaredömets och ryska lagens gräns emot storfurstendömet och 1734 års lag. Denna å kallas af Ryssarne Sestra, hvaraf det svenska Systerbäck är en efterbildning, men Finnarne hafva gifvit den det karakteristiska namnet Rajajoki, gränså. Ömsesidiga plundringar, tvister och klagomål förekommo här ständigt, men isynnerhet var en landsträcka af södra Kivinebb ett trätofrö och kallades derföre långt in i nyare tiden riitamaaspråk: finska. Utsigten är tagen ifrån det ställe, der allmänna landsvägen leder öfver den forsande ån utför Finlands sista och uppför Ingermanlands första backe på andra sidan bron. Nära intill är Walkiasaari prestgård samt tullhuset; till Petersburg är härifrån 4 mil. Vid mynningen af Rajajoki anlade Czaroriginal: Zar Peter I ett gevärsfaktori, under hvilket han lade skogarna i hela Kivinebb och 9 byar af Nykyrka. För ungefär 20 år tillbaka inlöstes af kronan under Systerbäck för 360 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co Ass. Kyyrölä i Mohla, bestående af tre byar, bebodda af grekisk ryska bönder. Skogarna hafva särskild militärisk bevakning, för att hindra åverkan; vargarna hafva börjat trifvas i den fridlysta skogen och på de sednaste åren uppätit en mängd barn i Kivinebb. Systerbäcks gevärsfaktori liknar en stad och har mest rysk befolkning; dess lutherska invånare betjenas af pastor i Walkiasaari emot ett visst arfvode.|199|
64, 65. Wuoksen med Imatra och Kiviniemi.
53 Ungefär 3 mil öster om Saima kanals mynning och 8 verst från Ruokolaks kyrka utfaller Saimen (Saima, äfven Enovesi, morbrors sjö) genom Vuoksen. Strömmens början vid Harakka by utmärker sig endast genom en vacker utsigt öfver Kytönen, Vatavalkama m. fl. holmar af Saima, mellan hvilka vattnet bereder sig att nedkomma. Med god kikare ser man öfver den 268 fot breda och 7 famnar djupa floden och öfver Niskaniemi ett godt stycke af Saimen. Ifrån Kalliosaari är dess fart bestämd, laxen slår ett par famnar högt, men anden simmar ännu i allsköns ro i en bugt af stranden, hvaröfver täcka björkar luta sina kronor. Emellan Niskasaari och Niskakivi framrycker den väldiga vattenmassan majestätisk, under åskådarens fötter, uti långa parallela band, som strax derpå under flodens svängning antaga långa vågformer, hvilkas bugtande ryggar under tilltagande fart blifva kortare och börja tumultuariskt sqvalpa om hvarandra. Lemnar man Kärmeenmäki, för att följa den vackra stranden utföre till Muurahaismäki, ser man emellan de täta löfträden, huru strömfåran blifvit två till tre gånger bredare, de mot strömmen återkastade strandvågorna (kosteetspråk: finska) större, bruset starkare, tyngre och strömmens yta fläckvis skummig. Kort härefter smalnar floden åter, och vattnet störtar utför en klippbädd, dess gröna färg tyckes gulna och förvandlas med detsamma öfver hela flodbredden till snöhvitt skum, som likt röken uppstiger och glimmar emot solstrålarna, under ett dån som liknar en ständig åska. Detta är Tainion koski, hvilken man äfven kallat Lilla Imatra. Efter olika vattenstånd, som varierar ända till 4 fot, presenterar sig forsen olika. Största bredden är 520 fot, medelbredden 375. Brusande och vidgad flyter floden förbi Neitsyniemi (Zilliacus), tills den, något lugnad, efter en verst hinner Siitola by, der den första färja finnes. Nedanför byn finnas blottoriginal: bott tvenne obetydliga strömställen (korvatspråk: finska), Ritikka och Pusaan korva, gemensamt benämnda Linnakoski, men strax derefter hör man det mäktiga dånet af Imatra.
54 Vandrarn nalkas på en omväg öfver äng och löfskog till Imatras östra strand. Snart står han vid branten, som bildas af en lodrät, 24 à 27 fot hög vägg af granit. Ett skrank hindrar åskådaren att nedstörta från den ständigt slippriga branten i djupet. Från rotundan, byggd på den utskjutande|183| hällen midtöfver fallet, har man förträfflig utsigt öfver hela fallet uppåt och nedåt. Strömfåran, som något ofvanföre är 640 à 1140 fot bred, sammanpressas mellan granithällarna till en bredd af blott 139 fot och nedstörtar under en sträcka af 1 080konsekvensändrat/normaliserat à 2 950konsekvensändrat/normaliserat fots längd som en lavin utför en klippbädd af 50 till 63 fots höjd. Dånet höres på ett afstånd af 6 verst, vattnet har på hvarenda punkt förlorat sin färg, det flyter icke, det forsar icke, det ilar förbi med tankens hastighet. Moln af silfverhvitt dam sväfva öfver den sönderslitna floden och förgyllas af solen med alla regnbågens färger. De ifrån djupet uppkastade vattenpelarne hinna icke häfva sig upp så högt de önska, förrän en ny vattenlavin våldsamt sönderbryter dem och brådstörtar dem i följande svalg. Skakningen uti berget är så kännbar, att man hvarje ögonblick fruktar att nedstörta i afgrunden. Timmer flottas ifrån Ruokolaks utför Imatra, men händer det att stocken med ändan slungas mot bergväggen, klyfves den i små spjelar. Laxens bekanta styrka påstås ingenting betyda i Imatra; nalkas han fallet uppifrån, måste han öfverlemna sig åt hvirflarnas godtycke, och uppföre fallet lärer han icke komma. Högre upp på samma strand är ett lusthus, på hvars väggar man läser mången resandes namn med mer eller mindre sinnrika verser. Näst sjelfva fallet beundrar man jättegrytorna i bergen, hvilka föranledt den allmänna förmodan, att strömfåran förut gått på andra sidan om berget, innan vattnet bröt sin nuvarande bana. En af dessa urholkningar var svarfvad tvärsigenom spetsen af ett upprättstående stenblock. Ett barn ville krypa derigenom, men fastnade så hårdt, att stenen måste afhuggas, så att nu blott halfva cylindern återstår. För att se vattenfallet från högra stranden, låter man färja sig öfver vid Siitola och kommer då till det komfortabla värdshuset, som synes högst uppå planchen till venster framför fallet. En otalig mängd trappsteg leda utför till stranden, hvars berg på denna sida långsluttande förlora sig i vattenhvirflarna. Nederst står ett litet lusthus vid det ställe, der floden vidgar sig och de hvita vågorna likt svanor svärma i bassinens lugnare vatten. Från stranden bortom denna bassin är ut|200|sigten tagen. Imatra bör ses från båda stränderna, men från detta lusthus presenterar det sig måhända bäst. Här ser man det kokande svallet vid den motstående strandens branta klippväggar; här ser man fallets öfversta mynning glimma i solgången, lik en port af silfver och eld, genom hvilken flodguden rastlöst framjagar en oändelig rad af perlor.
55 Imatra är Finlands största vattenfall. Ett finskt ordspråk säger: Det finnes tre dystra skogar, tre höga berg och tre väldiga vattenfall (Hälläpyörä i Häme, Kaatrakoski i Karjala), men det finnes icke något som öfverträffar Vuoksis vattenfall Imatra. Finske skalder hafva besjungit det både i runosång och modern vers. Flera bestrida Imatra äran att vara ett vattenfall och kalla det en fors, rapidespråk: franska. Det är sannt, att Pletschbachs fall utför Lauterbrünnerdalen, det högsta i Schweitz, är 925 pariserfot högt, Schaffhausens berömda fall 340 fot bredt; men det är icke fallhöjden eller bredden, utan den ofanteliga vattenmassan, som utgör Imatras storhet. Vid Kuninkaan risti i Sakkola nära Noisniemi har Vuoksi efter medelhastigheten beräknats nedföra 18 823 ½konsekvensändrat/normaliserat kubikfot vatten i sekunden och således 67 764 600konsekvensändrat/normaliserat kubikfot i timmen. Niagara är mångfaldt större; dess hufvudfall är 1 800konsekvensändrat/normaliserat fot bredt, 142 fot högt. Det häfdvunna namnet Imatra nyttjas icke ännu alldeles allmänt. Man hör äfven sägas Imarton koski, Imantran koski och Imantehen koski, hvilket sistnämnda kunde öfversättas med: det förtjusande. Med Vuoksen koski menas alltid Imatra. Emedan Vuoksi här är smalast och bergen, i synnerhet på venstra stranden höga, finnes under hela flodloppet intet beqvämare ställe för brobyggnad än här. Det starkaste rop höres icke öfver Imatra, men ett bref kan, veckladt omkring en sten, kastas deröfver. Små barn uppsamla här s. k. Imatrastenar (ketrikiviäspråk: finska), dem de i rifvor bjuda till salu åt resande. Dessa stenar förekomma annorstädes blott vid norra Ladogastranden, vid Pavlovsk söder om Petersburg samt i norra Amerika. De äro till sin hufvudmassa lerskiffer af vackra rundade former, stundom i skepnad af en ∞, stundom likna de fåglar, som blott tyckas behöfva lif för att flyga. Parrot har underkastat dem en lärd undersökning, hvars resultat är, att de troligast vore petrificerade blötdjur, hvilken åsigt icke vunnit bifall. Man anser dem hellre vara svarfvade af vattenhvirflarna.
56 Gör sig den resande mödan att än vidare följa Vuoksens lopp, belönas han derföre rikligen. Nejderna är pittoreska och det ena vattenfallet följer tätt på den andra. Med goda ögon kan man ifrån pavillonen vid Imatra se den branta backe, nedanför hvilken Vuoksi gör dubbelfallet Kyyrö-Vallinkoski. Vattnet strömmar på ena sidan om en rund halfö öfver en bred stenig bädd och stupar på dess andra sida i motsatt led utför en brant berghäll. Det förra är Kyyrö, det sednare Vallinkoski, som af några föredrages framför sjelfva Imatra. Bland de närmast följande är Rouhialanoriginal: Rouhealan koski|184| betydligast. Stränderna äro ymnigt bevuxna med vilda äppel-, hasselträd och askar. En nyligen vid hög ålder afliden bonde Ora begaf sig med lifsfara, för att lösgöra en stockflotta, till en midt i strömfallet belägen holme, Husun saari, och såg der åtskilliga tre famnar långa och breda rum till hälften under jorden, hvilkas stenväggar ännu bibehållit sig. Ora kallades »våghalsen», och ingen har efter honom vågat ditöfver ånyo. Ifrån Saimens strand hittils på en sträcka af omkring 6 verst uppgifves Vuoksens fallhöjd till 115 fot. Vuoksen är mycket nyckfull, vissa vintrar tillfryser den 14 veckor, men kan äfven vid inträffande töväder plötsligt gå upp. Den issörja floden medhämtar sammanfryser vid stark köld ögonblickligen. När en gång en resande öfverflottades, infrös färjan midtpå strömmen, men innan kort blef isen så stark, att han under natten på bräder kunde hjelpas till lands, häst och ekipage följande dag. – När vid fredsslutet 1721 182 hemman af Jääskis tillföllo Ryssland och blefvo egen socken, benämndes denna efter apostelen Andreas, tvillingsbrodren till Petrus, efter hvilken Jääskis af ålder kallades Petri kyrka. Afståndet mellan kyrkorna är 18 verst. Fem verst nedanom Jääskis kyrka börjar Vuoksen vid Kär’enniemi bergklack inom S:t Andreæ utbreda sig till en sjö, som innefattar en ansenlig arkipelag, men är i alla fall så strid, att den årligen bortrycker stora stycken af stränderna. Mellan Tallikkala och Saita är en holme, Linnasaari, der, enligt traditionen, Kexholms fäste först skulle byggas. Redan hade byggmästare infunnit sig och arbetet var påbegynt, men hvad om dagen uppfördes, refs på okändt sätt ned om natten, så att arbetet icke fortskred. Slutligen tillråddes byggmästaren i drömmen att fara strömmen utföre, tills han hörde|201| göken gala på ett förtorkadt träd. Byggmästaren lydde, men avancerade blott småningom fram till målet, ty vid Kiviniemi, Tiuri m. fl. ställen under flodens lopp är samma tradition fästad. På södra stranden är donationsgodset Kavantholm (Kavantjärvi). Nedanföre slingrar sig vägen till Kuukauppi färja, der en lång bro leder öfver den smalare och grundare flodarmen till Naarmansaari, hvarifrån man öfver den 125 famnar långa och 12 famnar djupa andra armen öfverflottas. På östra sidan inskjuter i landet Savilahti vik med tvenne grottor i sitt grannskap, hvilka äro så märkvärdiga, att resan, 9 verst, lönar mödan. Man uppstiger på norra sidan af en hög backe. Genom en öppning af en alns bredd och 2 alnars höjd inkommer man i en 4 ½ aln hög, 4 alnar bred och 6 alnar lång grotta af den mest regelbundna mathematiska form. Den är öfverallt proportionerligt afrundad och dess massiva granitväggar tillika så jemnslipade, att man vore frestad anse den för ett menniskoverk. Några famnar derifrån är en dylik mindre grotta. För öfrigt finnas i samma berg vidsträckta labyrinther,tillagt av utgivaren en tillflykt under fordna krig. Den som en söndag besöker Sokka’s borg, får se ett spöke i hvit jacka ligga på marken med utbredda händer. Fyra verst derifrån ligger på Kaukola bys mark en annan grotta Koljonlinna, som ock kallas Koilinna eller Kolinanlinna, ryktbar i fordna krigshistorien derföre att fienden med kokande vatten dödade de bönder, som derinne försvarade sig. Då allt var förloradt, flög rån (Hittopeikko) till Sokanlinna och sade: »var på din vakt, Koljonlinna brändes redan!» En 25 verst lång och ganska bred fjärd sträcker sig från Kuukauppi till Paakkola 80 alnar breda sund i Mohla; en annan 8 verst lång vik, Kaltaanvesi skjuter åt söder in i Heinjoki. I dess botten ligger Wamppala (Söderhjelm) med en vacker trädgård. Nära intill är Kirkkosaari, en liten holme med grushögar efter Heinjoki gamla kyrka. Fordom, säger man, fanns blott en enda båt att dit öfverföra kyrkofolket; i den rodde det täcka könet, och karlarne simmade. Invid Paakkola djupa sund skjuter mot norr den vid mynningen mycket smala, men 8 verst långa Sindola viken. Vuoksen forsar ännu 4 verst framåt genom Vuosalmi, tills den vid Pölläkkälä breder sig ut till en 15 verst lång, 4 v. bred och på sina ställen 40 famnar djup fjärd, Reuhonselkä, som vid Heinjoki landets yttersta ända genom det smala Monniemi sundet upptager det 2 mil långa Äyräpääjärvi, hvilket åter genom Kuusaa å upptager de öfriga vattudragen från Mohla moderkyrka. Omkring denna sjö ligga godsen Mälkölä, Heikurila och Kuusaa; nejden synes äfven ha varit stamlandet för Äyrämöisetspråk: finska och Äyräpää härad. Efter Pasuri breda sund kommer åter en 16 v. lång fjärd, omgifven i söder af en sandhed med 5 byar, tillhörige Olchinska arfvingarne, i norr af S:t Andreæ landets långt utskjutande udde, Noisniemi, en märkvärdig gränspunkt för flere socknar; mot öster i Sakkola är Kiviniemi. Vuoksen har hittils tillryggalagt omkr. 9 mil och skulle i rak sträckning hafva till Ladoga blott 25 verst, men genom det knä den här formerar blir den återstående vägen dubbelt längre. På planchen ser man norra vägen från Kexholm slingra sig långs kammen af en ås ned till ett smalt näs, på hvars andra sida Kiviniemi gästgifveri är beläget. Marken består af idel sand, bevuxen endast med strandhafra, som af ortens allmoge tros hafva vuxit upp af slagna fienders blod och derföre heter blodgräs. Vägen är belagd|185| med stenar, deraf ställets namn. Ifrån åsen ser man till höger flodfjärden och Noisniemi, till venster Suvanto sjös långsmala dal, i norr begränsad af höga backar, i söder af Kiviniemi, och längre fram Petäjäjärvi med hoflägret af samma namn, hvarunder hela Sakkola socken lyder, med undantag af sex kronobyar bortom vyn till venster. Denna donation tillhör nu Friedriczst. Suvanto, omgifven af Sakkola, är i sitt slag den märkvärdigaste sjö i Finland. Suvanto var fordom ett lugnvatten af Vuoksen, som genom Kiviniemi flöt deruti och derpå i öster genom Taipale fors ut i Ladoga. Utan tvifvel ha inloppet vid Kiviniemi och utloppet vid Taipale vexelvis igengrott, hvarigenom sjön tidtals kommit att hafva sitt utlopp än omedelbart i Ladoga, än medelbart genom Vuoksen. Ännu för 33 år tillbaka var sjöns utlopp vid Kiviniemi. Suvanto, på sina ställen blott 2 verst bred, men djup, sträckte sig 3 mil och 8 verst till en 500 alnar lång och 20 alnar bred sandvall, som vid Taipale by afstängde sjön ifrån det 37 fot 4 tum lägre Ladoga. Socknemännen hade länge varit betänkte på att genomgräfva denna dam, för att genom sjöns fällning förbättra sina sanka ängar. Redan 1741 voro soldater kommenderade till Taipale att gräfva, men kriget afbröt|202| arbetet. Om våren 1818 stod vattnet så högt, att Taipale byamän endast behöfde några spadtag, för att få en liten strömfåra öfver åsen i rörelse. Men vattnet började småningom skära sig i sanden en bredare och djupare fåra, än byamännen beräknat, så att de, af fruktan för sin nedanför belägna by, sökte dämma flödet. För sent. Det var qvällen före Georgsdagen. Bonden Antti Jävaloinen i Kosela by hade med sin son begifvit sig ut att bland de simmande isbitarna utlägga 150 ryssjor. Sedan tidigt påföljande morgon boskapen, efter gammal sed, med mycket larm blifvit utsläppt på första betet, gingo far och son att vittja bragderna. Förgäfves ansträngde båda sin syn, de kunde till sin förundran icke upptäcka ett enda flöte; de kunde icke heller ana, att den en half mil nedanföre uppkomna strömmen var orsaken dertill. »Ro till stranden!» sade slutligen fadren åt sonen. Men stranden hade emellertid förvandlats till en gyttjig backsluttning. Saken blef klar, ryktet om faran i Taipale utbredde sig med blixtens fart öfver hela socknen. Det tillströmmande folket stod på stränderna med hopknäppta händer och tårfyllda ögon, för att åskåda detta storartade skådespel, hvars inflytande på hela deras socken stunden icke tillät öfverväga. På Suvantos lugna spegel förvandlades det första lilla strömdraget till en allt våldsamare störtflod, som slutligen i sin vilda framfart lösbröt stora jordstycken med derpå vexande furuträd och störtade dem i Ladoga. En bonde trodde icke faran blifva så stor, utan hade uppklifvit att reparera sitt tak, men hann med möda bort derifrån, då ett nytt vattengap öppnade sig och i sitt svalg bortryckte stugan. Blott tuppen hördes ännu långt ute i Ladoga gala på spillrorna. Den s. k. Taipale fästning, en redutt, blef oskadd qvar nära branten. Ett ryskt bönehus från den tid, då här funnos 60 gårdar med grekiske Finnar, fördes äfven ut på Ladoga. Dånet hördes 3 mils väg till Schlüsselburg, der man i tre dygn oupphörligt ringde med kyrkklockorna. På en enda dag hade Suvanto hunnit uttömmas. Der man dagen förut åkte på landsvägen långs åsen, rodde man andra dagens afton öfver en bred å, omgifven af ofantliga branter. Suvantos vatten strömmade så våldsamt, att ända ifrån Vaitikanniemi all gyttja och mull medföljde och den grofva bottensanden der qvarstår ödslig och ofruktbar. Stora hopar af fiskar samt fiskbragder stadnade i gyttjan. I en aflägsnare by, Riiska, hade en enfaldig bonde tidigt på morgonen gått till stranden att gärda. Han ville hafva arbetet färdigt till frukostdags, men huru envist han än arbetade, återstod alltid ett litet stycke ogärdadt, stranden vek ständigt undan och hans frukost med den. Kiviniemi ström försvann helt och hållet. Taipale ström, som 1819 var blott ett par verst lång och omkring 15 fot bred, har på den gamla sjöbottnen nu en längd af 8 verst med omkr. 75 fots bredd, och Suvanto föll sedan 1820 på 13 år 1 fot 10 tum. Tillandningen beräknas till inalles öfver 10,000 tunnland. De nyvunna ängsträckorna äro oöfverskådliga och den halfannan aln mäktiga dyn utan besvär egyptiskt fruktbar. Der vattnet förut stod två famnar högt, äro nu stugor byggda. Märkvärdigt är, att man på sjöbottnen, utom vapen och andra saker, funnit trädstubbar, hvilket tyckes bevisa, att Suvanto någon tid förut varit torr och skogbevuxen. Kiviniemis genomgräfvande är nu ortens lifsfråga. Vuoksen, som 1818 var 6 fot 8 tum lägre, var 1833 18 fot 4 tum högre än Suvantos vattenyta. Om man genom det endast 375 alnar breda Kiviniemi ville fälla floden 6 fot, skulle öfverbyggarne i 6 socknar hafva en fördel, som för året uppskattats till 272 350konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co. Suvanto skulle i början stiga 8 fot, men derpå falla 4 à 5 fot under nuv. yta, sedan floden skurit sig en djupare fåra vid Taipale. – Alexander Newski klosters skada för fiskerierna vid Kexholm och Pärnä (16 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co Ass.) och Konevitz klosters vid Räisälä forsar (1 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co) har kronan godtgjort genom dessas inlösande.
|186|57 Ifrån Saajoki gick gamla riksgränsen åt nordvest till Hirvisaari, der ännu fyra socknars råer sammanstöta vid Päiväkivi. Kort förut har floden vid Noisniemi vändt sig åt nordvest, omgifven af branta stränder, och utbreder sig emellan S:t Andreæ och Sakkola till en 14 verst lång fjärd, hvars största vattenmassa vid Tiuri nedslungas i tvenne armar mot Kohtasaari holme. På Tiurinsaari holme synas lemningar af fästningsverk. Förbi en grupp af små täcka holmar tager ⅔ af den strida vattenmassan sin kosa åt nordvest till kyrkan och prestgården, mellan hvilka den sjölika bifloden Helisevä har sin mynning. Räisälä gård (Löfström) ligger på venstra stranden vid kyrkan, den lilla vackra|203|Husunsaari med sitt lusthus och sin laxpata midtemot i floden. Till höger är Pudoria (Schvindt) och i fonden begränsas utsigten af det välbyggda Ivaska (Starck). En mil nedanföre är den skummande raka Unnonkoski, som tyckes stå i sammanhang med sagan om Unto (Untamo, Untamoinen), Kalevas broder. På andra sidan om den milslånga ön Härskiänsaari nedstörtar flodens öfriga tredjedel utför det vilda och steniga Ahvenkoski, för att vid öns norra udde åter förenas till en stor sjö, som äfven heter blott Vuoksi och genom sin rika arkipelag gör båtfarten till Kexholm till en af de angenämaste i Finland. Till höger är Pyhäjärvi, i Peter I:s tid förlänadt åt Prins Dolgoruki, 1741 åt Soltikoff. Hela socknen består af tre gods: Taubilaoriginal: Toubila (Touvila) af 38 mtl, Konnitsa af 26 ⅔ mtl, hvilka begge nu ägas af Baron Friedricszt (kusin till den förutnämnde). Det tredje är Kejserl. Kabinetsgodset vid Ladogas strand, af 10 byar med tills. 16 mtl, och innehafves på arrende af Baron Friedricszt. Till venster öfver fjärden är
66. Kaukola,
58 ett kapell, som tillhört Räisälä, men nyss är förenadt med Kexholms landsförsamling. Planchen är aftecknad från gästgifvargården, hvaraf ett hörn synes till venster. Längst till höger är prestgården, eller, som den i Wiborgs län vanligen kallas, pastoratet. Från Ilmes kapell nedforsar Miinajoki förbi kyrkan genom Miinankoski i Vuoksen. Bron invid kyrkan kallas Muukinsilta, brokistorna Muukin kotatspråk: finska, efter fordna jättar, som skola uppbyggt dem. Kaukolabon förråder mycket slägttycke med Jääskisbon, men skiljes till det yttre lätt på klädernas svarta färg. Kapellets största gods äro Järvenpää och Suotniemi (Löfström), det sednare med en större porcellins- och fayence-fabrik.
67. Kexholm.
59 Sexton verst nedanom Unnonkoski delar sig Vuoksen i tvenne utloppsarmar, af hvilka den sydligare går till Kexholm. Planchen är tecknad från vestra sidan eller Kalliosaari holme, nedanför hvilken Vuoksens böljor för sista gången kasta sig utför en höjd af 18 ½ fot. Öfverst i forsen ligga de begge holmarna med Kexholms fästning, som är så gammal, att man icke vet, hvilken af de tre stridande nationerna först anlagt den, innan Thorkel Knutsson 1293 intog densamma. Dess svenska namn är en rådbråkning af det finska Käkisalmi (Göksund). Det har ofta pröfvat krigets skiften. Svenskarnes första svaga besättning, som icke kunde motstå den öfverlägsne fienden, föredrog döden framför en skymflig öfvergång, gjorde ett utfall och stupade till sista man år 1295. Fästet förblef i Ryssarnes händer intill år 1580, då Pontus de la Gardie intog det; 1597 återlemnades det åt Ryssarne, men eröfrades än en gång af Svenskarne 1611 och förblef svenskt till 1710, då Peter I intog det, hvarefter det fått vara i ro. Till venster är hufvudfästningen, med kaserner, rysk kyrka m. fl. kronohus; den mindre ön till höger kan anses som fästets innersta del och kallas äfven af Finnarne pesä-linnaspråk: finska. I dess lilla torn förvarades den ryktbare kosackhöfdingen Pugatschoff med hela sin familj, af hvilken en ålderstigen dotter lefde långt in på detta sekel, dock på fri fot, och här satt i flera tiotal år en fånge, som stundom fick träda i umgänge med stadsboerne, men aldrig sade sitt namn, hvarföre han kallades den namnlöse, nimetöinspråk: finska. Då han framträdde, säges det, var han hvit som ufven. – Staden Kexholm är anlagd vid forsens början på venstra stranden, lika långt (14 mil) från Wiborg, Willmanstrand och Petersburg. Den uppstod småningom vid fästningen. Kexholms ägovidd är omkring 2 000konsekvensändrat/normaliserat t:land, stadsplanen 135. Staden, som 1816 förklarades för uppstad, har en lägre elementarskola, en provincialläkare m. m. Folkmängden har varierat: 1812 875 personer, 1820 blott 520, 1842 åter 1 059konsekvensändrat/normaliserat. Sistnämnde år hade staden 14 handlande och 13 hökare, 12 öppna salubodar; 10 inskrifne handlande bodde i Ryssland. Inga fabriker finnas; fartyg få. Sommartid ger fisket den mesta liflighet. Ett stycke nedanföre, bortom Tenkalahti viken, är Kallio eller Siikalaituri, ett af Finlands förnämsta sikfisken. Lax fås äfven, men laxvarpen äro egenteligen ½ verst nedanföre. Stundom fås stör. Ett år hade man till d. 12 Sept. fångat 12 000konsekvensändrat/normaliserat laxar och 120 000konsekvensändrat/normaliserat sikar. Detta|187| fiskeläge, äfvensom Pärnä, tillhör Alex. Newski kloster i Petersburg. Bönderne fiska längre ned; men ofta segla de ut till Munasaari i Ladoga. Hela kedjan af Karelens vattensystem till|204|Ladogas strand utgör 50 à 60 mil, hvaraf öfversta loppet ligger 276, Saimens yta 257 fot öfver hafvets yta. Vuoksen har en längd af omkring 14 mil, hvarunder 8 större fall eller forsar förekomma. Fem färjor leda deröfver, den sista vid Kexholm.
68. Pärnä bro.
60 Ungefär 3 ½ verst från Suotniemi strömmar Vuoksens nordligare utloppsarm förbi en mängd större och mindre holmar norrut till Saha, Leppäkoski och Kiurunkoski forsar, hvarefter den delar sig hufvudsakligen i tvenne armar, hvilka genom Pärnäkoski, ett par verst nedanför Pärnä bro och 4 verst ifrån Kexholm, försvinna i Ladoga. Fisket är här af mindre betydenhet, men oförlikneligt skön är utsigten från Pärnä broar åt de många små holmarna, som kasta sin skugga öfver de oroligt ilande, kristallklara böljorna. Endast Kexholmsboerne hafva oftare lyckan att besöka detta ställe, i hvilket näktergalen förälskat sig. Ett litet stycke från bron, som leder öfver den sydligare mindre armen, är en temmeligen väl bibehållen redutt. Hela Kexholms landsförsamling har bestått af tre frälsen eller ladugårdar: Vuohensalo, Joensuu och Saha. Det sistnämnda kallades äfven Pärnä och omfattade denna flodarms gebit.
Ladoga.
61 Ifrån Vuoksen, Finlands mäktigaste flod, komma vi tilloriginal: tili Ladoga, Europas största sjö, som i sydvest, söder och öster omgifves af Ingermanland och Olonezska guvernementet, för öfrigt af Karelen på en kuststräcka af 32 à 33 mil och i ryska krönikan ofta kallas haf. Ladoga är af oval form, utan betydliga öar, stiger och faller ömsom uti en period, som än uppgifves till 4, än till 7 år och upptager 70 större och mindre vattudrag, af hvilka, utom Vuoksen, Volckow (Volkkova) och Svir (Syväri) äro de förnämsta. Längden uppgifves till 17 och en half mil, bredden till 10 och en half, arealen till 292 qv. mil. Sjögren förmodar Ladogas namn hafva uppkommit genom omkastning af ordet aaltokasspråk: finska och således egentligen betyda det vågiga. Ehuru äfven kringboende Finnar nu säga Laatukkaspråk: finska, har denna förmodan så vida giltighet, att Ladoga i sjelfva verket är mycket stormig och häfver fruktansvärda vågor, i synnerhet vid sydlig vind. En ladogavåg kallas kare eller maininkispråk: finska. Sjön tillfryser i slutet af Januari, men går åter upp redan i början af Februari; äfven under denna tid göra strömdragen ofta råkor i isen. En egen skjälart, kallad norppaspråk: finska (Phoca annulataspråk: latin?) finnes i Ladoga. Af största vigt är dess fiske. De omgifvande finska häradernas hela lif och rörelse äro nuförtiden concentrerade omkring Ladoga, likasom fordom denna sjö, enligt runornas dunkla vittnesbörd, på sina vågor bar våra förfäder öfver till Suomispråk: finskalandet. Kastar man en blick på den närmast liggande finska kusten, så finnes denna landsända hafva mer än andra varit ett föremål för donationerna. Här samt i en del af Äyräpää hafva dessa äfven blifvit handhafna med vidsträcktare äganderätt än annorstädes. Det fanns en tid, då hela Kexholms län var förpaktadt åt Jakob de la Gardie. Ladogas vestligaste vik omgifves af socknarne Hiitola och Kronoborg. På Hiitolas strand mötes ögat först af
69. Pukinniemi,
62 ett 22 verst från Kexholm beläget gods, som år 1793, då Amiral Siewers erhöll detsamma, bestod af 126 hemman om inemot 50 mtl. Grefve G. M. Armfelt köpte det, jemte större delen af Asila (93 hemman om 37 mtl), som 1711 var doneradt åt Gen. Löjtnant Henning, för något öfver 300 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co, och inom denna familj har det stadnat ända till 1849, när det försåldes i smärre lotter. Då nemligen ingen anmälde sig att köpa hela godset för 70 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r, voro Armfeltska arfvingarne nog liberala, att efter en till 60 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. nedsatt köpeskilling låta de underlydande bönderne sjelfve tillösa sig hemmanen. Stommen med några små byar köptes sedan af Grefve Kuscheleff-Besborodko för omkring 10 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Dess läge synes på planchen, som är tecknad från landsvägen. Karaktersbyggnaden har en glad utsigt öfver en vik, omgifven af klippor och höjder, hvilkas gråa granitmassor likasom höja sig öfver hvarandra och karakterisera Ladogas nordvestra och norra omgifningar. Det öfriga af Hiitola moderkyrka|205| utgjordes af Asila godset, hvaraf Siewers äfven ägde mera än en tredjedel, men som numera är deladt (Tiurala,tillagt av utgivaren Laurola m. fl.) Till Pukinniemi hörde äfven Ilmes, som köptes 1849 af Hofrådet Tavast för 14 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Hela Hiitola är en oafbruten följd af kitteldalar, på hvilkas sluttningar vägarna med möda slingra sig fram. Bergen tros vara befolkade med jättar, som kallas Hiietspråk: finska och hafva gifvit socknen sitt namn. Asila betydliga å framforsar ifrån den ena dalbott|188|nen till den andra och bär stora stockflottor ned till Ladogas strand. – Vid norra bottnen af samma vik ligger
70. Kronoborg (Ruunulinna)
63 med många fornminnen. Planchen upptager till venster socknekyrkan, dit grannt utstyrda qvinnor rida om söndagarna. Mellan lerfälten flyter Kurkijoki å, hvarefter socknen på finska benämnes. Det längst till höger belägna höga berget är Linnamäki, på hvilket fordom stod ett slott med vallar. I medlet af 17 seklet var Nils Olofsson Printz här kommendant, men endast några stensättningar hafva intill sednare tider af slottet funnits qvar. Det kallades Kronoborg. Äfven i Reikkola by ett stycke derifrån, och på den höga holmen Lapinlinna, finnas lemningar efter befästade platser, vittnen om längesedan förgätna strider. Ryska krönikan tyckes hit förlägga krigståget 1396. De kanonkulor, de i flera rader begrafna lik, de benhopar, epåletter m. m., som intill sednaste år i ymnighet hittats i denna nejd, tillhöra sannolikt en nyare tid. Linnanmäkis fordom blodade topp har icke längesedan blifvit prydd med en vacker paviljong, omgifven af planterade alléer. Utsigten är skön. Kannansaari, en bland vikens holmar, skall fordom haft ett kloster och en rysk kyrka. Kerimäki och Sääminkä bönder hemta sina landtmannaprodukter öfver Parikkala till Kronoborgs hamn, för att derifrån transporteras till Petersburg. Vigtig är isynnerhet smörhandeln. På en gång lågo på lastageplatsen vid åmynningen 7810 pud, och en bonde förde ensam smör till ett värde af 20 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Kronoborg var det förnämsta bland de arrendegods, som från äldsta tider funnos i Karelen och på vissa år för kronans räkning utarrenderades. Såsom taffelgods gafs denna socken, jemte Parikkala och Jachimvaara, 1728 åt prinsessan Elisabeth. Tvenne år derefter erhöll Grefve Scawrowsky samma socknar, eller hela det nuvarande häradet, hvilket sedermera inlöstes af kronan. Grefve Woronzoff erhöll 1797 samma ofantliga donation, miste den någon tid derefter, men återfick den af Kejsar Alexander med tillydande 5 047konsekvensändrat/normaliserat själar. Hans grefvinna, miss Pembrooke, uppbar efter hans död godsets räntor utan att bo i Finland, och af henne köpte grefve Kuscheleff Besborodko egendomen för 446 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Dess förvaltning är nu delad mellan tvenne hofläger, Kronoborg och Tervus, samt tre farmer. Landbönderne utgöra årligen, utom 9 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r i penningar, omkring 40 000konsekvensändrat/normaliserat dagsverken. Tervus utgör socknens östligaste del med herrliga utsigter utåt Ladoga.
64 Ju längre mot norr man följer kusten, desto brantare löpa bergarmarna ut i Ladoga och omgifva smala, djupa vikar, ej olika Noriges fjordar. Sådan är äfven
71. Utsigten från Jachimvaara prestgård.
65 Ett stycke utanför viken är en liten holme, kallad Lapinliuha deraf, att fordom en viss Kivilistulainen här skall hafva förföljt tvenne Lappar, hvilka under flykten kastade sig i Ladoga. Hamnen är vigtig såsom nederlagsplats för handeln på Petersburg. Ungefär halfva socknen har underlydt Alex. Newski kloster, tills de 1849, jemte Walamo klosters fiskelägen och jord i Kymmene med full äganderätt öfverlemnades till finska statsverket emot ett årligt arrende af 5 515konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Socknen, af allmogen kallad Jachima, har nyligen byggt sig en ny och prydlig kyrkaoriginal: kyr a. En sjukdom, kallad kulppukaulaspråk: finska, bestående i en utvext på halsen, har här sin medelpunkt. Den är blott långsamt dödande och tillskrifvas det svafvelhaltiga vattnet. – Litet högre upp från Ladogastranden är Parikkala socken (af bondenamnet Parikka), äfven kallad Joukkio och Koitsanlahti, efter en kungsladugård. Tillika med grannsocknen Uukuniemi tillhörde Parikkala för 200 år sedan Arvid Wittenbergs grefskap Nyborg. – Sordavala och Salmis härader betraktades ännu i Christinas tid såsom mindre betydande gränsländer, hvarföre de för ett ringa pris byttes och bortslumpades. Familjerna Cronstjerna, Banér och Wrangel hade här be|205|sittningar. Ifrån de första ryska tiderna var Uukuniemi anslaget till sjökadettkorpsen i Petersburg, men återgick 1792 till kronan. Åren 1730–64 hade Alex. Newski kloster Impilaks, Suistamo och Sordavala. Dessa ställdes 1764 under Ekon. Kollegium i Petersburg samt förvandlades till krono 1797. Leppälahti kapell, Salmis, Suojärvi m. fl. landsträckor köptes, efter att som donationer hafva genomgått flera händer, jemte bräder, inventarier m. m. 1826 af Handl. Gromoff för 4 200 700konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co Ass. Hela egendomens areal utgör en million tunneland eller omkring 50 qv. mil, större än månget hertigdöme. Prikasschikenspråk: ryska (inspektorn) har 12 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. i lön, utom andra förmåner. Olonetska posten går genom godset, och likväl har detta eget postkontor, hvarifrån ofta 50 rekommenderade bref på engång expedieras. De största sågverk finnas i Salmis donationen, neml. Tulemajoki, Uksujoki, Leskelä, |189|Koirinoja. På dess år 1838 skattlagda bruk, Suojärvi eller S:t Annæ, bearbetas ortens rika tillgång på sjö- och myrmalm. Produktionen är 6 000konsekvensändrat/normaliserat skeppund tackjern, obetydligt stångjern. Ilamants har i Herajoki ett kopparverk. Vigtigare är Pitkäranta koppar- och tennverk vid Ladogas strand i Impilahti. Smältningen påbörjades 1813, men nedlades 1818. År 1847 bildade sig Pitkäranta kompaniet, som för 110 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r inköpte detta, jemte det 5 verst derifrån belägna Koirinoja eller Mitrofanij. – Fältspat och qvarz blef sedan 1815 öfverallt en vigtig exportartikel till porcellinsfabrikerna i Ryssland. Bland stenbrotten vid Ladoga är intet märkvärdigare, än marmorbrottet i
72. Ruskiala.
66 Ruskiala marmor är än askgrå med gula och grönaktiga ådror; än grönaktig med hvita och svarta ådror, än hvit, grå och svartspräcklig, än brun gråspräcklig samt förekommer i en sträcka af ¼ mil. Äfven annorstädes i trakten finnes marmor. Första stenbrytningen i Ruskiala begynte 1768. Verket tillhör kronan och står under kommissionen för Isaakskyrkan. Arbetet utföres mest af Finnar, stundom till ett antal af 500, legde för en viss tid af sommaren. Genom kronans byggnader för tjenstemän och arbetsfolk har en liten köping uppstått. Sedan marmorblocken blifvit huggne i sina kubiska former, föras de till marmorsågen, ett litet stycke söder om Helylä å, hvilken synes på planchen. Denna såg har 28 ramar, som såga blott 5 qvarters längd i veckan, emedan sågningen sker medelst sand och icke genom vanliga sågtänder. Man finner denna marmor begagnad i kasanska och Isaaks kyrkorna, marmorpalatset, kolonnerna i Gatschina och andra stora byggnader i och vid Petersburg. Kyrkan är, jemte den i Jachimvaara, den nyaste och vackraste vid Ladoga. Vid kyrkobyn föreföll en kort, men het affär den 17 Maj 1789. Helylä å flyter ut i Ladogas nordligaste fjärd, Hiienselkä. Vid nya bron, som leder deröfver, är ett mycket högt berg, Paasanvuori, med en springkälla midt på toppen. Ungefär 18 verst från Sordavala ligger Pötsövaara, det högsta berg vid norra Ladoga, hvarifrån man ser 6 kyrkor samt Walamo. Allmänna landsvägen åt Olonets har flere sköna vyer.
73. Walamo.
67 När Ladoga någon gång hvilar i lugn, är utsigten öfver dess oändliga yta utmärkt skön, och vid hägring synes från stranden det ensliga Walamo. Öfverfarten är kortast från Sordavala. Först passerar man på Leppäjärvi fjärd under 15 verst de täckaste holmar, Kukkasensaari, Lihkatschu, Jänissaari och längst till höger Markatsinsaari. Vid åttonde versten far man alldeles nära förbi Haukkariuhtas branta stränder, i hvars berg en stor jernring sitter, hvarifrån i fordna krigstider en lina varit spänd öfver till Reikkala holme. Intet land synes till höger eller venster, men åt förstäfven börjar en mörkare prick antaga gestalten af en ö, och de glänsande kupolerna erinra att man nalkas Walamo kloster. Man inlöper dit genom en djup vik, som är 2 verst lång, men så smal, att fartyget löper tätt invid de höga skogbevuxna stränderna. Det i qvadrat byggda vackra klostret är beläget på en hög backe och innesluter en annan dylik mindre byggnad, der den förnämsta af klostrets fem kyrkor är belägen. Denna kyrkas rikedom på alla slags dyrbarheter är bekant. Munkarnes antal är 100 à 150, hvilka, under den tid de äro lediga från bönstunderna, sysselsätta sig med trädgårdsskötsel och några slöjder. En mängd bönder från fasta landet äro dessutom antagna till arbetsfolk på|207| klostrets betydliga åkrar och ängar. Ett större antal hästar, men icke andra kreatur, underhållas. Renar, som om vintrarna komma dit öfver, få lefva i fred, emedan på ön är förbjudet att skjuta. Klostret omgifves på södra sidan af en äldre fyrkantig trädgård, på den vestra af en för 12 år sedan anlagd ännu vackrare. Hela ön är 8 verst lång och något smalare samt innehåller 6 915konsekvensändrat/normaliserat t:land bergbunden jord. Under svenska tiden funnos här 7 besuttna hemman. Enligt munkarnes egen uppgift, anlades klostret redan år 992 af Sergi och Germun, ehuru det sedan under krigstider flera gånger ödelades. Nuvarande klosterbyggnaden påbegyntes 1783. Walamo har först inom sednaste halfva sekel vunnit betydenhet och glans, ty ännu 1786 var det ett kloster af tredje klassen, och 1794 hade det, jemte en abbot, blott tre munkar. Men år 1797 donerade kejsar Paul åt detsamma laxfisket i Kymmene elf m. m., som numera af finska statsverket ersättes i reda penningar, och kejsar Alexander gaf det 1811 en ny utvidgad stat, som ytterligare ökades 1819, hvarefter Walamo år 1821 förklarades för kloster af första klassen. Den sik, som fångas vid Walamo, anses för fetast och smakligast. En bland sina vigtigaste inkomstkällor har klostret genom gåfvor af den stora mängd bohumoltser eller vallfärdande Ryssar, hvilka året om anlända, men talrikast till Petri-Paulifesten den 11 Juli. Desse åtnjuta på klostret en dags gästfrihet.
|190|68 Emellan Walamo och Konevits, den andra, 5 verst från Pyhäjärvis kust belägna klosterön, skall Ladoga vara inemot tvåhundra famnar djup; deremot äro södra och östra stränderna så grunda och uppfyllda med sandreflar, som af vågorna flyttas än hit, än dit, att sjöfarten der är ytterst osäker och kanaler långs hela södra kustlandet blifvit en nödvändighet. Den otaliga mängd fartyg, som öfver Ladoga föra varor till Petersburg, följa vestra kusten. Äfven denna har blott en enda god hamn, vid Konevits; för öfrigt har man på några ställen med mycken kostnad af sten utbyggt små hamnar (kavanjaspråk: ryska). Karakteristisk för Ladoga är stören både till fångst och transport. När en sådan kännes vara i notvarpet, anses ingen mensklig makt kunna få honom i land, om han icke sjelf behagar. Emellertid följer han vanligen beskedligt upp på grundet, der en erfaren fiskare, försedd med borr och rep, vadar ut och skubbar honom sakta om trynet. Deraf tjusas stören så, att han låter fästa linan vid sitt broskiga tryne. Störar fångas af ända till 10 puds vigt och derutöfver. Fem eller sex sådana följa, simmande vid sina linor, i släptåg efter en tremastad lodja (soimaspråk: finska) till Petersburg; vore de flera, skulle de dominera skutan. – År 1844 anskaffade ett bolag Ladogas första ångfartyg, hvilket redan 1847 gjorde hafveri och slutade sin rörelse. Följande år byggdes ett annat och 1851 ett tredje, kalladt Peter den store. En eller två gånger i veckan göra dessa fartyg turer mellan Sordavala, Walamo, Konevits (7 mil) och Schlüsselburg (9 mil), eller ock hela linien fram till Petersburg (26 mil). Förbi det historiskt märkvärdiga Nöteborg (nu Schlüsselburg) passera grundgående Ladogafarare genom den stolta kejsarestaden ut till Nevans mynning och, om de så behaga, vidare ut förbi Kronstadt (Retusaari) till Finska vikens vida kringspridda öar, Seitskär (Seitakari), Lavansaari, Pienisaari, Hogland, för sina höga berg af Finnarne kalladt Korkiasaari och ryktbart för sjöslaget 1788, samt stora och lilla Tyttersaari, utom tallösa klippor och grund, som lägga försåt för seglaren. Befolkningen på dessa utöar är, likasom deras anor, de fordne Karelarne, djerfve sjömän och bevarar mycket af sina gamla traditioner. Fyra bönehus hafva här redan länge funnits, hvilka ända till 1830 utgjorde ett slags eget pastorat under kapellanen i Björkö, som derföre kallades pastor insularumspråk: latin.